Steve Sem-Sandberg - Jägarna i Armentières; Büchnervariationer.

 

Den 7 augusti 2020 låg Steve Sem-Sandbergs korta samling berättelser, eller om man så vill noveller, i inbundet pocketformat på 145 sidor med titeln Jägarna i Armentières tillgänglig för oss bokläsare. Den 13 oktober meddelade Svenska Akademien att han skulle bli ny ledamot av detta sällskap för snille och smak, vilket gladde mig och många andra, antar jag. Gladast av alla blev kanske ändå Sem-Sandbergs förlag Bonniers. Noveller är inte särdeles lättsålda och jag var inte övertygad om att boken skulle komma att bli en kioskvältare oavsett att Sem-Sandberg är en av våra absolut bästa författare och skribenter. Kanske, tänker jag och möjligen förlaget, kan ledamotskapet i Akademien ändå ge boken en extra liten sjuss framåt såhär inför Coronajulen.

Kanske. Men är det särskilt troligt? Möjligen. Sem-Sandbergs senaste roman W. blev med rätta en stor framgång både konstnärligt och försäljningsmässigt och kritikerna var genomgående nöjda. Boken blev också nominerad till Augustpriset, Sveriges Radios romanpris och Nordiska Rådets litteraturpris och säkert också till annat jag glömt. Den hamnade högt och dessutom länge på den högbrynta DN:s lista över rekommenderade böcker, vill jag minnas.

Nu har Sem-Sandberg rensat i byrålådan och samlat fyra berättelser som, skriver förlaget, ”alla tillkommit parallellt i arbetet med den hyllade romanen W.”. Och de är alla, kunde man gott lagt till, tidigare publicerade om än i tidskrifter och publikationer som jag gissar inte ligger på var mans eller kvinnas sängbord. Jag pratar om Ord & Bild, Samfundet De Nios kalender och Tidskriften 10-tal. (Den enda jag själv läser av dessa är Samfundet De Nios årliga kalendrar. Jag återkommer inom kort med en kommentar till den senaste. Håll ut).

Nå. Berättelserna i Jägarna i Armentières är enligt min mening av varierande kvalitet och intresse. Har de då något gemensamt? Kanske att de blir som en gammal gisten minnesbild av en kärlek som var förlorad från första andetaget – som livet rentav för vissa av oss. Det hjälper inte att man älskar att älska – de män vars kroppar man åtrår sviker. Vi hör olika röster, alla lika vilsna i tillvaron, och får se det psykiska sönderfallet i närbild. Inte ens den obligatoriska prästen tycks vara så stabil som det finns de som hoppas hen ska vara. Längtans båge spänns av de flesta – men förgäves. Livets börda är tung och svårbegriplig. För de som figurerar i berättelserna och blir så ock för läsaren. Ty ”det enda vi gör är att uppföra dödens charader”.

Kan då boken rekommenderas av er amatörbloggare. Jodå. Sem-Sandbergs språk är som vanligt högst läsvärt. Hans stil känns igen. Han personporträtt är minnesvärda. Men hela tiden erinrar vi oss att han, enligt min mening, faktiskt kan så mycket bättre. Så köp den gärna – jag ger den trots allt fyra stars av fem i betyg – men ännu hellre t.ex. W. Då får du något att bita i i dessa förbannade Coronatider där du, som jag, kanske sitter i mer eller mindre självvald karantän och bara släpps ut för att handla mat och göra stödköp på Systemet. (Här kan du läsa min kommentar till W.: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2020/04/steve-sem-sandberg-w.html).

Thomas Tidholm - Jordlöparens bok.

 

Jag är nu, vilket i sanning är helt otroligt men samtidigt kul för mig förstås, inne i slutet på min tredje omgång som ambassadör för Augustpriset. Någon fjärde kommer det inte att bli, jag lovar. De har alla, även den nu sista, passerat på ungefär samma sätt – jag har först (som en homage till den gamla Lundabon Falstaff, fakir och hans tes att Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok) just flitigt och ordentligt läst alla de nominerade böckerna, därefter skrivit ofta lite för långa kommentarer om dem som jag lagt ut på min blogg och sedan varje gång – åtminstone varje gång hittills - gissat fel på vem som skulle bli årets vinnare. Så kan det gå. I år garderar jag med kryss och nämner två böcker som kan komma att vinna. Du kan om du vill se vilka jag tänker på när du kommer till de sista raderna på detta inlägg, som egentligen skall handla om Thomas Tidholms nominerade diktbok Jordlöparens bok med underrubriken om natur, konst och människor. Den, tror jag mig kunna avslöja redan nu, blir sannolikt ingen vinnare av årets Augustpris. Men, som sagt, jag har ju haft fel förr.

