Jan Bertoft - Håkan Tängnander - Minnets slutna rum.

PANG! - och den kände manlig festfixaren, kulturpersonligheten och samhällsdebattören vid namn Holger Nilebjer dör av en kula i nacken. Och därmed drar historien i Bertofts och Tängnanders deckardebut i gång.

Författarna. (Tängnader tv och Bertoft th)

Det är en traditionell deckare utan, antar jag, andra ambitioner än att roa för stunden, och sådant ska verkligen inte föraktas. Boken – den heter Minnets slutna rum - innehåller också de för genren ganska så välbekanta ingredienserna – en i det här fallet kvinnlig polisinspektör vid namn Vanja Ek med en sårig personlig historia och relationer till sina släktingar som kunde vara både annorlunda och bättre, lite antydningar till konflikt inom arbetslaget, lite hopp – tror jag man ska säga; eller så är det kanske min romantiska ådra som drar i väg som vanligt – om kärlek mellan henne och en kollega, hennes längtan understundom bort från storstaden hem till ursprunget som råkar vara en håla i den Norrländska obygden, hennes dåliga samvete för att hon inte bättre än hon gör tar hand om sin snart senila farmor, ett nästan bottenfryst kärleksliv. Unt so weiter. Allt detta och mer därtill alltså - men boken innehåller framförallt en beskrivning av ett gott och konstruktivt polisarbete i den mordutredning fröken Ek leder.

Vi läser dessutom om avundsjuka, galenskap tror jag och en oanad manipulativ förmåga hos en och samma person – en kombination av egenskaper som inte leder till något gott kan jag säga utan att säga för mycket. Men vem kan då detta vara, kanske du undrar, och vilken roll kan denne person tänkas spela i historien. Undra på du, svara jag - mina läppar äro förseglade.

Men efter skottet i nacken så rullar alltså historien i gång. Och den blir både spännande och trovärdig. Om än kanske lite väl snabbt på i slutet. Men just det är en randanmärkning från min sida, och beror säkert mer på min bristande förmåga än brister i bokens story.

För det är en bra bok. Poliserna får under arbetet dra i lite olika uppslag och trådar som leder än hit och än dit – som det ska vara i en deckare. Även läsarens förmåga att gissa vem mördaren är ska ju ha sitt, även om jag själv i den delen misslyckades, vilket ju är att anse som ett bra betyg för en deckare. Upplösningen är alltså välkommet oväntad.

Men om storyn är bra och trovärdig, så måste jag säga att den stilistiskt inte är på topp rakt igenom. Detsamma gäller personbeskrivningarna – de är nog generellt sett tecknade med en lite väl grov penna. Men vad begär jag? Antagligen för mycket. För vi ska ju komma ihåg att Minnets slutna rum är en debut. Det är inte så enkelt som man kan föreställa sig att gå från en idé till en i alla delar bra och fulländad bok. (Och dessutom få den publicerad, vill jag tillägga).

För att tag sedan gav Svenska Deckarakademien en annan debutbok priset som bästa deckare för 2018. Jag tänker på Silvervägen av Stina Jackson. När jag kommenterade den boken här på min blogg gav jag den betyget tre stars av fem. Jag ger Minnets slutna rum samma betyg - tre stars av fem, dvs. klart godkänt. Och ser fram mot den fortsättning i nya böcker med kriminalinspektör – snart kommissarie? - Vanja Ek i huvudrollen som mer än antyds i slutet av den här boken.

(Sen innehåller Minnets slutna rum en kul liten knorr med en gåta om det slutna rummet. Mordet sker nämligen i en lägenhet med alla fönster och dörrar stängda och låsta från insidan och med offrets katt som enda vittne. Försök lista ut den gåtan om du kan, min okända läsare av denna blogg. Jag kunde det inte).

Vigdis Hjorth - Arv och miljö.

