Magnus Florin - Descartes dotter.

Vem är då Magnus Florin? Om inte en disputerad författare, regissör och dramaturg i dryga pensionsåldern, men från min begränsade horisont övervägande författare. Jag tror jag har de flesta av hans skönlitterära böcker och ska väl strax resa mig och kolla i mitt bibliotek. Strax. Hur som helst så har han nu kommit ut med Descartes dotter. Vad ska man säga om den? Ja vänta ett tag.

Florin. 

Och vem är då René Descartes? Om inte en fransk filosof, matematiker och säkert mer därtill verksam fram till sin död 1650 i lunginflammation i det på alla sätt kalla och kylslagna Stockholm. För att inte särskilt tala om det dragiga Stockholms slott. Om honom kan jag nu egentligen bara erinra mig hans uttryck cogito, ergo sum och att vår drottning Kristina genom att lyckas locka hit honom som sin privatlärare indirekt var skuld till hans död. Åtminstone enligt en vikarierande docent i filosofi vi hade ett antal timmar en termin i högstadiet – kärringen tog livet av honom, som han sa. Hade detta hänt i dag hade väl den stackars docenten blivit både kölhalad och utsparkad. Alltid hade väl någon känslig förälder känt sig kränkt och rektorn blivit tvingad att vidtaga åtgärder. Men då på den tiden detta hände var det inte tal om sådant. Vad lär man sig av detta? Kanske bara att jag är gammal som gatan, dvs närmast uråldrig. Eller om man hellre vill säga det – antediluviansk (dvs ”äldre än syndafloden” som vi korsordslösare vet).

Drottningen och filosofen. 

Alltså: den som vill veta något intressant om denna epokgörande filosof får gå någon annanstans än till denna text. Och faktiskt också någon annanstans än till Descartes dotter.

Nå. Vad då om boken Descartes dotter? Det är en till det yttre tunn bok i pocketformat på dryga 120 sidor som egentligen bara beskriver Descartes resa i ett skepp från Amsterdam till Stockholm för att träffa vår intellektuella och krävande drottning Kristina, som alltså kallat honom till sig. Boken slutar innan han träffar henne. Han väcks på skeppet när det ankrat upp av drottningens hovmän med orden ”Kallt, disigt, vinter i luften. Det är bara du som ännu inte gått i land”. Att han när han strax därpå lätt sömndrucken går ner mot bryggan samtidigt skulle gå mot sin död kunde han ju rätt gärna inte veta. Fast kanske hade han sina aningar. Florin låter honom innan avresan tänka att ”jag … vill ogärna bo i björnarnas rike bland klippor och frost. Hela det folket kanske stelnar till is om vintern, likt vattnet”. Här hade han ju inte helt fel. Eller hur?

När Descartes går ombord på skeppet Nya Fortuna har han med sin tre kistor – två lite större och en mindre, och denna med dubbla lås. Denna kista är han särskilt rädd om. Det visar sig att i den finns enligt Descartes föreställning hans avlidna dotter Francine. Med henne för Descartes genom hela resan olika samtal om både vardagligheter och mer seriösa ting. Som han också gör med andra på skeppet, särskilt kaptenens hustru där de står böjda över relingen. Ska de tillsammans hoppa överbord, tänker man. Genom alla dessa olika samtal är det tydligen meningen, skriver Florin i ett efterord, att vi skall få en glimt av Descartes idévärld, att hans skrifter och tankar skall ”återklinga” – det är Florins uttryck - i samtalen.

Ja vad ska man tycka om detta? Mer än att det kanske är sant och begripligt för den läsare som redan har en insikt om Descartes tankar och kanske skrifter. För oss andra lite mer ytliga personer blir det svårt menar jag. Och faktiskt djupt orättvist mot Descartes. Sorry to say, men jag menar att Descartes dotter blir tunn, banal, svårbegriplig och faktiskt utan mening om man föreställer sig att man skulle få veta något om Descartes. Kan man då läsa boken på något annat sätt?

Ja kanske. Romanen är ju en fantasi med en viss verklighetsbakgrund. Den som vill läsa den som något annat får väl gå till skrifterna, som man brukar säga. Florin nämner ett antal i sitt efterord. Vi andra kan ändå finna en tjusning inte bara i att tycka oss se Descartes när han ovetande åker mot sin död utan också, trots att vi inte alla gånger förstår vad han säger, ändå läsa en eller annan mening som begriplig och intressant och som romanläsare se framför oss att han strax huttrande på Stockholms slott skall utveckla dessa inför en vetgirig och kapabel drottning. Vi andra stannar alltså i insikten att det finns en värld utanför och ovanför oss till vilken vi inte har direkt access. Och att Florin inte gör mycket för att öppna upp den för oss. Läst så menar jag att Descartes dotter trots allt är ganska så intressant och faktiskt efter läsningen värd att få en plats i biblioteket. Allt man läser får numera inte det. Men i hyllan för kommande omläsning hamnar den ju inte.

