Karin Smirnoff - Jag for ner till bror.

Sedan Karin Smirnoffs debutroman Jag for ner till bror väl blivit nominerad till Augustpriset har de två stora Stockholmsdrakarna vaknat till liv och gett den relativt stort recensionsutrymme. En av dem (DN) är måttligt imponerad (”Man kan naturligtvis fråga sig om det är trots, eller tack vare, dessa publikfriande klichéer i intrig och personteckning som Smirnoff blivit nominerad till Augustpriset. Sanningen är, av allt att döma, att litterär kvalitet inte spelar någon roll i sammanhanget.”). Medan den andra (SvD) höjer boken till skyarna (”Någon gång då och då kommer debutromaner som mest liknar kronjuveler i ett långt författarskap och `Jag for ner till bror` hör dit; hårdslipad, utmejslad och skimrande som den är.”). Att en bok kan få så disparata omdömen av kvalificerade kritiker gör den ju förstås intressant, måste jag säga.

Smirnoff (Foto från SvD - kan inte se fotografens namn)

Vad säger då detta faktum att recensionerna i dessa två viktiga tidningar kom så pass sent? Säger det att syndarna sent skall vakna? Kanske. Men det belyser nog snarare det trista faktum att utrymmet för recensioner minskat drastiskt generellt i dagspressen under senare år. Det finns också undersökningar som visar på detta och belyser saken med full klarhet. Däremot har kultursidorna märkligt nog utrymme för mycket annat. I DN, som jag än så länge följer bäst, ger kulturchefen Björn Wiman sig själv spaltutrymme för att vädra sin egen hävdade klimatångest och tidningens bitr kulturchef Åsa Beckman får utrymme för att skriva om sin egen upplevda relations- och kroppsångest. På kultursidorna får också en ung kvinnlig medarbetare möjlighet att komma ut som ”vit mans slav”, för att nu citera Sonja Åkesson – men saken kallas ju förstås lite finare och mer kulturellt för ”huskvinna”. Men vi förhärdade gamla cyniker kan ju fortfarande läsa mellan raderna. Ack ja, ur led är tiden och Wiman/Beckman tycks inte vara satta att vrida den rätt igen. (Den långa mångordiga ursprungliga artikeln följdes såklart av andra uppföljande på samma tema, inte sällan skrivna av tidningens egna medarbetare. Den dag jag lägger ut detta, så återkommer journalisten – hon heter Greta Thurfjell – dessutom själv, men nu med bara en helsida).

Nå. Men vad om Karin Smirnoffs bok då, tänker du – min okände läsare av denna blogg – törhända. Ja, jag måste säga att jag är kluven. Delar är mycket bra. Språket lite udda med dialektala uttryck och lätt manierat sätt att skriva namn men ändå ganska så tilltalande. Storyn för all del lite haltande, men det händer ju också för etablerade författare. Personteckningarna är väl inte alltid skurna med den vassaste pennan. Men visst förstärker väl också Smirnoff den på sina håll gängse uppfattningen om att våra systrar och bröder i Norrlands inland är lite eljest – man tar i boken i vart fall livet av fadren (som huvudpersonens pappa kallas), fadren som ägnar sig åt incest och gör sin dotter med barn, även i övrigt ligger de lite till mans runt med om inte alla och envar så med lite väl många, familjerelationerna är av inte minst det skälet påtagligt hoptrasslade med såväl kända som okända barn på bygden, de super förstås, är sjukskrivna, arbetslösa, jägare and so on. Det finns ändå i boken inte bara en sträv kärvhet mellan människors hjärtan, liksom för den delen sneda blickar dem emellan, utan också av och till en öppenhet och längtan – trots, måste jag säga, trots de mörka hemligheter som de alla tycks bära på. Det finns alltså ibland en glimtande värme mellan människorna men det är mycket mörker, kyla och trevande mellan deras själar och ibland kroppar. Och våldet – våldet ligger aldrig längre bort än en knuten näve.

Och som ett värkande stråk mellan människorna finns minnet eller hågkomsten eller olika föreställningar om en död kvinna vid namn Maria – Maria som alltså dog men blev hon mördad och i så fall av vem, var hon en hora, ett helgon, en vattendelare eller vad? Bara en vet. Men ingen kommer förbi henne. Det är väl inte heller, föreställer jag mig, en slump att Smirnoff gett henne samma namn som en annan ganska välkänd och omhuldad Maria.