Vad är en roman? Ja, den vanligaste definitionen är väl att det är en fiktiv berättelse på prosa av lagom längd och är den då kortare än detta diffusa lagom så pratar vi om en novell. Sen finns det förstås en massa undergrupper som den ev. intresserade kan försöka fundera ut själv eller - om det känns enklare - rentav ta reda på i någon litteraturvetenskaplig handbok. Det finns ju en hel vetenskap som har funderat på detta under jag vet inte hur många år, men det gemensamma i allt detta är väl att man länge var överens om att en roman var just fiktion, dvs. hittepå, även om också t.ex. begreppen nyckelromanen eller den självbiografiska romanen efterhand blev allt mer synliga och etablerade. Och (om)diskuterade.

Att romaner ofta innehåller ett visst mått av självbiografiska inslag är ju inte mycket att orda om – så har det varit, så är det och så kommer det väl att förbli. Alla författare gräver i någon mening i sin eget inre, sitt hjärta och sin lever. Men nog är det så att detta självbiografiska innehåll i romaner under senare år blivit allt tydligare i allt fler böcker och att författaren då inte så sällan i sin story numera också väver in andra förebilder eller personer från den sk verkligheten än sig själv och sina egna erfarenheter - och då inte alltid med dessa personers godkännande och inte så sällan med skildringar av dem som är negativa eller i vart fall av de berörda uppfattas så.

Denna (nya) genrer har efterhand kommit att kallas autofiktion – eller om man så vill verklighetslitteratur eller rentav sanningslitteratur. Kritiken mot den har inte alltid varit nådig. För, säger kritikerna, om man bara på försättsbladet kan läsa ordet roman får tydligen innehållet i den definitionsmässigt vara både utlämnande och kränkande för enskilda personer utan att den som känner sig utlämnad och kränkt kan göra något åt det. För det finns en i sammanhanget oomkullrunkelig frihet och den kallas konstens frihet. Varmed menas författarens frihet.

Det är i denna autofiktiva genrer som många har velat placera den norska författaren Vigdis Hjorth och hennes roman Arv och miljö. Och här har hon som bekant sällskap med åtminstone två andra landsmän – inte minst allas vår Karl Ove Knausgård med sin i alla avseenden stora romansvit Min Kamp men också t.ex. Geir Gulliksen med sin omtalade Berättelse om ett äktenskap som kom häromåret. Och säkert fler ändå. (Svenska författare och deras böcker i denna genrer lämnar jag för ögonblicket därhän).

Nå. Vem är då Vigdis Hjorth? Ja, för mig var hon helt okänd innan jag läste Arv och miljö. Men i Norge är hon en etablerad och välkänd snart 60-årig författare som gett ut ett större antal såväl barn/ungdomsböcker som romaner. En handfull av dem är översatta till svenska. Priser har hon förstås också fått, bl.a. av den skamfilade Svenska Akademien. Och i höst kommer hon med en ny bok inom ramen för ett samnordiskt projekt – ett antal författare, bl.a. Klas Östergren (som, inom parentes, också översatt Ibsen till svenska), ger samtidigt ut en bok vardera som på något sätt knyter an till Ibsens författarskap. Hjorths bok ska ha en koppling till Ibsens pjäs Hedda Gabler. Så när vi pratar om Hjorth så pratar vi alltså inte om någon litterär duvunge direkt.

Och att hon är en driven och etablerad författare märks också i Arv och miljö. Det är nämligen en bra bok. Men vad är det då för en slags bok – är det en traditionell ska vi säga vanlig roman eller en autofiktiv sådan, dvs. en som påtagligt berör och beskriver Hjorths eget liv och medlemmar i hennes familj. Ja, hennes förlag kallar den förstås enbart roman, men i Norge är nog den allmänna uppfattningen att den är uppenbart autofiktiv, dvs. att den tydligt handlar om Hjorth och hennes familj och beskriver händelser som berört och fortsätter beröra familjen på djupet. Hennes syster har av det skälet också sett sig vara tvungen att skriva en egen bok för att korrigera den enligt henne felaktiga bild av familjen som Hjorth ger oss i Arv och miljö. Hjorth själv har (förstås) förnekat all familjekoppling i boken.