För rena obegripligheter, eller om man så vill dumheter, finns det lite för mycket av:

”Kvällsvard hus kaptenen. Descartes:

Vi vill lära känna vågorna som vi befar med vårt skepp, men vi förstår inte att det är vi som är vågorna och skeppet.

Kaptenen:

Det där förstår jag inte. Jag slår dövörat till.

Descartes:

Vi vet inte mycket. Men vi kan veta mera ifall vi lämnar vågorna och skeppet.

Kaptenen:

Nu är jag döv. Som en död, som min hädangångna papegoja”.

Vi lämnar nu kaptenen, Descartes, hans i kistan döda dotter Francine och alla andra och konstaterar att jag ger Descartes dotter, trots de invändningar jag gett uttryck för, fyra stars av fem i läsbetyg. Välskrivna obegripligheter, särskilt de i återhållsam och klar stil som hos Florin, kan ända ha sitt värde menar jag. Om inte för annat så för att en boks just obegriplighet men också skall vi kalla det efterglöd eller tankekraft har sitt alldeles speciella värde. Detta finns hos Descartes dotter. Läs den gärna, menar jag. Kom till en egen slutsats.

(Jodå. Jag hade alla hans böcker, även om jag skam till sägandes nu när jag håller dem i handen och tänker igenom saken lite inte kan erinra mig vad alla handlar om – egentligen bara de tre Augustprisnominerade Trädgården (1995), Syskonen (1998) och Ränderna (2010). Men vem kan det om alla de böcker man läst genom decennierna, undrar jag. Möjligen bara kulturchefen på DN och hans likasinnade).

Samtliga fotografer okända för mig. 

Håkan Nesser - Det kom ett brev från München.

 Så har då återigen det märkliga ordet luguber dykt upp i en ny aktuell svensk roman. Det verkar fanimig som om ingen skrivkunnig man fått ro i själen sedan Klas Östergren i Gentlemen från, var det väl, 1980 första gången klämde in ordet (det var då som bekant bröderna Morgans våning som var just luguber). Nu senast är det Håkan Nesser som i sömnpillret Det kom ett brev från München lyckats få in det inte bara en utan minst två gånger. Bara detta är ju en anledning till att se på boken med en viss skepsis. Minst två alltså. Min uppmärksamhet var väl inte på topp genom alla bokens 390 sidor så det kan möjligen vara fler. Allt är ju möjligt när det gäller Nesser.

Utom att han numera skulle orkar skriva en riktigt bra roman. Läsvärda är de för all del om man inte har något viktigare för sig en mulen dag eller tror sig behöva läsa något s.k. avkopplande. För visst kan man säga att Det kom ett brev från München är läsvärd, men då bara om de lågt ställda förväntningarna är påkopplade och man inte längre förväntar sig vad man tidigare har kunnat göra när man hade en Nesser i handen, dvs läsa en hyggligt bra bok. Skriver han numera mest för att inte dö sotdöden där han bor i en liten håla på Gotland eller är det för att få in pengar till elräkningen. Några mer tydliga litterära ambitioner tycks han ju inte längre ha. Ja, man undrar ju.

Men hur som helst. Romanen puttrar på i de numera välkända nesserska trivselspåren. Huvudfigurer – förutom förstås de illasinnade skurkar som måste vara med i en bok där brott begås och skall lösas – är de numera allt tröttare kommissarierna och tillika sammanboende Barbarotti och Backman. Om, tror jag att jag vågar påstå, jag skulle prata med min alldeles egen sambo på samma sätt som framför allt mannen Barbarotti pratar min sin kvinna Backman, skulle jag i bästa fall antagligen få ett slag på käften. Annars, gissar jag, kanske en kallelse till samtalsterapi hos en familjeterapeut. Så illa är det. För paret i boken alltså. Och inte skulle det hjälpa om jag, som Barbarotti relativt frekvent gör, skulle få för mig att prata med vår herre och få lite råd från honom. Snarare tvärtom skulle jag tro.  

Så här kan det låta: ”Kära Fader Vår. Du som hör allt, ser allt och vet det mesta, nog är det väl så att det var ett av Ludvig Rutes egna syskon som släckte livet på sin sjuke bror innan juldagsmorgon ännu glimmade? Du behöver inte svara, men om jag är alldeles ute och cyklar vore det fint med ett tecken eller en liten knuff i rätt riktning. Du förstår vad jag menar. Vi ses vad det lider. Amen”. Ja herregud skulle jag vilja säga. Men jag vill ju inte vara blasfemisk.

