Andreas Norman - Svart sol.

En vacker dag i den soliga månaden juli får jag ett mail från Bonniers som undrar om jag vill ha ett gratisexemplar av Andreas Normans nya bok Svart sol mot att jag – antar jag att man vill, även om det inte är direkt uttalat - skriver några rader om den på min obetydliga blogg med för dagen 479 följare. Det hela verkar onekligen lite desperat från förlagets sida men, tänker jag, varför inte. Det tycks ju, har jag noterat, som om var och varannan av de amatörbloggarkollegor jag följer stup i kvarten hämtar ut paket med gratisböcker från förlagen. Så varför inte också jag. Om än bara för en enda bok vid ett enda tillfälle.

Så därför har jag nu relativt nogsamt läst igenom spänningsromanen, som förlaget kallar boken, Svart sol. En bok jag annars sannolikt inte hade läst och inte heller följt som sommarföljetong i DN. Det blev ett antal förlorade timmar som aldrig kommer tillbaka. För det är ingen bok som direkt faller mig i smaken.

Men väl många andra har jag förstått. Och det är ju som det ska vara – jag gillar en sak, du – min okände läsare av denna blogg – en annan. Hur skall det annars vara. Tänk om alla hade samma dåliga smak som jag.

Men – nån djävla ordning får det väl trots allt vara i en spänningsroman. Nån sorts rimlig logik, nån grad av sannolikhet. Och varför inte också ha en story som kan relatera till dagsaktuella och möjliga framtida händelser och på det sättet kanske spela en intressantare roll än att bara vara en förströelse för stunden. Annars är väl risken stor att den faller bort ur minnet när boksidorna väl slagits ihop och boken, i bästa fall, sorterats in i bokhyllan.

Nu kommer jag att spoila lite, som man säger på modern svenska. Så hoppa över en rad eller tio om du vill det. Eller noga räknat allt fram till de sista två styckena i denna sura drapa. För sur är vad den är.

Men så här är det. En svensk hemlig kvinnlig agent, hon heter Bente, inom säkerhetspolisen får i uppgift att nästla in sig bland en grupp svenska aggressiva högerkrafter och då försöka avslöja deras hemliga planer. I samma veva går hon ut på Tinder för att försöka hitta en vän/älskare. Bara detta är ju orimligt. Hoppas jag.

Men det blir värre, dvs osannolikare. För vem svarar på hennes rop i natten om inte en supersnygg, supersexig svensk man som dessutom visar sig vara duglig i sängen. Han heter Erik. Men, framgår det så småningom, han bär på hemligheter. Minsann han gör.

Historien rullar nu till en början på i spår som känns ganska så rimliga från de utgångspunkter som Norman lagt upp för boken. Lite spännande blir det också. Ganska så avslöjande för tankegodset hos delar av de svenska radikala högerkrafterna likaså. Att kärlek, misstro och svek kan rymmas i samma hjärta blir också efterhand tydligt. Allt detta gör Norman bra. Och han skriver dessutom med en kraft i pennan som känns tilltalande. Så här långt är alltså det mesta OK.

Men så släpper historien enligt min mening från rimlighetens och sannolikhetens stabila grund. Det visar sig nämligen att den gode Erik, svensk som han är, är hemlig agent för den brittiska hemliga polisen och har av det skälet nästlat in sig i samma högergrupp som Bente. De båda ländernas hemliga poliser spelar dessutom under täcket med varandra. Både han och Bente kämpar alltså för samma goda sak utan att veta om det. Men båda misstror efterhand varandra. Båda tror att den andre är en reell högerradikal. Och kärleken dem emellan svalnar – i vart fall från Bentes sida. Hon tycker det känns lite kymigt att lägga sig i samma säng som fienden.   

I det läget känner jag ungefär samma sak som en av de svenska hemliga cheferna – ”Han känner svindeln, den välbekanta, att stå inför en labyrint”. Chefen hittar väl ut. Och jag med för all del, även om det tog emot.

Men intresset för bokens fortsatta händelseutveckling har svalnat för min del. Även när Bente och Erik – nu avslöjade som infiltratörer – kämpar tillsammans i skogarna med de beväpnade högergubbarna efter sig och skotten viner mellan tallarna. Men de klarar sig förstås. Tröttsamt känns det hursomhelst för en nu bara till hälften intresserad läsare.