Nog om det. Men vad kan man säga om Arv och miljö då? En hel del – först att jag förstås väljer att läsa och kommentera den som en renodlad roman och inte som en autofiktiv sådan. Jag vet inget om Hjorths personliga förhållanden och kan alltså inte ha en uppfattning i frågan huruvida hon skriver om sin egen familj och sina egna personliga upplevelser av den och att de som hävdar att hon fläker ut eller blottar sig själv, sin pappa inte minst men också sina familjemedlemmar i övrigt därmed skulle ha rätt. Hur ska jag egentligen kunna ha det? Även om det förstås är så att de som väljer att läsa boken autofiktivt då också kan ge den en dimension som jag inte kan. Boken är hursomhelst en stark läsupplevelse också utan sådan kunskap.

I Arv och miljö läser vi om en tillsynes helt vanlig familj – om en pappa, en mamma och fyra syskon. Det enda ovanliga med den verkar till en början bara vara att den är ovanligt välbärgad. Men sprickorna i kristallen blir snabbt nog synliga för läsaren om än till en början bara som en till synes banal konflikt om ett arv. Föräldrarna har gjort valet att låta två av barnen få ett förskott på det kommande arvet genom att få full och egen tillgång till två sommarstugor redan medan föräldrarna är i livet, och detta utan att (till en början; mer kommer att hända i denna fråga) kompensera de två övriga. De som skulle bli utan är sonen i familjen och det äldsta syskonet, hon som i boken heter Bergljot och kring vilken det mesta i romanen kommer att cirkulera. De två förfördelade tycker förstås att detta är helt fel; de två övriga syskonen att det inte är mer än rimligt och rätt med tanke på hur mycket de genom åren ställt upp för föräldrarna och inte minst för att Bergljot och även brodern i praktiken nästintill brutit med föräldrarna. Så långt verkar bokens story vara väl banal – arvstvister och allt vad som brukar tillhöra sådana är väl knappast något som kan bära hela vägen genom en aldrig så välformulerad bok. Tänker man till en början som läsare.

Men så småningom och lite smygande avtäcks för läsaren en hemlighet i den lilla borgerliga och fina familjen. En hemlighet som möjligen, möjligen inte varit till delar känd inom den men i vart fall aldrig diskuterad eller i övrigt vidrörd, vilket gjort att den av denna dolda hemlighet drabbade – vi talar förstås om romanens Bergljot – känt sig osedd och undangömd och också att hon tvingats omvärdera både familjen och sin barndom. Och dessutom fått till följd att hon alltså i det närmaste brutit med familjen, eller kanske snarare att hon avstått från att ha en mer frekvent eller normal kontakt med den. Och för den delen familjen i övrigt med henne.

Det icke sedda och icke diskuterade skall vara att pappan begått sexuella övergrepp mot Bergljot när hon var ett litet barn. När detta nu av henne själv lyfts upp till diskussion inom familjen i samband med arvstvisten, så blir brytningen inom den i det närmaste fullständigt total med Bergljot och brodern på den ena sidan och familjen i övrigt på den andra. Dessa två menar att för de övriga i familjen är anseendet viktigare än sanningen. Familjens reaktion nu uppfattas av framförallt Bergljot som det yttersta sveket – förstärkt av mammans vita vrede och systrarnas svarta kyla. Vid tidpunkten när allt ställs på sin spets har fadern dessutom - passande nog får man väl konstatera - omkommit i en fallolycka i hemmet. Det blir då lätt för de övriga att hävda man ingenting visste och att inget heller nu kan bli klarlagt fullt ut. Att man tveklöst skulle tro på Bergljot och hennes berättelse är förstås uteslutet.

