Kerstin Ekman - Hunden.

 

Kerstin Ekman gav redan 1986 ut kortromanen Hunden, men det är först nu jag läst den och det bara en vecka eller två efter att jag läste – och här på min blogg kommenterade - hennes senaste roman Grand final i skojarbranchen, som kom 2011. Och varför det då? Skälet är genant enkelt – Ekman kommer i höst ut med sin första roman sedan Grand final, vilket är en ganska så intressant händelse i vår litterära ankdamm. Finns det då något skäl till att ha ett par av hennes tidigare romaner olästa i bokhyllan, tänkte jag. Nej, svarade jag mig själv.

Den som händelsevis vill fräscha upp sin minnesbild om Kerstin Ekman och hennes författarskap kan ju gå till Wikipedia, all kunskaps moder, eller för den delen till min kommentar till Grand final, där jag skriver ett par rader om just detta.

Nå. Den kommande boken Löpa varg kommer enligt förlagets hemsida att vara en historia om ”en mans förändrade relation till jakten och skogen, till minnena och det egna åldrandet” och anknyter då såvitt jag kan förstå möjligen delvis till temat i Hunden. Detta är en till antalet sidor tunn bok men med hög densitet där vi läser om en hundvalp som förirrar sig bort i den lappländska vildmarken, lever där ensam ett knappt år och sedan hittas av sin gamle husse och återförs till sin familj. Då förändrad och annorlunda jämfört med tidigare men också med en ny tillit till en man och hans sätt att med respekt och värdighet närma sig sin hund när han slumpmässigt återigen hittar honom. Kan då detta vara något att läsa? Ja verkligen.

Hunden är nämligen en välskriven närmast poetisk beskrivning av en varelses liv och överlevnad i en vildmark och under omständigheter som är för honom totalt okända och, får man väl säga, tillika traumatiska. Denna hund måste på egen hand lära sig vad han behöver kunna och veta för att helt enkelt inte duka under. Att så kan ske tänjer, menar jag, i och för sig på sannolikhetens och trovärdighetens gräns. Men gör det något? Nej. Vi läser ju inte direkt en bok om ett hundliv i en villaidyll. Vi läser en på ett sätt enkel men ganska så stark beskrivning av en exceptionell överlevnadsvilja under omständigheter som väl sannolikt bara kan ha en någorlunda trovärdighet i en roman. Och det gör Ekman naturligtvis bra.

Och därtill skriver hon på ett vackert språk, man kan kanske tom säga njutbart, som tilltalar också en gammal cyniker. Vi läser inte bara om hur denna hund tar sig fram i – och överlever i – en på alla sätt okänd terräng utan också hur skog och mark och djurlivet förändras över årstiderna, vilket om inte annat visar på Ekmans djupa kunskap om det vi kan kalla skogliga förhållanden. Perspektivet i boken är hela tiden förstås hundens. Det är han som slåss mot kyla, mygg, knott, värme, hunger och mer därtill och samtidigt tvingas möta rädsla och ensamhet. Hela tiden driven av denna påtagliga och starka vilja till att kunna fortsätta leva.

Denna märkliga överlevnadsbok för och om hundar – och kanske människor – får jag väl ge fyra stars av fem i betyg. Trots det måste jag säga att jag hoppas än mer på den kommande boken Löpa varg. Min upplaga av Hunden är dessutom, vill jag gärna tillägga, vackert illustrerad av grafikern Henrik Krogh.

 

Kerstin Ekman - Grand final i skojarbranchen.

 

För 10 år sedan gav Kerstin Ekman ut den bok som jag tror att många med mig trodde skulle bli hennes sista roman, dvs Grand final i skojarbranchen. Sedan dess har den stått alldeles stilla och bidat sin tid i min bokhylla bredvid en annan oläst Ekmanbok, Hunden. Ekman har ju efter det gett ut andra av både kritik och läsare uppskattade böcker – tex en biografi och två essäsamlingar – som jag (ännu) inte läst. Så råkar jag då se en liten notis i DN att hon i höst kommer med en ny roman med titeln Löpa varg. Då, tänkte jag, kan det vara på tiden att plocka fram Grand final. Och så blev det.

