Augustpriset 2018 - kommentar till nomineringarna.

Visst är det så att vi lite till mans har synpunkter på sådant som här i fosterlandet rör sig inom områden vi är lite intresserade av. Och varför skulle det inte vara så, kan man ju undra. Motsatsen verkar faktiskt lite trist – som att man skulle ligga platt på ryggen och småfisa och inte särskilt bry sig om vad de som begriper bättre har för sig. Jag tänker just nu speciellt på nomineringarna till årets Augustpris, och särskilt de till det skönlitterära priset. (Andra för skriva om nomineringar till fackboksklassen och den för barn- och ungdomslitteraturen). De har väckt viss uppmärksamhet, måste man säga. Och jag är lika förvånad jag som de flesta som uttalat sig. Varför det då?

Är också han förvånad? Ser faktiskt så ut. 

Det beror nog på hur man tolkar Augustprisets syfte. Enligt dess hemsida kan man läsa att detta av Svenska Förläggarföreningen instiftade pris skall belöna och och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år. Alltså inte bara belöna utan också sätta fokus på. En särskild jury väljer bland årets nyutkomna böcker ut de sex som man menar tillhör de bästa. Vad som menas med att vara bland de bästa är förstås inte helt självklart och en gång för alla givet och det måste också vara en grannlaga uppgift för juryn att göra sitt urval. Men vad ska man då tycka om ett juryurval som just i år inte omfattar de två till tre böcker som både kritiker och inte minst den litteraturintresserade allmänheten tycker är bland just de bästa för året.

Jag kan ju inte göra mig till tolk för allt folket i den här frågan. Inte på något sätt. Och självklart är det så att alla personliga favoriter inte kan rymmas bland de sex som nomineras. Och självklart skall man vara medveten om risken för att blanda ihop kvalitet och bara det faktum att en bok hamnat i litteraturkritikernas positiva mainstreamfåra. Och självklart kan proffstyckarna bland litteraturkritikerna understundom hamna lite snett. Och självklart kan personliga positiva eller negativa uppfattningar om en viss litterär genrer spela roll. Och självklart gäller detta inte bara mig och dig utan också de stackare som accepterat att ingå i den sk jury som gör urvalet. Men ändå.

Men ändå så måste ett urval som inte omfattar någon av t.ex. Sara Stridsberg, Tomas Bannerhed, Cilla Naumann, Magnus Dahlström, Aris Fioretos, Kristina Frostenson, Jonas Hassen Khemiri, Malte Persson, Theodor Kallifatides - eller för den delen min egen personliga favorit Ulf Lundell - både kunna diskuteras och kritiseras. Och så har redan skett. Det betyder ju inte att man måste gå lika långt som DN:s litteraturkritiker Malin Ullgren och påstå att det skönlitterära priset devalverats och att det faktum att Stridsberg inte nominerats är vansinne. Men visst har hon rätt när hon också skriver att nomineringarna, med något undantag, står helt vid sidan om årets bästa böcker. För så är det också enligt min mening.

Och detta är lite trist inte bara för hur Augustpriset i år kan komma att uppfattas. Det måste också vara lite trist för att priset just i år råkar fylla trettio år och Förläggarföreningen tillsammans men landets bokhandlare därför skulle kunna slagit upp priset stort av två skäl – dels för att då visa upp både vinnaren och alla de nominerade och därmed markera kvaliteten på vår skönlitterära utgivning och dels för att – när vi nu kommer att stå utan bokhandlarnas viktiga försäljning av årets Nobelpristagare – också förhoppningsvis kunna ge ett indirekt stöd till deras viktiga kulturgärning genom att påverka försäljningen i positiv riktning. Detta missar man nu efter vad jag kan förstå.

Här presenterades nomineringarna. Och jag var där. 

Men – man ska ju för fan inte bara gnälla. Jag kommer här på bloggen regelbundet återkomma med mina små kommentarer till de böcker som nominerats. Gläd dig åt detta, min okände läsare av denna blogg … och läs fram till dess hur juryn själv kommenterat de böcker man valt ut att nomineras till årets pris (och visst låter det spännande - kanske med ett undantag):

Aednan, Linnea Axelsson, Albert Bonniers förlagI Linnea Axelssons poetiska brottstycken skildras en annan sida av det framväxande nittonhundratalet. Förlusten av den samiska aednans livsrytm fångas i två familjehistorier där generationers undanträngda tillhörighet till språk och natur lämnat existentiella revor.

Skalornas förråd, Ulf Eriksson, Albert Bonniers förlagUlf Erikssons nya dikter skrivs i omseendets tid, omvärderingarnas, eftertankens. Livet har fått nya måttenheter. Minnets vind räcker honom nya ord, ord som avlyssnar, avtäcker, avslutar – och bygger på nytt. Färden genom rummen i ”ögonblickets hus” äger en säregen skönhet och skörhet. I Skalornas förråd finns den stora diktens möten.

En shtetl i Stockholm, Kenneth Hermele, Weyler förlagLågmält och lyhört, med minnet som kalejdoskop, fogar Kenneth Hermele sin familjeberättelse i ett historiskt skeende präglat av omvälvningar med eko i vår samtid. Här stöts identitet och olikheter mot konventioner och förväntningar medan utanförskap blir boja och fördel. Det är tankeväckande, insiktsfullt och vackert.

Socialdemokratiska noveller, Björn Runeborg, ModernistaBjörn Runeborgs porträttgalleri lyckas att med psykologisk och historisk skärpa tränga ner i det politiska skeendets mentala processer. Med kritisk, stram vrede skärskådar han individens vilja och val i överrumplande scener.

Människan är den vackraste staden, Sami Said, Natur & KulturMed en drömsk realism ger Sami Saids moderna proletärroman gestalt åt den papperslösa
San Fransisco. En berättarröst som med språklig komik och trotsig humanism utmanar världens maktförhållanden genom att stå fast vid att människan är den vackraste staden.

Jag for ner till bror, Karin Smirnoff, Bokförlaget PolarisKarin Smirnoffs egenartade debutroman berättar kärvt om grymma händelser och sargade människor i en karg glesbygd. Lakoniskt och drastiskt gestaltar hon det förflutnas hemliga bördor. Återkomsten till Smalånger framkallar och försonar barndomens mörker.

#augustpriset