Hans-Gunnar Axberger - Statsministermordet.

Olof Palme blev den 28 februari 1986 skjuten till döds på Sveavägen i Stockholm. Hans fru Lisbeth Palme blev vid tillfället lätt skadad. De flesta av oss som tillhör den lite äldre generationen vet väl vad vi gjorde den dagen, eller kanske snarare dagen därpå när mordet blev mer allmänt känt. Om detta mord, dess bakgrund, vad som skedde eller inte skedde på mordplatsen och vad som senare hände har Hans-Gunnar Axberger skrivit boken Statsministermordet. Den skall enligt min mening läsas av varje samhällsintresserad person och detta oavsett om man har egna minnesbilder av mordet och tiden när det skedde eller inte. Kanske mest om man inte har det.

Hans-Gunnar Axberger är en 70-årig mycket välmeriterad jurist och ämbetsman som är väl lämpad att skriva om just Palmemordet. Han har gjort en vända i departementsvängen, är professor i konstitutionell rätt, varit justitieombudsman och säkert mer därtill. Dessutom var han huvudsekreterare i den granskningskommission om mordet på Palme som arbetade under åren 1996 – 1999. Vem ska skriva ett standardverk om mordet om inte han?

För vad Axberger har skrivit är just den slutliga boken om mordet. Det har ju skrivits ett antal andra böcker om det men såvitt jag vet ingen som inte driver en tes, som vill ge oss en uppfattning om vem som mörade Palme och varför. Axbergers syfte är ett annat. Han vill inte söka svaret på vem gärningsmannen var utan helt enkelt skälet till varför vi aldrig funnit det. Trots att utredningen är nedlagd och en död man utpekad som misstänkt eller möjlig gärningsman.

Han går noggrant till väga i sin drygt 450-sidiga och mycket välskrivna bok med en omfattande kommentarsbilaga. Det finns såvitt jag, och dessutom andra som kan saken bättre, kan bedöma inget som undgått honom i arbetet med boken. Den är på ett sätt sorglig att läsa. Han beskriver ingående det vi alla vet, nämligen att utredningen om mordet totalt misslyckats från start och att den under många år kantats av den ena skandalen efter den andra – allt från mordnattens kaos till konflikter mellan myndigheter, personkonflikter inom utredningen, obegriplig hybris hos mordutredare till ministerstödd privatspaning. Bland annat.

Jag har inte för avsikt att här skriva närmare om Palmeutredningen, olika utpekanden om gärningsmän den gjort, misslyckade rättegångar och resningar, det sätt som olika spaningsledningar skött mordutredningen och säkert mer som skulle kunna nämnas. Jag vill bara hänvisa den ev. intresserade till Wikipedia och sökordet Ebbe-Carlsson-affären. Vet du inte redan något om den kommer du att få rysningar i själen och svårt att sova och, värre ändå, få din tilltro till rättsstaten Sverige rubbad.

Vi vet ju alla hur Palmeutredningen slutade. Den siste utredare, han heter Krister Petersson, pekade i en beramad presskonferens i TV ut den s.k. Skandiamannen Stig Engström som den trolige mördaren. Några bevis presenterades inte. Eftersom Engström lämpligt nog var död lades mordutredningen sedan ner. Svenska folket satt häpet framför TV och stirrade. Stumheten bredde ut sig i fosterlandet. ”Det är en gåta” skriver Axberger ”varför mordutredningen avslutade så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst”.

Han avslutar sig bok Statsministermordet, som inte kan få annat än fem stars av fem i läsbetyg, på följande sätt:

”Riksåklagare, Säpochefer och andra har vittnat om att det de varit med om under mordutredningen gått utöver deras vildaste fantasier och värsta farhågor. Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när en av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.

Det är hårda ord. Beskriv det gärna vackrare, den som kan”.

Samtliga fotografer är okända för mig. 

 

 

 

Sara Strömberg - Skred.

2022 års sista lästa och här på min blogg kommenterade bok var Sara Strömbergs och hennes av Svenska Deckarakademin prisbelönade debut Sly. Och vad är då 2023 års första lästa bok om inte hennes uppföljare Skred. Så kan de gå till här i världen.

Nu var väl 2022 inte mitt bästa läsår vad gäller vare sig antalet lästa böcker eller kvaliteten, om man törs uttrycka sig så, på de jag läste – skälet till detta var väl, ja var väl egentligen bara intressant för mig, eller hur, men hursomhelst var det som jag ser det förra året ett dåligt läsår. På något sätt var det väl symptomatiskt att sista boken var den enligt min mening ganska så mediokra Sly. Och vad ska man då så här i början av året tro om 2023? Ja, inte annat än att det börjar lite illa. Ety inte heller Skred är särskilt bra.