Nå. Men vad om Thomas Tidholm. Innan jag läste boken kände jag honom bara som medförfattare till att antal barnböcker tillsammans med sin hustru Anna-Clara Tidholm. Men sedan jag som vanligt konsulterat Wikipedia, visade det sig att han var bredare och intressantare än så. Han har efter akademisk studier verkat som bl.a. musiker, journalist, dramatiker, översättare (t.ex. till Liftarens guide till galaxen), gett ut ett 20-tal diktsamlingar och säkert gjort mer därtill. Han tycks vara en kvalificerad kulturell mångsysslare. Och ändå i stort ett okänd för mig, så man ska kanske lägga av med att skräppa med sitt kulturella intresse. Kanske.

Men vad om boken? Vad om Jordlöparens bok? Ja, jag måste säga att den tyvärr inte föll mig i smaken. Jag avstår från att mer ingående motivera detta, men vill gärna att andra läsare med en mer positiv uppfattning om boken gör det i sina kommentarer till den. Men jag stördes för min del av vad jag uppfattade som ett anspråksfullt och närmast obegripligt tonfall och ett bildspråk som för min del föll platt till marken. Må andra tycka annorlunda. Må dessa då sprida denna sin uppfattning. Jag avstår från att betygsätta boken, vilket kanske är betyg nog.

Men årets Augustpris – till vem ska det gå? För min del stod valet mellan Klas Östergrens Renegater och Lydia Sandgrens Samlade verk. Östergren borde fanimig få ett särskilt pris för sin samlade gärning, men även om Renegater är en mycket god läsning menar jag nog, när jag nu tänkt på saken ett tag, att den i år inte överglänser debutanten Lydia Sandgren. Så – årets Augustpris borde således gå till Lydia Sandgren och Samlade verk. På måndag den 23 november vet vi. Mina mer utförliga kommentarer till böckerna hittar den ev. intresserade på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Gå gärna dit.

Carola Hansson - Minnestrådar.

 

Carola Hansson är för mig en av de många verkligt habila och läsvärda författare som vi har här i landet. Men hon är, föreställer jag mig, mer uppskattad av kritiker och den numera ganska lilla, och kanske till och med krympande, skara läsare som hellre vill komma till den kvalificerade litteraturen än den mer lättviktiga (som, vill jag ha sagt, ändå fyller sin plats i Litteratursverige). Men vad vet jag egentligen om det. Hansson kanske läses och köps mer än jag anar. Hon kanske lånas mycket på våra allmänna bibliotek. Hon kanske är föremål för diskussioner i olika läse- och studiecirklar. Och i så fall med all rätt. Uppskattad av de olika instanser som sitter på de pengar som (del)finansierar betydande delar av vårt kulturliv är hon i vart fall läser jag mig till på Wikipedia. Antalet viktiga priser och andra utmärkelser hon fått genom åren är verkligen imponerande.

Nå. Hanssons nu aktuella bok Minnestrådar, och för vilken hon nominerats till 2020 års Augustpris, är en skönlitterär beskrivning av händelser runt vad som brukar kallas kibbutzen i Falun. Under ett antal år under andra världskriget levde ca 60 judiska ungdomar från främst Tyskland i en herrgårdsliknande byggnad innan de, så var tanken, skulle resa vidare till Palestina. Hansson ger oss i romanens form en beskrivning av vad som hände ett antal av dessa innan de kom till Falun, under tiden de var där och vad som skedde efteråt när kriget var slut. Det är en fiktiv berättelse med utgångspunkt från en faktisk och historiskt väl dokumenterad händelse.

Men märkligt nog har det i år kommit ytterligare en bok som berör samma ämne. Det är journalisten och författaren Kaj Schueler som i boken En kibbutz i Falun, med underrubriken Historien om hur min familj gick sönder, beskriver hur hans mamma hamnande i Falun och hur detta påverkade inte bara henne utan också hennes dåvarande och inte minst kommande familj. Jag har ännu inte läst Schuelers bok men köpt den och tittar på den i den stund jag skriver dessa rader, och återkommer därför i sinom tid med en kommentar till den. Men visst är det märkligt att samma händelse är utgångspunkt för både en roman och en levnadsberättelse och att båda ges ut samma år. Den ena uppmärksammas stort; den andra inte lika mycket, efter vad jag vet.

