Niklas Rådström - Gästen.

Av Niklas Rådström har jag väl läst en tre fyra böcker tidigare men kommer nu egentligen bara ihåg de två senaste, dvs. Boken (2013) och En Marialegend (2016). Dessa båda är mycket bra och läsvärda och jag uppfattar dem som formliga kraftprov av författaren, framförallt då Boken. I den läser vi Rådströms omskrivning av bibeln och inte minst guds funderingar kring vad han skapat – och inte är han riktigt nöjd med vad han åstadkommit inte. Boken gavs också så småningom som teaterföreställning på Stadsteatern här i Stockholm (och i Göteborg också, tror jag). Nu har jag läst hans bok Gästen (2006) som jag hittade på Stadsmissionen och bar hem efter att ha skänkt bort en femkrona. Och det var ganska så väl investerade pengar.

Gästen.

Det är en lätt förbryllande bok. Det yttre händelseförloppet är i och för sig enkelt – vi läser om hur den den danske sk sagoberättaren H C Andersen år 1857 tillbringar ett par veckor tillsammans med Charles Dickens och hans familj. En vistelse som blir till ömsesidig besvikelse. Andersen kan i det närmaste ingen engelska, är socialt handikappad och har dessutom den tid han är där problem med magen. Dickens förhoppningar med besöket – och för den delen också Andersens - om återkommande samtal mellan dessa två av samtiden uppburna författare om författandets villkor och en författares kamp och tillkortakommande kommer direkt på skam. Andersen får i huvudsak begränsa sig till att med ett av barnen klippa papperssiluetter och berätta sagor på danska (sic). Knappt har Andersen kommit förrän Dickens därför egentligen önskar att han reser, men Andersen är helt oförmögen att tolka sådana signaler – det tar fem veckor innan de, till Dickens lättnad, skiljs åt för att sedan aldrig mer träffas. Dickens kommer inte heller att svara på de brev Andersen efteråt skriver till honom. Så resans misslyckande och den följande brytningen dem emellan är alltså total. Den, får man nog säga, oförskämde Dickens sätter efter besöket också upp en liten skylt i gästrummet där man kan läsa ”Här sov den danske diktaren Hans Christian Andersen i fem veckor vilket för familjen kändes som en evighet”. Om det nu är sant.

Värden.

Är då Gästen en roman med det historiskt belagda besöket som en slags fond eller är den en redogörelse av mer litteraturhistoriskt slag av fem plågsamma veckor. Svårt att riktigt veta, men jag tror nog man får säga att det är en kombination av de båda. Boken slutar i vart fall i en biografisk not med en redogörelse över de olika källor Rådström använt sig av när han skrev boken. Vi läser, något tröttande måste jag nog säga, i den om Dickens vid tiden för besöket pågående arbete med bl.a. en teaterföreställning, liksom för den delen hans oupphörliga middagsätande med historiskt belagda personer inom den engelska litterära sfären, och också om Andersens förtvivlan över dåliga recensioner av en nyligen utgiven roman och hans anteckningar i sin dagbok om ditten och datten. Men Rådström berättar nästan inget om deras författarskap utan vi får egentligen bara en berättelse om ett säreget misslyckat besök. Däremot skriver Rådström också ett par fantastiska rent skönlitterära inslag, framförallt då Andersen tycker sig få besök av sitt livs kärlek Jenny Lind. Och det är här bokens egentliga behållning ligger för min del.

Boken.

Det är en till omfånget liten, inbunden bok i format av en pocket på 150 sidor, men som väl säkert måste ha krävt ganska mycket research, så den kan ju inte direkt ha varit snuten ur näsan. Men särskilt intressant kan man inte säga att den är. Hade det inte varit för de återkommande mer skönlitterära inslagen i boken vete fan om jag läst ut den, trots Rådströms genomgående goda stilistiska förmåga som han förstås visar också här. Men tre stars av fem får hur som helst Gästen i betyg av mig. Säkert är jag då orättvis mot Rådström och hans ambition och avsikt med boken. Men ingen författare skriver ju mästerverk varje gång, tänker jag. Och ingen amatörkommentator förstår för den delen alltid allting, vet jag.

xxx.

”Och då är hon äntligen hos honom igen. Hon står intill honom och ser ut över havet mot solnedgången. Kvällsvandrare går tysta fram och tillbaka längs med strandpromenaden. Hon lutar ömt sitt huvud mot hans axel. ´Jenny´säger han. ´Du är tillbaka´.´Nej, Hans Christian´svarar hon. ´Det vet du att jag inte är´. Och ändå känner han hennes hår mot sin axel. Ändå fyller hennes dofter hans rum. Han ser inte på henne. Han står bara och blickar ut över det mörknande havet, mot himlen som glödgas av falnande eld, mot solen som söker sig mot nya stränder. ´Är det mina drömmar igen?´ frågar han. ´Det är din fantasi´, svarar hon lugnt. ´Men du är här?´säger han. ´Nej,jag är inte här´säger hon. ´Och du stannar hos mig?´undrar han. Hon lämnar hans sida, hjälper honom att vika ihop hans kläder och drar överkastet av sängen”.

…

”Han vet med sig att han stannat för länge, men det är som väntade han fortfarande på att mötet med hans engelske vän ska äga rum. Alla dagar har varit så fyllda av annat. Dickens ständigt upptagen och familjen som har visat honom en för varje dag falnande uppmärksamhet. Nej, det har inte blivit som han tänkt sig. Han vet det inte, men om några dagar kommer Dickens att avkräva av honom ett avresedatum. Andersen kommer att svara att han ska resa till helgen, men så kommer det att visa sig att han inte kommer att få möjlighet att fara förrän påföljande onsdagen. Det kommer att bli tio dagar lika med de tidigare – med Londonbesök, promenader, uteblivna konversationer och känslor av ensamhet. Ensamhet.”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då om de nominerade skönlitterära böckerna.