Sara Stridsberg - Kärlekens Antarktis.

Sara Stridsberg är som bekant en av våra nutida viktigaste författare och då både som romanförfattare och dramatiker. Det är som sådan hon ska kommas ihåg och inte som den som gjorde en tillfällig sejour i den för närvarande – och för hur länge står ju för ögonblicket skrivet i stjärnorna - avdankade Svenska Akademien. Eller: hon ska kommas ihåg som författare och också som den som när allt ställdes på sin spets stod upp för heder och ära – kanske för snille och smak om man så vill - när andra inte gjorde det.

Jag har genom åren följt henne som romanförfattare och tycker mig se hur hon utvecklats från en god habil författare till en av de bästa. Eller den bästa – säger jag som aldrig är rädd för överord. Skulle Stridsberg kunna överträffa sin senaste bok Beckomberga – boken om ljus, mörker, galenskap och kärlek – undrade jag när jag höll Kärlekens Antarktis i min hand. Hon kunde det, visade det sig. (Den handlar, säger jag redan nu, om ett styckmord. Men den som vill dra en parallell till ett verkligt omskrivet fall gör enligt min mening ett misstag).

Vi vet ju vad Antarktis är. Men vad är kärlekens antarktis? I Stridsbergs bok tror jag det är den yttersta sorgen eller besvikelsen, den från vilken ingen återvändo finns, den där bara döden och inte livet väntar dig. För det är så jag läser Kärlekens Antarktis. Vi möter i den kvinnan som inte ges sitt riktiga namn – utan bara ett smeknamn – en kvinnan som har samma förhoppningar som du och jag om ett anständigt liv med kärlek och barn men som bara möter nederlag och till slut en död, avdagatagen av en man som genom att mörda tror sig gjuta ett slags liv i sin egen tomhet. Dömt att misslyckas även han, förstås.

Det är denna nästan namnlösa kvinna som talar till oss boken igenom, både strax före och framförallt efter sin död. Berättelsen är mörk, suggestiv, gripande. Vi läser om ett människoöde som kunde vara ditt eller mitt. Som kan bli våra barns. Hon har i livet mött en kärlek, hon har haft barn, hon har har haft föräldrar. Men allt löses upp eller försvinner bort från henne i det narkotikaberoende – och den prostitution som finansierar missbruket - som till slut blir det viktigaste för henne. Som blir det livsinnehåll från vilket hon inte kan fly bort. Lika lite som hon till slut kan fly bort från den man som kommer att mörda henne.

Det är denna nästan namnlösa kvinna som i boken efter sin död ser tillbaka på sitt liv och försöker förstå varför det måste sluta med att hon styckas i en skog vid den tusenåriga sjön. Genom hela sitt liv har hon gått armkrok med ensamhet, död och utsatthet och beroende. När hon ligger i skogen och med mördaren som enda sällskap minns hon fortfarande allt från detta sitt sargade liv och minnena är lika mörka som det blod som håller på att rinna ur henne. Och efter sin död följer hon vad som sker med sina närmaste, den man hon älskade, sin mamma och pappa, sina två barn men förstås utan möjlighet att kunna ingripa – nu lika lite som när hon levde. Förstår man som läsare det inte tidigare så förstår man nu hur tomheten i hennes liv är det yttersta skälet till att hon följde med mördaren mot sin död. Men den döda kvinna som pratar med oss läsare i boken hon ser oss, ser sina båda omhändertagna barn, ser sin mördare. Hon tänker, reflekterar, försöker förklara men accepterar livet som det blev. Det blir en skakande berättelse.

Inte minst när hon, den döda, ser sin mamma och sin pappa och det liv de nu för. De var stumma medan hon levde. De är stumma och lika hjälplösa nu inför och efter hennes död. Stumma, hjälplösa och förtvivlade sitter de i vars sin ända av landet och håller telefonlurarna tryckta mot sina öron, men det enda de hör är ljudet av de TV-program de båda tittar på. Men den döda ser också sina barn. Hon ser sin son gå under och dö. Hon ser också sin dotter leva och överleva och möta en stark och bestående kärlek. Och det är väl här hoppet finns – det hopp som kan kallas trots allt. Det finns trots allt ett hopp.

Detta berättar Stridsberg för oss på ett språk som har en tonträff som är helt äkta och som återspeglar vad som händer i hennes berättelse – det är mörkt och suggestivt, ibland trevande och osäkrat men leder hela tiden oss läsare fram till det oundvikliga. Det är vackert men med både en slags skönhet och precision och döljer därför inget utan visar oss allt - det liv kvinnan levde och den död som tog henne. Kärlekens Antarktis får självklara fem stars av fem och måste vara en given favorit till årets Augustpris.

xxx

”Det var för sent att be om hjälp nu, för sent för böner, tiden var ohjälpligt slut. Han sa ´Gå ner på knä´och jag gick ner på knä i det svarta gräset. ´Jag kommer att binda för dina ögon nu. Det blir enklare så´, sa han. ´Så bra´, sa jag och undrade för vem av oss det skulle bli enklare. ´Nu kommer jag att strypa dig och sedan kommer du inte att kunna säga något mer´. ´Gör det´, sa jag, ´jag har ändå inget att säga´.”

...

”Han böjde sig över min döda kropp, den låg som en skugga mot jorden, en pöl av människoavfall i söndertrasade blodfläckade kläder. Hans ansikte var orörligt, stelnat som världen omkring oss, mitt huvud såg så stort ut, som det tillhörde ett djur. ´Jag ville ju bara vara med dig´, viskade han till det som alldeles nyss varit jag.”

...

”Jag sprang inte med vilje in i hans kniv, jag sprang ifrån något annat som skrämde mig mer än döden, och så råkade han stå där med sina blodstänkta drömmar. Vad sprang jag ifrån? Den kort förklaringen är att jag sprang från kärleken. Den långa förklaringen är alldeles för lång och det är ändå ingen som bryr sig om de långa versionerna längre.”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då speciellt om de skönlitterära böckerna.