Hur som helst menar jag att Smirnoff själv när hon låter den kvinnliga huvudpersonen Jana vid ett tillfälle själv tänka om sina grannar och närstående att ”Fy fan vad jag är less på alla historier. Kan ingen vara normal någon gång. Se vanlig ut och säga vanliga saker”, så formulerar hon min egen grundläggande invändning mot boken. För nä, säger jag, de kan ju inte det. Inte i Smirnoffs bok, inte. Så ett annat betyg än tre stars av fem kan kan inte ge Jag for ner till bror.

Och något Augustpris kan den rimligen inte få. Den borde enligt min mening inte heller ha nominerats, då det just i år kommit många böcker med högre kvalitet och mer bestående litterärt värde än Jag for ner till bror. Men – Smirnoffs nästa bok kommer jag ändå att läsa. Hon har något visst, det har hon. Ännu oslipat. Ännu inte fullgånget. Men med potential.

xxx

”Ingen skulle minnas honom. En gammpojke utan fru och barn. Ett hemman utan arvingar. En gravsten utan vård. Det fanns många som han i smalångers församling. Människor som existerade för att de nämndes ibland men som man aldrig såg eller kom att tänka på. Till slut var de bara namn vid en minnesgudstjänst. Vissa förtjänade sin ensamhet som allanberg men inte göstagrönlund. Han var en av många som blivit kvar på hemstället för att någon var tvungen att bli det”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer framöver att här skriva lite mer om själva Augustpriset och då om de böcker som nominerats till det skönlitterära priset. Detta var min första kommentar till en av dessa nominerade böcker. Håll ut.

#augustpriset

Jonas Hassen Khemiri - Pappaklausulen.

I den yttre världen utspelar sig Pappaklausulen under en knapp vecka. I en annan värld – ska vi kalla den den inre – däremot under flera år men med olika tidsperspektiv och där vi får följa ett ganska så stort antal personer. Vissa av dem – framförallt en farfar som är en pappa, en son som är en pappa, en syster som är en dotter – har på ett sätt huvudrollerna i boken, men jag vill påstå att alla som nämns i boken spelar viktiga roller. Så, min okände läsare av denna blogg, håll ordning på dem alla när du läser den – vilket inte är oöverstigligt svårt, jag lovar. Även om de alla boken igenom saknar namn.

Av Jonas Hassen Khemiri har jag tidigare läst Ett öga rött, Montecore - en unik tiger, Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns. Och nu Pappaklausulen. Fem böcker alltså och för vilka han fått två Augustprisnomineringar. Inte dåligt alls – samma record för den delen som Eva-Marie Liffner har och lika också på det sättet att deras enligt min mening bästa böcker inte nominerades. Blåst! för Liffners del och nu Pappaklausulen för Khemiri. Underliga är som bekant Augustprisets olika juryers övervägande och beslut – har varit, är och kommer sannolikt att så vara även framdeles. Men det är väl egentligen inte, när man tänker efter, så dumt – andra böcker än mina, kanske dina och kanske litteraturkritikernas favoriter lyfts då fram vilket ju aldrig kan vara fel. Bara man över tid träffar någorlunda rätt. (När det är sagt vill jag dock, inom parentes förstås, påstå att just årets nomineringar i den skönlitterära klassen är minst sagt märkliga).

Nå. Vad är det då vi läser om i Pappaklausulen? Om inte hur en självbelåten, inbilsk och självgod man – det är han som i boken är en pappa som är en farfar – i grunden trycker ner sin son – det är han som är en son som är en pappa – medan han med rätt eller orätt, eller bara för att det kan vara så ibland i olika familjer utan ett egentligt skäl, sätter sin dotter – det är hon som är en syster som är en dotter – på piedestal. Och sonen börjar då ruttna på detta, tröttna på att vara den som under pappans återkommande veckovisa besök i hemlandet p.g.a. olika skatteskäl, att då vara den som håller honom under armarna, löpande sköter hans bankärenden och påtagligt städar upp efter honom när han väl åker tillbaka till landet där han bor. Så till den milda grad är sonen trött på detta att han vill omförhandla pappaklausulen, dvs. den ordning som genom decennierna etablerats dem emellan och som han, sonen, finner vara i grunden orättfärdig. Han lyckas väl sådär kan jag berätta. Han lyckas väl i den delen egentligen lika bra eller dåligt som många andra söner försökt sig på att göra.

