Jonas Hassen Khemiri - Pappaklausulen.

I den yttre världen utspelar sig Pappaklausulen under en knapp vecka. I en annan värld – ska vi kalla den den inre – däremot under flera år men med olika tidsperspektiv och där vi får följa ett ganska så stort antal personer. Vissa av dem – framförallt en farfar som är en pappa, en son som är en pappa, en syster som är en dotter – har på ett sätt huvudrollerna i boken, men jag vill påstå att alla som nämns i boken spelar viktiga roller. Så, min okände läsare av denna blogg, håll ordning på dem alla när du läser den – vilket inte är oöverstigligt svårt, jag lovar. Även om de alla boken igenom saknar namn.

Av Jonas Hassen Khemiri har jag tidigare läst Ett öga rött, Montecore - en unik tiger, Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns. Och nu Pappaklausulen. Fem böcker alltså och för vilka han fått två Augustprisnomineringar. Inte dåligt alls – samma record för den delen som Eva-Marie Liffner har och lika också på det sättet att deras enligt min mening bästa böcker inte nominerades. Blåst! för Liffners del och nu Pappaklausulen för Khemiri. Underliga är som bekant Augustprisets olika juryers övervägande och beslut – har varit, är och kommer sannolikt att så vara även framdeles. Men det är väl egentligen inte, när man tänker efter, så dumt – andra böcker än mina, kanske dina och kanske litteraturkritikernas favoriter lyfts då fram vilket ju aldrig kan vara fel. Bara man över tid träffar någorlunda rätt. (När det är sagt vill jag dock, inom parentes förstås, påstå att just årets nomineringar i den skönlitterära klassen är minst sagt märkliga).

Nå. Vad är det då vi läser om i Pappaklausulen? Om inte hur en självbelåten, inbilsk och självgod man – det är han som i boken är en pappa som är en farfar – i grunden trycker ner sin son – det är han som är en son som är en pappa – medan han med rätt eller orätt, eller bara för att det kan vara så ibland i olika familjer utan ett egentligt skäl, sätter sin dotter – det är hon som är en syster som är en dotter – på piedestal. Och sonen börjar då ruttna på detta, tröttna på att vara den som under pappans återkommande veckovisa besök i hemlandet p.g.a. olika skatteskäl, att då vara den som håller honom under armarna, löpande sköter hans bankärenden och påtagligt städar upp efter honom när han väl åker tillbaka till landet där han bor. Så till den milda grad är sonen trött på detta att han vill omförhandla pappaklausulen, dvs. den ordning som genom decennierna etablerats dem emellan och som han, sonen, finner vara i grunden orättfärdig. Han lyckas väl sådär kan jag berätta. Han lyckas väl i den delen egentligen lika bra eller dåligt som många andra söner försökt sig på att göra.

Men det är runt detta, förstärkt av den något osjälvständiga och till hälften misslyckade sonens dåliga samvete, som boken rör sig. Runt detta nav cirkulerar således de övriga personerna, som alla förstås har i sammanhanget olika specifik vikt, men de är alla betydelsebärande på olika sätt – vi pratar om fd fruar, om nuvarande flick- och pojkvänner, om en död dotter och en pojke som inte stått ut och, inte minst, om barnen till han som är en son som är en pappa.

Är dessa barn, undrar jag oroligt, barnen från helvetet eller har jag själv glömt hur det var eller kunde vara att ha småbarn. Eller tänker jag bara på hur det inte får bli för ett ungt och avhållet par jag känner väl. Ja, inte vet jag. Men en sak vet jag – i boken, i denna fiktiva värld, är det dessa barn som kanhända slår in en liten kil i den självgoda gamle mannens pansar och gör att hans under detta pansar fortfarande klappande hjärta visar sig för om inte allt folket så vart fall för de personer i hans närhet där detta var viktigt. Viktigt, oväntat och hoppingivande.

För vad vi läser om i Pappaklausulen är ett antal liv av alla möjliga liv. Kanske som mitt eller ditt. Vi läser inte främst om en relation mellan en far och en son utan mer om ett liv som man lever, och tänker fortsätta leva, med allt vad det kan innebära – som t.ex. att det är i prövningen som det visar sig vad som är hållbart eller inte hållbart, att insikten att den relation man har är en bra relation slår rot och bär frukt, att självständighet är något bra och gott, att familjebanden är viktiga och måste underhållas. Och att man ska ge fan i att tänka att man har en pappaklausul, en mammaklausul, en barnklausul, en relationsklausul en you-name-itklausul och helt enkelt inse att man bara har ett enda djävla liv man skall leva och ta ansvar för. Så läser jag Pappaklausulen. Rätt eller fel men så.

Det är väl antagligen därför jag ger den fem stars av fem i betyg. Och samtidigt beklagar att boken inte kunde vara bland de sex som nominerades till årets Augustpris. Men man kan inte få allt här i livet – jag får väl nöja mig med att ha läst en bok som inte bara är bra, understundom rolig, stilistiskt tilltalande och skriven på ett språk som allt för många författare inte behärskar och som också har den svärta alla goda böcker skall ha. Och som – tilltalande nog - lyckats ge min trögrörliga hjärna ett antal nya tankar att fundera vidare på.

xxx

”Pappan sitter bredvid ettåringen på golvet. Han är hundra procent närvarande. Han njuter av stunden. Han är verkligen där med sina två barn. Sen tar han upp kameran för att ta några bilder, som han messar till sin flickvän. Sen kollar han om han fått några svar från pappan. Sen stoppar han undan mobilen och är närvarande. Sen tar han upp mobilen och kollar morgontidningarnas rubriker. Sen lägger han undan mobilen. Sen kollar han kvällstidningarna. Kultursidorna. Sen kollar han Fejan, Insta och Twitter. Sen lägger han undan mobilen. Han är närvarande. Han är här och nu. Han är ingen annanstans.”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer framöver att här skriva lite mer om själva Augustpriset och särskilt då de böcker som nominerats till det skönlitterära priset. Håll ut.

#augustpriset