Det är knappt jag sedan orkar följa vad som väl ska vara bokens clou, nämligen hur Bente Valkyrialikt nästan, men bara nästan, lyckas förhindra hur högergubbarna som en avledande manöver kan spränga Kungsträdgården sönder och samman. Hur det går med statyn av den för dessa grupperingar store idolen Karl XII berättar Norman märkligt nog inte. Kanske står han fortfarande, nu verkligen i rök och damm, och pekar österut med sin styva, stela arm. Däremot kan hon förhindra att regeringschefen, vilket var mörkermännens egentliga avsikt med alltihop, får ett skott i buken. Gott så. Allt slutar därmed så lyckligt man kan begära. Ett antal vanliga flanörer i Kungsan stryker med liksom några tjänstemän på regeringskansliet, men maktens män klarar sig alltså som vanligt.

Men vid det här laget har den gode Erik redan plockats hem till London av sin uppdragsgivare. Besviken på Bente som i sin tur är besviken på honom och detta trots att de nu vet allt om varandras resp. uppdrag. Men kärlekens vägar är, i böcker som i det levandes livet för oss vanliga människor, nästan aldrig vare sig rak eller välasfalterad. Bara svängig och gropig.

Och sen då? Jo det blir på det viset att Bente, duktig som hon är, efter ett bra tag, nästan inemot ett år, kan sniffa sig fram genom Londons bagerier till just det som Erik nu äger och där han står och bakar bröd. Jag försäkrar – det är just det som händer. Och kärleken förväntas väl blomma upp igen. För inte anstränger sig Bente så till den milda grad bara för att smaka på nybakat bröd. Men konstigare saker har ju för all del hänt.

(En liten parentes. Inte mycket kan väl vara mer fel än att i en bokkommentar tycka att författaren borde skrivit en annan bok än han nu gjort. Men faktum är att jag tycker att Norman med sina goda kunskaper i ämnet och sitt goda handlag med svenska språket kunde ha gjort det. Som det är nu har han skrivit en helt vanlig spänningsroman och gjort det ganska så bra. Men visst hade det varit mycket intressantare att läsa vad skett om mörkermännen lyckats i sitt uppsåt att ta kål på statsministern. Vad hade hänt då i samhället på kort och lång sikt. Vilka hade de politiska konsekvenserna blivit. Hur hade vanligt folk reagerat. Hur hade de mörka krafterna mobiliserat. Hur hade dess motkrafter agerat. Vad hade skett inom den öppna och hemliga polisen. Inom militären. Klarar sig den ständigt upphetsade moderate polistalesmannen från hjärtinfarkt eller inte. Frågorna hopar sig. Detta och mer därtill - förutom kanske just om den moderate mannen - hade jag hellre läst om även i en spänningsroman. Hellre än att två presumtivt älskande äter bullar tillsammans. Men så tänker väl bara en gammal surgubbe).

Nå. Betyg då? Ja en tre stars av fem kan Svart sol allt få inte minst för de inledande verkligt starka tiotalet sidor och Normans goda språkhantering. Så får det bli. Men några fler gratisböcker lär det väl inte komma i brevlådan.

#andreasnormanwriter

#albertbonniersforlag 

 

 

Hanna Nordenhök - Promenaderna i Dalby Hage.

 

Vad, undrar förstås den intresserade, är Dalby Hage. Jo, vare sig mer eller mindre än ett skogsområde utanför den lilla akademiska bondhålan Lund, min hemstad, där nationalparken Dalby Söderskog tillsammans med naturreservatet Dalby Norreskog bildar det som kallas just Dalby Hage. Som ungt glin hade man ju ingen aning om det. Allt kallades Dalby Hage. Allt var oskuldsfullt och trevligt. Inget där bildade en dyster fond till händelser likt de som utspelar sig i Hanna Nordenhöks bok Promenaderna i Dalby Hage. Men vad vet man egentligen om det? Fler än jag och mina polare drev ju omkring i hagen och gjorde vad - som vi just ingenting? Eller var de där i andra syften och med annat i tankarna. Allt är ju möjligt.