Men det är runt detta, förstärkt av den något osjälvständiga och till hälften misslyckade sonens dåliga samvete, som boken rör sig. Runt detta nav cirkulerar således de övriga personerna, som alla förstås har i sammanhanget olika specifik vikt, men de är alla betydelsebärande på olika sätt – vi pratar om fd fruar, om nuvarande flick- och pojkvänner, om en död dotter och en pojke som inte stått ut och, inte minst, om barnen till han som är en son som är en pappa.

Är dessa barn, undrar jag oroligt, barnen från helvetet eller har jag själv glömt hur det var eller kunde vara att ha småbarn. Eller tänker jag bara på hur det inte får bli för ett ungt och avhållet par jag känner väl. Ja, inte vet jag. Men en sak vet jag – i boken, i denna fiktiva värld, är det dessa barn som kanhända slår in en liten kil i den självgoda gamle mannens pansar och gör att hans under detta pansar fortfarande klappande hjärta visar sig för om inte allt folket så vart fall för de personer i hans närhet där detta var viktigt. Viktigt, oväntat och hoppingivande.

För vad vi läser om i Pappaklausulen är ett antal liv av alla möjliga liv. Kanske som mitt eller ditt. Vi läser inte främst om en relation mellan en far och en son utan mer om ett liv som man lever, och tänker fortsätta leva, med allt vad det kan innebära – som t.ex. att det är i prövningen som det visar sig vad som är hållbart eller inte hållbart, att insikten att den relation man har är en bra relation slår rot och bär frukt, att självständighet är något bra och gott, att familjebanden är viktiga och måste underhållas. Och att man ska ge fan i att tänka att man har en pappaklausul, en mammaklausul, en barnklausul, en relationsklausul en you-name-itklausul och helt enkelt inse att man bara har ett enda djävla liv man skall leva och ta ansvar för. Så läser jag Pappaklausulen. Rätt eller fel men så.

Det är väl antagligen därför jag ger den fem stars av fem i betyg. Och samtidigt beklagar att boken inte kunde vara bland de sex som nominerades till årets Augustpris. Men man kan inte få allt här i livet – jag får väl nöja mig med att ha läst en bok som inte bara är bra, understundom rolig, stilistiskt tilltalande och skriven på ett språk som allt för många författare inte behärskar och som också har den svärta alla goda böcker skall ha. Och som – tilltalande nog - lyckats ge min trögrörliga hjärna ett antal nya tankar att fundera vidare på.

xxx

”Pappan sitter bredvid ettåringen på golvet. Han är hundra procent närvarande. Han njuter av stunden. Han är verkligen där med sina två barn. Sen tar han upp kameran för att ta några bilder, som han messar till sin flickvän. Sen kollar han om han fått några svar från pappan. Sen stoppar han undan mobilen och är närvarande. Sen tar han upp mobilen och kollar morgontidningarnas rubriker. Sen lägger han undan mobilen. Sen kollar han kvällstidningarna. Kultursidorna. Sen kollar han Fejan, Insta och Twitter. Sen lägger han undan mobilen. Han är närvarande. Han är här och nu. Han är ingen annanstans.”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer framöver att här skriva lite mer om själva Augustpriset och särskilt då de böcker som nominerats till det skönlitterära priset. Håll ut.

#augustpriset

Augustpriset 2018 - kommentar till nomineringarna.

Visst är det så att vi lite till mans har synpunkter på sådant som här i fosterlandet rör sig inom områden vi är lite intresserade av. Och varför skulle det inte vara så, kan man ju undra. Motsatsen verkar faktiskt lite trist – som att man skulle ligga platt på ryggen och småfisa och inte särskilt bry sig om vad de som begriper bättre har för sig. Jag tänker just nu speciellt på nomineringarna till årets Augustpris, och särskilt de till det skönlitterära priset. (Andra för skriva om nomineringar till fackboksklassen och den för barn- och ungdomslitteraturen). De har väckt viss uppmärksamhet, måste man säga. Och jag är lika förvånad jag som de flesta som uttalat sig. Varför det då?

Är också han förvånad? Ser faktiskt så ut. 

Det beror nog på hur man tolkar Augustprisets syfte. Enligt dess hemsida kan man läsa att detta av Svenska Förläggarföreningen instiftade pris skall belöna och och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år. Alltså inte bara belöna utan också sätta fokus på. En särskild jury väljer bland årets nyutkomna böcker ut de sex som man menar tillhör de bästa. Vad som menas med att vara bland de bästa är förstås inte helt självklart och en gång för alla givet och det måste också vara en grannlaga uppgift för juryn att göra sitt urval. Men vad ska man då tycka om ett juryurval som just i år inte omfattar de två till tre böcker som både kritiker och inte minst den litteraturintresserade allmänheten tycker är bland just de bästa för året.

