Andrzej Tichý - Renheten.

 

Andrzej Tichý är en – tiden rinner iväg för honom som för oss alla - snart medelålders svensk författare av polsk-tjeckiskt ursprung som numera är bosatt i Malmö. Han har sedan 2005 gett ut en handfull böcker varav jag läst sex och nu senast hans novellsamling Renheten, som kom i år (2020). De flesta har varit klart läsvärda – förutom, det måste jag ändå få säga, Omsorgen från 2013 - och så möjligen förutom också den senaste; dvs. om man tillhör den grupp läsare som inte tycker att just noveller är särskilt intressanta. Jag tillhör den. Sorry, men så är det.

Då blir förstås frågan varför jag köpte denna novellsamling. Svaret är att det beror på ren slapphet. Eller kanske att det beror på pur glädje. För så snart jag såg att Renheten låg på bokhandelns disk, så köpte jag den osedd, stoppade ner den i portföljen och inte förrän när jag sen plockade upp den hemma såg att det rörde sig om noveller. Så kan det gå när den slappa glädjen får för mycket att säga till om. Men sånt händer väl inte er, mina okända ev. läsare av denna blogg.

Jag har nästan alldeles nyss läst en annan novellsamling, dvs. den Augustprisnominerade Jag ser allt du gör av Annika Norlin. När jag för ett tag sedan kommenterade den boken här på bloggen skrev jag bland annat: ”... står jag ganska kall efter att ha läst Jag ser allt du gör. Jag tror att det i första hand har med själva novellformen att göra. Novellens korta omfång, dess ofta begränsade antal personer och inte minst dess i regel (alltför) starkt koncentrerade story tilltalar inte mig i allmänhet och inte heller här. Knappt har den börjar förrän den är slut. … Det är romanen med dess enligt min mening större möjlighet till fördjupning och utveckling av såväl intrig, personporträtten och miljöbeskrivningarna och inte minst språk, eller om man så vill stil som ger mig mer”. Så, och mer därtill, skrev jag då. Så tyckte jag då och så tycker jag nu, trots att jag förstås genom åren läst ett antal noveller med god behållning.

Men i en jämförelse mellan Renheten och Jag ser allt du gör kommer jag inte från att Renheten som jag ser det har större konstnärliga kvaliteter. Jag ser allt du gör duger gott att läsa och jag önskar den en stor publik, men Renheten har ett större djup och en mer tilltalande komplexitet eller, om man hellre vill se det så, svårighetsgrad. Den är inte särskilt lättläst, ibland svår att förstå sig på och ibland rentav obegriplig. Men det är den typ av text och författarskap som tilltalar mig. Och detta säger jag utan att på något sätt förringa t.ex. just Jag ser allt du gör. Det finns många olika slags texter i vår herres texthage och jag läser dem nästan alla med behållning.

Nå. Men jag kan inte hjälpa att själva novellformen i Renheten står i vägen för mig. Det hjälper inte att nästan alla noveller har ett närmast dystopiskt mörker som klangbotten, vilket annars, gud nåde mig, brukar tilltala mig. Inte heller att jag inte fullt ut förstår vad han vill förmedla till mig som läsare – lite ansträngning är väl det minsta en seriös författare kan förvänta sig av sin publik, men just här blir det lite väl mycket som går mig förbi. Och det klassperspektiv jag menar kan skymta i novellerna hade jag för min del gärna sett att Tichý utvecklat mer. Överhuvudtaget tycker jag – och det är förstås satans orättvist – att Renheten har drag av övningsbok. Han skriver för att vässa sin penna och i sinom tid återkomma med något mer sammanhållet och bättre. Tror jag. Hoppas jag.

”Visheten” skriver Tichý på något ställe ”är ett jagande efter vind”. Vacker skrivet och antagligen klokt tänkt. Men värre blir det, enligt min mening, om själva meningen, innebörden i en text jag läser också blir ett jagande efter vind. Som det för ofta blev för mig i Renheten. Men jag vill ändå ge den fyra stars av fem i betyg. Så får det bli. Men bara för att jag vet att han kan så mycket bättre. Läs t.ex. Sex liter luft eller Eländet så förstår du.

Steve Sem-Sandberg - Jägarna i Armentières; Büchnervariationer.