Nå.  Men nu är det så att denne Ludvig Rute spelar en avgörande roll för storyn. Han är den äldste brodern i en syskonskara som består av tre bröder och en syster. De har väl lyckats lite olika i tillvaron men Ludvig bäst, för man väl säga. Han är en stor erkänd konstnär som drar in oanat med pengar. Han kallar nu helt oväntat sina syskon till sig där han bor i  en liten ort i obygden för att fira jul tillsammans, och då pratar vi om julen 2020. Trots att tiden är coronatid och man inte kan fira jul som vanligt ens med sina s.k. nära och kära, så infinner sig ändå alla syskonen, märkligt nog måste jag väl säga. Ja, men så kan det gå till i en roman. Syskonen har dålig eller snarare ingen kontakt med varandra annars, så alla är väl lite spända. Och det finns skäl till detta, visar det sig. Ludvig Rute, som vet att han snart skall dö i en cancersjukdom och dessutom, kanske till följd av detta, blivit religiös visar sig vilja ställa saker och ting till rätta. Vad? Jo inget annat än ett fortfarande ouppklarat brott med dödlig utgång som syskonen gemensamt gjorde sig skyldiga till år 1995 på en midsommarfest anordnad av densamma Ludvig. De andra är ju av förklarliga skäl inte särskilt sugna på detta. Så hittas då Ludvig Rute mördad på juldagens morgon. Och storyn börjar på allvar.

Hur slutar den då? Ja det vill jag faktiskt låta vara osagt här – man vill ju inte spoila som det heter. Men storyn, som på vanligt sätt numera hos Nesser ibland går på tomgång, tuffar i vart fall på. Med Barbarotti och Backman engagerade ska det väl lösa sig, tänker läsaren. Och visst. Resan dit blir som den kan bli i deckare, dvs både väntad och oväntad. Dessutom dör genom egen handaverkan ytterligare ett av syskonen och en hustru till denne man försvinner, mördad på ett helt osannolikt sätt kommer det att visa sig så småningom.

Men när den lätt instabile polischefen, som vill lösa allt i en handvändning, vid en polisiär genomgång hastigt och lustigt på bokens sista sida hävdar att han och han ensam har sett lösningen på allt och tänker kalla till en pressträff där allt ska redovisas för press och allmänhet – ja då. Ja då anländer, och nu är vi på bokens sista mening, ett brev från München. Mer säger jag inte. Mer än att pressträffen blir inställd. Och att vi läsare, skarpsinniga som vi är, vet vad som sannolikt står i brevet. Blir då Ludvigs mördare till slut avslöjad månne. Skulle väl tro det.

Så öppet slutar det vilket känns – ja tilltalande eller snopet? Välj själv. Men en tre stars av fem kan jag väl ge Det kom ett brev från München. Och detta trots att jag inte tycker att den sammantaget håller. Och trots att jag tror att Nesser säkert haft kul när han skrev boken, men ändå glömt bort att det finns en läsare som också ska ha lite kul och som kanske dessutom kan tycka att storyn i sig inte bara ska hålla rakt igenom utan dessutom kanske vara lite trovärdig. Och som till råga på allt dessutom kan vara allergisk mot myspysprat. Alltså en sådan läsare som er Bokhållare. 

Alla fotografer okända för mig. 

 

Hanna Nordenhök - Underlandet.

Ja men vad är då ett underland? Man får väl som vanligt gå till svenska.se, dvs den samlade information som Svenska Akademien ger oss om sina tre ordböcker SAOL, SO och SAOB. Vad lär vi oss då? Enligt SAOL är det ett tänkt rike där underbara ting sker; enligt SO ett land där underbara ting sker. Och man vill, som en förklaring, att våra tankar ska gå till tex Alice i underlandet och alltså inte i första hand till din och min vardag här och nu i vårt sällsamma fosterland. Följaktligen, får vi väl utgå från, är det inte heller vad som sker i din och min tillvaro, utanför eller innanför våra ytterdörrar, som Hanna Nordenhök vistas när hon i sin nya bok Underlandet ger oss tre sammanhållna berättelser – och därtill ett antal kortare närmast anekdotiska s.k. fallbeskrivningar - på bokens drygt 260 sidor. Snarare i hennes eller dina och mina inre mentala rum. Men så värst underbart kan man ju inte säga att det som sker där och då är.

Tvärtom. För vad Nordenhök sammantaget ger oss i dessa berättelser – eller kanske noveller om man hellre vill se det så – är en beskrivning av liv utan innehåll, om ensamhet, utsatthet och vilsenhet. Förljugenhet och riktningslöshet i stället för sanning och medveten strävan i livet. Lögn i stället för uppriktighet.