Ekman är ju en av våra stora inhemska författare, vilket möjligen har skymts lite grand av det från1989 och lång tid framåt pågående rabaldret med Svenska Akademien. Ekman blev 1978 – ca 20 år efter sin debut och som tredje kvinna – medlem av denna illustra församling, men deltog efter 1989 inte längre i arbetet som en protest mot att församlingen inte vågat/velat/orkat protestera mot behandlingen av Salman Rushdie, dvs att mullorna i Iran utfärdat en dödsdom mot honom sedan han publicerat Satansverserna. Vid den tidpunkten gick det av formaliaskäl inte att utträda ur Akademien så fram till 2018, då detta äntligen blev möjligt, stod hennes stol tom vid alla sammanträden, vilket rimligen av övriga ledamöter måste uppfattats som en värkande böld i deras feta alternativt beniga arschlen.

(Nu finns det förstås betydligt mer att säga om den trista Salman Rushdie-affären och inte minst dess efterspel i Svenska Akademien, men det får bli vid något annat tillfälle. Roligare hade det varit att berätta om Ekmans medlemskap i Samfundet De Nio, men även det får anstå).

Nå. Men vad om Grand final i skojarbranchen? Kanske att den bärande storyn i grunden förhoppningsvis är osannolik. Kanske att Ekmans handlag med språket är lätt och nästan elegant. Kanske att hennes bildspråk är både träffande och minnesvärt. Kanske att boken i delar är en tidsspegel som sträcker sig över ett antal decennier. Kanske att porträtten av en del författare, inte minst ledamöter av Svenska Akademien, är ömsom både ömsinta och elaka. Kanske att boken innehåller en hel del mycket läsvärda reflektioner om litteratur, skrivande och samhällsutveckling. Kanske att kärlek, vänskap och osämja är lika svåra att skriva om som de kan vara att hantera i verkligheten. Kanske att boken är en läsvärd och både lättsam, fantasifull och i delar tragikomisk bagatell. Ja kanske detta – och säkert mer därtill. Man läser ju som bekant böcker med glasögon slipade på olika sätt. Lyckligtvis. Och understundom rentav utan de nya läsglasögon som borde funnits till hands.

Den bärande storyn i boken är, som jag skrev, enligt min mening osannolik och den kan väl antagligen inte vara avsedd för annat än att ge Svenska Akademien en smäll på käften och för all del säkert också roa Ekman under skrivandet – att den sedan roar också oss läsare följer sas på köpet. Vi läser nämligen om en kvinna som genom åren inte bara överöses med allehanda litterära priser utan också som kronan på verket väljs in i Akademien och detta utan att själv ha skrivit en enda rad av de böcker som getts ut i hennes namn. Den egentliga författaren är en gammal ungdomsvän som i tidernas begynnelse, dvs när de båda var både unga och dumma, övertalar den blivande ledamoten att stå som författare till en novell hon skrivit och som sedan i en liten tävling vinner första pris. Och sen rullar det på.

De båda kvinnorna tycker väl till en början att arrangemanget har sina förtjänster – den som kan skriva skriver, och gör det genom åren allt bättre, och den som visserligen kan en hel del om litteratur men själv skriver som en kratta njuter av all den uppmärksamhet som följer på ett uppskattat författarskap och medverkar på ett förtjänstfullt sätt på bokmässor, tv-soffor och andra sammanhang som är positiva för bokförsäljning. Vinsterna, royalties och allehanda priser, delar de lika rakt av. Win win som man säger. Men efterhand skaver inte bara relationen dem emellan, frontfigurens hjärta börjar väl också efterhand picka allt oroligare för att bli avslöjad. Och så säger hon till slut nej till sin skrivande kamrat. Nu får det vara slut. Game over.