 

Den 7 augusti 2020 låg Steve Sem-Sandbergs korta samling berättelser, eller om man så vill noveller, i inbundet pocketformat på 145 sidor med titeln Jägarna i Armentières tillgänglig för oss bokläsare. Den 13 oktober meddelade Svenska Akademien att han skulle bli ny ledamot av detta sällskap för snille och smak, vilket gladde mig och många andra, antar jag. Gladast av alla blev kanske ändå Sem-Sandbergs förlag Bonniers. Noveller är inte särdeles lättsålda och jag var inte övertygad om att boken skulle komma att bli en kioskvältare oavsett att Sem-Sandberg är en av våra absolut bästa författare och skribenter. Kanske, tänker jag och möjligen förlaget, kan ledamotskapet i Akademien ändå ge boken en extra liten sjuss framåt såhär inför Coronajulen.

Kanske. Men är det särskilt troligt? Möjligen. Sem-Sandbergs senaste roman W. blev med rätta en stor framgång både konstnärligt och försäljningsmässigt och kritikerna var genomgående nöjda. Boken blev också nominerad till Augustpriset, Sveriges Radios romanpris och Nordiska Rådets litteraturpris och säkert också till annat jag glömt. Den hamnade högt och dessutom länge på den högbrynta DN:s lista över rekommenderade böcker, vill jag minnas.

Nu har Sem-Sandberg rensat i byrålådan och samlat fyra berättelser som, skriver förlaget, ”alla tillkommit parallellt i arbetet med den hyllade romanen W.”. Och de är alla, kunde man gott lagt till, tidigare publicerade om än i tidskrifter och publikationer som jag gissar inte ligger på var mans eller kvinnas sängbord. Jag pratar om Ord & Bild, Samfundet De Nios kalender och Tidskriften 10-tal. (Den enda jag själv läser av dessa är Samfundet De Nios årliga kalendrar. Jag återkommer inom kort med en kommentar till den senaste. Håll ut).

Nå. Berättelserna i Jägarna i Armentières är enligt min mening av varierande kvalitet och intresse. Har de då något gemensamt? Kanske att de blir som en gammal gisten minnesbild av en kärlek som var förlorad från första andetaget – som livet rentav för vissa av oss. Det hjälper inte att man älskar att älska – de män vars kroppar man åtrår sviker. Vi hör olika röster, alla lika vilsna i tillvaron, och får se det psykiska sönderfallet i närbild. Inte ens den obligatoriska prästen tycks vara så stabil som det finns de som hoppas hen ska vara. Längtans båge spänns av de flesta – men förgäves. Livets börda är tung och svårbegriplig. För de som figurerar i berättelserna och blir så ock för läsaren. Ty ”det enda vi gör är att uppföra dödens charader”.

Kan då boken rekommenderas av er amatörbloggare. Jodå. Sem-Sandbergs språk är som vanligt högst läsvärt. Hans stil känns igen. Han personporträtt är minnesvärda. Men hela tiden erinrar vi oss att han, enligt min mening, faktiskt kan så mycket bättre. Så köp den gärna – jag ger den trots allt fyra stars av fem i betyg – men ännu hellre t.ex. W. Då får du något att bita i i dessa förbannade Coronatider där du, som jag, kanske sitter i mer eller mindre självvald karantän och bara släpps ut för att handla mat och göra stödköp på Systemet. (Här kan du läsa min kommentar till W.: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2020/04/steve-sem-sandberg-w.html).

Thomas Tidholm - Jordlöparens bok.

 

Jag är nu, vilket i sanning är helt otroligt men samtidigt kul för mig förstås, inne i slutet på min tredje omgång som ambassadör för Augustpriset. Någon fjärde kommer det inte att bli, jag lovar. De har alla, även den nu sista, passerat på ungefär samma sätt – jag har först (som en homage till den gamla Lundabon Falstaff, fakir och hans tes att Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok) just flitigt och ordentligt läst alla de nominerade böckerna, därefter skrivit ofta lite för långa kommentarer om dem som jag lagt ut på min blogg och sedan varje gång – åtminstone varje gång hittills - gissat fel på vem som skulle bli årets vinnare. Så kan det gå. I år garderar jag med kryss och nämner två böcker som kan komma att vinna. Du kan om du vill se vilka jag tänker på när du kommer till de sista raderna på detta inlägg, som egentligen skall handla om Thomas Tidholms nominerade diktbok Jordlöparens bok med underrubriken om natur, konst och människor. Den, tror jag mig kunna avslöja redan nu, blir sannolikt ingen vinnare av årets Augustpris. Men, som sagt, jag har ju haft fel förr.