Hela tiden, känns det som, lever personerna i berättelserna ett liv där en klaustrofobisk underton gör att vi som läsare förstår att snart, snarare än vi kan föreställa oss, brister tillvaron; snarare än vi kan föreställa oss faller den sönder. Snarare än vad vi säkert vill tro rasar allt sönder och vi faller ner i ett slags urgröpt mörker. Skuld och skam blir då kvar för oss. Och tvivel och ensamhet.

Starkast och tydligast, menar jag, blir detta i berättelsen Huset på slätten. Mannen i den lever ett i en yttre mening ekonomiskt och också på annat sätt framgångsrikt liv, men allt slutar i katastrof för honom och därmed också för hans familjen. Kvinnan är hemmafru och vars utsikt genom fönstren i det hus där de bor någonstans på slätten i Skåne är de avföringsbruna åkrarna och där det liv hon lever, redan innan hans stora svek, känns som att det är svart som tjära eller levrat blod. Och ändå, tänker hon, att när mannen väl omsider kommer ut från ett länger fängelsestraff han dömts till då, ja då skall hon vänta på honom. Förklara sådant den som kan. Men Nordenhök låter här, liksom i de övriga berättelserna, tilltalande nog svaret hänga i luften, och därmed överlåta det till oss. Men förstås efter den eftertanke som krävs.   

Underlandet, med sin genomgående starka psykologiska skärpa samtidigt som den har en påtaglig och suggestiv mollton, kan bara få fem stars av fem i läsbetyg. Samma, vill jag gärna ha sagt, som jag gav hennes Promenaderna i Dalby hage och som jag tidigare kommenterat här på min blogg. Den finns, eller har i vart fall funnits, som pocket under namnet Minnestrilogin tillsammans med Det vita huset i Simpang och Asparna. Köp den gärna.

Det var det. Men glöm nu inte att vi har Banned Books Week här i Sverige från 9 till 15 oktober. Läs mer på svenskapen.se.

Samtliga fotografer okända för mig. 

  

  

Svante Weyler - Böckerna och meningen med världen.

När man som jag i ett antal decennier rört sig i utkanten av kultursfären i vid mening i vårt arma fosterland är naturligtvis Svante Weyler inget okänt namn. De senaste åren kanske inte minst för att han på det egna förlaget Weyler Förlag gav ut Ia Genberg, förra årets Augustprisvinnare med Detaljerna och då kallade henne något i stil med ”landets mest underskattade författare”. Blygsam och rädd för att sticka ut hakan har han ju aldrig varit. Helt rätt är detta väl kanske inte, men å andra sidan inte helt fel heller. Läs henne och döm själv. Många, kanske rentav alla, av hennes böcker finns som pocket.

Nå. Men vad om Weyler och framför allt hans bok Böckerna och meningen med världen? Jag träffade honom på en författarkväll på Äppelvikens bokhandel härförleden och fick då för mig att hans bok skulle vara läsvärd. Och det var den ju. Vi får en resa genom hans yrkesliv som kritiker, redaktör, förläggare, radiokorrespondent och debattör. Men också hans resa genom livet som läsare. Han skriver fram sig själv som en närmast hetsig, otålig man som alltid har bråttom och som inte ofta - kanske aldrig – tittar bakåt. Aldrig läser om. Inte förrän nu när hans yrkesliv är slut och det tycks honom vara dags för en slags summering.

Då står han där på omslaget till sin bok fotograferad framför ett par välfyllda bokhyllor och till synes förstrött bläddrande i en bok. Kan det vara hans egna? Kanske. Men jag tror, fast jag kan för all del ha fel, att det egentligen är i Söderbokhandeln Hansson och Bruce på Götgatan här i Stockholm han står den nyblivne pensionären. Det är i vart fall inte i Gamla stans bokhandel som ägs av förlaget Volante, som ger ut Weylers bok. Jaha. Är detta då intressant. Nä. Men kanske värt att notera. Författare, förläggare, bokhandlare och läsare rör sig, tycks det mig, i små och allt snävare kretsar.  

Men boken då – vad den läsvärd? Det beror väl på vilka förhoppningar man som läsare hade. Hade han skrivit en memoar? Hade han skrivit en bok, som undertiteln visade sig lyda, om inte bara böckerna han läst utan också om ”meningen med välden”? Svaret blir väl att en renodlad memoar är det inte. Och ”meningen med världen” – ja, herregud – hur kan han ens formulera en sådan mening eller avsikt? Den är ju inte bara omöjlig, menar jag, att kunna förstå, begripa och besvara på ett vettigt sätt, den saknar dessutom någon egentlig täckning i hans text. Även om han gör, det måste jag ju ändå medge, ett par tappra försök.