Jag kan ju inte göra mig till tolk för allt folket i den här frågan. Inte på något sätt. Och självklart är det så att alla personliga favoriter inte kan rymmas bland de sex som nomineras. Och självklart skall man vara medveten om risken för att blanda ihop kvalitet och bara det faktum att en bok hamnat i litteraturkritikernas positiva mainstreamfåra. Och självklart kan proffstyckarna bland litteraturkritikerna understundom hamna lite snett. Och självklart kan personliga positiva eller negativa uppfattningar om en viss litterär genrer spela roll. Och självklart gäller detta inte bara mig och dig utan också de stackare som accepterat att ingå i den sk jury som gör urvalet. Men ändå.

Men ändå så måste ett urval som inte omfattar någon av t.ex. Sara Stridsberg, Tomas Bannerhed, Cilla Naumann, Magnus Dahlström, Aris Fioretos, Kristina Frostenson, Jonas Hassen Khemiri, Malte Persson, Theodor Kallifatides - eller för den delen min egen personliga favorit Ulf Lundell - både kunna diskuteras och kritiseras. Och så har redan skett. Det betyder ju inte att man måste gå lika långt som DN:s litteraturkritiker Malin Ullgren och påstå att det skönlitterära priset devalverats och att det faktum att Stridsberg inte nominerats är vansinne. Men visst har hon rätt när hon också skriver att nomineringarna, med något undantag, står helt vid sidan om årets bästa böcker. För så är det också enligt min mening.

Och detta är lite trist inte bara för hur Augustpriset i år kan komma att uppfattas. Det måste också vara lite trist för att priset just i år råkar fylla trettio år och Förläggarföreningen tillsammans men landets bokhandlare därför skulle kunna slagit upp priset stort av två skäl – dels för att då visa upp både vinnaren och alla de nominerade och därmed markera kvaliteten på vår skönlitterära utgivning och dels för att – när vi nu kommer att stå utan bokhandlarnas viktiga försäljning av årets Nobelpristagare – också förhoppningsvis kunna ge ett indirekt stöd till deras viktiga kulturgärning genom att påverka försäljningen i positiv riktning. Detta missar man nu efter vad jag kan förstå.

Här presenterades nomineringarna. Och jag var där. 

Men – man ska ju för fan inte bara gnälla. Jag kommer här på bloggen regelbundet återkomma med mina små kommentarer till de böcker som nominerats. Gläd dig åt detta, min okände läsare av denna blogg … och läs fram till dess hur juryn själv kommenterat de böcker man valt ut att nomineras till årets pris (och visst låter det spännande - kanske med ett undantag):

Aednan, Linnea Axelsson, Albert Bonniers förlagI Linnea Axelssons poetiska brottstycken skildras en annan sida av det framväxande nittonhundratalet. Förlusten av den samiska aednans livsrytm fångas i två familjehistorier där generationers undanträngda tillhörighet till språk och natur lämnat existentiella revor.

Skalornas förråd, Ulf Eriksson, Albert Bonniers förlagUlf Erikssons nya dikter skrivs i omseendets tid, omvärderingarnas, eftertankens. Livet har fått nya måttenheter. Minnets vind räcker honom nya ord, ord som avlyssnar, avtäcker, avslutar – och bygger på nytt. Färden genom rummen i ”ögonblickets hus” äger en säregen skönhet och skörhet. I Skalornas förråd finns den stora diktens möten.

En shtetl i Stockholm, Kenneth Hermele, Weyler förlagLågmält och lyhört, med minnet som kalejdoskop, fogar Kenneth Hermele sin familjeberättelse i ett historiskt skeende präglat av omvälvningar med eko i vår samtid. Här stöts identitet och olikheter mot konventioner och förväntningar medan utanförskap blir boja och fördel. Det är tankeväckande, insiktsfullt och vackert.

Socialdemokratiska noveller, Björn Runeborg, ModernistaBjörn Runeborgs porträttgalleri lyckas att med psykologisk och historisk skärpa tränga ner i det politiska skeendets mentala processer. Med kritisk, stram vrede skärskådar han individens vilja och val i överrumplande scener.