Exakt hur boken slutar vill jag faktiskt här låta vara okommenterat här – det finns säkert en och annan av mina okända läsare av denna blogg som ännu inte läst den - men Hjorths beskrivning av vad romanens Bergljot gör för att någorlunda komma till en egen botten i historien är övertygande och därtill nästan skakande. Alla hennes tidigare ansträngningar med psykoanalys och senare i livet återkommande samtal med förtrogna och hur detta sammantaget gett henne en inre balans, ställs nu på ända med familjens tydliga och närmast hänsynslösa avståndstagande från henne. Det saknas hos den både förståelse för situationens komplexitet och insikt om hur den i grunden berör Bergljot. Kvar står därför för Bergljot en slags flykt in i ett eget kämpande med hårt arbete, återkommande samtal med sina egna barn och andra personer i hennes närhet och hennes avgörande fråga till sig själv om hur hon ska hantera vad som hon – och för den delen läsaren - uppfattar som den övriga familjens svek. Och hon tycks i boken klara detta rimligt övertygande. Hon lämnar dem helt enkelt bakom sig. Läst så, kan man kanske också uppfatta boken som en beskrivning av hur det, om man har otur, kan vara att ha en familj och därmed tvingats ingå i en gemenskap som ibland kan komma att tappa allt positivt värde.

Jag tycker Arv och miljö är en bra, läsvärd och en – jag ber om ursäkt om det kan uppfattas som banalt – uppslukande bok. Den är stilistiskt och kompositionsmässigt mycket övertygande och har genomgående ett drive som hela tiden driver storyn framåt. Hjorth beskriver alla romanfigurers kamp för sina olika respektive divergerande övertygelser på ett trovärdigt sätt. Möjligen kan dessutom den läsare som känner igen sig i den dubbla problematik som Hjorth skriver om komma att känna en slags ro och stillhet i sin egen kamp – det går att lämna saker bakom sig, det går att komma igenom, det går att ta ett nytt sikte framåt. Därför ger jag Arv och miljö fem stars av fem i betyg. Och rekommenderar den till läsning. 

xxx

”Jag gick omkring som i koma av ångest, av förlust, det var dimma och förvirring, jag tvättade. Tvätten som jag hade haft känslan av att drunkna i, som jag hade hatat, som jag hade upplevt som det tråkigaste, det mest dränerande när tillvaron var normal … jag överlevde tack vare tvätten, tänkte jag”.

”Ja, ja, sa hon. Att härda ut är alla levande varelsers första plikt”.

”Så fick jag dåligt samvete för att jag inte svarat på mammas jag-älskar-dig-sms och ringde nummerupplysningen och fick mammas nummer och ringde henne. Hur har du det, frågade jag. Hon hade det inte bra, svarade hon. Varför vill du inte träffa mig? Varför hatar du mig? frågade hon. Vad skulle jag säga, skulle jag förklara mig igen?Jag sa att hon visste varför, och hon blev aggressiv och sa att jag ljög, att om jag talade sanning, varför hade jag då inte gått till polisen, och jag lade på, det dåliga samvetet hade försvunnit”.

Theodor Kallifatides - Slaget om Troja.

Av Theodor Kallifatides har jag genom åren läst en hel del, men utan att egentligen imponeras såvärst av något. Detta gäller också i någon mån den bok jag just nu läst klart – Slaget om Troja, även om Kallifatides själv, har jag läst i någon av de sk gammelmedia jag regelbundet plöjer igenom, uttryckt besvikelse över att han inte heller med denna bok blev nominerad till Augustpriset. Vilket han enligt min mening inte heller borde blivit – om man nu tar hänsyn till vilka andra böcker av 2018 års utgivning som inte nominerades, men som verkligen borde blivit det (jag nämner inga titlar här, den saken är ju ältad intill trötthetens gräns av både mig och andra). Dock, det vill jag gärna ha sagt, om man nu tittar på vilka böcker som faktiskt nominerades, så hade jag för min del utan problem satt Slaget om Troja framför minst ett par av dem (inga namn här heller).

Kallifatides (Jag hittar inget namn på fotografen).