Men han ger oss, förutom ett par glimtar av hans personliga och politiska utveckling, ett antal författarporträtt och det gör han bra nog; porträtt som nästan genomgående gör en själv pigg på omläsning av författarskapet. Det är nästan alltid intressant att läsa vad den som befann sig i stormens öga upplevde saker och ting. Och då tänker jag inte bara – eller nästan inte alls – på de offentliga konflikter han varit delaktig i. De är ju med förlov sagt relativt ointressanta för oss som mer eller mindre förstrött noterat dem medan de pågick och varför ska vi då läsa om dem igen nu i hans bok? Ja, man undrar. Intressantare hade det förstås varit om han gått än mer på djupet i de författarporträtt han tar upp. Han har ju genom åren varit förläggare åt ganska så många av våra mest lästa både svenska och utländska författare. Här har han onekligen inte bara kunskaper och insikter – och för delen åsikter - som det vore intressanta att få ta del av mer på djupet och han kan ju också, visar han i boken, formulera sig både läsvärt och intresseväckande. Fast lite tröttande – för att inte säga ointressant -var det allt att läsa om hans återkommande middagar med åtminstone ett par av dessa författare.

Med det sagt – Böckerna är en, jag hittar just nu inget bättre ord, sympatisk bok om läsande och den både kraft och faktiskt ro den kan ge oss som kan hitta rätt i det som blivit vår del av litteraturen. Weyler är här, visar det sig häpnadsväckande nog, en god guide in i det läsandets universum som, om vi har tur, kan bli vår följeslagare ett bra stycke i livet. Kanske ända fram till den mentala lampan släcks?

Nog om det. En fyra stars av fem kan han väl allt få för Böckerna. Trots att han, lyckligtvis kanske, inte lär oss särskilt mycket om ”meningen med världen”.  Det räcker mer än väl med det han lär oss om meningen med litteraturen – den som kan förändra liv. Mitt och kanske ditt.

Fotograferna okända för mig. 

 

 

 

Johan Tralau - Höken sjunger om död.

Kan man bli annat än nyfiken, och också lite förhoppningsfull, när den stora deckargurun Lotta Olsson i DN om en bok skriver att den är ”mycket svår att lägga ifrån sig för onödiga sysslor som sömn, mat och andra förpliktelser”. Nä, man kan väl inte det. Men här har hon allt huggit i sten den goda Olsson. För Höken sjunger om död av den i deckarbranschen debuterande Johan Tralau, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, är tvärtom mycket lätt att lägga ifrån sig för i stort sett vilka sysslor som helst. Menar jag. Och det är väl egentligen bara min självpåtagna närmast plikt, som ibland kan vara nog så påfrestande för både mig själv och min omgivning, att en påbörjad bok ska läsas färdig, som gör att jag kommer igenom de dryga 400 sidorna. Nu är det sagt.

Författaren,

Boken – med den akademiskt krystade undertiteln Uppsala arcana, som skall uttolkas som ”Uppsala hemligheter” - utspelar sig således i akademiska kretsar, närmare bestämt den litteraturvetenskapliga institutionen vid just Uppsala universitet. Upptakten är att en doktorand hittas död, svårt sargad, av en kollega vid institutionen vid namn Sebastian Grimner. Innan boken är slut har ytterligare två kollegor vid samma institution tagits av daga på likartat bestialiskt sätt. Av vem och varför undrar förstås inte bara läsaren utan också institutionen, universitet, polisen, pressen och snart nog också hela Uppsala. Polisarbetet leds till en början av en nästan kommissarie vid namn Erika Lönnroth. Dessa två kommer, läser jag på baksidan av boken, att framöver lösa ytterligare brott vid, gissar jag att det blir, universitetet. Att den valhänte ensamstående småbarnspappan Grimner skulle kunna engagera sig i brott begångna i tex Uppsalas s.k. problemområden håller jag för osannolikt. Han kan ju knappt hålla styrfart i livet när vi ändå pratar om för honom känd terräng, dvs den akademiska världen, även om han osannolikt nog visar både kraft och mod, och för den delen lite tankeskärpa, när brotten till slut kommer att lösas.

Nå. Vad är det då som sker? Doktoranden hittas alltså död och lämnar efter sig inte en ansats till en samlad avhandling, som var tänkt att handla om den gamle geten Olof Rudbeck, utan, tycks det, bara mer eller mindre kryptiska och lite makabra texter som sätter myror i huvudet på alla som läser dem. Vilket snart hela Uppsala kan göra till följd av en läcka hos – ja, hos vem? Polisen, medarbetarna på institutionen, de personer som polisen Lönnroth lite okonventionellt låter ta del av texterna? Eller kanske utländska agenter från Iran? Eller någon annan okänd? Ja förslagen är många och alla, även till synes Lönnroth, står handfallna. Och morden fortsätter således. Sådant är ju ett klimat som brukar göda de mest osannolika konspirationsteorier. Så också här.