Men vad om Minnestrådar? Ett oavbrutet intressant samtal förs i den mellan en namnlös yngre kvinna som söker bakgrunden till sin släkts historia i Sverige och en av de personer som var med i Falun, en nu äldre kvinna som heter Madame Vidal. Samtal och samtal, förresten. Det är snarare så att den äldre kvinnan berättar om hur livet för den judiska befolkningen i Königsberg kom att bli när nazisterna kom till makten och också hur man kämpar, det är ett starkt med i sammanhanget korrekt ord, för att kunna behålla sin judiska identitet. Vad hon säger i den delen är förstås i dag inte okänt men likväl tungt och skakande.

Länge nog, och efterhand mot allt förnuft, hoppas den äldre kvinnans familj kunna stanna i hemlandet och hemstaden, men allt hopp om en slags normalitet släcks i samband med vad som sker strax före, under och inte minst efter den sk Kristallnatten i november 1938. Mer eller mindre av tillfälligheternas spel får nu tre av familjens barn en möjlighet att komma till Sverige och ingå i det som alltså kommer att kallas kibbutzen i Falun. Kvar blir föräldrarna och ytterligare ett barn. Vad som exakt sker med dessa tre kvarvarande vet ingen. Men att de mördas av nazisterna är förstås otvetydigt.

Länge nog verkar livet i Falun, trots den mörka bakgrunden till att barnen hamnat där, kunna bli bra och hoppet att både kunna återse sin familj och kunna resa till Palestina hålls länge vid liv. Men kriget kastar sin mörka skugga också över Falun. Efterhand splittras medlemmarna i kibbutzen av politisk och religiösa skäl och detta märks också i den lilla familjen om tre barn eller, får man väl säga efterhand som åren går, ungdomar. När möjligheten att kunna resa till Palestina väl kommer har verkligheten blivit en annan än den som bar dem från början. Mer säger jag inte om detta; inte mer än att döden tar två av dem från den ursprungliga lilla familjen. Kvar blir den kvinna som nu kan återge sin historia.

Minnestrådar är en roman och Hansson återger i den en nu gammal kvinnas historia på ett sätt som tilltalar mig. Madame Vidals berättelse blir levande och intressant och man ser framför sig hur denna ständigt rökande kvinna gräver i sina minnen i ett försök att inte bara återge dem för den unga namnlösa kvinnan utan också för sig själv. Vad hände med mitt och mina familjemedlemmars liv? Och varför? Finns det någon mening eller avsikt med att jag lever och de andra dog? Och i så fall vilken? Ungefär så tror jag att hon som, av ytterligare tillfälligheters spel, nu heter Madame Vidal tänker när hon nu decennier senare återupplever och återberättar sitt liv.

Hanssons historia är viktig och intressant, men hon har valt en svår form. Den äldre kvinnan talar boken igenom på ett både magnifikt och helt orealistiskt sätt. Det är inget talspråk. Det är helt och hållet ett litterärt språk med ofta långa, lite vindlande meningar. Men, menar jag, det är underbart att läsa. Jag kan förstå om det finns läsare som stegrar sig inför detta, men jag menar att Hansson metod förstärker den historia hon berättar och faktiskt också ger en ökad tilltro till de religiösa och filosofiska resonemang hon också återger.

Men ska Minnestrådar få ett Augustpris? Nej, det tycker jag inte, men jag önskar boken många läsare. Själv ger jag den fyra stars av fem i betyg.

Björn Wahlberg - Kapten Haddocks ordbok.

Vissa böcker kan ej recenseras eller kommenteras – de kan blott i all enkelhet rekommenderas till läsning. Kapten Haddocks ordbok (Från alabasterskalle till ökenråtta) sammanställd av översättaren och Tintinexperten Björn Wahlberg är en sådan bok.

Den evigt unge Tintin, enligt uppgift verksam som journalist och som bekant skapad av belgaren Hergé, är i de totalt drygt 20 album som finns på svenska omgiven av ett antal ofta färgstarka personer och en hund. Färgstarkast av dem alla är väl utan tvekan kapten Haddock.

Denna lilla drapa kommer inte att kommentera diskussionen runt Tintin och alltså därmed inte heller beröra de olika kontroverser som funnits – och kanske finns – runt Hergé och hans skapelse. Och inte heller försöka beskriva hur Tintin har utvecklats genom åren eller vilken betydelse albumens olika bifigurer haft och har. Allt sånt får du min okände läsare av denna blogg själv grotta ner dig i. Om du tycker det är intressant.

