Augustpriset 2018 - kan dessa två böcker komma att nomineras?

Vem i hela världen kan man lita på? Ja, det har väl många likt Mikael Wiehe frågat sig – både innan och efter att han för nu decennier sedan ställde frågan.

Honom kan vi alltid lita på. 

En kulturinstitution som vi fått lära oss kanske inte tillhör skaran man obetingat kan lita på är ju som bekant Svenska Akademien. Det ekade av kända skäl tomt i Börshuset bakom den stängda dörren torsdagen den 4 oktober - även om den som tryckte örat till nyckelhålet kanske kunde höra ett nästan hjälplöst prasslande av papper från den tillförordnade Ständige Sekreterarens skrivbord - som var dagen då årets Nobelpristagare i litteratur normalt skulle tillkännagetts om inte – ja alla vet ju varför. Men kanske kan hon – som Akademien av historiska skäl tydligen kallas internt inom kretsen De Aderton, oavsett hur många man nu egentligen är – komma att repa sig efter de nya av konungen godkända invalen. Men jag befarar att det interna bunkergänget i det fördolda långt nere i källaren slipar sina knivar för att i sinom tid låta dem blixtar i ljuset innan man stöter in dem i ryggen på – ja, på vem? Sig själv om inte annat.

Men en kulturinstitution som fortfarande lever och är vid oförskämt god hälsa är det av Svenska Förläggarföreningen utdelade Augustpriset och har så gjort sedan 1989. Inga skandaler eller intriger så långt ökat kan se och örat höra. Priskategorierna för i fosterlandet nyutgivna böcker på svenska är som bekant tre – skönlitteratur, fackböcker och barn- och ungdomsböcker. Sedan ett par år finns också Lilla Augustpriset, som delas ut till skrivande ungdomar mellan 16 och 20 år. Måndagen den 22 oktober kommer de i resp. priskategori nominerade böckerna att tillkännages och sedan sker prisutdelningen till den lycklige vinnaren måndagen den 26 november. Anteckna datumen i almanackan om du inte redan gjort det. Vilket du väl antagligen har gjort.

Nå. Vilka böcker kommer då att nomineras? Ja, det står än så länge skrivit i stjärnorna för alla oss som inte ingår i de olika nomineringsgrupperna. Men önska kan man ju, förstås. Så – mina okända läsare av denna blogg – här kommer två önskemål om nomineringar till gruppen skönlitterära böcker. Det var, måste jag säga, svårt att begränsa sig även om jag förstås inte på långa vägar läst allt eller ens särskilt mycket av vad som getts ut. Men varför låta sådana bagateller begränsa mig? Finns inga skäl. Jag håller mig här kort – den som lite utförligare vill läsa vad jag tycker om mina två förslag, eller för den delen skulle vilja läsa vad jag tycker om andra böcker jag läst, kan gå in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Gör gärna det.

Magnus Florin – Förföljarna.

Detta kan mycket väl vara en bok för den som redan av omslaget kan utläsa bokens svårtydda och dubbeltydiga story. Det vi ser redan där är dunkelt och knappt synligt, som det ska vara i en berättelse för den som inte vill ha allt skrivet på näsan. Och inte blir det enklare, påstår jag, om du som mannen i berättelsen skulle sätta dig på en grön bänk utanför Nordisk museet i Stockholm och där kanske, kanske inte komma att träffa en kvinna som möjligen, möjligen inte då kan berätta för dig om sitt liv. Eller så går du till det gamla anrika Hotel Reisen i Gamla stan och där träffar en märklig kypare som kan leda dig genom hotellets olika irrgångar och du då får vara med om de märkliga händelser som vi andra bara är hänvisade till att läsa om i boken. Ja, jag vet – det låter mystiskt. Och vad bättre är – det är mystiskt. Men underbart att läsa.

Ulf Lundell – Vardagar.

Lundell, min generationskamrat, har skrivit en roman om hur det känns att vara vilse i tiden, i samtiden. Att känna hur andra tagit över med ett annat språk, med andra tankar, med andra erfarenheter. Det mesta djävlas med honom – hans unga kvinna drar (lyckligtvis, vill jag personligen tillägga), hans barn känns främmande för honom, hans tillvaro mörknar. Till och med bilen går åt helvete. Och inte hittar han sina glasögon heller. Men han kämpar på den gode Lundell. Han sjunger trots allt arbetets och kampens lov. Och han gör det i boken på ett språk som borde tilltala även den yngsta av alla unga ungdjävlar som ockuperar och förpestar tillvaron. De som inte har en aning om ur det känns när det gått träbock i tillvarons golv. Även om texten inte så sällan andas existentiell vilsenhet är den alltid läsvärd och giltig för oss alla, alltså även för andra än hans generationskamrater. Hans språk är som oftast njutbart – ibland korthugget, ibland i vindlande meningar, inte alltid begripligt, men alltid läsvärt. Och visst – lite gnäller han väl, men vem fan gör inte det? Men bara när det finns skäl till det, förstås.

Hm. Men jag borde kanske föreslå också några andra böcker som lämpligen borde kunna nomineras? Kanske. Vi får se. Har du själv, min okände läsare av denna blogg, några förslag?

Prisstatyetten, skapad av Michael Fare. 

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer att längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då speciellt om de skönlitterära böckerna. Vänta och se.