Sigge Eklund - In i labyrinten.

Jag har läst Sigge Eklunds samtliga romaner och tyckt om dem alla, bäst hittills ändå om de två senaste före den nu aktuella In i labyrinten, dvs. ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” och ”Varulvsvalsen”. Eklund har själv sagt att alla hans fyra tidigare böcker i någon mening berör eller bygger på erfarenheter från hans eget liv, som han då bearbetat och mer eller mindre tydligt/uppenbart för oss som läsare vävt in i romanerna. Men för vilken författare gäller inte det, kan man ju undra.

Sigge Eklund är för mig främst författare. Det har den senaste tiden varit svårt att undvika att få vetskap om allt annat han också gjort, men jag vet inget om hans arbete som t.ex. TV-producent, bloggare och poddare (eller vad det kan heta när man har en s.k. podcast) eller hans övriga liv i offentligheten. Hans vänskap med Alex Schulman t.ex. och deras samarbete med olika projekt noterade jag första gången i efterordet till Schulmans utmärkta bok ”Skynda att älska”, som jag läste för inte så länge sen. Jag vet alltså inget om allt detta och mer därtill och behöver inte heller göra det, då inget av det rör hans författarskap, som är det enda som intresserar mig.

Det har också varit svårt att värja sig för både information om Sigge Eklund och hans familj och den uppfattning om inte minst Eklund själv som nu diskuteras i både recensioner om den senaste boken och på annat sätt. Bottennappet i det avseendet är den artikel i tidskriften Filter – ”läsmagasinet för nyfikna”, som man kallar sig - som skrevs av Marcus Joons.

Det är ju en sak att som Eklund, jag, du, kanske Joons själv och säkert många fler av oss på sin kammare fundera över varför man blivit som man blev och sedan kanske på ett eller annat sätt diskutera och pröva och värdera dessa tankar – t.ex. i samtal med sin älskling, sin familj i övrigt eller i bearbetad form i en roman.

Men det är en annan sak att i offentligheten bli föremål för amatörpsykiatriska funderingar. Som nu av Joons. 

Han noterar vad Sigge Eklund själv sagt och skrivit om sin uppväxt. Konstigt vore det ju annars. Men han går sedan längre. Med utgångspunkt från en sammanfattande listning av kriterier för psykiska sjukdomar som han hittat i en handbok, slår Joons fast att Eklund, hans pappa, hans bror och dessutom hans avlidne farfar (sic!) lider resp. led av narcissistisk personlighetsstörning. Att inte Joons – och inte heller Filters chefredaktör - förstår att en innantilläsning av enbart en sådan handboksförteckning inte på något sätt i sig kan ligga till grund för en diagnos ens av professionella bedömare, och då naturligtvis inte heller av en inom området helt okunnig man, är ju minst sagt förvånande. 

Att på det sättet leka amatörpsykiatriker, och till råga på allt få detta publicerat i en (tidigare) ansedd tidskrift ”för de nyfikna”, är lika intelligent och trovärdigt som att utropa sig till hudläkare efter ha tittat på de suddiga bilder av olika hudsjukdomar som kvällspressen med återkommande intervall publicerar.  ”Vi har hela listan över dina skadliga och livshotande leverfläckar” ropar Aftonbladet och Expressen. ”Vi har listan som visar att Sigge Eklund – och också hans farfar! - är psykiatriskt störda” skrockar Filter.

”Och jag ska förfölja honom intill fjärde led”, mumlar kanske Joons. För något är det ju som får Joons att skriva en 17 sidor lång artikel. Men inte kan det väl vara avundsjuka, arrogans eller brist på empati och förstås inte heller att utnyttja andra för att uppnå egna mål – sådana tråkiga kriterier som man kan läsa i hans egen lista. Nä, det kan det förstås inte vara.

Att låtsas vara psykiatriker efter att läst innantill i en handbokslista är inte att vara intresserat nyfiken. Det är att fara med skvaller och osanningar och blåsa under, eller själv skapa, negativa mytbildningar. Det blir lika sanningsenligt som om jag, efter att ha läst Joons artikel, skulle påstå att han lider av oförlöst självhävdelsebehov, mjältsjuka och arachibutyrofobi.

Hur Filter och Joons nu ska försöka återupprätta sin förlorade heder, får jag och alla andra säkert följa i de sammanhang som faller över oss som tidningsläsare. Det är möjligen viktigare för Eklund och hans familj. Men dom bryr sig kanske inte – vad vet jag. Vi andra konstaterar, lätt suckande, bara ytterligare ett journalistiskt övertramp i raden av alla de andra. Tycker JAG.

Men nu till In i labyrinten. Ett barn försvinner och hittas inte. Om detta för en förälder fruktansvärda trauma har Sigge Eklund skrivet ett tätt och intensivt kammarspel med starka känslor, där vi som läsare följer främst fyra personer. Barnets mamma och pappa förstås men också en arbetskamrat till pappan och hans kvinna. Men alltså ingen polis. Och inte heller flickan.