Alla författare här i fosterlandet som publicerar sig kan ju förstås inte anses tillhöra vår egen lilla sk litterära elit, men många av dem väl till den stora gruppen habila författare som finner många läsare och också uppskattas av dem. Det är väl här Kallifatides hamnar, och det är ju alls inget negativt i det. Dessutom tror jag att de flesta av oss är imponerad av den sk resa som han gjort här i Sverige – från att inte ens fyllt trettio år komma hit från Grekland utan att kunna ett ord svenska och sedan tagit en akademisk examen i filosofi efter redan tre år, därefter arbetat som lärare i filosofi bl.a. på Stockholms universitet, varit chefredaktör ett par år på Bonniers litterära magasin och sammantaget, om jag nu räknat rätt, gett ut eller översatt ca 40 böcker. Och tillika senare i livet av regeringen tilldelats titeln professors namn förutom att han fått också andra priser och utmärkelser. Imponerande, var ordet. Detsamma kan man väl säga om den av både honom själv och andra omhuldade myten (?) att det nästan första han gjorde här i landet var att stava sig igenom Strindbergs verk på svenska för att lära sig språket. Det klarar väl numera knappt någon infödd svensk gymnasist av.

Nå. Slaget om Troja består av två sammanvävda berättelse – en om hur en kvinnlig lärare i en okänd liten grekisk by, som kanske kan vara Kallifatides egen från hans barndom, under de strider som pågår i andra världskrigets slutskede samlar byns barn i en grotta när kriget når dem och då berättar om ett annat krig, nämligen när grekerna belägrade Troja. Här följer hon ganska så noga historien som den berättas av Homeros i hans epos Iliaden.

Om Homeros vet vi som bekant inte mycket. Länge var de som borde kunna sådant inte ens ense om huruvida han – att det skulle kunna vara en kvinna som skrivit Iliaden var däremot för tiden uteslutet – var ensam författare till boken eller inte. Numera tror man väl det – eller, som det står i Sture Linnérs förord till min upplaga av boken: ”Om allt detta vet vi inget bevisbart. Ett ljushuvud har sagt: `De lärde har sysslat med Homeros i två tusen år och kommit fram till att dikterna antingen är skrivna av Homeros eller också av någon annan med samma namn`”. Så nu vet vi det. Homeros har som bekant också skrivit Odysséen. Han eller antagligen också någon annan med samma namn, får man väl då antaga.

Homeros, den blinde författaren till Iliaden.

Iliaden berättar om bara ett par veckor under det tionde och sista året av det sk trojanska kriget. Vi får i Slaget om Troja – och för den delen i Iliaden - nästan inget veta om bakgrunden till kriget, förutom förstås den omskakande kärlekshistorien mellan den trojanske prinsen Paris och den undersköna Helena som var gift med den grekiske kungen Menelaos, eller hur det slutade och därför berättar förstås inte heller lärarinnan – hon heter förresten Marina – det. Kan man inget om Iliaden eller det trojanska kriget är jag rädd att den del av Slaget om Troja som berör detta krig och dess olika sk hjältars antingen hjältedåd eller hjältedöd blir något svårbegriplig. Inte obegriplig men svårbegriplig.

Iliaden är på 16 000 verser skrivna på hexameter och är i min upplaga på nästan 400 tättskrivna sidor i normalstort bokformat. Vad är det då som fått Kallifatides till att på 200 inbundna luftiga sidor i ungefärligt pocketformat ge oss två berättelser på prosa med Iliaden som bas? Han skriver själv i ett efterord att den är något svårtuggad för nutida läsare. Varför? Jo, därför att ”... vår tid inte stimulerar, inte förutsätter den krävande läsning som Iliaden erbjuder” och att han, utan ”någon ambition att ersätta Homeros” helt enkelt bara vill ”att fler ska lära känna honom. Läsaren må döma om det har lyckats”. Och det har han inte enligt min mening inte gjort fullt ut. Tyvärr. Jag delar helt Kallifatides syn på vad ”vår tid” kan anses kräva av nutida läsare och uppskattar till fullo hans pedagogiska ambition och avsikt. Men han lyckas som jag ser det inte riktigt.