Men det tycks ändå som om polis Lönnroth håller huvudet någorlunda kallt och gnetar på med det polisiära, om än alltså efter metoder som kanske inte står i handboken. Till slut anser på vanligt sätt dock någon chefsperson att man måste sätta foten i marken, dvs själv ta hand om utredningen, men ändå låta Lönnroth jobba på med sitt, närmast lite vid sidan om. Och tur är väl kanske det. För det är genom hennes, måste jag erkänna, lite egendomliga agerande när hon en mulen kulen kväll undersöker Uppsala högar som hon inte bara hittar ett tredje egendomligt textfragmentet från den döde doktorandens hand, utan detta leder i sin tur till att den tröge men intelligente Grimner närmar sig gåtans lösning. Som den vane deckarläsaren faktiskt kan ana, men bara ana, någonstans lite efter mitten av boken.

Uppsala högar. 

Men vad om personerna i boken – Grimner, Lönnroth och alla de andra. Ja de flesta visar sig ha oväntade kopplingar till varandra av inte minst romantisk karaktär. Också homosexuella kontakter tas och ges, som man säger. Grimners fru, nu död genom en som det verkar olyckshändelse, visar sig under annat namn och annan identitet träffat på polis Lönnroth under hennes dramatiska tjänstgöring som militär i Afghanistan, något som Tralau märkligt nog inte går till botten med, men så sker säkert i de kommande böckerna. Grimners pappa, nu en gammal avsutten men oväntat barnkär professor, har ett i boken okänt men antytt skumt förflutet som kanske, kanske inte också kommer i dagen framöver. Och Grimners gamla kärlek med en kollega – vad ska ske med den? Och den misslyckade men till synes dådkraftiga polischefen, och han som läcker till pressen mot betalning, och hen som … ja, frågorna hopar sig. Så Tralau tycks ha att göra också i de kommande böckerna. Och visst kommer han att ge den där feta dryga pedagogen på Grimners dotters förskola ett välförtjänt slag på käften? Låt oss hoppas.  

Men en sak måste han rimligen försöka undvika och det är att fortsatt hitta en story där de inblandade aktörerna måste prata samma jumbodumbo som litteraturvetarna nu ibland gör i boken. De flesta av oss har stött på dem i verkligheten. Ju mindre man har att säga och ju mindre intressant saken egentligen är desto mer invecklat och mångordigt säger man det. Jag får för mig att professor Tralau i boken här gör ett litet men förstås medvetet lustmord på kollegor han mött. Fast det är som att skjuta på sittande fågel. Lätt gjort. Men bara tröttsamt att läsa. Det är ju för den delen sådant tal som gör att intelligenta män och kvinnor ibland inte stannar i den akademiska världen. Jag känner ett par.

Vad annars om boken? Den är trots omfånget lättläst med korta kapitel vilket, trots det återkommande mumbojumbo-språket, driver storyn ganska snabbt framåt. Rent språkligt är den ju inget mästerverk direkt och karaktärerna är väl lite väl schablonmässiga. Miljöbeskrivningarna, både vad gäller akademien och själva den lilla staden Uppsala, kunde författaren gjort mer av tycker jag. Och slutet – menar professor Tralau verkligen allvar när han antyder att ett uråldrigt hemligt sällskap med okänt, men antagligen illasinnat, uppsåt verkar på universitetet? Det blir ju bara helt osannolikt och pajasaktigt. Fast det är kanske det som är Uppsala arcana? Men nu är det slutgnällt för den här gången.

Sa jag förresten att ytterligare en fjärde person avlider och att omständigheterna kring också detta kan komma att bli en olöst fråga eftersom den som var med då det skedde väljer att … nä, man vill ju inte spoila, så jag slutar här. Köp eller låna boken om du vill veta mer. Men så mycket kan jag ju säga att det är ingen av de mystiska personer som helt plötsligt lösgjorde sig som skuggor ur ett märkligt dunkel, som Tralau slutar sin bok med. Vad gör då de? Mer än att sätta sig kring ett sammanträdesbord? Säg det. Spänningen skall väl vara som man säger olidlig. Till nästa bok antar jag. Håll ut.

Läsbetyg? Ja en tre stars av fem kan det väl bli. Fast inte ett dugg mer. Även om de återkommande litterära referenserna är ett plus.

Fotograferna okända för mig. 

 

Annie Ernaux - En flickas memoarer.