Nå. Men vad om Thomas Tidholm. Innan jag läste boken kände jag honom bara som medförfattare till att antal barnböcker tillsammans med sin hustru Anna-Clara Tidholm. Men sedan jag som vanligt konsulterat Wikipedia, visade det sig att han var bredare och intressantare än så. Han har efter akademisk studier verkat som bl.a. musiker, journalist, dramatiker, översättare (t.ex. till Liftarens guide till galaxen), gett ut ett 20-tal diktsamlingar och säkert gjort mer därtill. Han tycks vara en kvalificerad kulturell mångsysslare. Och ändå i stort ett okänd för mig, så man ska kanske lägga av med att skräppa med sitt kulturella intresse. Kanske.

Men vad om boken? Vad om Jordlöparens bok? Ja, jag måste säga att den tyvärr inte föll mig i smaken. Jag avstår från att mer ingående motivera detta, men vill gärna att andra läsare med en mer positiv uppfattning om boken gör det i sina kommentarer till den. Men jag stördes för min del av vad jag uppfattade som ett anspråksfullt och närmast obegripligt tonfall och ett bildspråk som för min del föll platt till marken. Må andra tycka annorlunda. Må dessa då sprida denna sin uppfattning. Jag avstår från att betygsätta boken, vilket kanske är betyg nog.

Men årets Augustpris – till vem ska det gå? För min del stod valet mellan Klas Östergrens Renegater och Lydia Sandgrens Samlade verk. Östergren borde fanimig få ett särskilt pris för sin samlade gärning, men även om Renegater är en mycket god läsning menar jag nog, när jag nu tänkt på saken ett tag, att den i år inte överglänser debutanten Lydia Sandgren. Så – årets Augustpris borde således gå till Lydia Sandgren och Samlade verk. På måndag den 23 november vet vi. Mina mer utförliga kommentarer till böckerna hittar den ev. intresserade på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Gå gärna dit.

Carola Hansson - Minnestrådar.

 

Carola Hansson är för mig en av de många verkligt habila och läsvärda författare som vi har här i landet. Men hon är, föreställer jag mig, mer uppskattad av kritiker och den numera ganska lilla, och kanske till och med krympande, skara läsare som hellre vill komma till den kvalificerade litteraturen än den mer lättviktiga (som, vill jag ha sagt, ändå fyller sin plats i Litteratursverige). Men vad vet jag egentligen om det. Hansson kanske läses och köps mer än jag anar. Hon kanske lånas mycket på våra allmänna bibliotek. Hon kanske är föremål för diskussioner i olika läse- och studiecirklar. Och i så fall med all rätt. Uppskattad av de olika instanser som sitter på de pengar som (del)finansierar betydande delar av vårt kulturliv är hon i vart fall läser jag mig till på Wikipedia. Antalet viktiga priser och andra utmärkelser hon fått genom åren är verkligen imponerande.

Nå. Hanssons nu aktuella bok Minnestrådar, och för vilken hon nominerats till 2020 års Augustpris, är en skönlitterär beskrivning av händelser runt vad som brukar kallas kibbutzen i Falun. Under ett antal år under andra världskriget levde ca 60 judiska ungdomar från främst Tyskland i en herrgårdsliknande byggnad innan de, så var tanken, skulle resa vidare till Palestina. Hansson ger oss i romanens form en beskrivning av vad som hände ett antal av dessa innan de kom till Falun, under tiden de var där och vad som skedde efteråt när kriget var slut. Det är en fiktiv berättelse med utgångspunkt från en faktisk och historiskt väl dokumenterad händelse.

Men märkligt nog har det i år kommit ytterligare en bok som berör samma ämne. Det är journalisten och författaren Kaj Schueler som i boken En kibbutz i Falun, med underrubriken Historien om hur min familj gick sönder, beskriver hur hans mamma hamnande i Falun och hur detta påverkade inte bara henne utan också hennes dåvarande och inte minst kommande familj. Jag har ännu inte läst Schuelers bok men köpt den och tittar på den i den stund jag skriver dessa rader, och återkommer därför i sinom tid med en kommentar till den. Men visst är det märkligt att samma händelse är utgångspunkt för både en roman och en levnadsberättelse och att båda ges ut samma år. Den ena uppmärksammas stort; den andra inte lika mycket, efter vad jag vet.

Men vad om Minnestrådar? Ett oavbrutet intressant samtal förs i den mellan en namnlös yngre kvinna som söker bakgrunden till sin släkts historia i Sverige och en av de personer som var med i Falun, en nu äldre kvinna som heter Madame Vidal. Samtal och samtal, förresten. Det är snarare så att den äldre kvinnan berättar om hur livet för den judiska befolkningen i Königsberg kom att bli när nazisterna kom till makten och också hur man kämpar, det är ett starkt med i sammanhanget korrekt ord, för att kunna behålla sin judiska identitet. Vad hon säger i den delen är förstås i dag inte okänt men likväl tungt och skakande.