Människan är den vackraste staden, Sami Said, Natur & KulturMed en drömsk realism ger Sami Saids moderna proletärroman gestalt åt den papperslösa
San Fransisco. En berättarröst som med språklig komik och trotsig humanism utmanar världens maktförhållanden genom att stå fast vid att människan är den vackraste staden.

Jag for ner till bror, Karin Smirnoff, Bokförlaget PolarisKarin Smirnoffs egenartade debutroman berättar kärvt om grymma händelser och sargade människor i en karg glesbygd. Lakoniskt och drastiskt gestaltar hon det förflutnas hemliga bördor. Återkomsten till Smalånger framkallar och försonar barndomens mörker.

#augustpriset

Niklas Rådström - Gästen.

Av Niklas Rådström har jag väl läst en tre fyra böcker tidigare men kommer nu egentligen bara ihåg de två senaste, dvs. Boken (2013) och En Marialegend (2016). Dessa båda är mycket bra och läsvärda och jag uppfattar dem som formliga kraftprov av författaren, framförallt då Boken. I den läser vi Rådströms omskrivning av bibeln och inte minst guds funderingar kring vad han skapat – och inte är han riktigt nöjd med vad han åstadkommit inte. Boken gavs också så småningom som teaterföreställning på Stadsteatern här i Stockholm (och i Göteborg också, tror jag). Nu har jag läst hans bok Gästen (2006) som jag hittade på Stadsmissionen och bar hem efter att ha skänkt bort en femkrona. Och det var ganska så väl investerade pengar.

Gästen.

Det är en lätt förbryllande bok. Det yttre händelseförloppet är i och för sig enkelt – vi läser om hur den den danske sk sagoberättaren H C Andersen år 1857 tillbringar ett par veckor tillsammans med Charles Dickens och hans familj. En vistelse som blir till ömsesidig besvikelse. Andersen kan i det närmaste ingen engelska, är socialt handikappad och har dessutom den tid han är där problem med magen. Dickens förhoppningar med besöket – och för den delen också Andersens - om återkommande samtal mellan dessa två av samtiden uppburna författare om författandets villkor och en författares kamp och tillkortakommande kommer direkt på skam. Andersen får i huvudsak begränsa sig till att med ett av barnen klippa papperssiluetter och berätta sagor på danska (sic). Knappt har Andersen kommit förrän Dickens därför egentligen önskar att han reser, men Andersen är helt oförmögen att tolka sådana signaler – det tar fem veckor innan de, till Dickens lättnad, skiljs åt för att sedan aldrig mer träffas. Dickens kommer inte heller att svara på de brev Andersen efteråt skriver till honom. Så resans misslyckande och den följande brytningen dem emellan är alltså total. Den, får man nog säga, oförskämde Dickens sätter efter besöket också upp en liten skylt i gästrummet där man kan läsa ”Här sov den danske diktaren Hans Christian Andersen i fem veckor vilket för familjen kändes som en evighet”. Om det nu är sant.

Värden.

Är då Gästen en roman med det historiskt belagda besöket som en slags fond eller är den en redogörelse av mer litteraturhistoriskt slag av fem plågsamma veckor. Svårt att riktigt veta, men jag tror nog man får säga att det är en kombination av de båda. Boken slutar i vart fall i en biografisk not med en redogörelse över de olika källor Rådström använt sig av när han skrev boken. Vi läser, något tröttande måste jag nog säga, i den om Dickens vid tiden för besöket pågående arbete med bl.a. en teaterföreställning, liksom för den delen hans oupphörliga middagsätande med historiskt belagda personer inom den engelska litterära sfären, och också om Andersens förtvivlan över dåliga recensioner av en nyligen utgiven roman och hans anteckningar i sin dagbok om ditten och datten. Men Rådström berättar nästan inget om deras författarskap utan vi får egentligen bara en berättelse om ett säreget misslyckat besök. Däremot skriver Rådström också ett par fantastiska rent skönlitterära inslag, framförallt då Andersen tycker sig få besök av sitt livs kärlek Jenny Lind. Och det är här bokens egentliga behållning ligger för min del.

Boken.