Ja, vad gör då den egentliga författaren? (Hon heter by the way Babba Andersson). Jo det hon kan, dvs skriva. Hon skriver en bok där allt avslöjas och lämnar in den till ett annat förlag än deras vanliga och i eget namn. På lite märkliga vägar, men vad vet jag om förlagsbranschen och deras inbördes lojaliteter, hamnar detta manus hos frontfigurens (hon heter förresten Lillemor Troj) förlag och hennes mycket skärrade förläggare. Därmed börjar historien med dess allehanda förvecklingar.

Kan då detta sluta lyckligt? Kanske, kanske inte. Min mun är förseglad. Jag ber bara läsaren av denna blogg stava sig igenom ordet autofiktion, grunna över dess innebörd och föreställa sig om det kan ha någon betydelse för denna märkliga historia. Det är, kan jag väl tipsa om, inte omöjligt. Eller så är det möjligen just det det är.

För, som det står på bokens sista sida när Lillemor på telefon pratat färdigt med sin lätt nervöse förläggare: ”Har du inte hört talas om autofiktion? Hade han det? säger Babba när hon lagt på. Det är klart. Det är ju det senaste.”

Det är en lång, vindlande och alltså inte alla gånger helt sannolik väg boken tar från det första upprörda samtalet mellan Lillemor och hennes förläggare när han för henne presenterar det manus som Babba skickat till ett annat förlag och när han i sinom tid får besked om att manuset får publiceras, fast i Lillemors namn förstås, och då samtidigt får frågan om han vet vad autofiktion är. Inte helt sannolik. Men det är samtidigt en läsvärd (autofiktiv) kurragömmalek, måste jag säga, som belyser – är det rätt ord – relationen mellan det vi kallar verklighet och det vi kallar fiktion. Och på köpet får vi en intellektuell välskriven underhållning. Hur ofta får vi annars det? Jag ger den fyra stars av fem i betyg.

Och kom ihåg, som det står någonstans i boken, att ”Läsning är mycket beroendeframkallande. Börja inte läsa”. Men det vet du väl redan, bäste läsande kamrat.

Roberto Bolano - Nazistlitteratur i Amerika.

 

Allt är inte helt lätt att förstå. En sån sak kan ju vara varför man skriver en litteraturhistoria över författare som aldrig existerat. En annan kan ju förstås också vara varför man läser en sådan. Men hursomhelst så är det precis detta som Roberto Bolano (1953 – 2003; född i Chile, död i Spanien) gjort med sin bok Nazistlitteratur i Amerika. Och jag.

Nå. Jag ska nu göra något jag annars aldrig gör när jag kommentar lästa böcker, nämligen citera den förlagsskrivna baksidan av boken: ”Nazistlitteratur i Amerika utger sig för att vara en monografi över högerextrema författare verksamma i Latinamerika och USA. Ett trettiotal porträtt bildar ett kabinett av underbarn, medelmåttor, hustrumisshandlare, intellektuella som svärmar för Hitler och Franco, förvirrade enslingar, torterare, krigsveteraner och huliganer”. Så långt är jag någorlunda med. Värre blir det när man sen påstår att ”Snart börjar porträtten kommunicera mellan boksidorna, författare möts, samarbetar och konspirerar mot varandra. Innan boken är slut har perspektivet växlat från parodi till skräck”. Då undrar jag faktiskt om baksidesförfattaren och jag läst samma bok.

Jag läser nämligen för min del boken i första hand som en samling egenartade noveller där Bolano för all del kan ha ett syfte, velat sätta in dem i ett samlat sammanhang, men där jag väl ändå – och hjälp mig nu gode gud om jag trampar någon allvetande och känslig litteraturvetare på tårna; fast den risken är ju i och för sig obefintlig enär en sådan väl knappast ägnar tid och kraft åt en amatörs vilda gissningar och banala funderingar – tror att Bolano mest är ute efter att roa sig själv och oss läsare. För jag tror att Bolanos syfte med boken helt enkelt är att ge oss ett slags mycket välskrivet mysterium utan någon djupare innebörd. Han vill med boken, gissar jag, inte minst roa sig själv och har samtidigt gett oss en klart läsvärd och alltså tillika välskriven bok som visserligen på ett sätt är höljd i dunkel, och där vissa av det jag kallar noveller är väl så bisarra och egenartade, men där han ändå generöst överlåter till oss att se eller gissa oss till ett eventuellt högre syfte. Om vi nu skulle vilja det. Om ett sådant nu skulle finnas.