Så har jag då läst ytterligare en bok av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, hon som fick följande prismotivering av Akademien: ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Om henne – det gäller förstås Annie Ernaux – kunde jag inte skrivit det mycket bättre själv. Den bok jag nu läst är En flickas memoarer från 2016 (på svenska 2021). Ytterligare en bok av henne alltså. Och ytterligare en som kretsar kring Ernaux själv och hennes erfarenheter men för all del också – eller snarare inte minst - kring social rörlighet och intellektuell förmåga. Och sökande efter kärlek.

Ernaux tar i boken ett avstamp i år 1958, som var ett relativt dramatiskt år inte minst i fransk men för den delen också i världens historia. Men i boken ligger hennes focus nästan helt på den flicka – eller snarare unga kvinna – som för första gången skall tillbringa en längre tid utanför hemmet och framför allt bortom moderns granskande och kritiska ögon. Hon ska vara ledare på ett sommarinternat för barn. Hon vet ju med sig att hon är intelligent och har vad man kallar läshuvud men den längtan till intellektuell kontakt med andra ungdomar som hon har med sig i resan till kolonin faller väl ganska snart till marken. Hon vet strängt taget inte hur man beter sig tillsammans med andra. Hon känner inte till reglerna, helt enkelt.

Det mesta verkar gå fel. Inte minst beroende på hennes starka önskan om att träffa en man och ligga med honom. Hon blir omedelbart förälskad i den manlige ledaren H., men vad bryr han sig om henne? Redan efter – vad kan det vara en kvart kanske – har hon hans kön i munnen och sperma i halsen; det är väl sådant som är ett övergrepp? Men detta, tror hon, är ett bevis på hans kärlek till henne. Alla andra förstår ju att han bara utnyttjar henne. Själv tror hon att han nu är hennes älskare, eller kanske tom älskade. När han sedan håller sig undan går hon som en slags hämnd till andra män/pojkar på kolonin. De andra där uppfattar henne förstås då närmast som en slags vandringspokal. Men själv inbillar hon sig att ”himlen och jorden kommer att försvinna men inte den här natten. Hennes eldnatt.” Den med H.

Detta hennes krampaktiga försök till sexuell kontakt med en man och kanske kärlek står henne dyrt. Först senare i livet uppfattar hon hur det egentligen var och skammen slår henne nästan till marken. Det är väl först då när hon börjar läsa filosofi, och inte minst Simone de Beauvoir, som hon kan komma loss från de bittra erfarenheterna och komma tillbaka till – ja, till sig själv.

Och livet går, tro det eller ej, vidare. För henne som för de flesta med andra eller liknande erfarenheter. Kanske också för en eller annan yngling som varit lika vilsen och osäker i sina första stapplande vuxensteg och gjort egna livslärospån. För inte bara flickor/kvinnor kan vara hungriga på livet och dess erfarenheter och på livsvägen framåt till en början tappa bort sig eller bränna sig.  Även om långt ifrån alla, som Ernaux tycks kunna, kan göra en sådan erfarenhet som avstamp till ett vuxet intellektuellt liv.

Denna till formen stramt hållna och koncentrerade bok är en viktig bok, viktig för Ernaux och hennes läsare oavsett kön. En läsvärd bok. En bok för alla män och kvinnor, oavsett egna erfarenheter vill jag säga. Och jag, er lille amatörläsare, ger den fyra stars av fem i läsbetyg.

(Och frågar mig samtidigt varför jag lägger ut sådana här kommenterade texter rakt in i den tomma cyberrymden. Svaret är väl helt enkelt för att jag i morgon eller övermorgon lättare själv ska komma vad jag läst och tyckt. Inte för att bli läst av de vanliga 25–30 personer som orkar komma igenom vad jag skriver. Även om det förstås är lite kul. Och överraskande. Nog om det).  

Samtliga fotografer okända för mig. 

  

 

  

Tove Alsterdal - Djuphamn.

Så har mr G återigen varit i bokhandeln för att köpa något till mig med anledning av en s.k. bemärkelsedag. Och återigen har han kommit därifrån med en inslagen Tove Alsterdal. Denna gång med den tredje boken i trilogin om händelser i Ådalen som börjar med Rotvälta, fortsätter med Slukhål och nu slutar med Djuphamn. Tack för det mr G.

Men det är nog tur, vill jag redan här säga, att Alsterdal antagligen från nu fortsätter sitt författarskap i ett annat spår och med ett annat tema än vad som berörs i dessa tre böcker. För om Rotvälta var bra och dessutom prisbelönad, Slukhål helt acceptabel så är Djuphamn helt enkelt inte bra utan snarare – ja, obra. Eller ganska dålig, om man nu skall vara tydlig. Men det verkar som att jag tycks vara ensam om att tycka så. Både professionella kritiker och amatörrecensenter tycks alla nästan mangrant mer eller mindre falla på knä för också Djuphamn – för att nu inte tala om alla hennes läsare. Men nästa gång mr G kommer med något inslaget från bokhandeln blir det sannolikt av någon annan än Alsterdal. Om man nu kan påverka det.