Det är en till omfånget liten, inbunden bok i format av en pocket på 150 sidor, men som väl säkert måste ha krävt ganska mycket research, så den kan ju inte direkt ha varit snuten ur näsan. Men särskilt intressant kan man inte säga att den är. Hade det inte varit för de återkommande mer skönlitterära inslagen i boken vete fan om jag läst ut den, trots Rådströms genomgående goda stilistiska förmåga som han förstås visar också här. Men tre stars av fem får hur som helst Gästen i betyg av mig. Säkert är jag då orättvis mot Rådström och hans ambition och avsikt med boken. Men ingen författare skriver ju mästerverk varje gång, tänker jag. Och ingen amatörkommentator förstår för den delen alltid allting, vet jag.

xxx.

”Och då är hon äntligen hos honom igen. Hon står intill honom och ser ut över havet mot solnedgången. Kvällsvandrare går tysta fram och tillbaka längs med strandpromenaden. Hon lutar ömt sitt huvud mot hans axel. ´Jenny´säger han. ´Du är tillbaka´.´Nej, Hans Christian´svarar hon. ´Det vet du att jag inte är´. Och ändå känner han hennes hår mot sin axel. Ändå fyller hennes dofter hans rum. Han ser inte på henne. Han står bara och blickar ut över det mörknande havet, mot himlen som glödgas av falnande eld, mot solen som söker sig mot nya stränder. ´Är det mina drömmar igen?´ frågar han. ´Det är din fantasi´, svarar hon lugnt. ´Men du är här?´säger han. ´Nej,jag är inte här´säger hon. ´Och du stannar hos mig?´undrar han. Hon lämnar hans sida, hjälper honom att vika ihop hans kläder och drar överkastet av sängen”.

…

”Han vet med sig att han stannat för länge, men det är som väntade han fortfarande på att mötet med hans engelske vän ska äga rum. Alla dagar har varit så fyllda av annat. Dickens ständigt upptagen och familjen som har visat honom en för varje dag falnande uppmärksamhet. Nej, det har inte blivit som han tänkt sig. Han vet det inte, men om några dagar kommer Dickens att avkräva av honom ett avresedatum. Andersen kommer att svara att han ska resa till helgen, men så kommer det att visa sig att han inte kommer att få möjlighet att fara förrän påföljande onsdagen. Det kommer att bli tio dagar lika med de tidigare – med Londonbesök, promenader, uteblivna konversationer och känslor av ensamhet. Ensamhet.”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då om de nominerade skönlitterära böckerna.

Augustpriset 2018 - ett nytt förslag till nomineringar.

Jag är till min glädje och förvåning utsedd att vara sk ambassadör för Augustpriset och då den del av priset som gäller skönlitteraturen. Exakt varför vet jag inte och inte heller riktigt vad som nu förväntas av mig. Så jag kör på som vanligt med att på min blogg – läs gärna den - kommentera vilka böcker jag läst och sen sprida den främst på sk sociala medier. Men jag delger också i all anspråkslöshet alla och envar vilka böcker jag tycker borde kunna nomineras till Augustpriset. Det har jag redan gjort vid ett tidigare tillfälle för en knapp vecka sedan och lyckades då också föreslå en bok som inte kunde vara aktuell för nominering då den getts ut 2017. Det var slarvigt och dåligt av mig. Jag får väl – som olika gubbs lite varstans i fosterlandet brukar göra när de blir ertappade med byxorna nere – se över mina rutiner eller varför inte beklaga det inträffade. Så skulle jag ju kunna gjort. Men jag ber hellre om ursäkt för att jag gjort ett misstag.

Honom kan man väl lita på? 

Nå. Nog om det. Här kommer hursomhelst – i bokstavsordning som sig bör - fyra nya små tips till er alla och förstås till de stackare som sitter i prisets nomineringsgrupp. Jag håller mig kort. Vill du läsa lite utförligare vad jag tycker kan du gå in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Gör gärna det. Jag läser en del, det gör jag, men långt ifrån allt och förstås inte heller i den takt alla nya böcker ges ut – vem skulle ha råd att lägga sina skattade pensionspengar på allt man vill läsa? Så om jag inte skriver något om just din speciella favorit beror det sannolikt på att jag helt enkelt ännu inte läst den.

På måndag den 22 oktober får vi alla veta vilka böcker som kommer att nomineras. Du har förstås då mina små tips framme och bockar av på listan allt eftersom nomineringsförslagen tillkännages. Och har man sett – alla rätt. Eller inga. Vi får väl se. Spänningen är ju, som den alltid är, olidlig. Och ännu värre blir det väl den 26 november då vinnaren kommer att utses. Eller snarare vinnarna – det finns ju två pris till, förutom det som gäller bästa skönlitterära bok, och det är bästa fackbok och bästa barn- och ungdomsbok. Men om dessa kategorier får någon annan skriva.