Men bästa läsare av denna lilla blogg – det kommer sannolikt att bli bättre framöver; mycket sämre kan det ju inte bli, viskar läsluther som sitter på min axel och hackar i mitt öra. Ni kommer här framöver att kunna läsa briljanta kommentarer till viktiga och läsvärda böcker, skulle jag vilja hoppas. Kanske rentav lika välskrivna, eller om man så vill snåriga, som de allt förre bokrecensioner som DN ger oss läsare; men det är ju strängt taget en annan fråga. Men den som lever får väl se. 

Men vad om Skred? Den för oss nu kända gamla hjältinnan och lokalredaktören för Jämtlandsposten Vera Bergström firar förstås nya triumfer. Boken börjar dramatisk med ett jordskred i Åre som följer på en regnig sommar och att kommunen, påhejad av överlistiga politiker och råbarkade s.k. entreprenörer, upplåtit plats för allt fler och mer eller mindre, mest mer, exklusiva fritidshus lite varstans i tassemarkerna. En person dör. Men på något märkligt sätt nästan försvinner detta skred och dess orsaker, och inte minst vad det kan betyda för kommunen i framtiden, bort i romanen och vi får i stället läsa desto mer om en försvunnen fårbonde tillika musiker som så småningom också han hittas död. Mördad.

Strömberg låter i romanen ett antal personer i korta ganska så rappt skrivna kapitel driva storyn framåt. Det är den döde fårbondens syster, hennes aggressive man, ett par politiker, ett satans rikt yngel till entreprenör och tillika sommarboende, en känd Tv-personlighet och hans fru och ett par till. Och så förstås Vera själv och hennes goda fina kamrater som är bosatta i bygden och arbetar där. Detta är ett ganska så vanligt stilistiskt grepp som en författare brukar ta till när man inte kan eller vill eller orkar skriva en mer sammanhållen och sammansatt story. I det här fallet duger det för all del gott – det blir lite spännande och läsaren får möjlighet att i den snabba resan genom romanen tänka efter lite själv. Vad är det som pågår? Vem är mördaren? Vad hände egentligen i det förflutna? Vem har tappat alt lagt ut den försvunna fårbondens vackra armband i Stockholm, själva syndens håla? Och den där märkliga släktingen som periodvis bor hos den fårbondens syster och hennes man – visst är han mystisk? Ja, kan jag avslöja. Han är det. Så som det ska vara i en deckare: frågorna hopar sig.

Men inte bara den där släktingen är lite mystisk. Det är väl i stort sett bara Vera och hennes goda kamrater som klarar sig undan misstanken att ha dödat den lille snälle oförarglige fårbonden. Apropå Vera – förutom att hon förstås är en klipsk och oförvägen amatördeckare som dessutom tycks fylla hela Jämtlandsposten själv med artiklar om mordet och allt annat som kan tänkas intressera den sviktande allt äldre läsekretsen av papperstidningen så undrar man ju – eller hur – hur hon har det med kärlekslivet. I boken Sly delade hon, vilket väl får anses vara lite ovanligt, säng med en älgstudsare. I Skred är det efterhand en katt. Men till min förvåning så får hon i boken dessutom ihop det romantiskt, som vi lite pryda säger, inte bara en utan två gånger med olika män. Men så värst lyckat blev det ju inte. Så för hennes skull hoppas jag på bättre tur i nästa bok med den man som hon på sista sidan i Skred håller lite kärvänligt i handen. Men då är jag inte med, kan jag säga.

För visst duger Skred gott till att läsa en kulen dag när den mentala och fysiska tröttheten slagit till och alternativet till läsningen tycks vara att städa våningen. Boken är alltså rappt skriven, den är lite spännande ibland, lite oförutseende ibland och alltså inte helt oäven, även om bildspråket understundom inte är av denna världen, så jag får väl ändå ge Skred tre stars av fem i läsbetyg. Men nog märker man att Strömberg har varit lite väl snabb på tangenterna och försökt få ut en ny bok så fort som möjligt efter den prisade Sly. Hon skulle nog kunnat lugna sig en aning och kanske arbetat genom den mer – boken hade antagligen vunnit på det, enligt min mening. Men hon som alla vi andra behöver väl pengar till hyran och elräkningen.

  

Sara Strömberg - Sly.