Det är ingen deckare Eklund skrivit. Det är inte sökandet efter barnet eller jakten på förövaren som intresserat honom. Det är vad som tidigare skett inom familjen och hur det har påverkat föräldrarna och barnet som är hans fokus. Men också hur andra personer genom sitt agerande, eller sin underlåtenhet att agera, kan komma att få avgörande betydelse för vad som sker. I boken som i livet.

Eklund för oss verkligen in i labyrinten. En fysisk labyrint, visst, men framförallt i den som vi skapar oss själva genom vårt sätt att se och agera eller inte, genom att tala eller inte tala, genom att vara sanningsenliga mot oss själva och andra eller att inte vara det. Där går vi i labyrinten – skilda från de personer som borde betyda mest för oss och kan därför helt plötsligt stå ansikte mot ansikte med den som antingen förgör oss eller som vi förgör. Att någon skulle kunna befria oss från skuld, skam och ångest verkar inte i troligt. Inte i Eklunds bok, men kanske inte heller i levande livet. Vad vet jag.

I boken följer vi de fyra personerna kapitelvis och med förskjutna tidsintervall. Detta skapar en extra spänning och dynamik i boken som kräver av läsaren att hen har en medvetenhet om var i historien vi befinner oss. Att Eklund kan hålla ihop sin story genom detta sätt att berätta den och hela tiden föra den vidare är imponerande.

De fyra personernas liv ser ut på ett visst sätt på ytan men på ett annat redan när man skrapar bara lite grand på den. Så tror jag det kan vara för många av oss. Eklund gör i sin roman detta både trovärdigt och skrämmande genom att romanens figurer inte beskrivs vare sig endimensionella eller schabloniserade. Vad finns bakom din skråpuk, frågar Eklund oss. Vad ska ske för att din mask ska slitas av? Och blotta vad?

Boken får ett slut, förstås. Vilket skall inte avslöjas här. Men också den som i livet söker sin egen sanning och går efter sin egen moralkompass kan till slut, medvetet eller omedvetet, stå inför sitt nederlag.

Jag ger denna intressanta och viktiga bok som bör få många läsare fyra stars av fem.

Men bokens omslag! Det ger jag en överkorsad tuschpenna i betyg. Och detta med en förhoppning om uteblivet arvode för konstnären.

Förlag: Albert Bonniers förlag; Utgivningsår: 2014; ISBN: 9789100127473

Varför inte nu lyssna på Duke Ellington – My Little Brown Book

Påskekrim 2014.

Vad kan Norge ha tillfört av värde till oss som bor i den norra hemisfären? Det enkla svaret är naturligtvis ”Inget”. Men kanske ändå ett enda litet ord, nämligen Påskekrim. Vi vet ju alla vad det står för, nämligen norrmännens påstådda vana att köpa deckare just till påsken. Nu har detta slagit igenom, åtminstone lite grand, också hos oss. Så man kan ju undra när ordet Påskekrim kommer att hamna i SAOL – förmodligen först när Horace gått hädan. Om ens då.

I Norge har påskekrim funnits som företeelse sedan 1923, så det tycks numera vara en i folkdjupet väl förankrad tradition och förklaringarna till att det blivit så är många – t.ex. :

”Forklaring nr. 1: Påsken har en mørk og blodig bakgrunn. Den var opprinnelig en minnehøytid om den natten da dødsengelen vandret over Egypt, men sparte Israels folk. Vår kristne påske er bygget rundt et gammel kriminaldrama, rettssaken mot den religiøse oppvigleren Jesus fra Nasareth.

Forklaring nr. 2: I hedensk tid ble det blotet om våren for å sikre god avling. Blodtørsten sitter i oss, kamuflert som en dragning mot krimlitteraturen - som jo avspeiler gamle ritualistiske forestillinger hvor både offerlammet og syndebukken inngår.

Dette er forklaringer som pleier å gjøre lykke. Hvis de skulle ha noe for seg, ville imidlertid fenomenet vært spredt utenfor Norges grenser. Men det er like norsk som det er sært - jeg kjenner ikke til noen tilsvarende kobling noe annet sted mellom en litterær genre og en tradisjonell høytid. Så den egentlige forklaringen, prosaisk som den dessverre er, må være nr. 3: Nordmenn har verdens lengste påskeferie. Krim er ferielesning”.

Så nu vet vi svaret. Norrmännen läser alltså sina Påskekrim för att man inte har något annat och bättre för sig under sin långa påskledighet! Man har tröttnat på att gå på tur i sina vackra lusekoftor och sen sitta i en kall snödriva, frysa häcken av sig och tugga på en liten apelsin. Eller dricka sitt lankiga kaffe. Och då sitter det friska, sunda norska folket hellre inomhus med en s.k. god bok.