Jag förstår förstås det berättartekniska grepp som Kallifatides har tagit och att det mycket väl skulle kunna gett goda förutsättningar även för en ovan läsare att närmare sig Iliaden. Men Iliadens komplexitet, dess målande beskrivningar av händelseförlopp, dess förståelse för och acceptans av kärlekens komplexitet, dess poetiska rikedom, dess fantasifullhet, dess friskhet och färgrikedom går i huvudsak förlorad i Slaget om Troja. Det hela blir, med förlov sagt, nästan lika onyanserat och ointressant som de tecknade serietidningarna Illustrerade klassiker – om nu någon fortfarande kommer i håg dem – var på sin tid.

Kallifatides är nu 80 år. Skall Slaget om Troja uppfattas som hans sista bok, hans sista litterära ansträngning? Ja, inte vet jag. Men om, så liknar boken i så fall vad jag uppfattar gällde för Björn Runeborgs i hans Socialdemokratiska noveller – dvs. sjösättningen och summeringen av en gammal mans litterära tankevärld i en sista bok. Jag kan mycket väl ha fel, men jag ser nog dessa två böcker på det sättet – en god vilja och en sympatisk avsikt som inte håller fullt ut.

Nu består ju som sagt Slaget om Troja av två sammanvävda delar, kan man säga – den där fröken Marina återger Iliaden och den där vi får läsa om de sista skälvande dagarna av andra världskriget återspeglat i en grekisk by. Om den första delen är för stum, för kalkerad, och för repetitiv i beskrivningen om t.ex. tidens uppfattning av kvinnor och kvinnors värde så är den andra delen mer levande och språkligt intressantare och dessutom relativt trovärdig i sina två kärleksbeskrivningar samtidigt som jag uppfattar den som en kraftfull fredsappell (som förstås också Iliaden kan eller bör läsas som). Och det är det som gör att jag sammantaget ger Slaget om Troja betyget tre stars. För boken är, som jag ser det, i sin uttalade ambition ett misslyckande relativt sett, om än ett intressant sådant, men samtidigt viktig i sitt försök att litterärt koppla Greklands förhistoria till nutidshistorien och i sin andra del litterärt mer lyckad och läsvärd. Och ingen läsare lär efter läsningen glömma att krig - diktade och reella - är alla tårars källa.

xxx

”Här gjorde Fröken en paus och min lekkamrat Dimitra kunde inte bärga sig.

`Fröken, varför var grekerna så grymma? Varför skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?`

Fröken gjorde en avvärjande gest.

´Inte för att njuta i kvinnornas famn utan för att förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än. Kvinnans kropp är fältet där männen krossar varandras heder och ära`.

`Jag är fjorton år och min kropp är inte ett fält. Min kropp är jag`.

Fröken såg förvånad på henne.

`Jag hoppas att du aldrig glömmer det`, sa hon.”

Cilla Naumann - Den oändliga familjen.

Cilla Naumann hade jag förstås redan innan jag läste Den oändliga familjen hört talas om – på samma sätt som jag hört talas om en hel radda andra både utländska och inhemska författare. Hört talas om men inte läst. Hon har gett ut ganska så många både ungdomsböcker och romaner och är också belönad av Samfundet De Nio och nominerad två gånger vardera till Augustpriset och Sveriges Radios romanpris. Inte illa, det måste man ju förstås säga. Och ändå, det kan man väl trots allt samtidigt kunna påstå, utan att direkt tillhöra vare sig de mest lästa eller mest ansedda av våra författare. Tror jag, men jag har ju haft fel förr.

Naumann (hittar inget namn på fotografen). 