Nä här ska helt enkelt bara pushas för den bok som som för den Tintinintresserade, och kanske inte minst för den som vill veta vilka olika kraftuttryck som med fördel kan användas i livets olika skeenden, är nödvändig att köpa eller varför inte önska sig i julklapp. För båda dessa ändamål är Kapten Haddocks ordbok en flödande källa.

Det betyder förstås att något annat betyg för denna ordbok än fem stars av fem är omöjligt att ge. Läs den och du förstår. Tror jag.

Annika Norlin - Jag ser allt du gör.

Jag ser allt du gör av den för mig relativt okända Annika Norlin hade jag med all sannolikhet inte läst om det inte varit för att denna novellantologi är nominerad till årets Augustpriset i den skönlitterära klassen. Och vem är då Norlin – ja, namnet klingar lite vagt bekant. Jag läser på den bakre fliken att hon är sångare och låtskrivare under namnet Säkert!. Och då, mina okända läsare av denna blogg, faller polletten ner. För nu säkert 10 år sedan det kom en cd där ett antal kvinnliga artister tolkar poeten Sonja Åkesson och som jag lyssnade på både länge och väl. Norlin är en av dessa artister ser jag när jag plockar fram min gamla cd. Lyssna gärna på den om ni har möjlighet, finns väl antagligen på Spotify, men kanske inte i första hand för Norlins insats. Säkert - om man säger så - har hon gjort bättre ifrån sig i annat sammanhang. Och det har hon ju – jag läser på Wikipedia att hon fått ett betydande antal viktiga priser, bl.a. flera Grammis som både textförfattare och artist och också genom åren prisats som novellist.

Och ändå. Ändå står jag ganska kall efter att nu ha läst Jag ser allt du gör. Jag tror att det i första hand har med själva novellformen att göra. Novellens korta omfång, dess oftast begränsade antal personer och inte minst dess i regel (alltför) starkt koncentrerade story tilltalar inte mig i allmänhet och inte heller här. Knappt har den börjat förrän den är slut. Jag har förstås läst och också uppskattat andra både svenska och utländska noveller, eller om man så vill novellsamlingar, men det är romanen med dess enligt min mening större möjligheter till fördjupning och utveckling av såväl intrig, personporträtten och miljöbeskrivningarna och inte minst språk, eller om man så vill stil, som ger mig mer. Dess, och nu känner jag själv att jag börjar bli närmast obegriplig (också för mig själv) intellektuella radie är både större och djupare än den aldrig så goda novellen.

Litteraturvetenskapens skarpaste hjärnor har genom snart sagt decennierna ägnat avsevärd tid och kraft åt att definiera både vad en roman och en novell egentligen är eller åtminstone skulle kunna beskrivas som. Resonemang som är intressanta att läsa men svåra att följa och dessvärre lätta att glömma. Åtminstone för mig.

Men för den som rent konkret skulle vilja fördjupa sig i den svenska novellen när den är som bäst vill jag gärna rekommendera antologin Svenska noveller från Almqvist till Stoor med Ingrid Elam och Jerker Virdborg som redaktörer. På ca 700 sidor kan du läsa ett antal goda noveller där knappt någon av de kanoniserade klassikerna saknas liksom inte heller ett representativt urval av de yngre. Dock saknas Norlin.

Nå. Men vad om Jag ser allt du gör? Den har sina goda sidor, den har sina förtjänster men jag blir för den delen inte övertygad om det välförtjänta i nomineringen till Augustpriset. I en handfull noveller över bokens drygt 200 sidor låter oss Norlin läsa om det man kan förvänta sig – om kärlek, vänskap, sorg, mans- resp. kvinnorollen och, i den enligt min mening bästa novellen, om allas vårt behov av bekräftelse och kanske tröst. Persongalleriet är väl också det förväntade med en del lite udda existenser. Och inget fel i det.

Norlin skriver bra. Hon har ett rikt språk och det finns inget som skaver utan jag tycker tvärtom att det är ganska så tonsäkert. Hennes handlag är inte heller alls dåligt. Intrigen i de flesta av novellerna, som återger och beskriver olika stämningslägen, är väl så intressanta och vare sig bättre eller sämre utvecklade än annat jag läst. Och ändå. Ändå sitter jag efter läsningen med en undran över varför det inte blev mer, inte blev bättre. Trots att åtminstone två av novellerna är riktigt bra, jag tänker på Bekräftaren och Gå som inleder respektive avslutar antologin och – men med vilken rätt tycker jag det, kan man undra – borde kunna utvecklas till intressanta och kanske viktiga romaner som beskriver allas vårt behov av bekräftelse och våra olika sätt att hantera sorg och död.