Ja, så kan det vara. Men hursomhelst så har vi alltså tagit efter detta också hos oss. Bokhandeln – både den fysiska och den nätbaserade – gör vad man kan för att vi ska köpa så många deckare till påsk som vi tycker oss ha råd med. Helst lite till. Och alltfler går på krämarargumentet. Jag med. Och min familj likaså. I år fick jag därför följande två böcker som Påskekrim och gav själv bort fem. Dåligt nettoresultat således. Och relativt dåligt utbyte dessutom, vilket ju var värre.

Cilla och Rolf Börjlind – Den tredje rösten.

En deckare är en deckare är en deckare. Visst. Och ändå kan de vara så inihelvete olika. De flesta jag läst – även de av de mest hyllade författarna – har varit ganska så mediokra. Men så stöter man en och annan gång på något som är bra. Med en story som verkar genomtänkt och logisk till sin uppbyggnad, där det brott som skall lösas verkar trovärdigt och intressant och som dessutom har väl beskrivna personer som karaktärer. Och där författaren har god hand med språket. Den tredje rösten är en sådan bok.

Det finns ett problem med den – boken är den andra i en tänkt serie. Det betyder att om man inte läst del ett, vilket jag inte har, så finns det t.ex. vissa händelser i personernas förflutna som man inte omedelbart greppar, även om författarna väver in vad som hänt tidigare på ett ganska så bra sätt.

Boken har två parallella historier som naturligtvis till slut vävs ihop. Mer säger jag inte. Köp och läs. Du blir inte besviken Jag gav Den tredje rösten tre stars av fem.

Liza Marklund – Du gamla, du fria.

”Den mest välskrivna deckare jag läst i år” hävdar Smålandspostens recensent på bokens omslag. Hen kan inte ha läst särskilt många deckare, hoppas jag. Själv tycker jag att det är den sämsta jag läst i år både till form och innehåll. Marklund tar ett stort grepp – hon blandar i sin kokande gryta världspolitik, kidnappningsdrama, mord och våldtäkt och övergrepp, familjekonflikter, kvällspressens ständiga kamp mellan vad som kan vara etiskt försvarbart att publicera och vad som gynnar upplagan, intriger på snart sagt alla plan, dålig självkänsla hos huvudpersonen, dolkstötar i diverse ryggar och lite mer därtill och ut kommer en osannolik, icke välsmakande soppa. Och inte blir boken bättre av att Marklund låter hjältinnan Annika Bengtzon inleder en s.k. fysisk romans – de förenas således i köttet - med sin kidnappade mans chef mitt under hans intensivaste arbete med att rädda Bengtzons man undan de allt desperatare kidnapparna. (Och dessutom beskriver Marklund ingående hur det låter när älskaren är på toaletten och urinerar och hur eller när eller om han sedan tvättar händerna). Boken slutar med en cliffhanger som låter antyda att det tyvärr kan komma fler böcker om fr. Bengtzon. Jag gav Du gamla, du fria två stars av fem.

Sen kan man ju hoppas att det framöver kommer andra och kanske lite viktigare bokhandlarinitiativ än just Påskekrim. Vad sägs om t.ex. ”Kvalitetspingst” (man saluför tidigare Nobelpristagare billigt), ”Poesisportlov” (ett urval bra poesi), ”Augustmånad” (de Augustprisnominerade saluförs lite billigare än annars – inte bara vinnaren således, som ju säljer ändå) och ”Julen kräva dessa böcker” (en salig blandning av bra barn-, skön- och facklitteratur – allt för att lilla mormor inte reflexmässigt skall behöva välja Marklund eller Ranelid till barnbarnet eller den läsande vuxna sonen ). Men viktigast av alla initiativ blir ”Kennethdagen”, då alla vi som bär detta vackra namn fritt får välja en säger en bok i vilken bokhandel som helst. (Denna högtidsdag infaller, som ni förstås redan vet, den 22 mars. Varje år). Ack ja – drömma kan man. Men vore inte ”Augustmånad” något att tänka på?

August själv håller med mig om en detta med Augustmånad. Jag har kollat.

Amanda Svensson - Allt det där jag sa till dig var sant.

Amanda, läser jag mig till, är ett latinskt kvinnonamn med den möjliga betydelsen älskvärd. Den 31 dec 2012 fanns det vare sig mer eller mindre än 22 862 kvinnor i Sverige som hade detta namn som tilltalsnamn. Amanda Svensson är en av dessa. Om man tittar på vilka synonymer som finns till älskvärd, så hittar du bl.a. vänlig, snäll, god, hövlig och belevad. Men inte flitig som ett djävla bi, intelligent, stark, kompetent och en mycket bra författare. Vilket säkert hade varit mer rättvisande, tror jag. Åtminstone när det gäller fr. Amanda S. (Hon heter förresten Amanda Sofia Svensson, där Sofia har grekiskt ursprung och lär kunna stå för vishet eller den kloka).