För det är just i denna Dalby Hage som de händelser som utlöser katastrofen i boken Promenaderna i Dalby Hage utspelar sig. Vi läser om en nog ganska typisk svensk akademikerfamilj under1950-talet. Pappan gör karriär, mamman är den som stannar hemma med de två barnen och som efterhand stelnar i en slags psykisk sjukdom, eller kanske påtaglig mental tristess. Sådant som varit viktigt för henne, som tex pianospelandet, lämnar hon bakom sig och det ersätts av tabletter och mörka rum. Kvar blir till slut bara det slutna, sjukdomsdoftande sovrummet i hemmet på Kastanjegatan där hon tillbringar dagarna bakom stängd dörr och fördragna gardiner, slumrande eller sovande. Kvar blir också hennes dotter, hon heter Marta, den allseende och allvetande som ser, hör och förstår allt - också det som är avsett att ske i lönndom. Som pappans otrohet.

”Martas blick – synande, outgrundlig”.

Men bokens berättare är inte Marta, inte hennes bror och inte heller vare sig mamman eller pappan. Det är i stället, tror jag, det barn som pappan skaffar med en annan kvinna, mammans väninna. (Det kan förstås också vara någon annan – tex ett barn Marta skaffat sig senare i livet). Det är till denne berättare, nu vuxen, som Marta kommer med mammans efterlämnade brev, kort och annat skräp. Det är tillsammans med berättaren som Marta gör ett sista kort besök i den sedan länge lämnade våningen på Kastanjegatan. Och det är genom berättaren och hens sorterande i mammans efterlämnade papper som allt avslöjas. Det är nu vi läser om hur den till synes lyckliga tiden när allt började i livet för den lilla familjen slutar i den katastrof och dess efterbörd som Marta blir skyldig till genom att medvetet eller omedvetet för mamman avslöja pappans otrohet.

Vad händer nu med pappan? Vet inte, men han går väl på mäns vis vidare i karriär och liv. Vad händer med brodern? Vet inte, men antagligen samma sak. Vad händer med mamman? Hon sjunker långsamt ner i sjukdomen, vilsenheten, övergivenhet och så småningom död. Vad händer med Marta? Vet inte, men hon stelnar antagligen i en efterbörd av skam och skuld och stannar på så sätt kvar i det gamla livet, i lägenheten på Kastanjegatan. Men vad vet jag.

Promenaderna i Dalby Hage är, som jag läser boken, en mörk, skrämmande berättelse skriven på ett återhållsamt, närmast poetiskt och tillbakadraget språk. Det blir ett skrivsätt som förstärker den katastrof som präglat Martas liv och om hur vansinnet och undergången långsamt kommer krypande och tar ett strupgrepp på åtminstone två, kanske tre, kanske fler människors liv. Det är också ett skrivsätt som, tilltalande nog, öppnar upp för flera olika alternativa tolkningar av berättelsen. Sånt är man inte alla gånger van vid. Det är ingen enkel historia Nordenhök ger oss. Kronologin får läsaren i långa stycken själv sy ihop. Men själva storyn, den bärande berättelsen, avtäcks förstås efterhand.

Det är ett språk som skrivit med livets sista andetag, flämtande, och där vi läsare förstår att det kommer att bära berättelsen, storyn inom oss länge nog. Vi läser om livet som det kan vara. Det är genom de trevande, bleka minnesbilderna vi ser att det rymmer glädje och sorg, framgång och undergång, aningslöshet och beräkning. Lycka och olycka. Och alltså då inte bara för den lilla familjen på Kastanjegatan i Lund.

Det är för mig inte möjligt att ge Promenaderna i Dalby Hage annat än fem stars av fem i betyg. Hanna Nordenhök är en drygt 40-årig disputerad författare, översättare och kritiker. Promenaderna i Dalby Hage är häpnadsväckande nog hennes debut som romanförfattare – tidigare har hon gett ut två diktsamlingar - och den gavs ut 2011. Hennes senaste bok Caesaria kom 2020. Jag återkommer till den och hennes övriga romaner i sinom tid.

 

 

 

 

 

 

Kjell Westö - Tritonus.

Vad är en tritonus? Ja, det fick jag ju slå upp (Tänkte än en gång på Alf Henrikson: 

Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visste

mesta). Så vad? Jo ett tonintervall och då mellan tre toner. Det hela har en

dissonant klang och låter tydligen lite kärvt och ogästvänligt för örat och har av

det skälet kallats för Djävulen i musiken. Det används, lär jag mig, inte bara i

den klassiska musiken utan också en hel del i populärmusiken. Då vet vi.