Men varför köpte jag då boken, kan man ju undra. Ja, det var mest en slump. Jag var i höstas på en av NK Bokhandels trevliga och återkommande författarträffar för att lyssna på Sara Stridsberg och då var Naumann där samtidigt och gav ett klart positivt intryck när hon berättade om Den oändliga familjen. Så jag gick därifrån med två böcker i en miljöovänlig plastpåse i stället för bara en som jag egentligen hade tänkt mig. Om Stridsberg och hennes Kärlekens Antarktis har jag skrivit tidigare här på min blogg och den är enligt min mening en av förra årets absolut bästa böcker, vilket – det måste jag tyvärr säga – inte gäller Den oändliga familjen.

Vi läser i den om en olycklig familj från USA där pappan är en till synes vällyckad och etablerad forskare och som för av läsaren till en början oklara skäl flyttat från det soliga och varma Kalifornien till det kalla, bistra och snöiga Stockholm och då, märkligt nog måste jag säga, hamnat i en av studentbostäderna i det fruktansvärt fula 19-våningshuset Nyponet vid Roslagstull på kanten till Hagaparken. (Jag har ett antal år bott i närheten så jag vet). I boken låter Naumann kapitelvis olika personer föra handlingen framåt till det till synes ofrånkomliga slutet. Olika personer, främst mamman och de två döttrarna, men märkligt nog inte pappan.

Detta berättartekniska grepp är enligt min mening ganska så bra och ger boken en särskild dimension och dessutom oss läsare efterhand en allt mörkare bild av familjen och skälet till att man flyttade till Sverige. Detta blir som bäst och tydligast när den lilla familjen genom sina enskilda berättelser ger oss sina respektive bilder/historier av hur livet var innan man flyttade och vad som sedan efterhand sker när man sitter i den trånga, ogästvänliga och illa möblerade tvårummaren högst upp i huset och med en upplevd känsla av att hela byggnaden liksom rör sig när det blåser aldrig så lite. Där är Naumann riktigt bra även om den psykologiska trovärdigheten när vi efterhand får veta skälet för familjen att flytta, eller snarare fly, till Sverige inte känns helt rimlig enligt min mening. Det finns nämligen alltid andra alternativ än de som familjen till slut väljer både innan och efter flytten. Alltid.

Naumann framför Nyponet.

För familjen – eller snarare pappa och mamman – väljer att ta livet av sig själv och sina barn. (Detta är ingen spoiler – att så skall ske framgår ganska så tidigt i boken). Man gör det för att man inte står ut med att pappans framgångar som forskare till delar byggde på ett fatalt misstag som pappan gör vad han kan för att dölja och att rädslan för att detta skall avslöjas efterhand bygger upp ett ogenomträngligt mörker inom honom och också efterhand mamman liksom dessutom barnen, även om de två flickorna inte förstår varför livet kring dem mörknar.

Så sker förstås då till slut det ofrånkomliga – pappans från början oavsiktliga fel, men som han ändå byggt sig karriär på, avslöjas. Och skandalen och skammen blir därmed för dem större än livet. Livet slutar i en självvald död för de två vuxna och mord på två barn. Psykologin bakom detta är svår att förstå och Naumann lyckas inte heller göra den trovärdig. Det räcker inte att antyda att mannens egen pappa för länge sedan kanske tagit sitt liv och att denna enkla väg ut ur svårigheter därmed fanns som fördold i gamla familjehemligheter. Fördold men möjlig. 

Nu betyder ju inte detta att Den oändliga familjen inte skulle vara en bra och läsvärd bok. För det är den. Och i delar är den dessutom stark och gripande. Historien mörknar också efterhand liksom Naumanns text. Allt tystnar och stumnar inom och mellan familjen. Det svarta ljuset tar över, det som i berättelsen finns bakom och inom dem alla. I berättelsen drabbas också en oskyldig flicka i grannhuset som bara råkar bli vittne till katastrofen - ”jag kan inte ha vetat vad jag snart kommer att tänka på under resten av mitt liv”. För det är ju så det brukar bli – självmördaren kommer i en mening alltid undan enklast; andra som drabbas gör det inte.