Men nog nu med astrologi eller vad det nu kallas när man tror sig kunna förutse en framtid genom att t.ex. låta sig bländas av stjärnornas ställning på himlavalvet eller hur kaffesumpen lägger sig i kaffekoppen eller för den delen då vilket namn föräldrar i oförstånd gett sina avkommor. Fast vänta nu lite – mitt eget tilltalsnamn lär kunna stå för vacker och skön, så … ja ... kanske ändå … ;)

Men hursomhelst så var Amanda Sofia Svensson som 17-åring med i finalomgången i Lilla Augustpriset. Hon har sedan dess gått tre år på en s.k. skrivarskola, hon läser nu litteraturvetenskap och franska i Lund, hon har hittills gett ut tre böcker, hon var nominerad till Augustpriset 2011 för sin andra bok, hon skriver kulturartiklar och recensioner i dagspressen, hon har man och barn och hon är bara 27 år. Vad hade jag själv åstadkommit när jag var 27? Jag vill helst inte tänka på det.

Och därtill har Svensson fått den största hedersbetygelse man kan få i vårt fosterland förutom att erhålla H. M. Konungens medalj. Hon har varit sommarpratare i radion.

Tre böcker har Svensson alltså gett ut – ”Hey Dolly” (2008), ”Välkommen till den här världen” (2011) och så nu i år ”Allt det där jag sa till dig var sant”. Dessa tre böcker skall, enligt en del av de recensioner jag läst av den senaste boken, tydligen uppfattas som en trilogi med någon form av iakttagbart gemensamt kvinnotema. Detta har vid min egen läsning gått mig förbi, måste jag erkänna. Men vad gör det? Jag läser på mitt sätt och recensionsproffsen på sitt.

Om man nu begränsar sig till att titta på romanernas form, så skulle jag vilja kalla ”Hey …” för en formuleringsglad och rolig fantasi om unga människors upptäcktsresa i inte minst den snåriga sexualitetens djungel (försedda med en kompass som kanske inte alltid visar den rätta eller enklaste vägen) och ”Välkommen till …” för en bok om en annan och lite vidare upptäcktsresa med andra lite äldre pojkar och flickor (som dessutom har en något bättre kalibrerad kompass) och som är skriven av en författare som nu har ett annat handlag än tidigare och därför kan få ihop en mer sammanhållen story. Båda böckerna mycket bra och läsvärda var och en för sig. Men alltså lite olika. Kanske hade de t.o.m. varit ännu lite bättre om jag förmått uppfatta tematiken.

I Allt det där jag sa till var sant kommer den namnlösa unga kvinnan till en folkhögskola  för att gå en skrivarkurs. Här på denna skola, nersjunken i den skånska svartmyllan, möter hon Poeten - den pretentiöse och i kärlek och livet okunnige unge man som snart visar sig vara våldtäktsman. Han drar nästan ner den unga kvinnan i leran. Men hon räddas åter till livet av en annan elev – den fria, frimodiga och starka Ilse som lär henne segla fritt och svävande för fulla segel över svartleran.

Det är en historia om uppdiktade världar som Svensson har skrivit. Ibland kan man undra vem de tre kan vara bakom de låtsaslekar – i ett fall destruktiva och på den enes villkor; i det andra fallet livsbejakande och gemensamma - som den namnlösa, Poeten och Ilse ägnar sig åt. Men boken lever, som alla bra böcker, inte bara på den story författaren konstruerar utan också på bokens språk. I båda dessa avseenden är Svensson mästerlig. Storyn är både trovärdig och inte men bärs av Svenssons skapande kraft.

En av de tre, jag tror det är Ilse, säger i ett sammanhang ungefär att ”livet måste levas”. Detta blir också bokens slutackord, trots att boken också rymmer både fasa, nederlag och död.

Tre böcker har alltså Amanda Svensson skrivit. Alla utmärkta. Hittills en Augustprisnominering. Må de läsas av många, inte minst den senaste. Och prisas.

Jag gav Allt det där jag sa till dig var sant fyra stars av fem.

Förlag: Norstedts; Utgivningsår: 2014; ISBN: 978-91-1-305587-9

Varför inte nu lyssna på Hindi Zahra – Beautiful Tango - Unplugged

J. M. Coetzee - Den långsamme.

Det hände sig en gång för länge sen – nåja, så länge sen var det ju noga räknat inte – att jag den första varma vårdagen cyklat från hemmet till arbetet; en sträcka på en ca två mil. Nu var jag på väg hem. Och då blev jag, precis som Den Långsamme, dvs. fotografen Paul Rayment i Coetzees roman, påkörd av en ohängd bilist. I mitt fall en fet man med s.k. kotlettfrisyr och i en tjusig bil.