Länge nog, och efterhand mot allt förnuft, hoppas den äldre kvinnans familj kunna stanna i hemlandet och hemstaden, men allt hopp om en slags normalitet släcks i samband med vad som sker strax före, under och inte minst efter den sk Kristallnatten i november 1938. Mer eller mindre av tillfälligheternas spel får nu tre av familjens barn en möjlighet att komma till Sverige och ingå i det som alltså kommer att kallas kibbutzen i Falun. Kvar blir föräldrarna och ytterligare ett barn. Vad som exakt sker med dessa tre kvarvarande vet ingen. Men att de mördas av nazisterna är förstås otvetydigt.

Länge nog verkar livet i Falun, trots den mörka bakgrunden till att barnen hamnat där, kunna bli bra och hoppet att både kunna återse sin familj och kunna resa till Palestina hålls länge vid liv. Men kriget kastar sin mörka skugga också över Falun. Efterhand splittras medlemmarna i kibbutzen av politisk och religiösa skäl och detta märks också i den lilla familjen om tre barn eller, får man väl säga efterhand som åren går, ungdomar. När möjligheten att kunna resa till Palestina väl kommer har verkligheten blivit en annan än den som bar dem från början. Mer säger jag inte om detta; inte mer än att döden tar två av dem från den ursprungliga lilla familjen. Kvar blir den kvinna som nu kan återge sin historia.

Minnestrådar är en roman och Hansson återger i den en nu gammal kvinnas historia på ett sätt som tilltalar mig. Madame Vidals berättelse blir levande och intressant och man ser framför sig hur denna ständigt rökande kvinna gräver i sina minnen i ett försök att inte bara återge dem för den unga namnlösa kvinnan utan också för sig själv. Vad hände med mitt och mina familjemedlemmars liv? Och varför? Finns det någon mening eller avsikt med att jag lever och de andra dog? Och i så fall vilken? Ungefär så tror jag att hon som, av ytterligare tillfälligheters spel, nu heter Madame Vidal tänker när hon nu decennier senare återupplever och återberättar sitt liv.

Hanssons historia är viktig och intressant, men hon har valt en svår form. Den äldre kvinnan talar boken igenom på ett både magnifikt och helt orealistiskt sätt. Det är inget talspråk. Det är helt och hållet ett litterärt språk med ofta långa, lite vindlande meningar. Men, menar jag, det är underbart att läsa. Jag kan förstå om det finns läsare som stegrar sig inför detta, men jag menar att Hansson metod förstärker den historia hon berättar och faktiskt också ger en ökad tilltro till de religiösa och filosofiska resonemang hon också återger.

Men ska Minnestrådar få ett Augustpris? Nej, det tycker jag inte, men jag önskar boken många läsare. Själv ger jag den fyra stars av fem i betyg.

Björn Wahlberg - Kapten Haddocks ordbok.

Vissa böcker kan ej recenseras eller kommenteras – de kan blott i all enkelhet rekommenderas till läsning. Kapten Haddocks ordbok (Från alabasterskalle till ökenråtta) sammanställd av översättaren och Tintinexperten Björn Wahlberg är en sådan bok.

Den evigt unge Tintin, enligt uppgift verksam som journalist och som bekant skapad av belgaren Hergé, är i de totalt drygt 20 album som finns på svenska omgiven av ett antal ofta färgstarka personer och en hund. Färgstarkast av dem alla är väl utan tvekan kapten Haddock.

Denna lilla drapa kommer inte att kommentera diskussionen runt Tintin och alltså därmed inte heller beröra de olika kontroverser som funnits – och kanske finns – runt Hergé och hans skapelse. Och inte heller försöka beskriva hur Tintin har utvecklats genom åren eller vilken betydelse albumens olika bifigurer haft och har. Allt sånt får du min okände läsare av denna blogg själv grotta ner dig i. Om du tycker det är intressant.

Nä här ska helt enkelt bara pushas för den bok som som för den Tintinintresserade, och kanske inte minst för den som vill veta vilka olika kraftuttryck som med fördel kan användas i livets olika skeenden, är nödvändig att köpa eller varför inte önska sig i julklapp. För båda dessa ändamål är Kapten Haddocks ordbok en flödande källa.

Det betyder förstås att något annat betyg för denna ordbok än fem stars av fem är omöjligt att ge. Läs den och du förstår. Tror jag.

Annika Norlin - Jag ser allt du gör.