Vem är Sara Strömberg? Jo en svensk medelålders journalist och författare. Som journalist arbetade hon på Länstidningen i Östersund som dess kultur- och nöjesredaktör. Som författare har hon mellan 2008 och 2020 gett ut åtta barnböcker om Birger, det lilla Storsjöodjuret och hans olika äventyr, men mer uppskattad och känd av en lite bredare läsekrets är hon kanske för de två deckare som kom 2021 och 2022 – först Sly och sedan Skred. Sly utsågs dessutom av Svenska Deckarakademin till bästa debut i deckargenren. Inte illa. Särskilt inte när jag läser hur man motiverat priset – ”En stilistiskt kvalificerad och brutalt klarsynt kriminalroman om en glesbygd i förändring”. Jag har nu läst denna hennes prisade debut Sly.

(En parentes. Boken är utgiven av Modernista. Förlaget har varit ifrågasatt av såväl författare som branschen för sina affärsmetoder och så sent som i år varnade Författarförbundet också sina medlemmar att ingå avtal med dem på grund av ”återkommande problem med bland annat avtalsbrott, royaltyredovisningar och oetiska affärsmetoder”. Detta har ju i och för sig inget att göra med boken Sly, men jag noterar för min del ändå den uppfattning som finns om förlaget).

Vad ska man då säga om boken? Inte att den är överdrivet bra, inte. Den kan säkert vara värd sitt pris – jag menar det beror ju inte minst på vilka böcker den ställdes mot, vilket jag inte vet – men jag tycker för min del att Strömberg lagt lite väl mycket focus på glesbygdsfrågan, som Deckarakademin för all del särskilt lyfter fram i sin prismotivering, och för lite på själva deckargåtan och dess lösning. Dessutom - även om jag nu råkar bo i Stockholm och är väl medveten om vilken uppfattning som kan finnas om såväl oss som själva staden, så känns det ändå lite märkligt att läsa hur Strömberg staplar alla schabloner om oss som bor här nästan på rad när hjältinnan i boken tvingas till ett par dygns besök här. Det är också vi som, enligt boken, dränerar själva bokens hjärtland, dvs den landsbygd runt Åre och krokarna däromkring där storyn utspelar sig, på såväl pengar som folk. Som heder och ära och idéer. Det är ju inte min bild, men jag kan ju för all del ha fel. Det har hänt förr.  

Hjältinnan skrev jag. Bokens huvudperson är en ensamstående medelålders arbetslös journalist med vissa relativt ingående beskrivna klimakteriebesvär vid namn Vera Bergström, och som minsann till slut lyckas med det som polisen inte lyckas med, dvs lösa det brott som boken handlar om. Brottet, det är förstås ett mord eller kanske rentav två, och dess kopplingar både bakåt i historien och den betydelse det visar sig ha för vad som sker i bygden i nutid, är tilltalande komplicerat och inte minst trovärdigt konstruerat och beskrivet av Strömberg. Men Veras amatördeckaraktivitet är det inte, enligt min mening. Trovärdigheten blir för min del i den delen låg. Om dessutom tempot i boken inte direkt går på högvarv, så blir ju lite problematiskt för mig som läsare.

Och kärleken – händer då inget på den fronten för Vera? Jo, det verkar inte bättre, men stapplande förstås. Och arbetet – vad sker där då? Jo, det som sällan sker i det verkliga livet. Gissa vad. Och de boende i bygden. Kämpar de på med läckande tak och allt annat problemfyllt som ständigt tycks ske där? Minsann de gör. Lyckas de? Sannolikt. Vem gör då Vera sällskap i sängen - en man eller en älgstudsare? Svaret är älgstudsare. Hoppas på annan ordning i den delen när serien om Vera ska fortsätta – närmast i boken Skred, som jag har i min hand och kommer att läsa med intresse.

Men Sly ger jag för min del tre stars av fem i läsbetyg. Bättre betyg kunde den för all del fått. Men också sämre. Vi får väl se om jag och Strömberg är på bättre humör i nästa bok. Men både rent stilistiskt och vad gäller miljöbeskrivningarna har Sly sina goda förtjänster, det vill jag gärna framhålla. Precis som Deckarakademin.  

Fotograferna okända för mig. 

 

 

Aris Fioretos - De tunna gudarna.

Aris Fioretos, den spränglärde prisbehängde professorn, författaren och översättaren, och tillika ledamoten i att antal utländska akademier, har nu utkommit med ytterligare en läsvärd bok – De tunna gudarna. Varför, blir frågan, har han ännu inte fått vårt eget största litterära pris, jag tänker förstås på Augustpriset, och varför har han ännu inte fått sätta sig på en stol i vår egen fortfarande lite skadeskjutna akademi, dvs Svenska Akademien. Ja, varför. Än är inget för sent, men tiden rinner förstås undan också får honom, som för alla oss andra.