Och jag kan precis känna igen den reflektion som Den Långsamme gör sin luftfärd - ”Slappna av!, förmanar han sig själv medan han flyger genom luften (med yttersta lätthet flyger genom luften!) och faktiskt känner han att kroppen lydigt mjuknar. Som en katt, tänker han”. Jag kände själv något liknande – men kanske inte lika välformulerat …

Men därmed slutar alla yttre likheter mellan mig och Den Långsamme. Jag bröt ett lillfinger (sic!) och Den Långsamme fick efteråt amputera ett ben. Men en sådan cykelolycka blir alltså inledningen till en mycket bra roman av Nobelpristagaren J.M. Coetzee – Den långsamme – från 2005, dvs. två år efter han fick ta emot priset. Boken måste också glatt Svenska Akademien – för här har vi alltså en pristagare som överlevt priset och det blev ingen dödskyss för det litterära skapandet.

Nå. Livet blir för Paul Rayment efter amputationen inledningsvis som man kunde förväntat sig. Depressivt kort sagt. Less vid sin situation, less på de hurtiga sjuksköterskor som prackas på honom, less på att vara ensam i livet, less vid tanken på att inte ha fått någon son medan han fortfarande (för länge sedan, dessutom) var gift, less vid den bild han tror att det fåtal kvinnor han mött genom livet har om honom – ”… den sortens manlige vän som man ganska tankspritt kryper i säng med och sedan efteråt undrar vad som egentligen hände” – så tänker han emellanåt på den påse med sömnmedel han gömt i badrumsskåpet. ”För den händelse att …”, tänker han.

Men så får han en ny sköterska, den från Kroatien invandrade (romanen utspelar sig i Coetzees nya hemland Australien) gifta trebarnsmamman Marijana Jokic´. Och allt ljusnar. Så till den milda grad dessutom att Den Långsamme totalt tappar både sans och vett. Han förklarar fru Marijana sin kärlek och vill dessutom betala hennes äldsta sons dyra utbildning.

Det är väl såhär långt in i en roman som man kan märka skillnad mellan författare och författare. Den habile spinner väl vidare på kärlekshistorien och låter den fortsätta som hen vill eller har förmåga till – antingen slutar den väl eller så inte och resan dit kan i bästa fall vara lite läsvärd. Men antagligen inte.

Men nu är Coetzee inte en enkel författare av normalgraden. Han är en utomordentligt bra sådan som i sina böcker dessutom gärna vill laborera med det mång- och dubbeltydiga och göra oss läsare lite osäkra på vad det är vi ser och läser. Han inte bara vill detta – han klarar också av det, vilket vi har läst i andra romaner av honom. Så ock i Den Långsamme.

In i romanen kommer – eller kommer inte – därför nu två mystiska kvinnor. Den Långsamme möter dels en gammal välkänd romanfigur från ett par tidigare romaner av Coetzee (dvs. Elisabeth Costello) och dels, genom Costellos försorg, en blind kvinna vid namn Marianna, som han har ett tafatt samlag med. Kvar finns förstås också Marijana.

Det finns ingen entydig läsning av Den långsamme. Vi kan naturligtvis följa en yttre handling som i första hand dröjer vid Marijana – således ej att förväxla med Marianna – och hennes familj i olika mer eller mindre komplicerade händelser knutna till Den Långsamme. Dessa både följs och underblåses av ms Costello. Men efterhand viker vår omedelbara förståelse för romanen och dess karaktärer undan – vi kan inte längre ta något för givet.

En av romanfigurerna – kanske är det ms Costello, jag kommer faktiskt inte ihåg vem – säger också vid ett tillfälle ungefär att ”Det vete gud vad som kommer att ske härnäst”. Och det är just det som gör att romanen oavlåtligen förblir fascinerande. Fascinerande, förbryllande och läsvärd.

Det är ms Costello som har den mest speciella och egenartade rollen i romanen. Är hon Den Långsammes skyddsande? Ja, kanske. Är hon den som inför honom vill ställa upp alternativa möjligheter att leva sitt liv? Ja, antagligen. Är hon den som försöker blåsa in lite värme i isvattnet som rinner i hans ådror? Ja, möjligen. Är hon den som vill peka på möjligheten att leva ett liv i kärlek med en annan människa? Ja, troligen. Är hon därmed i sig den sida av ett livs möjligheter som Den Långsamme under alla år förträngt och som gjort att han inte längre förstår att man faktiskt kan välja sina livsbetingelser? Ja, det tror jag. Men kunde hon locka fram hans hjärta ur hans inre gömsle? Nej.

Men hon ställer läsaren inför egna val och egna funderingar. Alltid något. Jag gav Den långsamme fyra stars av fem.

Förlag: Brombergs Bokförlag; Utgivningsår: 2005; Översättare: Thomas Preis; ISBN: 91–85251–39-9.

Och nu kan vi lyssna på  Downs and Beer – Blues in D

Carson McCullers - Klocka utan visare.

”I Klocka utan visare når hennes mästerverk sin höjdpunkt”, påstår den anonyme författaren till bokens baksidestext. Har vi läst samma bok hen och jag? Den är inget mästerverk, den duger egentligen inte för en författare som skrivit böcker som Hjärtat jagar allena och Bröllopsgästen.