Kan det vara så? Ja, varför inte. Men läst så kan Nazistlittertur i Amerika mycket väl få fyra stars av fem i betyg. Och du, min skarpsynte läsare av denna blogg, kan ju om du vill ägna din ännu återstående tid i vår än så länge gemensamma karantän till att läsa boken och komma fram till en egen ståndpunkt. Säkert en annan än min. Men hellre tycker jag nog att du skall ägna din värdefulla tid åt att läsa Bolanos omfångsrika, viktiga och egenartade epos 2666. Då får du något att bita i. Men varför inte också hans lilla bok Amulette som jag skrev om här för ett tag sedan. Ja – det finns mycket att välja mellan.

(Fast, vill jag ändå ha nämnt, den sista biografiska anteckningen i Nazistlitteratur i Amerika över den icke existerande poeten och lustmördaren Carlos Ramires Hoffman är inte att leka med. Mer säger jag inte om den saken. Förutom också att den person som med tanke på bokens titel eventuellt skulle få för sig att läsa den för att finna stöd för eget förvirrat tankegods kommer att slå igen den besviken. Men annat var ju faktiskt inte att vänta sig av Bolano).

 

Yukio Mishima - Demaskering.

Yukio Mishima – eller Kimitake Hiraoka som han egentligen hette – var en japansk författare, radikal nationalist och kulturpolitisk aktivist som levde mellan 1925 och 1970. Han blev alltså bara 45 år gammal, men hans produktion var trots detta ganska så omfattande. Han skrev både noveller, romaner och pjäser och flera av hans romaner är också översatta till svenska. Jag har tidigare själv läst Den gyllene paviljongens tempel och Sjömannen som föll i onåd hos havet som båda är klart läsvärda och därför väl värda en tur till ett antikvariat nära dig. Nu har jag alltså också läst hans debutbok Demaskering från 1948 (på svenska först 1987; även jag springer alltså som du förstår av och till på antikvariat). Jag läser mig till i både bokens efterord och på Wikipedia, all kunskaps moder, att Mishina tydligen nominerats till Nobelpriset i litteratur ett antal gånger, vad det nu säger om hans litterära kvalitet. En hel del vill jag påstå.

Men Mishima var alltså inte bara författare utan också en radikal politisk nationalist och dog genom att begå harakiri efter ett misslyckat försök till statskupp genom den högerextrema rörelse han varit med att grunda. Harakiri bör väl vara en av de mest plågsamma metoderna att begå självmord på och den som eventuellt kan vara intresserad av att försöka förstå sådant kan i den svenska översättningen i ett efterord av översättaren Ulf Gyllenhak roa sig med att läsa hur detta gick till i Mishimas fall. Det var kort sagt blodigt och plågsamt.

Nå. Men vad om Demaskering? Det var alltså Mishimas debutbok och den väckte inte så lite uppståndelse i det återhållsamma och bigotta Japan när den kom ut där 1948 och då inte för den yttre händelseramen i boken, vi får följa huvudpersonen Kochan från barndomen till inträdet i den relativa vuxenvärlden, utan snarare för bearbetningen av bokens grundläggande tema som är hans sexualitet eller snarare hans över tid ökande insikt om sin homosexualitet. Och det verkar ha varit sprängstoff då.

Redan vid unga år blir Kochan medveten om sitt intresse för pojkar och efterhand män och inte flickor och kvinnor. Han gör förstås i tidens anda vad han kan för att dämpa eller motverka detta, men lyckas inte. Han resonerar med sig själv om saken, han försöker ligga med en hora på bordell men misslyckas, han försöker – verkligen försöker – att intressera sig för en ung kvinna vid namn Sonoko, som tycks älska honom. Men förgäves. Till sist står han utan förklädnad inför det faktum att han tvingas konstatera att han är homosexuell.

