Stefan Ahnhem - Motiv X.

500 sidor deckare av en författare som, enligt bokens insidestext, är smått besatt av rutiga kostymer, gärna specialsydda av tyger han hittat på sina resor till deckarfestivaler världen över är i detta fall utan tvekan 500 dåliga sidor för mycket och betyder dessvärre också att ett antal skattade pensionspengar gått åt helvete. Boken heter Motiv X och författaren heter Stefan Ahnhem. Bäste okände läsare av denne blogg – har du pengar som bränner i fickan så gör i så fall något bättre med dem än vad jag gjort med de hundralappar jag slängt ut på boken – skänk dem t.ex. till Läkare utan gränser. Rekommenderar jag.

Snygg kostym, 

Språket i boken är så stereotypt och fattigt att jag undrar vad dess redaktör gjort. Inte kan det vara mycket – eller så är det precis vad hen gjort och det som är kvar helt enkelt inte gick att undvika. Det är hur som helst för mycket av att tänka utanför ramarna och hålla alla dörrar öppna men medan hjälten gick omkring och insöp atmosfären var han ändå övertygad om att allt skulle lösa sig till slut för man lever ju trots allt i den bästa av världar även om varje ord som i olika sammanhang yttrades kändes som ett knivhugg i bröstet och detta även när tystnaden hade gått att skära med kniv. Och mer därtill av samma sort måste jag tyvärr säga. Men inte hela tiden väl? Kanske det, sa kvinnan vars leende ersatts av ett streck. Nä kanske inte det trots allt, säger jag utan att le, men för ofta och för återkommande enligt min smak.

Men även om boken haltar stilistiskt så är väl själva storyn, intrigen bra tänker du möjligen. Inte direkt, blir mitt svar. I den lilla polisgrupp handlingen i boken rör sig kring finns de numera alltför välbekanta ingredienserna med reella eller bara upplevda samarbetsproblem, alkoholism, problem inom familjen med barn och partner, ensamhet, kärleksproblem i övrigt, känslan av att bli förbigången etc. etc. men som tur är finns bland dem en riktig hjälte – han heter Fabian Risk - en man som likt en av GW:s romanfigurer kan se runt hörn. Vad säger den gode GW om att denna märkliga specialitet kopieras? Men Ahnhem kopierar också rakt av bl.a. det häpnadsväckande verkliga uttalandet av en (numera fd) SD-politiker om att vara antingen hundra procent människa eller hundra procent muhammedan och lägger uttalandet i munnen på en av sina romanfigurer, tillika rasist förstås.

För han blandar och ger det gode Ahnhem – han låter mycket av historien bottna i vad som sker i högerradikala kretsar i Skåne, och det kunde ju blivit en bra story av det, men för också in i berättelsen MC-gäng, pedofili, hustrumisshandel, en poliskollega som är mördare, sexuella egendomligheter, gruppsexövningar, självmordstankar, andeskådande och en hel del annat – utan att förstås gå på djupet med något av detta - och minsann om han inte också opåkallat låter en hämndlysten dansk polischef från en tidigare bok komma in i handlingen på ett hörn. Jo, han gör ju det. Och det blir lite för mycket för min smak.

För att man som läsare ska ha full behållning av Motiv X måste man nog dessutom ha läst de föregående böckerna i serien. Och hur kan Ahnhem utgå från det, undrar jag. Så intressant skriver han ju inte, så angeläget känns det ju inte att följa Fabian Risk och hans problem i bok efter bok. För det känns faktiskt som Ahnhem utgår från det. Motiv X slutar också i en sk cliff hanger som han måste tro ska få läsaren att med klappande hjärta och öppen plånbok längta till nästa bok. Men där tror jag han misstar sig. Där tror jag han kommer att stå med rumpan bar i en aldrig så specialsydd rutig kostym. Mig har han i vart fall tappat.

Men vad vet jag egentligen om den saken. Däremot vet jag en sak bestämt – mer än två stars av fem kan jag inte ge Motiv X. Så någon vidare avkoppling från sådant som jag vid tillfället jag köpte boken tyckte mig behöva lite avkoppling från, så var alltså boken tänkt för min del, blev det inte direkt. Jag blev mest bara härsken. (Sen blev jag också uppriktigt störd över det utdragna, om än återhållsamt återgivna, pedofila övergrepp som Ahnhem stannar vid på flera sidor innan en av poliserna stormar in och skjuter ner gärningsmannen. Det tillför inte boken någonting utan känns bara sensationslystet och spekulativt).

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer att längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då speciellt om de skönlitterära böckerna.