Boken, som också fick ett förhållandevis ljumt mottagande när den kom ut 1961, blev McCullers sista. Hon dog sex år senare, endast 50 år gammal, och hade då under åren dessförinnan levt ett hårt liv med bruk och missbruk av både allehanda droger och olika kärleksrelationer. Säkert, för att använda ett modernt uttryck, utbränd till kropp och själ. Inifrån och ut.

Arthur Miller, Marilyn Monroe, McCullers och Karen Blixen vid ett tillfälle två år innan McCullers död.

Den yttre ramen för händelserna i Klocka utan visare är som den brukar vara i McCullers romaner, dvs. en liten håla i den amerikanska södern. Här heter den Milan. Tiden är 1950-tal, dvs. en tid med begynnande kamp för medborgarrättsdemokrati, men också en tid då de konservativa – fåfängt förstås - börjar tänka efter hur tiden skall kunna vridas tillbaka till de s.k. gamla goda tiderna. ”Hur skulle du trivas med att se en stor grov niggerpojke dela pulpet med en liten späd vit flicka?”, frågar storpotäten domaren Clane sin unge för tiden radikale sonson Jester. Han anar nog, darrande i isterbuken, vilket svar han kommer att få. Och också får.

I denna stad möter vi fyra män. Inga kvinnor förstås – de är bara hustrur, tjänstefolk eller rentav redan döda – och räknas liksom inte. Kring dessa män rör sig livets och dödens fasor. Och dessutom politikens. Som det brukar hända för hjältarna i McCullers romaner går det illa för de flesta av dem. Riktigt illa. En av dem dör en, som så ofta hos McCullers, en våldsam död, en annan en s.k. naturlig död, en tredje går in i senilitetens dimma och förlorar också sina illusioner om livet och de grundpelare han byggt det på, den fjärde och yngste klarar sig väl antagligen så bra man kan hoppas på. Som en slagskugga bakom och framför dessa fyra män finns en femte man – domarens son och Jesters pappa, som tog livet efter sig i förtvivlan efter ett (juridiskt) nederlag som domaren hade stor skuld i.

I dessa fyra eller fem personers sammanvävda olika liv finns förutsättningar för att McCullers skulle kunna skriva en bok om skuld och försoning, drömmar och besvikelser, kamp och nederlag. Och hur man överlever sin sons självmord.

Men McCullers klarar inte detta. Jag uppfattar att domaren och f.d. kongressmannen Clane är bokens nav. McCullers bok skulle kunnat handla om hur han, som fortfarande ser sig som en samhällets stöttepelare och tillika är gammal medlem i Ku Klux Klan, har låtit sina illusioner om vit överhöghet påverka hans liv och gärning som domare och starkt bidragit till sonens självmord, möter den nya tidens oundvikliga gång. Vi skulle kunnat få läsa hans eftertänksamma eller förtvivlade reflektioner över denna nya tid och varför han och många andra inte förstod vad som skedde och vad som nu skulle komma att krävas av honom och hans efterlevande. Men icke. McCullers gör honom istället närmast till en löjlig figur.

För McCullers klocka har inga visare – den visar vare sig förfluten eller kommande tid. Den står och tickar för evigt på den av domare Clane uppfattade oföränderliga nutiden. Den tid som vi övriga upplever som en enda snabbt förbiilande sekund som visar på att det kommer något annat, något nytt. Men varför? Ja, här lämnar oss McCullers.

Men nu finns det också andra beröringspunkter mellan dessa fyra – eller om man så vill fem – män som McCullers också antyder i sin bok, men som hon skulle kunna gjort mycket mer av. Boken skulle då kunnat bli en viktig bok om konflikten mellan dunkla personliga drivkrafter och en oundviklig samhällsutveckling. Hon försöker, förvisso. Men männens livscirklar rör inte vid varandra i tillräckligt hög grad. Det blir inget dynamiskt växelspel mellan dem. En del antyds om vad de tänker och känner, men inte mycket formuleras på ett sätt som för romanen framåt. Det blir mest spridda och lösa tankar som i huvudsak faller platt till marken.

En McCullers i gammal gott slag skulle t.ex. gjort mycket mer av ”den svarta anteckningsbok” som den färgade Sherman Pew bär oformulerad i sitt hjärta. Samme Pew som är domare Clanes s.k. amanuens, eller allmänna hjälpreda, och vars pappa – vilket framkommer efterhand - domaren efter en rättegång för länge sedan dömt till avrättning. Nu ser vi Pew mest som den stackars sate som efter att i en förtvivlans uppror lånat pengar till nya kläder, nya möbler och hyra till ett förfallet hus i en vit stadsdel mördas av en vit trash-mobb.

Jag gav, trots mina invändningar, Klocka utan visare tre stars av fem.