Men ännu återstår den fullständiga demaskeringen – dvs att också inför andra lyfta av sin mask av sk normalitet. Men då har Mishima lämnat oss läsare. När, hur och om masken lyfts blir därför något mellan Kochan och de personer som är och kanske framförallt i framtiden kommer att bli viktiga för honom. Är det inte så också i dag i många fall, för allt för många personer? Det sista vi läsare ser är när Kochan och Sonoko slutligen skiljs åt. Kochan är förstås medveten om det avgörande och grundläggande skälet till detta. Sonoko är det inte och kommer inte heller att bli. Frågan vad Kochan kommer att göra och vilka beslut han kan komma att fatta senare i livet lämnas alltså öppen och helt åt läsarens egna erfarenheter och tankar.

Romanen tycks ha drag av autofiktion, vilket kanske var intressant för den japanska allmänheten att spekulera i när boken kom ut, även om Mishima dolde sig bakom en pseudonym. Teman som sexualitet och öppen eller dold homosexualitet tycks ju vara i det närmaste eviga i litteraturen och det ska enligt min mening till något extra för att göra en bok om detta intressant att läsa. Och här lyckas enligt min mening Mishima bra. Kochans liv och hans våndor blir fullt begripliga även om det familjeliv och sociala liv i övrigt som författaren återger kanske inte för en dagens västerlänning verkar fullt ut trovärdiga eller rimliga. Men vad gör det? Kochans brottningskamp med sig själv och sitt liv för att kunna leva som han är och som han vill kan vi ändå följa med intresse och förståelse.

Boken är nästan 75 år gammal och översatt i flera led – från japanska till engelska, från engelska till svenska – vilket jag tycker märks i delar av den. Jag kommer, även om det är länge sedan nu, ihåg de två andra böcker jag läst som språkligt mer sammansatta och därför något mer intressanta. Men det gör ju inte de resonemang som förs i den här boken mindre tänkvärda eller oviktiga. Bara, som jag minns det, jämförelsevis annorlunda behandlade rent språkligt.

Men en fyra stars av fem är det minsta Demaskering kan få. Och, som sagt, den finns säkert på ett antikvariat om du skulle vara intresserad. För visst vill du väl själv bedöma om Mishima skulle ha varit värdig ett Nobelpris. Själv tycker jag nog det. Men vågar du dig i denna tid utanför dörren och in i ett dammigt antikvariat? Med eller utan munskydd. Med eller utan ett stick i armen.

Roberto Bolano - Amulett.

 

Jag vet ju att jag sagt det förr om andra författare, men igen: om inte Roberto Bolano hade avlidit i relativt ung ålder – han blev bara 50 år – tror jag ganska så säkert att han hade varit om inte Nobelpristagare i litteratur så åtminstone en av kandidaterna till priset under ett antal år. Men jag har ju haft fel förr så vad vet man. Bolano är född i Chile, var bosatt en period i Mexiko och dog i Barcelona i Spanien år 2003. Han skrev både poesi och romaner och själv har jag bara läst de till svenska översatta De vilda detektiverna, Om natten i Chile, den fantastiska 2066 som är en tegelsten på över 1000 sidor och som passar utmärkt i dessa, även för oss vaccinerade, stillsamma tider av karantän och reflektion. Och nu också den till omfånget lilla boken Amulett, som du läser ut på en dag eller två.

Det betyder förstås inte att den är särdeles lättläst. För det är den inte. Den yttre ramen i romanen handlar om en märklig kvinna vid namn Auxilio Lacouture som, när vi först möter henne, sitter gömd på en toalett i ett av Mexiko Citys universitet när armén ockuperar landet och universiteten. Där sitter hon i tolv dagar. Därefter lever hon, får man nog säga, ett slags utanförskapsliv i den akademiska och intellektuella världen och umgås väl mest med de unga poeter som hon kommer att kalla sig en modergestalt för, eller snarare är det nog så att hon menar sig vara alla poeters mamma. Vad det nu kan tänkas betyda eller innebära. Men hur som helst kommer Auxilio, får man nog säga, att med utgångspunkt från den där toaletten som i en slags tidsmaskin betrakta och värdera alla personer hon möter och också alla tider som inte bara varit utan även, spännande nog, kan antas komma. Sämre bärande tanke i en roman kan man ju tänka sig.