Men här kommer alltså mina nya nomineringsförslag. Och jag tror minsann att ett av förslagen mycket väl kan komma att vara den slutliga vinnaren av den skönlitterära klassen. Vilken då? Vad tror du min okände läsare av denna blogg.

Lugnet - Tomas Bannerhed

Ensamhet, förtvivlan och bittra tankar om livet och dess (o)möjlighet och en föreställning om att han är ämnad en leva just ensam fyller den man – han heter Urban - som söker tröst och flykt i det olagliga samlandet av fågelägg och att i ensamhet onanera och då drömma om en för länge sedan förgången kärlek. Han söker alltså tröst och flykt - fram till det oundvikliga slutet för honom. Bannerhed har skrivit en stark återkomst efter Korparna.

Hemman - Magnus Dahlström

Dahlström ger oss en starkt, suggestiv och skrämmande bok om en imaginär apokalyps som bör ingå i ditt personliga överlevnadsbibliotek. Det är en bok att hämta styrka, kraft och ursinne ur men är inget för den som vill läsa om tända ljus och vita liljekonvaljer. Hemman är den senaste i raden av Dahlströms dystopier som alla är nödvändiga att läsa.

Nelly B:s hjärta - Aris Fioretos

En bok om kärlek där den ena av de två kvinnorna är mer kärleksberoende än den andra och där bådas händer mer kan värma deras kroppar än deras hjärtan. Skriven av en författare och akademiker som borde vara självklar ledamot av Svenska Akademien – om det nu inte vore för att han både varit med i gruppen runt Kris och för ett antal år sedan dessutom gett ut en bok tillsammans med Katarina Frostenson. Det gör honom ju omöjlig i vissa ögon. I de björnwimantider vi lever i skall arvsynden drabba oss alla intill tredje generationen. Minst.

Kärlekens Antarktis - Sara Stridsberg

Stridsberg låter den mördade och styckade kvinnan berättar för oss om sitt bottenfrusna liv, där hon som levande gått i armkrok med ensamhet, död och utsatthet. Men visst ger Stridsberg oss också ett hopp. Det hopp som stavas trots allt. Ja, hon gör det. För kvinnan ser sin dotter inte bara överleva utan leva och också möta en stark och bestående kärlek. Men vilken framtid som skall bli din och min låter hon vara osagt. Stridsbergs språk är mörkt och suggestivt och har en tonträff som känns stark och äkta och som leder oss boken igenom fram till det oundvikliga öde som blivit kvinnans.

Nu kan du slappna av okände läsare. Några fler nomineringsförslag kommer det inte framöver. Tror jag. Men osvuret är kanske bäst.

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då speciellt om de skönlitterära böckerna.

Sara Stridsberg - Kärlekens Antarktis.

Sara Stridsberg är som bekant en av våra nutida viktigaste författare och då både som romanförfattare och dramatiker. Det är som sådan hon ska kommas ihåg och inte som den som gjorde en tillfällig sejour i den för närvarande – och för hur länge står ju för ögonblicket skrivet i stjärnorna - avdankade Svenska Akademien. Eller: hon ska kommas ihåg som författare och också som den som när allt ställdes på sin spets stod upp för heder och ära – kanske för snille och smak om man så vill - när andra inte gjorde det.

Jag har genom åren följt henne som romanförfattare och tycker mig se hur hon utvecklats från en god habil författare till en av de bästa. Eller den bästa – säger jag som aldrig är rädd för överord. Skulle Stridsberg kunna överträffa sin senaste bok Beckomberga – boken om ljus, mörker, galenskap och kärlek – undrade jag när jag höll Kärlekens Antarktis i min hand. Hon kunde det, visade det sig. (Den handlar, säger jag redan nu, om ett styckmord. Men den som vill dra en parallell till ett verkligt omskrivet fall gör enligt min mening ett misstag).

Vi vet ju vad Antarktis är. Men vad är kärlekens antarktis? I Stridsbergs bok tror jag det är den yttersta sorgen eller besvikelsen, den från vilken ingen återvändo finns, den där bara döden och inte livet väntar dig. För det är så jag läser Kärlekens Antarktis. Vi möter i den kvinnan som inte ges sitt riktiga namn – utan bara ett smeknamn – en kvinnan som har samma förhoppningar som du och jag om ett anständigt liv med kärlek och barn men som bara möter nederlag och till slut en död, avdagatagen av en man som genom att mörda tror sig gjuta ett slags liv i sin egen tomhet. Dömt att misslyckas även han, förstås.