Märks då detta i Kjell Westös bok Tritonus? Ja kanske för den känsliga läsaren

med ett känsligt öra. Men inte mer i den boken, föreställer jag mig, än i andra

bra böcker som beskriver relationer, hur vi hanterar olikheter oss emellan eller –

om man så vill – förhållandet mellan harmoni och dissonans generellt och/eller

specifikt. Menar jag nog. Därmed också sagt att Tritonus är en bra bok.

Nå. Men vad om Tritonus? Vi läser om främst två ensamma själar. Två män som

i olika grad är besjälade av musiken och dess stärkande möjligheter. Den ene är

en stor och erkänd musiker och dirigent, den andra en psykolog och

amatörmusiker. Mellan dessa utvecklas efterhand en märklig närhet eller

kanske rent av vänskap. Över dem båda vilar ett mörker som möjligen kan lätta

när de båda öppnar upp för denna ömsesidiga vänskap. Vem vet. Westö kanske.

Men denna vänskap är bokens motor och som driver storyn framåt.

Båda saknar en älskad kvinna. Båda saknar en uppgift som man upplever som

meningsfull och viktig. Båda har mötts av – och kanske nötts ner av – ständiga

besvikelser. Båda är nära en bristningsgräns.

Så möts då dessa två på en ö i den finländska skärgården där musikern – han

heter Thomas Brander – har låtit bygga ett som det beskrivs i boken närmast

sanslöst grandiost hus och den där bosatta psykologen/amatörmusikern – han

heter Reidar Lindell.

Båda har alltså ett bagage att bära. Båda har i livet mött besvikelser och

nederlag, men båda har väl rest sig om än med en något mer böjd rygg än

tidigare. Men än försonas de med sitt öde. Fortfarande står de upprätt.

Fortfarande kan de se mot horisonten med en någorlunda skarp syn och rimlig

grad av förhoppning. Men hur länge?

Ja det blir väl den fråga som hänger kvar efter läsningen. Men också i vilken

grad det kan gälla dig och mig. Hur länge dröjer det till att vår egen blick mot

horisonten ersätts av att vi skumögt tittar ner mot våra slitna skosulor. Länge än,

länge än. Men en gång. Ja, fy fan.

Men Tritonus då? Jag vill gärna ge den fyra stars av fem i betyg för den

sammansatta, vackra, vemodiga och gripande storyn, gestaltningen av de olika

människor som vi möter, inte minst språkbehandlingen men också

beskrivningen av olika och varierande musikstilar och musikstycken som av och

till vävs in i storyn. Men också för att Westö på ett trovärdigt sätt lyckats få med

både me-too och den pågående pestsmittan i boken.

 

  

Olivier Norek - Ytspänning.

 

På det utmärkta förlaget Sekwa – jag säger bara Igelkottens elegans – har man nu gett ut spänningsromanen Ytspänning av Olivier Norek. Det är en roman som passar lika bra för läsning i sommarhängmattan som i vinterläsfåtöljen om man vill ha en välskriven och hyfsat komplicerad bok i genren. Och varför skulle man inte vilja det?

Om man vill kan man dela in romanen i tre delar, som naturligtvis hänger samman och är beroende av varandra. I den första och sista är tempot raskt – för att inte säga rasande – men i den mellanliggande lugnt och fint; ungefär som när kontinentalplattorna rör sig på Island och annorstädes. Man vet att något sker men märker det bara som ett möjligt men återhållsamt, olycksbådande mullrande.

I den första delen blir den undersköna och superduktiga polisintendenten, eller om det är kommissarie hon är, Noemi Chastain skjuten i ansiktet under en insats hon leder mot en knarkkung. Även om kirurgerna lyckas lappa ihop henne på ett närmast mirakulöst sätt blir hon inte sig riktigt lik vare sig fysiskt eller psykiskt. Tycker både hon själv och omgivningen, och inte minst hennes älskare och kollega Adriel, som raskt och skamligt nog drar sig undan från henne. I likhet med hennes chefer, som gör vad man kan för att luxera bort henne. Man placerar henne helt fräckt i en liten sömnig håla i landsorten under förevändning att hon ska återhämta sig. Men tanken är att man så småningom skall placera henne permanent i en frysbox.