Jag ger Jag ser allt du gör betyget tre stars av fem i betyg. Men tycker redan när jag skriver det att jag kanske trots allt är i snålaste laget. Något Augustpris borde den hur som helst inte få i år när flera av de andra  nominerade böckerna enligt min mening är betydligt starkare, men jag hoppas hon får många läsare även utanför den skara som köper hennes skivor. Och kanske är nomineringen pris nog för Norlin? (Det hjälpte för min del inte ens att Hoting här och därmed märkligt nog i ytterligare en av årets böcker får sin berättigade plats i samtidslitteraturen).

 

Stefan Lindberg - Splendor.

 

Det var en afton i början av maj, skulle man kunna säga. Men året är 2017 och så långt från Röda rummet man kan komma. Författaren Stefan Lindberg sitter då en majkväll på ett sunkigt haks uteservering i Stockholm och träffar där på en man som säger sig heta Mathias Splendor Johansson. Och därmed rullar intrigen i Lindbergs roman Splendor i gång.

Men vem är då Stefan Lindberg? Själv har jag bara ett vagt minne av att ha läst recensioner av några av hans böcker, men har inte skaffat någon innan nu Splendor. Lindberg, visar det sig, är både författare och dramatiker med en ganska omfattande och uppskattad produktion bakom sig sedan debuten 1999. Priser har han fått. Nominerad till välrenommerade litterära priser har han varit och är nu aktuell som nominerad till Augustpriset 2020.

Men vad om boken? Baksidestexten hävdar följande: ”Splendor, Stefan Lindbergs sjätte skönlitterära bok, spränger autofiktionens gränser och försätter läsaren i ett tillstånd av absolut och hallucinatorisk närvaro”. Sådant låter sig ju sägas, men är det särskilt begripligt. Kanske, kanske inte. Men inte för mig i vart fall.

Böcker med autofiktivt tema kan mycket väl vara intressanta att läsa, men Lindbergs metod att utan någon rimlig – eller i vart fall för mig synlig - koppling till bokens intrig blanda kända, okända eller gissningsbara namn blir för mig bara förvirrande och irriterande. Intrigen som sådan tycks luta sig starkt mot Lindebergs eget liv. Tycks – men vad vet jag egentligen om det. Och för mig som läsare blir det dessvärre dessutom relativt ointressant. Och svårtytt. Och inte blir det lättare av att Splendor inte bara är en autofiktiv berättelse – den är en autofiktiv metaberättelse. Författaren Stefan Lindberg låter oss nämligen följa romanfiguren Stefan Lindberg medan han skriver den text som vi precis har framför ögonen. Intressant förvisso, men svårhanterligt också för en författare bättre än Lindberg.

Ola Julén, Daniel Sandström och andra som nämns vid namn vet jag ju vem de är. Linda och Karl Ove likaså, gissar jag. Men P och fler därtill? Och på vilket sätt Lindbergs barn egentligen spelar en roll i boken eller bara nämns av honom som ett slags offer på autofiktionens altare vet väl bara författaren, hans fd fru och barnen själva, men ständigt återkommande är de i vart fall. För mig som läsare blir det faktiskt inte särskilt viktigt, eftersom vare sig författaren som person eller de människor han beskriver sig vara omgiven av kommer att bli särskilt angelägna eller intressanta. Må gud hjälpa mig, men så är det. Fast något måste han ju ha menat med nämna dem, när han nu säger sig skriva autofiktivt och inte en renodlad fiktiv roman. Vill han ge oss läsare en slags närvaro? Vill han låta oss förstå hur han kämpar mot demoner av olika slag? Vill han skriva in sig i en litterär tradition? Vill han bara göra sig märkvärdig?

Men Lindbergs metod blir för mig bara ett sätt att exkludera den intresserade läsare som tråkigt nog bara i all stillsamhet vill sitta och läsa en förhoppningsvis god bok och tänka lite, kanske lära sig något men inte minst förvänta sig något mer än att känna sig dum och lite onödig och exkluderad. Lindberg skriver mer för sina polare i Stockholms innerstad än för den läsare som kan råka bo i Bromma eller Hoting. Känns det som. Fast nu är jag säkert okänslig och orättvis.