När jag, av olika skäl ovanligt sakta och långsamt, höll på att läsa De tunna gudarna kom Karl Ove Knausgård den 3 december i år med en mycket läsvärd, om än lite svårtuggad, essä i Dagens Nyheter – finns väl fortfarande på nätet skulle jag gissa – med rubriken Därför är romanen viktig. Han inleder med att berätta för oss vad poeten Rainer Maria Rilke påstått, nämligen, skriver Knausgård, att han ”skrev en gång att musik kunde lyfta upp honom, och det är förstås inte något konstigt med det, förrän han tillade: och sätta ner mig någon annanstans”. Här gör Knausgård avstamp i sin essä. För Knausgård, som för många andra av oss läsare av romaner, gäller nämligen detta inte bara, om ens i första hand, musik utan främst litteratur. Från den utgångspunkten skriver sedan Knausgård om vad läsningen spelar för roll, för honom och för oss alla, eller åtminstone många av oss. Läs gärna hans essä.

Och läs gärna också Ingrid Elams nyutkomna bok Romanens segertåg, som inte bara ligger på DN:s veckovis återkommande och intressanta boklista utan också tydligen säljer ganska så bra. Och tacka för det, om det nu stämmer, som det sägs, att den tydligen inte bara söker svaret på frågan om romanens framgång – eller segertåg - utan också, som ett slags tecken i tiden, tydligen hittar det hos kvinnliga läsare. Men jag då? Undrar jag. Jag får väl söka ett eget svar på frågan när jag efter jultomtens besök förhoppningsvis själv kan läsa själv vad Elam skriver.

Men Fioretos då? Var sätter han ner sina läsare i De tunna gudarna? Kanske i insikten om en människas ansvar för inte bara sitt eget liv utan också dess konsekvens för andra människor; kanske i insikten att leva sitt liv ansvarsfullt och någorlunda orubbligt är det enda möjliga för en människa; kanske i insikten att man inte slipper undan när allt ställs på sin spets; kanske i insikten att den aldrig så gott tänkta handlingen kan leda till katastrof. Läst så blir De tunna gudarna en nödvändig bok för oss alla.

Han gör i romanens ett avstamp i att dess huvudfigur får ett brev från en kvinna han haft ett kortvarigt förhållande med - noga räknat ett s.k. one-night stand – och som resulterat i en graviditet som han ung och dum som han då var inte bara var ovetandes om utan också säkert inte ens kunde föreställa sig. Varför ska sådant hända mig, tänkte han antagligen. Han som så många andra, som när det inte längre passar eller är kul bara tar sin hatt och går. Nu vill kvinnan inget annat än att han ska veta att han har ett barn, en dotter som nu är 11 år, och att han genom att skriva brev till henne berättar om sig själv. Han gör så. Detta är romanens handling. Vi följer honom – han heter Ache Middler – genom dessa hans brev – eller om det nu, noga räknat, är ett långt brev med olika kapitel - till dottern om hans liv, hans upp-och nedgång som människa och musiker, hans olika kärlekar, eller snarare kärlekens ständiga undergång, och fram till hans död. En död som följer på ett uppdrag han tagit på sig för att trygga sin sista älsklings framtid.  

Det är en sammanväxt och sammanvägd historia Fioretos ger oss och som visserligen har sin bas, kan man kanske kalla det, i den värld och det sammanhang som är musikens och musikers, men som samtidigt blir en beskrivning av hur vi alla lever, eller i vart fall kan leva, våra liv. Vilken betydelse barndomen och uppväxten har, men också vilket ansvar vi alla har för livet när de egna skyldigheterna så småningom obarmhärtigt börjar krama hjärta och kanske hjärna. Han frågar oss om vi kan leva utan skuld. Svaret är – ja, tänk efter själv. Och tiden går, för Middler som för alla oss andra. Middler frågar sig av och till vad han gjorde under alla dessa år som flöt på. Svaret tycks, för honom som för kanske dig och mig, bli:  ”Inget. Mycket”.

Fioretos romanbygge är imponerande. Han ger oss en story på ett sätt som om han faktiskt själv varit delaktig i den, som om han verkligen själv upplevt det som är bokens kärna. Och då tänker jag inte i första hand på det som många författare kan beskriva – ett liv, kärlekar som kommer och går, ensamhet som tär och gemenskap som bygger upp, kamp för överlevnad – utan musiken och hur musiker tänker och känner. Hur en gitarrs strängar kan få fingrarna att blöda. Hur publikens gensvar får ersätta allt annat. Hur gamla framgångar blir nya undergångar. Romanen blir sammantaget tät, kompakt.