Alsterdals tema i trilogin är annars nog så intressant och hon har också en ganska så god hand om det. Vi får, som en bakgrund till själva kriminalhistorien, läsa bland annat om Ådalskravallerna, hur man fordom – om än i s.k. modern tid – med aktivt stöd av Socialdemokraterna och delar av facket försökte jaga kommunister bort från arbetslivet och hur samhället och enskilda personer tog hand om de amerikanska s.k. desertörer från Vietnamkriget som kom hit under ett par år från slutet av 1960-talet. Detta, och mer därtill förstås, är intressant och viktigt men långt ifrån okänt och det känns onekligen lite främmande att sådana viktiga händelser skall sprängas in som garnering i en kriminalhistoria. För det är ju ändå den som utgör själva basen i Alsterdals tre böcker.

(Den som vill veta varför den kvinnliga huvudpersonen polisen Eira Sjödin heter just Eira kan med fördel gå i på Wikipedia och söka efter ”Ådalshändelserna”. Och kanske också förstå varför hon måhända kommer att döpa sitt barn till Tore. Fast då får man nog gräva lite djupare i vad som skedde i Ådalen 1931).

Nå. Vad handlar då Djuphamn om? Ja, en hel del skulle jag vilja säga – kedjan av alla händelser är lång och delvis, vilket ju alltid är kul, lite invecklad. Ett till en början okänt lik hittas av amatördykare när man dyker i älven. Eira Sjödin griper energiskt tag i detta samtidigt som hon brottas med frågan vem av två tänkbara män som kan vara far till det barn hon bär på. Samma Eira undrar också vad om sker med hennes bror som sitter inlåst på ett flerårigt fängelsestraff för ett mord han inte begått och kanske tänker hon också på den kvinna som han var med då detta hände; hon som - och detta visserligen i en av de andra böckerna, men allt hänger som man brukar säga samman - var mördaren och sedan försvann bort och dödförklarades oväntat snabbt. En betrodd gammal man drabbas av insikten att sådant som borde vara glömt och begravt – och kanske förlåtet - inte är det, varför han försöker ta livet av sig, men räddas av vem om inte frk Eira herself. Jaha. Och varför ville han ta livet av sig? Ja, det hänger samman med liket i älven, desertörerna, nackskott i skogen, till råga på allt med möjlig inblandning av CIA och blir sammantaget den hemlighet han inte längre orkar bära. Förstärkt av hans skilsmässa och norrländska supande. Ja – och vad mer? Den dödförklarade flickan dyker minsann nu livs levande upp i historien och hon har då begått ytterligare ett mord. Och är nu nära att begå ett tredje, men nöjer sig med att skjuta en hund, varpå hon försvinner bort igen i en stulen bil. Och minsann om inte den döde mannens bror dyker upp från USA för samtal mer Eira och för att som ett s.k. avslut sänka ner hans kvarlevor i älven. Och mamman, ja Eiras mamma får vi inte glömma – nu dement och omöjlig att nå, men som möjligen ur dimman läcker en förträngd hemlighet från sin ungdom. Ja – ungefär så. Och barnet då? Vad händer med det? Jo det föds och barnafadern blir känd. Mer? Nä.

Mer än att det sista kapitlet kan tydas som inte bara att den dödförklarade flickan – som nu är en vuxen kvinna, borde jag kanske tillägga för övertydlighetens skull – kanske, kanske inte kan ha överlevt att hennes nu stulna bil hamnat i älven. Denna ständigt återkommande älv (som förstår är den brusande sällsamma Ångermanälven). Och att Alsterdal kanske, kanske inte därför trots allt senare vill återkomma till historien. Men kanske också av det skälet att Eira möjligen kan ha en hemlig halvsyster, född närmast i lönndom och snabbt bortadopterad när mamman inte bara var ung utan också som man säger levnadsglad och vacker och oväntat blivit gravid med en av desertörerna. Vad vet man.

Sammantaget kan man väl, menar jag, mer uppfatta Djuphamn som en ytlig men för den delen inte ointressant, och förstås välskriven, skildring av en tid som många av oss fortfarande inte bara kommer ihåg utan rentav till delar varit perifert delaktig i, men inte som en så värst spännande och intressant deckare eller kriminalroman. Så en tre stars av fem kan den bara få i läsbetyg. Av mig. Men kom ihåg att andra tycker annorlunda.

Fotograferna okända för mig.