Om författaren lyckas fylla den med liv, rörelse och innebörd. Och det gör ju förstås Bolano. Storyn är tilltalande slingrig och understundom knappt möjlig att se eller förstå. Men Auxilio har, det blir nog alltmer tydligt, något viktigt ärende eller kan man säga budskap att förmedla. Tydligt och tydligt för resten – man får nog som läsare, vid närmare eftertanke, trots allt säga att det blir alltmer dunkelt. Och sånt tilltalar i vart fall mig. Lägg till detta att Bolano faktiskt skrivit en underhållande bok på sin sedvanliga eleganta och läsvärda prosa.

Så kan man se på Amulett. Gör man det kan boken inte få annat än fyra stars av fem. Gör man det inte får den – ja, vad vet jag.  

Christoffer Carlsson - Brinn mig en sol.

Lättlurad är ju vad man är. Är och har varit. Som det här med deckare. Jag har ju läst en del sådana och läser för all del fortfarande en och annan. Så är det. Men så fort påsken kommer känner jag det nästan som ett tvång – ja, jag säger bara Påskekrim – att bära hem en deckare från Äppelvikens bokhandel. I år blev det den omtalade och smått hypade Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson, prisbelönad författare och kriminolog. Deckare och deckare, för resten. Carlsson kallar själv sin bok kriminalroman. Fast endast han, GW och andra entusiaster vet väl skillnaden.

Omtalad är vad den är. Men är den bra? Jag måste erkänna att jag hade svårt för den. Jag uppfattade den som pretentiös i tonen och dessutom något långrandig och ju längre jag kom i den dessutom allt mindre trovärdig tyckte jag den blev, vilket väl måste vara ett kardinalfel för en deckare. Även om författaren kallar boken kriminalroman. Det finns ju ingen anledning att som läsare ställa lägre krav på en sådan vad gäller intrig, miljöbeskrivningar, personporträtt, sammanhang, allvar och allt annat man har i bakhuvudet när man bedömer andra romaner. Eller kort sagt så måste kravet på kvalitet vara desamma oavsett genrer. Och här tycker jag faktiskt att Brinn mig en sol har brister.

Rent språkligt har den dock sina goda förtjänster – särskilt vill jag ha sagt när boken närmar sig sin upplösning - även om jag också här tycker att Carlsson ibland faktiskt krånglar till det för sig själv och läsaren. Det finns också enligt min mening longörer och upprepningar som bara känns onödiga och irriterande.

Trovärdighet skrev jag, detta så viktiga moment för vilken bok som helst, inte minst en deckare. Och vad ska man då säga om hur Carlsson låter två poliser agera på ett för bokens intrig och upplösning avgörande sätt? Annat än att det inte är vare sig rimligt eller trovärdigt. Här lämnar jag dig, min okände läsare av denna blogg, bortom möjligheten att riktigt förstå vad jag menar – jag brukat ibland anklagas för att som man numera säger spoila för mycket - men polisens uppgift är att lösa brott inte att begå dem eller dölja dem. Och därmed sagt att det är just det som Carlsson låter två poliser göra. Men Carlsson beskriver trots allt polisernas moraliska och etiska dilemma och de krafter som driver dem till denna handling på ett även för en skeptisk läsare övertygande sätt. Orätt kan trots allt ibland kanske vara rätt. Åtminstone i en deckare med högre ambitioner än att roa för stunden. Och de två poliserna beskrivs med ömhet och på ett berörande sätt.