Om Fioretos nu klarar att ge oss ett imponerande romanbygge, vad ska då sägas om hans språk, bokens språkdräkt. Detsamma. Som vanligt skriver han ett klart, närmast poetiskt språk som ömsom tycks likna talspråket ömsom, ska man kanske kalla det, mer litterärt. Hursomhelst njutbart att läsa. Se efter själv.

Så – vad ska då denna nästan 500-sidoga bok få för läsbetyg av en trött gammal pensionär. Minst fyra stars av fem, får det bli. Och med en undran varför boken inte var nominerad till årets Augustpris. Men tur kanske det. För då hade väl den där mannen, tillika elektor för årets pris, som i SvD klagade på nomineringarna – han heter Björn Werner; kom gärna ihåg hans namn – fått ännu en bok att förarga sig på. Frågan är om han ens orkat läsa den. Men vad vet man.

God Jul.

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

 

 

 

Steve Sem-Sandberg - Oceanen.

Steve Sem-Sandberg, den snart pensionsmässige författaren – han är 64 år – har, inhämtar jag på Facebook, skrivit ett häpnadsväckande antal böcker. Men, läser jag mig också till på denna site som många kallar all kunskaps moder, att han räknar sina böcker utgivna före 1987 som mer eller mindre löst tillkomna ungdoms- och prövoalster. Jaha, så kan man kanske se på saken. Men varför ska man det? Utgivna böcker är ju utgivna böcker. Men uppenbarligen vill han inte längre riktigt stå för dem. 

 

Själv har jag i bokhyllan de böcker han gett ut från 1996 (Therese) och framåt. De är alla i hög grad läsvärda, och de flesta dessutom också översatta till en del andra språk, tycker inte bara jag utan också olika priskommittéer och då bland annat den som nominerar böcker till Augustpriset. Han har, om jag räknat rätt, hittills fått två nomineringar (De fattiga i Lódz och De utvalda) och ett pris, och detta för De fattiga i Lódz. Inte många hade rimligen kunnat reagerat negativt om också de följande Stormen och inte minst W. också nominerats. Den som ännu inte läst dessa böcker har goda läsupplevelser framför sig, vill jag bara ha sagt.

Sem-Sandberg sitter som bekant sen förra året i Svenska Akademien och gick dessutom nästan direkt in i dess Nobelkommitté, vilket förvånade mig. Där sitter nu fem ledamöter, varav tre är relativt sett nya i Akademien. Arbetet i kommittén, som har ett tungt ansvar för utseendet av Nobelpristagaren i litteratur, har väl, föreställer jag mig, varit relativt tungt och omfattande för ledamöterna då alltså endast två av dem har den långa erfarenhet av arbete i Akademien och den kunskap om bla vilka författare som nominerats genom åren som man åtminstone officiellt tyckt varit värdefullt för att diskutera vem som skall få Nobelpriset. Men vad vet jag egentligen om den saken.  

Nå. Till saken gamle man, hör jag nu ett antal läsare av denna blogg tänka eller kanske rentav mumla lite stillsamt. Till Sem-Sandbergs nya bok Oceanen alltså. Vad om den? Mer än att det är en mycket bra bok, kan jag avslöja redan nu. Ja vad.

Den yttre ramen kretsar kring den schweizisk-franske författaren och filosofen Jean-Jaques Rousseau och hans ca 45 dagar år 1765 på en liten ö i republiken Bern, ständigt på påtvingad flykt som han är efter att ha väckt anstöt hos de hycklande religiösa samhällsbärarna och detta efter att ha publicerat verk som Julie eller den nya Héloise, Om samhällsfördraget och Émile eller Om uppfostran. Han betraktas som en avfälling, en hädare. Och inte blir det bättre för honom att han är i ständigt sällskap med sin ogifta livskamrat Thérèse, som han har barn med. Barn som han direkt efter födseln lämnat bort till ett osäkert liv eller antagligen en säker död.

Sem-Sandberg ger oss i boken Oceanen ingen närmare beskrivning av Rousseaus verk och idéer. Hans uppdrag tycks här vara ett annat. Han vill, menar jag, ge oss en bild av hur den som söker och säger sanningen kan falla i onåd och tvingas till ett liv i förnedring och påtvingad mental och kanske fysisk flykt för att överleva. Kan detta hända en eller annan av oss också i dag? Ja, tror jag Sem-Sandberg vill berätta för oss. Det kan hända om vi låter den hycklande makten stampa med foten och låta de redan krossade deltaga i en jakt på den kvarvarande sanningssägaren. Den som ännu kan och vill och orkar se på oss andra och allas vår framtid med klara oförvillade ögon. Och som kan och vill och vågar formulera en möjlig väg framåt för oss alla. Sådana som … ja, finns dom?