Nå. Men det går sådär kan man nog säga. Knappt har Noemie etablerat sig i en liten hyrd stuga bredvid en vacker och till synes rogivande sjö förrän en tunna med ett barnlik ploppar upp och med den också den lilla byns alla hemligheter. Hon börjar nu arbeta lugnt och fint och metodiskt. Hemligheter som alla trodde var både glömda och begravda börjar bubbla upp inte bara från den där sjön - som visar sig vara en damm, men mer säger jag inte om det – utan också annorstädes och rädslan och skräcken börjar gro hos en och annan av byborna. Och för den delen hoppet hos vissa andra.

Och Noemie kör efter ett tag i gång det polisiära arbetet med full kraft. Om detta skall inget avslöjas här. Men alla hemligheter blottläggs och allt får (nästan) sin trovärdiga och logiska förklaring. Den som drar i dessa rättvisans tåtar – och nästan får sätta livet till på kuppen – är förstås Noemie själv. Rättvisa skipas och allt slutar väl så lyckligt man kan begära. Det är inte bara den gamle älskaren och de tidigare cheferna som får välförtjänta slag på käften. Även ett par tre av byborna får vad de förtjänar. Och andra en upprättelse.

Jag ger Ytspänning med sin intrikata intrig som inte är lätt att se igenom tre stars av fem i betyg och rekommenderar den till avkopplande läsning till envar. Oavsett hur många stick du fått i armen. (Har jag sagt att jag fått två?)

 

Ola Nilsson - Vittring.

 

Av Ola Nilsson har jag läst det mesta han gett ut – och minns inte minst hans s.k. Hammerdalstrilogi (Hundarna, Änglarna, Kärleken gömmer minnet) och Isidor och Paula och nu har jag läst också hans senaste bok Vittring från i år (2021). Jag skulle gärna velat ha de tidigare böckerna i min hand när jag nu ska skriva en kort text om Vittring, men av olika skäl har jag numera mitt bibliotek i en källarlokal och orkar – som om jag vore en satans tonåring – just nu inte gå ner dit och hämta dem. Men snart kanske, en annan gång kanske. Vem vet.

Den s.k. Hammerdalstrilogin är böcker som jag menar att envar litteraturintresserad måste läsa och spara i sitt eget litterära medicinskåp. Detsamma kan enligt min mening inte riktigt sägas om Vittring, även om böckerna har mycket gemensamt som jag läser dem. De är till omfånget tunna och sparsmakade dystopier om livet och döden i den jämtländska obygden. Vi läser på Nilssons egenartade språk när han ger oss läsare en beskrivning av hur av omständigheterna förkrympta och hämmade liv kan se ut och där tillvarons enformighet och meningslöshet dövas med sprit och sex. Livet, så tycks alla romanfigurerna tänka, och dess orättvisor skall inte mötas med kamp eller kunskapshunger utan med uppgivenhet. Enda undantaget kan möjligen vara flickan Sigrid i Vittring. Möjligen – för också hon tycks när allt är sagt och gjort och mörkret sänkt sig ge upp.

Också i Vittring läser vi om ett antal människor på samhällets om inte nedersta så i vart fall nedre trappsteg som alla, eller nästan alla, tycks vara födda att förlora den tro på något annat och bättre liv de kan ha haft. Ordet hopp kan man säkert både stava till och uttala men knappast föreställa sig kan ha någon giltighet för det egna livet. Det kan däremot missmod, misströstan och hopplöshet ha.

Som läsare av boken vet man att det kommer att gå illa. Det finns i den lilla orten, vi pratar återigen om Hammerdal, en tydlig maktordning mellan människorna. Det finns de som har skaffat sig en position att kunna förskjuta andra. Det finns de som i kraft av fysisk styrka kan ta sig makt. Det finns de, som Sigrid, som skulle kunna slå sig fri men som inte vet om man egentligen vill eller orkar. Det finns den, i boken heter han Ilian, som till slut dukar under för sin underordnade situation och begår det värsta brottet. Och det finns de som tror sig kunna åberopa en gud för att … ja, för vad?