Det finns hos Carlsson litterära avsikter som jag inte riktigt tycker han klarar av att fylla upp. Det är lite grand som han vill kränga på sig Gogols kappa. Det tycks inte räcka för honom att åstadkomma en skapligt bra deckare vad gäller intrigen och få till det hela också rent språkmässigt. Nä, det måste till något annat också, tycks han mena. Som det här med den i olika sammanhang återkommande sädesärlan. Den dyker upp av och till och när då för intrigen viktiga personer ser den varslar detta om sorg och olycka. Och så blir det också för de stackare som råkar se denna lilla rara fågel, och särskilt dess bröstfläck. Jaha, tänker man, det var ju lite trist att just hen här och nu skall drabbas av problem. Att låta skicka in en sädesärla i storyn för att vi som läsare bara ska sitta och vänta på vilka bekymmer som skall drabba en person känns enligt min mening lite väl litterärt konstruerat. Och onödigt.

Och pliktskyldigast stoppar han in poeten Elsa Grave, som en period bodde i de trakter där boken utspelar sig, och som dessutom är den som i en citerad strof fått ge namn åt boken, i handlingen. Titta här, mina bästa läsare, vad jag vet och kan, tänker han kanske. Men vänta nu – den där fotbollstränaren Janne Andersson, bodde inte också han i krokarna? Jo, in med honom också i en bisats. (Jag vet att jag är orättvis. Men jag har så svårt att stava rätt till låkalfärg).

Det första av de mord som Brinn mig en sol handlar om inträffar samma kväll som Olof Palme mördas. Carlsson låter detta faktum spegla både en samhällsutveckling och skillnaden mellan land och stad, de styrande och de styrda och han beskriver också den bestörtning och chock som statsministermordet drar genom landet. Detta gör han på ett mycket bra sätt. Tryggheten i både det lilla och det något större sammanhanget påverkas starkt och de två morden – och för den delen de i boken följande - blir en illustration på att något närmar sig ett slut och något annat, ännu okänt, skymtar nästan hotfullt vid horisonten. Storyn löper också över två tidsplan, 1986 och relativ nutid, vilket ger boken en intressant dynamik.

(Carlsson låter i sinom tid en författare, eller om man så vill privatdeckare, lösa de mord som begås i boken. Ska det tolkas på ett sådant sätt att Carlsson menar att den kader märkliga privatdetektiver som fortfarande ägnar sig åt Palmemordet kan han rätt i någon mening? Antagligen inte. Förhoppningsvis inte.)

Nå. Men vilket betyg ska Brinn mig en sol ha? Tre stars av fem, vare sig mer eller mindre. Det hjälper inte att den lilla orten Harplinge – hej M! – nämns ett par gånger. Och detta med all rätt, vill jag tillägga. Och inte heller hjälper det att han beskriver gamla mäns fallenhet för att anteckna allt i våra svarta anteckningsböcker.

 

 

Ola Larsmo - Översten.

 

Av Ola Larsmo har jag genom åren läst en hel del, men det var väl först med Swede Hollow som jag för min del kom att placera honom i facket över den stora rad av habila författare vi har i fosterlandet. Boken var en bred och viktig episk roman om svenska emigranter i Minnesota och var, får man nog säga, ett formidabelt kraftprov och den fick också helt välförtjänst många läsare. Swede Hollow kom 2016 och Larsmo har nu (dvs 2020) gett ut en ny riktig tegelsten med migranttema – den är på nästan 600 sidor – där han berättar om en man vid namn Knut Oscar Brundin, hans liv i Fattigsverige och hans otroliga liv USA, inte minst hans delaktighet i inbördeskrigets USA. Boken heter Översten. För överste är just vad Knut Oscar så småningom blir i Nordstatsarmén.

Men innan han och läsaren kommer dit är det mycket som skall avhandlas. Livet i Sverige under första delen av 1800-talet är för honom som för de flesta i arbetarklassen, dvs fattigt och eländigt, i hans fall kanske djävligare än för många andra. Vad vet jag. Alla hans syskon dör av fattigdom och sjukdom, mamman försvinner helt sonika en dag och visar sig ensam ha emigrerat till Amerika. Pappan super, förstås. Men Knut Oscar kämpar på, förstås. Så träffar han en kvinna, gifter sig och bestämmer sig för att också de ska emigrera. På en helveteslik överfart på en överfull båt föds deras barn och mamman, hustrun dör. Så ensam över landgången när båten kommer till New York går alltså Knut Oscar med ett spädbarn på armen.