Men Naumann lyckas enligt min mening inte förklara för oss varför mammans och pappans beslut för egen del och för sina döttrars var det enda rimliga som kunde tas. Den berättelse hon ger oss illustrerar ju snarare att det alltid finns en annan väg, en annan väg ut eller bort, ett annat alternativ. Den vägen stavas sanningen. Men insikten om att denna sanningens väg finns kräver mod. Mod inte bara att inse att den finns, mod också börja beträda den och därmed ta konsekvensen av begångna misstag. Mod att börja om. Mod att fortsätta leva. Men om detta skriver inte Naumann.

För då hade hon fått skriva en helt annan bok. Trots både innehållsmässiga och berättartekniska förtjänster och en god språkhantering kan jag för min del inte ge Den oändliga familjen mer än tre stars av fem i betyg. Men det är väl inte så illa?

xxx.

”När taxin startade och körde i väg några minuter senare stod vi kvar i porten och såg efter den som om den var det sista av det gamla. Som om den smutsiga Volvobilen med taxiskylten på taket – om den hade vänt och kört upp framför oss igen – skulle ha kunnat öppna dörrarna och tagit oss med tillbaka igen, tagit oss och all vår packning och till och med våra drömmar och fört oss hela vägen hem.”

”Och när jag går hem lite senare är det som om jag inte riktigt kommer hem igen, som om jag till en liten del tillhör den döda familjen mer än min egen nu. Som om jag blivit ensam kvar i den där tömda lägenheten och inte i min egen bebodda”.

Naguib Mahfouz - Midaqq-gränden.

Omläsning. För visst är det väl så inte bara att dagarna mellan nyår och trettonhelgen kan kallas mellandagar utan också att de för en sk tärande person kan ägnas åt vila och rekreation, vilket då för en pensionärsdjävel – tillika förkyld sådan – kan betyda omläsning av en gammal goding jag oförhappandes råkade stöta på i mitt biblioteket på jakt efter något annat.

Må så vara som det vill med den saken – jag har nu läst om Midaqq-gränden av den gamle Nobelpristagaren Naguib Mahfouz. Och gillat det. Till och med förkylningen gav med sig en aning. (Ska i afton informera min högst personliga husläkare om denna för mig oväntade effekt av sk god litteratur).

Det var 1988 som Mahfouz fick priset med motivet att han genom valörrika verk – ömsom skarpsynt verklighetsnära, ömsom suggestivt mångtydiga – har format en arabisk romankonst med allmänmänsklig giltighet. Vackert skrivet men kanske lite grunt tänkt, för visst måste detta anses gälla mången god författares gärning – bortsett från att inte många av dem kan anses ha format just en arabisk romankonst.

Nå. I Midaqq-gränden läser vi – vilket vi skulle fått göra också i den ännu oskrivna boken B-gränden, om nu någon skulle få för sig att skriva en bok om denna gränd nära den där jag själv råkar bo – där läser vi om Carl-Henrik Svanbergs mångomtalade ”small people”. Det är en ganska realistisk roman som alltså ger oss en beskrivning av ett antal vardagliga men spännande personers liv och leverne i och runt Midaqq-gränden vid tiden för andra världskriget. Vi läser om deras sorger och glädjeämnen, om deras förhoppningar och besvikelser, om deras liv och död. Vi får en bild av en annan kulturs sätt att se på familjebanden, kärleken mellan man och kvinna och inte minst religionens allomspännande betydelse. Allt intressant, tankeväckande och välskrivet.

Men visst märks det på både språket och sättet att närma sig t.ex. beskrivningen av kvinnans ställning i samhället att Midaqq-gränden är närmare 50 år gammal. Ja, det gör ju det. Men fyra stars av fem får den ändå i betyg. Allt man läser behöver ju inte läsas med dagens välslipade PK-glasögon på näsan. Det räcker mer än väl att det är god litteratur. Och ger mig och dig en dags god avkoppling.