Det är denna nästan namnlösa kvinna som talar till oss boken igenom, både strax före och framförallt efter sin död. Berättelsen är mörk, suggestiv, gripande. Vi läser om ett människoöde som kunde vara ditt eller mitt. Som kan bli våra barns. Hon har i livet mött en kärlek, hon har haft barn, hon har har haft föräldrar. Men allt löses upp eller försvinner bort från henne i det narkotikaberoende – och den prostitution som finansierar missbruket - som till slut blir det viktigaste för henne. Som blir det livsinnehåll från vilket hon inte kan fly bort. Lika lite som hon till slut kan fly bort från den man som kommer att mörda henne.

Det är denna nästan namnlösa kvinna som i boken efter sin död ser tillbaka på sitt liv och försöker förstå varför det måste sluta med att hon styckas i en skog vid den tusenåriga sjön. Genom hela sitt liv har hon gått armkrok med ensamhet, död och utsatthet och beroende. När hon ligger i skogen och med mördaren som enda sällskap minns hon fortfarande allt från detta sitt sargade liv och minnena är lika mörka som det blod som håller på att rinna ur henne. Och efter sin död följer hon vad som sker med sina närmaste, den man hon älskade, sin mamma och pappa, sina två barn men förstås utan möjlighet att kunna ingripa – nu lika lite som när hon levde. Förstår man som läsare det inte tidigare så förstår man nu hur tomheten i hennes liv är det yttersta skälet till att hon följde med mördaren mot sin död. Men den döda kvinna som pratar med oss läsare i boken hon ser oss, ser sina båda omhändertagna barn, ser sin mördare. Hon tänker, reflekterar, försöker förklara men accepterar livet som det blev. Det blir en skakande berättelse.

Inte minst när hon, den döda, ser sin mamma och sin pappa och det liv de nu för. De var stumma medan hon levde. De är stumma och lika hjälplösa nu inför och efter hennes död. Stumma, hjälplösa och förtvivlade sitter de i vars sin ända av landet och håller telefonlurarna tryckta mot sina öron, men det enda de hör är ljudet av de TV-program de båda tittar på. Men den döda ser också sina barn. Hon ser sin son gå under och dö. Hon ser också sin dotter leva och överleva och möta en stark och bestående kärlek. Och det är väl här hoppet finns – det hopp som kan kallas trots allt. Det finns trots allt ett hopp.

Detta berättar Stridsberg för oss på ett språk som har en tonträff som är helt äkta och som återspeglar vad som händer i hennes berättelse – det är mörkt och suggestivt, ibland trevande och osäkrat men leder hela tiden oss läsare fram till det oundvikliga. Det är vackert men med både en slags skönhet och precision och döljer därför inget utan visar oss allt - det liv kvinnan levde och den död som tog henne. Kärlekens Antarktis får självklara fem stars av fem och måste vara en given favorit till årets Augustpris.

xxx

”Det var för sent att be om hjälp nu, för sent för böner, tiden var ohjälpligt slut. Han sa ´Gå ner på knä´och jag gick ner på knä i det svarta gräset. ´Jag kommer att binda för dina ögon nu. Det blir enklare så´, sa han. ´Så bra´, sa jag och undrade för vem av oss det skulle bli enklare. ´Nu kommer jag att strypa dig och sedan kommer du inte att kunna säga något mer´. ´Gör det´, sa jag, ´jag har ändå inget att säga´.”

...

”Han böjde sig över min döda kropp, den låg som en skugga mot jorden, en pöl av människoavfall i söndertrasade blodfläckade kläder. Hans ansikte var orörligt, stelnat som världen omkring oss, mitt huvud såg så stort ut, som det tillhörde ett djur. ´Jag ville ju bara vara med dig´, viskade han till det som alldeles nyss varit jag.”

...

”Jag sprang inte med vilje in i hans kniv, jag sprang ifrån något annat som skrämde mig mer än döden, och så råkade han stå där med sina blodstänkta drömmar. Vad sprang jag ifrån? Den kort förklaringen är att jag sprang från kärleken. Den långa förklaringen är alldeles för lång och det är ändå ingen som bryr sig om de långa versionerna längre.”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då speciellt om de skönlitterära böckerna.