Förlag: Lind & Co; Utgivningsår: 1961/2012; Översättare: Torsten Blomkvist; ISBN: 978-91-7461-074-1

Varför inte lyssna på Katie Melua – Blues in the Night

Magnus Hedlund, Claes Hylinger (red) - Den rasande grisen, en litterär kalender (Och varför jag har fyra nygamla snapsglas i min ägo och sitter här med ett värkande knä).

Att man aldrig lär sig. Redan den gamle skomakaren visste ju att man skall blifva vid sin läst. Men vi förortsbor skall tvunget in till Stenstaden med sina attraktioner, äventyr och – åtminstone vad gäller mig – missöden.

Såhär var det. Efter att som enda resenär på tunnelbanan in till stan läst en tidning – alla andra stirrade ner på sina telefoner - klarade jag utan problem av att köpa två biljetter på Dramaten. Det var rent av en lisa för själen att sitta i bänkarna i biljettkontoret och andas samma dammiga luft som Bergman, Josephson, Krook m.fl. Och fru Ekman, förstås.

När jag sen gick ut därifrån, så tog jag som vanligt Margaretha Krook på näsan som en hommage åt en stor konstnär.

Sen blev det – också det som vanligt – en vända till Rönnells. Denna gång hittade jag helt oväntat ett litet fynd, nämligen Den rasande grisen, en litterär kalender redigerad av Magnus Hedlund och Claes Hylinger. På baksidan kan man läsa att Hedlund och Hylinger ”… har i sin bok struntat i rådande svenska litterära moderiktningar och presenterar hänsynslöst sig själva och några av sina utländska favoriter …”. Allt detta spännande – inte minst ett informativt stycke av Alfred Jarry, patafysikens främste teoretiker - i en bok från årtalet 1971. Ett fynd således, som kompletterar min samling av vad de båda ”unga göteborgsförfattarna” senare åstadkommit genom de följande drygt fyrtio åren. Och det är en del, eftersom båda nu med råge uppnått pensionärsåldern.

Så långt lekte livet. Och inte blev det sämre när hämtade ut min auktionsvinst på firma Metropol på Sveavägen – ett slitet gammalt träschatull med fyra fina snapsglas. Små naturligtvis. Detta skall ses som en förberedelse för den snart stundande trädgårdssäsongen, då vi till fåglars pipande understundom tager oss såväl en Genever som en Skåne tillsammans med en sillabit. Och en stöl. Under lugna och solenna former förstås. Ingen sång, ingen dans.

Men sen … Utkommen från Metropol blir jag påkörd av en lattemorsa som kommer forsande med ett barn i en Brio Go Next Neon à 10 995 svenska riksdaler. Eller så snubblade jag helt simpelt på trottoaren, ovan som jag är vid mina nya slipade solglasögon. Det kom visserligen en barnvagn rusande, men jag lägger nog en slant på att det var mina solglasögon som var orsaken till det hela. Trist nog. Särskilt som de dyra byxorna fick ett ståtligt stort hål och jag själv en rejäl skrapning på knät. Blod forsade. Ont gjorde det. Jag tappade träschatullet. Folk kom rusande. Men jag studsade upp som en fjäder. Helt oberörd till det yttre – jag bar mig alltså åt som alla andra som trillar publikt.

Strakbent gick jag sedan, med schatullet och de hela snapsglasen under armen, till ett litet café och tröståt en muffins. Eller två, noga räknat.

Men boken då? Jo, den läste jag på tunnelbanan och bussen hem – tjockare är den inte – och gav sedan Den rasande grisen mycket välförtjänta fyra stars av fem. Och noterade under läsningen i ögonvrån alla förstulna blickar som glodde på mina trasiga byxor. Ingen sa något, men alla tittade. Och tänkte väl att jag inte var nykter. Eller kanske lite dement eller åtminstone i vart fall en udda figur som satt och läste en BOK. 

Vad lär man sig då av detta? Säkert mycket. Men kanske mest att gamla män skall hålla sig i stillhet i sitt bibliotek och sin trädgård och bara ge sig in i Stenstaden om han får följe av en betrodd ledsagare. Gärna en som ser bra. Så får det bli.

Förlag: Albert Bonniers förlag; Utgivningsår: 1971; ISBN: saknas.

Claes Hylinger resp. Magnus Hedlund. Inte helt unga längre.

Och nu lyssnar den som vill på Julia Lee And Her Boyfriends – There Goes My Heart

Magnus Dahlström - Spådom.

Av Dahlström har jag tidigare läst bara två böcker, nämligen Papperskorg och Fyr utgivna i den gemensamma Månpocket-utgåvan och som jag köpte antikvariskt. Det är längesedan och skam till sägandes minns jag av boken mest en i bläck skriven lätt ekivok dedikation från frk A till frk M (bl.a. ”… min kära vädur, väninna, sambo, partner …”). Ja, sånt selektivt minne hade jag då (och har det väl det antagligen fortfarande, gissar jag).