Ja, finns dom? Eller lever dom, som Rousseau, i den totala påtvingade förnedringen? Ser dom, som Rousseau, vad som behöver göras men förmår eller vågar trots allt inte handla av rädsla eller förlamande oförmåga. Tror dom, som Rousseau, att den som nästa gång knackar på dörren kommer för att hämta dom. Tyngs dom, som Rousseau, av begångna fel och misstag och vet att dessa kommer att utnyttjas mot dem. Ser dom, som Rousseau, hatet i grannens öga. Hör dom, som Rousseau, det illasinnade pratet bakom ryggen. Väntar dom, som Rousseau, på nästa kastade sten genom fönstret. Om så – var står då vi, vi de andra. Står vi bredvid sanningssägaren eller bakom den man, det är alltid en man, som stirrar på honom eller henne med den knutna handen för ett ögonblick gömd bakom ryggen.

Men möjligen drar jag där jag sitter i min ensamhet och skriver denna text för stora växlar på hur man skulle kunna uppfatta Sem-Sandbergs text. Kanske vill han bara, och det räcker dessutom bra nog, ge oss en bild av hur en både stark och svag man som levde några år på 1700-talet kunde uppleva sin tillvaro under ett par dagar i en andningspaus mellan sin ständigt pågående, påtvingade flykt för överlevnad. Kanske han mannen då inte bara se den fullständiga intigheten och meningslösheten i ögonen. Kanske kan mannen i stället se vad han gjort och inte minst kan komma att göra och finna en ro i det. Kanske.

Sem-Sandberg ger oss en text som är både klar och dunkel, både upplysande och ifrågasättande, till sin innebörd både välbekant och okänd. Texten närmast böljar fram mot läsaren i olika tidsperspektiv och tempus. Den kräver lyckligtvis vår fulla uppmärksamhet. Och jag ger Oceanen fem stars av fem i betyg. Hans språk i denna till omfånget korta roman är som vanligt fulländat och närmast poetiskt.

Får vi i sinom tid en s.k. litterär kanon för vuxna läsare, vilket jag hoppas vi inte får - men till den frågan kan vi återkomma i annan ordning vid ett annat tillfälle - måste Oceanen och de flesta andra av Sem-Sandbergs böcker vara med där. Bara så ni vet. Men att vår nya kulturminister Parisa Liljestrand skulle läsa denna obetydliga blogg med för dagen 541 följare och få lite tips om saken får väl anses som uteslutet. Hon tror säkert dessutom att Sem-Sandberg är filmregissör.

 (Samtliga fotografer ör för mig okända) 

Therese Bohman - Andromeda.

Therese Bohman, en snart medelålders författare och skribent i f.n. Expressen som jag följt från debuten 2010 med De drunknade – och då kan man, hemska tanke, ägna en fundering åt hur djävla gammal jag själv nu har blivit; men varför ska man å andra sidan göra det – och som sedan följdes av Den andra kvinnan (2014) och Aftonblad (2016) har nu i år kommit med en ny bok – Andromeda. Om jag gav de tre första böckerna mellan tre och fyra stars av fem i min hemmasnickrade betygsskala, vad gav jag då Andromeda? Ja, bästa läsare av denna blogg, vänta och se.

Först som sist – vad kan andromeda egentligen vara eller stå för? Om inte en rad av Sapfo – ”Andromeda har något bättre att erbjuda”, har denna vislyriker från ön Lesbos, som man antar levde mellan ca 630 – 570 f kr, tydligen skrivit i ett av sina upphittade fragment. Men i boken står det också för den del av bokförlaget Rydéns där man ger ut lite mer avancerad och intressant svensk samtidslitteratur. Den unga kvinnan Sofie börjar som praktikant på förlaget, stannar sedan kvar och avancerar under den litterära chefen Gunnars ska vi kalla det överinseende och arbetar inte minst med andromedadelen av föraget. Mellan dessa två kommer det att efterhand växa fram en särskild i huvudsak professionell relation och som kommer att bli Andromedas själva kärna och innehåll. Deras relation är alltså inte som man säger romantisk, även om en del på förlaget tydligen vill föreställa sig det, vilket – förstås – mest drabbar Sofie. Vi ser i stället två ensamma själar röra vid varandra. Det är samtalen dem emellan som är viktiga för dem båda.  

(Inom parentes. Den som skulle vilja fördjupa sig lite i Sapfos diktning kan kanske med fördel läsa den relativt nya boken Sapfo på nytt – nytolkat och kurerat av Bengt Eriksson. Finns på Ad Libris. Där finns också akademiledamoten Jesper Svenbros tolkningar).