Jag ser allt du gör av den för mig relativt okända Annika Norlin hade jag med all sannolikhet inte läst om det inte varit för att denna novellantologi är nominerad till årets Augustpriset i den skönlitterära klassen. Och vem är då Norlin – ja, namnet klingar lite vagt bekant. Jag läser på den bakre fliken att hon är sångare och låtskrivare under namnet Säkert!. Och då, mina okända läsare av denna blogg, faller polletten ner. För nu säkert 10 år sedan det kom en cd där ett antal kvinnliga artister tolkar poeten Sonja Åkesson och som jag lyssnade på både länge och väl. Norlin är en av dessa artister ser jag när jag plockar fram min gamla cd. Lyssna gärna på den om ni har möjlighet, finns väl antagligen på Spotify, men kanske inte i första hand för Norlins insats. Säkert - om man säger så - har hon gjort bättre ifrån sig i annat sammanhang. Och det har hon ju – jag läser på Wikipedia att hon fått ett betydande antal viktiga priser, bl.a. flera Grammis som både textförfattare och artist och också genom åren prisats som novellist.

Och ändå. Ändå står jag ganska kall efter att nu ha läst Jag ser allt du gör. Jag tror att det i första hand har med själva novellformen att göra. Novellens korta omfång, dess oftast begränsade antal personer och inte minst dess i regel (alltför) starkt koncentrerade story tilltalar inte mig i allmänhet och inte heller här. Knappt har den börjat förrän den är slut. Jag har förstås läst och också uppskattat andra både svenska och utländska noveller, eller om man så vill novellsamlingar, men det är romanen med dess enligt min mening större möjligheter till fördjupning och utveckling av såväl intrig, personporträtten och miljöbeskrivningarna och inte minst språk, eller om man så vill stil, som ger mig mer. Dess, och nu känner jag själv att jag börjar bli närmast obegriplig (också för mig själv) intellektuella radie är både större och djupare än den aldrig så goda novellen.

Litteraturvetenskapens skarpaste hjärnor har genom snart sagt decennierna ägnat avsevärd tid och kraft åt att definiera både vad en roman och en novell egentligen är eller åtminstone skulle kunna beskrivas som. Resonemang som är intressanta att läsa men svåra att följa och dessvärre lätta att glömma. Åtminstone för mig.

Men för den som rent konkret skulle vilja fördjupa sig i den svenska novellen när den är som bäst vill jag gärna rekommendera antologin Svenska noveller från Almqvist till Stoor med Ingrid Elam och Jerker Virdborg som redaktörer. På ca 700 sidor kan du läsa ett antal goda noveller där knappt någon av de kanoniserade klassikerna saknas liksom inte heller ett representativt urval av de yngre. Dock saknas Norlin.

Nå. Men vad om Jag ser allt du gör? Den har sina goda sidor, den har sina förtjänster men jag blir för den delen inte övertygad om det välförtjänta i nomineringen till Augustpriset. I en handfull noveller över bokens drygt 200 sidor låter oss Norlin läsa om det man kan förvänta sig – om kärlek, vänskap, sorg, mans- resp. kvinnorollen och, i den enligt min mening bästa novellen, om allas vårt behov av bekräftelse och kanske tröst. Persongalleriet är väl också det förväntade med en del lite udda existenser. Och inget fel i det.

Norlin skriver bra. Hon har ett rikt språk och det finns inget som skaver utan jag tycker tvärtom att det är ganska så tonsäkert. Hennes handlag är inte heller alls dåligt. Intrigen i de flesta av novellerna, som återger och beskriver olika stämningslägen, är väl så intressanta och vare sig bättre eller sämre utvecklade än annat jag läst. Och ändå. Ändå sitter jag efter läsningen med en undran över varför det inte blev mer, inte blev bättre. Trots att åtminstone två av novellerna är riktigt bra, jag tänker på Bekräftaren och Gå som inleder respektive avslutar antologin och – men med vilken rätt tycker jag det, kan man undra – borde kunna utvecklas till intressanta och kanske viktiga romaner som beskriver allas vårt behov av bekräftelse och våra olika sätt att hantera sorg och död.

Jag ger Jag ser allt du gör betyget tre stars av fem i betyg. Men tycker redan när jag skriver det att jag kanske trots allt är i snålaste laget. Något Augustpris borde den hur som helst inte få i år när flera av de andra  nominerade böckerna enligt min mening är betydligt starkare, men jag hoppas hon får många läsare även utanför den skara som köper hennes skivor. Och kanske är nomineringen pris nog för Norlin? (Det hjälpte för min del inte ens att Hoting här och därmed märkligt nog i ytterligare en av årets böcker får sin berättigade plats i samtidslitteraturen).