Spådom kom ut 2011 och betraktades då som en stark återkomst, vilket är lätt att förstå. För stark är den och skrämmande och mörk och tvetydig. Den kryper in på skinnet på en. Det är inte alls säkert att det som till synes sker för personerna i de tre delar som boken är indelad i (men med löpande kapitelnumrering boken igenom) också är det som rent faktiskt sker. Eller att det som rör sig i hjärnan på personerna i boken också uppfattas lika av dem själva och omgivningen. För det är nog snarare så att det inte gör det. Sådant dessa inte uppfattar som problematiskt eller är omedvetna om eller kanske bara vagt kan känna hos sig själva, och säkert då vill hålla hemligt, kan ändå vara tydligt för personer i omgivningen. Diffust skrämmande eller oroande för dem, men ändå ganska så tydligt.

I boken möter vi tre personer som alla har officiella eller rentav myndighetspositioner – dvs. sådana personer vilka vi hoppas har stabilt psyke och redlighet och en stadig moralkompass. Det är när vi anar eller förstår att så inte alltid behöver vara fallet i vår vardag, som det kan börja mola i magen hos många av oss. Det kan vara detta som Dahlström vill göra oss beredda på. Eller kanske helt inställda på.

I den första delen, Spådom, möter vi ett namnlöst par – han läkare och hon diffust studerande – som, möjligen med avsikt att det ska vara temporärt, bosätter sig i en namnlös ort i ett namnlöst land, som väl ändå får förutsättas vara vårt kära fosterland. Läkaren och hans fru stöter under en vandring uppe i bergen på en allvarligt skadad pojke och en man. Genom läkarens försorg kommer de två till sjukhus via helikopter. Läkaren uppfattar då, när helikoptern flyger iväg med pojken och mannen, att mannen säger något till honom. Men vad? Det kan vara ” … döda dig …”. Eller inte. Men hela händelsen och uttalandet, eller spådomen som läkaren efterhand kommer att uppfatta det som, fyller alltmer hans liv och tar nästan hela hans koncentration i anspråk. Att läkaren senare får en möjligen helt korrekt beskrivning av vad som hänt pojken och mannen och vad denne kan ha sagt hjälper honom förstås inte. Inre krafter eller demoner har honom redan i besittning. Som läsare anar man hans undergång.

I den andra delen, Det blå ögat, möter vi i en namnlös stad återigen namnlösa personer. Denna gång främst en manlig och en kvinnlig polis. Av färgen på polisbilarna att döma kan vi föreställa oss att landet är Sverige. Det är återigen mannen som oroar oss läsare. Han tycker sig hela tiden förstå att de övriga poliserna inte talar till honom utan bara om honom. Han tycker sig ana andra motiv bakom kollegers vardagliga beteenden än dem vi som läsare uppfattar. Detta gäller särskilt vad hans kvinnliga kollega, som dessutom är den som han till en början delar patrullbil med, gör eller inte gör. Hon tittar, menar han, på honom på ett särskilt visserligen obestämt men samtidigt forskande och granskande sätt. Han anmäler henne vid ett tillfälle för vållande av kroppsskada. Denna anmälan tvingas han, för läsaren på av uppenbarligen helt objektiva grunder, ta tillbaka. Men detta av honom uppfattade nederlag släpper honom aldrig. Något händer honom. Sannolikt att mörkret sänker sig samtidigt som han känner sig ständigt iakttagen och då inte bara av det blå ögat.

I den tredje avslutande delen, Handen, möter vi åter namnlösa personer. Socialarbetaren, hans fru, deras dotter. Samma krypande vansinne hos mannen som i de tidigare delarna. Samma skeva verklighetsuppfattning, misstänksamhet, kontrollbehov. En kryptiskt skriven lapp han hittar tar över hans liv. Han söker svar på vad som kan stå skrivet. En spådom? Också han anar hela tiden att det finns en annan mening i det som sägs eller händer – allt består av undermeningar eller bredvidbetydelser, som Dahlström skriver. ”Men det fanns ett annat svar, inuti svaret”, tänker han vid ett tillfälle när han diskuterar med sin fru. Det finns hela tiden i hans liv någtt som han inte kan ta på men som samtidigt är ett hot som känns oerhört reellt för honom och som till slut resulterar i hans sammanbrott.

Vill Dahlström peka på att vi alla kan vara mer eller mindre psykotiska? Eller störda. Lever vi alla ett liv som snart kan tippa över ända. Jag lägger ifrån mig boken med en stark olustkänsla. Men det är en bok som samtidigt är en stark och gripande läsupplevelse och som borde läsas av många.

Jag gav Spådom fyra stars av fem.

Förlag: Albert Bonniers förlag; Utgivningsår: 2011; ISBN: 978-91-0-012520-2

Lyssna nu gärna på The Ray Brown All Stars – Rocks In My Bed