Så mycket känns alltså igen från Nilssons andra böcker. Vittring borde därför bli en god läsning. Men det verkar för mig som om Nilsson nu bara drar ett nytt varv på sin för oss läsare välkända vev och återigen ger oss en slags glesbygd noir. Men om temat går att kännas igen menar jag att språket och tankekraften i Vittring inte gör det jämfört med hans övriga böcker. Det blir enligt min mening för mycket av närmast banala beskrivningar av komplexa förhållanden och situationer. Bildspråket är många gånger häpnadsväckande dåligt. Vissa resonemang i boken mellan olika personer blir rent av patetiska. Vadan detta? Ja, det vet väl bara Nilsson och hans förläggare. Själv vet jag att jag lägger boken ifrån mig med en viss grad av besvikelse och bara kan ge den tre stars av fem i betyg. Läs hellre något annat av honom. För visst är det så att vi alla i dessa bistra tiden mår bra av att läsa välskrivna och tankeväckande dystopier. Sådana som vi vet att Nilsson kan skriva.  

 

 

Laurent Binet - Civilisationer.

 

För nu ett bra tag sedan nu läste jag den franske författaren Laurent Binets bok Språkets sjunde funktion, som jag tyckte var mycket bra och som jag också gav fem stars av fem i betyg. Att hans nu aktuella bok på svenska Civilisationer skulle var annat än minst lika bra var svårt att tänka sig, trodde jag. Men så var det. Den är enligt min mening klart sämre.

Båda böckerna har ett kontrahistoriskt anslag – kanske mest synligt i Civilisationer – dvs har en story som innebär att vår historia, vår civilisation, vårt liv och allt som följer på det kunde tagit en annan väg än vad som faktiskt skedde om något annat hänt än vad som nu hände. Det finns ju en del exempel på detta i litteraturen. Civilisationer behandlar fyra men ändå främst två historier som alla också delvis knyts samman – den gamle Columbus kommer inte tillbaka till Europa utan dör i främmande land och Inkarikets sista kejsare, han heter Atahualpa, seglar iväg till vår världsdel, i en kopia av gissa vad, till följd av en konflikt med sin bror och blir här så småningom den obestridde härskaren. Och detta låter ju inte så dumt. Trist nog är det emellertid just det.

Oavsett vad man läser vill man ju gärna att storyn kan sätta de ålderströtta hjärncellerna i lite rörelse. Att kalla en bok oinspirerande och tröttsam är väl det mest nedslående epitet man kan ge den och säkert också ganska så tråkigt för författaren att höra. I Civilisationer hamnar åtminstone min hjärna i dystert viloläge, eller sömnläge tom. Och detta trots, det måste man ju medge, Binet säkert gör vad han kan för att det inte ska bli så. Autentiska och fiktiva personer lever och dör, sjöslag och markstrider staplas på varandra så det står härliga till, kärlekar blomstrar, falnar och dör. Historiskt belagda personer hamnar i de mest egendomliga trångmål. Kvinnorna är genomgående både vackra och kloka och i en del fall dessutom ständigt nakna. Det kan inte hjälpas att jag tycker det blir lite pojkbok över det hela – storyn blir också lite väl överbelastad för min smak. Men jag är säkert bara på dåligt humör.

Själva grundstoryn i boken att Inkagubben, Solens Gud, ska komma seglandes hit och bli vår världsdels okrönta härskare känns dessutom alltför långsökt för min smak. Men det hade säkert kunnat vägas upp och kanske accepterats om annat - som språk, dialog, porträtt av historiska personer som Luther m.fl. – varit intressant och trovärdigt beskrivet, givet det kontrahistoriska greppet. Men icke. Till råga på allt går jag dessutom ibland lite vilse i de skeenden i boken som faktiskt hänt i verkliga livet och de som inte gjort det, men det är ju för all del i huvudsak inte Binets fel.

Jag läser och läser och aldrig tar det slut, känns det som. Men det gör det ju. Och då har jag för länge sedan bestäm att Civilisationer ska få tre stars av fem i betyg, trots att Binet fått en hel del priser för boken. I stället vill jag varmt rekommendera Språkets sjunde funktion till läsning. Men omslaget till Civilisationer av Nina Ulmaja det får fanimig fem stars. Gå in på en bokhandel och tjuvtitta lite så förstår du.  

 

J.M. Coetzee - Ett dåligt år.