Nå. Men vad mer om Therese Bohman? Ja kanske inte mer än att hon som de flesta andra intressanta författare fått lite stipendier och nominerats till kvalificerade litteraturpris. I hennes fall till Tidningens Vis, Sveriges Radios, Nordiska rådets olika litteraturpris och också till Augustpriset. Hittills har hon dock gått tomhänt hem från dessa galor.

Men boken. Vad finns att säga om den? Någonstans i den påstås förläggaren Gunnar säga att han med sin utgivning vill vända sig till den bildade läsande allmänheten, den som knappt finns längre. En god ambition kan tyckas. Rätt eller fel blir mitt intryck att Bohman med sin bok har vänt sig till samma sakta försvinnande grupp. Hon ger oss ganska intressanta inblickar i förlagsvärlden, hur förläggare och lektörer arbetar och att räknenissarna tycks ta över mer och mer också inom också den branschen. Om detta är sant eller inte vet ju inte jag, men jag föreställer mig att det mycket väl kan vara så. Och Gunnar, den gamle snart pensionerade och lite trötte, alltmer desillusionerade mannen, tycker i vart fall så – makten, menar han, har på förlagen i för hög grad förskjutits från författarna till förlagsekonomerna. Även recensenterna får sig en känga, fullt berättigat skulle jag vilja säga. (Man undrar ju vad den gode Gunnar skulle tyckt om oss amatörer som skriver i våra små bloggar om han hade orkat ägna oss något intresse. Men det är kanske, för våra redan sedan tidigare lite skakiga egon, lika bra att han inte gjorde det. Bäst så.).

Boken har två delar kan man säga, består av två monologer – i den ena talar den unga och efterhand lite äldre Sofie och i den andra den efterhand allt äldre snart pensionerade Gunnar. Är då detta ett intressant grepp? Jodå, och det ger onekligen den lite kanske förströdde läsaren en möjlighet att se samma förlopp med lite nya ögon, men för oss andra blir det lite väl mycket av en slags repetition. Det som skett har skett och vi har sett och förstått det. Dock får vi en möjlighet att komma de båda S och G lite mer in på djupet på det rent personliga planet, känna deras ensamhet, och se deras resp. från början enklare bakgrunder, och det kändes, särskilt vad gäller G, för all del lite tilltalande. Men lyckas då Bohman göra dem levande och intressanta som personer? Nej, det tycker jag nog inte. I vart fall inte i tillräckligt hög grad för min smak.

Om storyn trots allt kan sägas vara ganska så förutsägbar, så menar jag för min del att språket, den språkliga dräkten, jämfört med hennes tidigare romaner också känns lite tunnare, kanske lite väl avklarnad, även om den blir bättre, mer mogen höll jag på att säga, efterhand som storyn löper på. Hon skriver för min del en lite för enkel, klar prosa, den andas lite för mycket av den duktiga flickan som skriver sin studentuppsats. Läsvärt förstås, det är inte tu tal om den saken, men inte särdeles spännande. Men hennes bildspråk är väl ändå av och till tilltalande, måste jag säga.

Så – en tre stars av fem får jag väl ge Andromeda av Therese Bohman. Hade jag varit på lite bättre humor hade den kanske rent av fått fyra stars. För boken kan förstås rekommenderas till läsning.  

Fotograferna är okända för mig. 

 

 

Lina Wolff - Djävulsgreppet.

Lina Wolff har, kontrollerar jag för säkerhets skull på både Wikipedia och i min bokhylla, skrivit totalt fem böcker. Jag har dem alltså alla och det är jag verkligen glad över. Hon är en mycket bra författare. Hon har också översatt att antal andra författare till svenska, bland annat en nyöversättning av Hundra år av ensamhet av Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez, som är den enda av hennes översättningar jag själv har. Allt kan man inte ha; allt kan man inte läsa. Även om man skulle vilja.

Den hittills mest lästa och uppskattade boken av Wolff är, föreställer jag mig, De polyglotta älskarna som kom 2016 och för vilken hon också fick både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris, men redan för boken dessförinnan, Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), fick hon tidningens Vis litteraturpris och blev, liksom för den tredje boken Köttets tid (2019), nominerad till Sveriges Radios. Hennes böcker är också översatta till ett stort antal andra språk. Om hur många andra författare kan man säga allt detta? Inte många, antar jag.

Nå. Så har hon nu kommit med sin femte bok Djävulsgreppet. Det är en både välskriven, sammansatt och skakande mörk berättelse. Och har den autofiktiva drag? Ja, kanske, kanske inte. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig. Jag föreställer mig nämligen att det kan vara svårt att med den intensitet och närvaro som Wolff här visar skriva om ett destruktivt förhållande utan att åtminstone delvis ha egen erfarenhet. Men jag kan ha fel. Och det är kanske bara dumt av mig att ens antyda att det kanske kan vara så. Fast nog har jag i en intervju med henne för att par år sedan läst något om detta?

