Peter Handberg - Världens yttersta platser. Judiska spår.

Ibland – och ju äldre jag bli desto oftare känns det som att det inträffar – får jag en påtaglig känsla av det inte är mycket jag vet eller kan. (Det var väl by the way Alf Henrikson som skrev de insiktsfulla raderna ”Att slå upp, sa gubbfan är alltid det bästa – han var inte längre så ung att han visste det mesta”). Som nu detta med Peter Handberg. Jag har i egenskap av sk ambassadör för Augustprisets fackboksklass fått de nominerade böcker hemsända och, om jag ville eller orkade, hedersuppdraget att läsa och kommentera dem på mina sociala medier. Och det har jag verkligen velat och orkat. Jag har läst och kommenterat dem alla (se http://kennethbokhallaren.blogspot.com/ eller kennethbokhallaren på Instagram om du skulle vilja det). Men när jag fick Peter Handbergs nominerade bok Världens yttersta platsen. Judiska spår i min hand var skam till sägandes min första reflektion att Vem är Peter Handberg?

Det visar sig då, och det är förstås Wikipedia som lär mig detta, att han är en drygt 60-årig författare och översättare, som för egen han gett ut 13 böcker, inkl. den nu Augustprisnominerade Världens yttersta platser. Judiska spår, och i översättning gett ut än fler böcker. Och det är inga lättviktiga författare han översatt – bland dem finns t.ex. Robert Musil, Friedrich Nietzsche och Georg Orwell. Priser har han också fått av bl.a. av Samfundet de nio, Albert Bonnier och Svensks PEN. Han är således välrenommerad så det räcker till.

Men vad om Världens yttersta platser. Judiska spår? Ja, Handberg skriver själv i början av boken följande: ”Den här resan går till några av världens yttersta platser – i andlig-moralisk mening; till några av lågpunkterna i mänsklighetens historia, punkter som man alltid måste förhålla sig till, trots att man inser att det knappt går att ta till sig om man väl utforskar dem och anar att de aldrig kan ha ett slut. Mer än Eiffeltornet och Big Ben är de Europas viktigaste landmärken, vare sig man vill det eller ej; mörka kristalliseringar av historiens skändligheter och moralens kollaps. Ett etiskt moras ur vilket Europa aldrig har rest sig, åtminstone inte med stolthet”. Han har alltså gett sig själv ett stort uppdrag. Han vill ge oss de sannolikt sista av nazismens illdåd nu levande personernas minnen och hågkomster. Han är nu inte den första som gör det och kanske inte heller den som gör det bäst. Men det han gör är bra nog.

Berättar han något nytt? Eller ger han oss samma helvetesbilder som andra berättat före honom? Ja, han gör ju det som jag ser saken. Han menar sig resa genom främst Polen och följa i Alfred Döblins spår – den judiske läkaren och författaren som bl.a. skrev Berlin Alexanderplatz -, men Döblin försvinner ganska så raskt ur åtminstone mitt sikte, och kvar står då kärnan i hans uppdrag. Det som är det viktigaste. Och det är lika skakande och upprörande som annat jag läst. Nu får jag intrycket att denna resa – och därmed boken – var nödvändig för Handberg på ett personligt plan. Må så vara. Men det förtar inte att den är viktig och angelägen läsning för oss alla.

Men hans skivsätt är ibland irriterande, irriterande för mig få jag väl tillägga. Det blir då bara stumt litterärt. ”Så satt jag på Szybka med en öl igen och försöket samla tankarna. Fast vilka tankar? Mest en tomhet. Staden skiftade skepnad i takt med mina upplevelser. Gick tidigare förbi det före detta judiska barnhemmet. Idag ligger där barnteatern Panopticum, som också fungerar som ett kulturhus för barn. Blockflöjter hördes. Och barnskratt. Det gamla stenhusets front var stum”. Det ger ett faktiskt ett ganska märkligt intryck när sådana beskrivningar ligger instoppade mellan redogörelser av gasningar, mördandet av barn och gamlingar och andra illdåd. Och varför hans återkommande redogörelser av sitt besvär med en stukade fot?

Men denna marginella invändning får inte skymma sikten för det väsentliga. Boken är viktig. Det fanns många här i fosterlandet som borde läsa den och reflektera över den. Jag vill ta ett exempel av många som Handberg tar upp i sin bok. En av de värsta bödlarna var en SS-chef vid namn Odilo Globoenik som skapade och fyllde ett av koncentrationslägren. Och njöt av det. Och tyckte han gjorde rätt. Och som under kriget levde ett gott liv med inemot en miljon judars liv på sitt samvete. Och som åt och drack och kanske inte var nykter en dag. Och som skodde sig på de mördades egendom och pengar. Och som behövde medikamenter för att sova. I beskrivningen av denne mördares liv och död skriver Handberg med en glödgat vässad penna.

Nå. Nu är boken alltså nominerad till årets Augustpris i fackboksklassen. Det är en viktig och intressant nominering. Men ska den få årets pris? Nej, inte enligt min mening. Det finns åtminstone en bok bland de nominerande som håller högre klass och är mer nyskapande. Jag återkommer om ett tag till en mer samlad bedömning av de nominerade böckerna. Men vill ge Världens yttersta platser. Judiska spår fyra stars av fem i betyg.