 

J.M. Coetzee, 2003 år Nobelpristagare i litteratur (för att han ”i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”) må vara så tillbakadragen och vresig som djungeltrummorna säger – skriva kan han i vart fall. Själv tror - tror, eftersom jag av olika skäl nuförtiden har biblioteket nere i en källare och inte just nu orkar gå ner och kolla – tror jag att jag har läst alla, eller i vart fall de flesta, av hans till svenska översatta böcker och nu också Ett dåligt år, från 2007. Och gillat de flesta, måste jag säga.

Vi har väl alla lite olika ska vi kalla det favoritböcker av de författare vi läst. Och det säger väl antagligen något om oss både som läsare och kanske också som människa, vad vet jag. För min del ligger vad gäller Coetzee I väntan på barbarerna, Onåd och den märkliga men fascinerande Jesus barndom högt på den listan. De kan alla rekommenderas. Men Ett dåligt år då? Nja, jag blir fanimig inte riktigt klok på den. Och sånt brukar jag ju för all del tycka är positivt, men inte här. Sorry mr C.

Romanens yttre handling är enkel. I korta, men ofta över olika kapitel löpande, kommentarer av en äldre gentleman tillika författare, en ung tydligen vacker kvinna och hennes man som alla bor i samma höghus händer följande: författaren ber kvinnan renskriva hans olika manus till en bok han skriver på, hennes man blir tydligen svartsjuk och planerar att på ett märkligt sätt tömma författarens sparkonto, kvinnan blir då rasande och överger mannen samt flyttar ifrån inte bara honom utan också huset alla bor i. Slut. Även om kvinnan i slutet av boken återkommer med en fråga till gamlingen om hur han har det och med en uppmaning att rensa sin dators hårddisk. Jaha. Banalt så det förslår.

Parallellt med att denna trista historia utspelar sig inför läsaren spränger Coetzee in vad som måste uppfattas som delar av det manus som författaren skriver på, kvinnan renskriver och mannen på olika sätt tar del av. Dessa småtexter är av varierande slag, spänner över ett antal olika fält och är för all del inte vare sig oävna eller ointressanta. De analyserar kan man väl säga inte minst kärleken, litteraturen och samtiden. Men texterna hänger i stort sett för sig och romanens story löper för sig. Inte kopplas de samman, mer än en eller annan gång och då bara antydningsvis. Växelspelet saknas, menar jag. Motsatsen hade ju varit lite spännande och gjort romanen till en mer helgjuten och sammanhållen helhet. Nu löper den banala intrigen på i sitt spår och texterna i sitt och aldrig – dvs nästan aldrig - förenas de två och driver romanen framåt gemensamt.

(Men vi kan ju ändå, om vi skulle vilja det, läsa tex ett intressant avsnitt om virus. Då kan vi lära oss att ”Det som är störande när man liknar relationen mellan människor och virus vid ett schackparti, är att viruset alltid spelar med de vita pjäserna och vi människor med de svarta. Viruset gör sitt drag och vi svarar på det”. Fast det händer ju ändå, som i Det sjunde inseglet, att döden ibland får spela med de svarta pjäserna. Så vad vet man hur det nu pågående världsomspännande schackpartiet slutar).

Nå.  Har jag då missförstått något? Antagligen. För jag läser på bokens baksidestext att ”Ett Dåligt år griper tag i läsaren från första sidan med sin skärpa och träffsäkerhet. Här träder de stora livsfrågorna fram: kärleken, ensamheten, åldrandet och döden”. Och för all del. Så kan det ju vara i vissa av de delar som jag uppfattar som återgivna manusdelar – en hel del av dessa korta texter är ju som jag sagt inte ointressanta – men räcker det för att skapa en sammanhållen och helgjuten roman. Nej. Inte för mig. Trots att det säkert kan vara så att Coetzee mycket väl kan vilja att vi skall tveka inför hans text när vi lutar den mot vårt eget grunda tänkande. Och sådan tveksamhet och osäkerhet är ju som bekant att föredra framför motsatsen. I allmänhet, alltså.

I en av textdelarna skriver Coetzee om prövosten. För mig blir hela boken en enda djävla prövosten – den ev fåkunnige hänvisas till Svenska Akademiens utmärkta sida svenska.se – och Ett dåligt år kan därför inte få mer än, och nu tar jag i, tre stars av fem. Läs hellre något annat av Coetzee blir därför mitt välmenande råd. Livet är kort. De goda texterna många. (Och snart är jag dubbelvaccinerad).