Men det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella till Florens från Sverige inflyttade, och Mickey, den fete arbetargrabben och Florensbon, är bokens kärna och djupa innehåll. Om sådant har man ju läst tidigare, läst och försökt förstå. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna, ta ett både symboliskt, tankemässigt och påtagligt, konkret grepp om hennes hals? Och vad är det som gör att kvinnan accepterar det? Ja, jag vet ju att sådana förhållanden existerar, jag vet att det förekommer i de mest oväntade sociala miljöer. Men kan fortfarande inte förstå varför. Vad tänker mannen när han slår – kan det bara vara svartsjuka? – och vad tänker kvinnan när slaget träffat och hon faller till golvet – kan det bara vara en kärlek till mannen och en föreställning att allt kan bli bättre? Sen. Då. Bara om. När jag ändrat mitt beteende mot honom.

Det tycks i relationen mellan de två finnas ett före och ett efter. Ett före när den förefaller vara kärleksfull och ömsesidig och ett efter när allt sker på hans villkor. Jag ser att det efterhand blir en långsam men tydlig förändring. Han blir mer och mer hårdhänt, hon mer och mer eftergiven. Det blir, förefaller det mig, så att om hon inte helt lägger sig i hans händer – och samtidigt också accepterar hans alltmer ökade sexuella våld - tar hon hans manlighet från honom. Och då måste han slå. Och han gör det. Och hon stannar kvar. Trots att hennes utrymme krymper. Liksom hon själv.

Men detta sker förstås inte utan reflektion från hennes sida. Det verkar som, tror jag, att hon föreställer sig att hon inte längre har valt honom som sin partner utan på något sätt drabbats – jag hittar inget annat ord – av honom. Hon är fast i hans grepp – i djävulsgreppet. Och denna insikt tycks makabert nog  samtidigt bli som en lättnad för henne. Ska hon sluta kämpa mot? Låta sig krossas? Hennes svar tycks vara ja. För när hon ser knytnäven komma mot henne, när hon känner greppet om sin hals kan hon samtidigt ett ögonblick känna en njutning av att förlora kontrollen. Förklara det den som kan.

Men finns det då en räddning för henne? Eller ska frågan ställas som om det finns en räddning för dem båda. Ja det tycks så ett ögonblick. På hans initiativ träffar de en psykolog för enskilda samtal. Den kvinnliga psykologens enda råd till henne är att hon måste fly, försvinna ur hans sikte, avsluta relationen. Men hon vägrar att acceptera detta och far i stället ut i otidigheter mot psykologen. Det finns väl en mer djupt liggande förklaring till detta beteende. Någon annan än jag får formulera den. Men det är vad som sker.

Ett annat tillfälle kommer när hon på en av sina promenader i Florens träffar en okänd man från New Orleans som hon osannolikt nog inleder en relation med och än osannolikare bestämmer sig för att fly till. Vilket hon gör. Med katastrofala följder. Det hela slutar med att han, Mickey, kommer från Florens och hämtar hem henne. Till samma gamla välkända helvete.

Om detta, som jag ser det, är ett mindre sannolikt beteende från hennes, Minnies, sida, så är det ändå den del av boken som Wolff enligt min mening gör den mest skakande beskrivningen av och som gör läsaren, åtminstone mig, nästan andlös. Hopp grusas. Liv faller samman. Våld och galenskap tar överhanden. Och leder i förlängningen till den gemensamma döden för dem båda.

Detta är en bok som måste åtminstone nomineras till årets Augustpris. I annat fall kommer jag att gå till … du vet vem jag menar … och be om en förklaring. Själv hade jag kanske inte gett den själva priset, men en nominering är självklar. Och också mitt betyg om fem stars av fem. Detta trots att jag inte förstår de båda M:s beteende fullt ut, men förstår och ser när en författare har ett ärende och kan formulera detta på ett inte bara begripligt utan också för läsaren omskakande och skrämmande sätt. Rent språkligt har Wolff som vanligt lyckats mycket bra med sin täta nästan genomskinligt klara prosa och har med Djävulsgreppet samtidigt kunnat skriva en bok som jag ibland tycker balanserar mellan en rapport från helvetet och den läsvärda romanen. Detta är avsett som beröm från min sida. Efterglöden till Djävulsgreppet är djup och långvarig. Åtminstone för mig.

Fotografen som tagit de två bilderna är okänd för mig.