Så inträffar det första herrens under, ett av flera följande. Han hittar nämligen i New York sin från hemmet förlupna mamma, hon tar emot honom och barnet med öppna armar trots att hon nu gift om sig, han lär sig språket på nolltid som det verkar, det lilla barnet dör, han möter gud, han avlägger examen med högsta betyg på en religiös skola, han gifter sig på nytt. Och säkert mer därtill. Men framförallt blir han enrollerad till den sk Nordstatsarmén i inbördeskrigets Amerika. Och då har vi kommit ca halvvägs i den 600-sidiga romanen.

Fram till dess har Översten enligt min mening varit en intressant beskrivning av ett människoöde i Sverige och Amerika och dessutom i romanens form en beskrivning över vad som kan ha hänt en livs levande man vid namn Knut Oscar Brundin. Denne har nämligen verkligen levt och verkat på ungefär det sätt som Larsmo, utan att förfalla till en reell levnadsbeskrivning som är korrekt till minsta kommatecken, beskriver för oss. Larsmo har hämtat stoff från bla olika historiska dokument och samtal med Knut Oscars nu levande släktingar som förankrar romanens Knut Oscars göranden i det liv den verklige Knut Oscar mycket väl kan ha levt. Detta är en imponerande insats av Larsmo. Men räcker det? Det korta svaret för min del är nej. Inte fullt ut.

För Översten blir enligt min mening från att ha varit en klart läsvärd bok med biografiska inslag om en emigrant som mot alla odds lyckas väl i det nya landet till något som får påtagliga drag av en hagiografi. Knut Oscar, som nu bytt efternamn till Broady, gör uppenbarligen väl ifrån sig i det bittra och segdragna kriget och slutar också som överste. Men varför Larsmo ägnar ungefär halva boken åt detta helveteskrig, och hans beskrivningar av olika slag och hur folk dör som flugor i dem är mycket explicita, och mindre åt den kamp med hans gud – ”Utur djupen ropar jag till dig, Herre, visa din makt” - som pågår inom Knut Oscar gör boken mindre intressant än den annars kunnat bli.

Krigsskildringar har vi läst tidigare. Men ett levnadsöde som påminner om verklighetens Knut Oscar knappast alls vad jag vet. När ett som man kan tro framgångsrikt liv i det nya landet tycks ligga öppet för honom bestämmer han sig i stället för att återvända till hemlandet och här starta en religiös församling som blir basen för baptiströrelsen. Men Larsmos roman slutar innan Knut Oscar återvänt vilket för mig är svårt att förstå. Varför 300 sidor skildringar av huvuden och lemmar som far till höger och vänster men inga om den kamp på olika plan som återstår för Knut Oscar när han åter beträder svensk mark. Ja varför?

Denna invändning är för mig väsentlig, men får inte förta att Översten är en imponerande stark och mycket läsvärd bok. Larsmos förberedande arbete kan inte ha varit enkelt och han lyckas mycket väl i beskrivningarna av livet i både Sverige och Amerika. Han skriver bra med en tilltalande enkelhet och klarhet och är förstås en skicklig berättare. Mycket av texten kommer att stanna kvar i mitt minne och påminna mig om vilket liv som levts i detta vårt hemland för bara ett par andetag sedan. Och vad som drev människor att lämna det.

Att man som läsare – med vilken rätt kan man onekligen fråga sig – har invändningar mot en författares olika beslut när han sitter framför sin skrivmaskin och formulerar den text som skall presenteras för oss får ju inte hindra oss från att ha en uppfattning om det som vi faktiskt läser. Och här måste jag för min del konstatera att Översten kan rekommenderas till läsning och begrundan. Själv ger jag den fyra stars av fem i betyg. Andra ger den säkert fler. Eller färre. Och det är ju som det ska vara. Eller hur?