Men vad om bokens intrig? Ja, man får väl säga att den är någorlunda fascinerande men svårbegriplig. För att inte säga understundom obegriplig. Fast sånt kan ju vara tilltalande och utmanande för en läsare, givet att författaren ändå lyckas hålla samman story och intrig på ett hållbart sätt. Men Lindberg gör ju inte det enligt min mening. På ett ställe i boken låter författaren Stefan Lindberg romanfiguren Stefan Lindberg säga ”Så tänkte jag. Förvirrat.” Och så blir också läsare – förvirrad.

Ja, vad ska då denna förvirrade läsare tänka och göra. Vem vet. Men i vart fall jag lämnar romanfiguren Stefan Lindberg, den märklige och mystiske Splendor och alla kända och okända namn bakom mig och går ut i friska luften, sätter mig på ett café och beställer en dubbel espresso och hoppas att inte stöta på den vandöde Mathias Splendor Johansson. Men först efter att ha gett Splendor tre stars av fem i betyg.

Nå. Men vad ska man tro om Augustprisnomineringen? Ska Stefan Lindberg så småningom gå hem med statyett och pengar? Nej, inte om jag skulle få bestämma. Men jag får ju inte det. Så den som lever får väl se.

Klas Östergren - Renegater.

Jag är Augustprisambassadör för den skönlitterära klassen i år, och ska väl som sådan berätta lite om de nominerade böckerna. I år har jag redan läst två av dem och en av dessa böcker är Klas Östergrens Renegater. Jag lägger här ut en favorit i repris, dvs den text jag skrev om boken för någon vecka sedan.

När jag nu läser om kommentaren, så inser jag att jag kanske borde ändra en eller annan rad i den. Men varför det egentligen. Så - håll till godo.  

Först som sist – vad är en renegat? Ja, den som verkligen vill veta går förstås in på Svenska Akademiens hemsida, eller direkt på hennes utmärkta sida svenska.se, och lär sig då följande: enligt SAOB ”person som övergår (övergått) från en religiös tro l. en åskådning l. ett (politiskt l. kulturellt o.d.) läger till en annan (ett annat), betraktad ur de tidigare trosmeningsfrändernas synvinkel (i detta avs. motsatt: proselyt), avfälling, överlöpare; i ä. tid sht om person som övergått från kristendom till muhammedanism”; enligt SO ”person som upphört att bekänna sig till viss lära och blir starkt kritiserad för det”; enligt SAOL kort och gott ”avfälling, överlöpare”. Nu vet vi.

Men vem som mer exakt i Klas Östergrens bok Renegater är just en renegat är inte helt lätt att kort beskriva eller ens förstå. Det är väl en eller en annan. De eller de. Den eller den. Kanske författaren Klas Östergren. Kanske den person som i boken kallas Klas Östergren. Kanske den person som i boken kallas herr Styvrepe. Kanske Henry Morgan. Kanske … Den kalenderbitare – dvs. den som enligt SO ”intresserar sig och har gott minne för uppgifter i kalendrar och annan statistik” - som vill veta mer exakt hänvisas kort sagt till boken. Skriv gärna till mig och berätta om du kommer på ett bra svar.

Men vad om Klas Östergren, författaren. Eller om man så vill författaren, översättaren och manusförfattaren. Ja, han är en 65-årig man som nu är bosatt i närheten av Kivik med sin familj (i likhet med, kan nämnas, allas vår Ulf Lundell). Han har gjort ett sällsamt gästspel i vår avhållne Konungs Akademi, den för snille och smak, och är väl för många känd för just det. Men för fler ändå mer som också författare. Han har sedan debuten 1975 skrivit inte mindre än drygt 25 egna romaner och gett ut minst en novellsamling. Till detta skall läggas ett antal samlingsutgåvor, filmmanus och inte minst översättningar, bl.a. Ibsens dramatik med också en hel del annat. Produktiv således. I min bokhylla trängs de flesta av hans böcker och mår gott.

Han har också upprepade gånger prisats för sin gärning, t.ex. med Samfundet de Nios stora pris. Något Augustpris har han såvitt jag kan erinra mig ännu inte fått. Kanske dags nu med Renegater. Vem vet vad som rör sig i huvudet på den gode Augusts prisuttolkare. För märkligare ting har ju hänt – Kristina Sandberg fick ju priset för sista delen av sin hyllade romansvit om hemmafrun Maj, den del i sviten som åtminstone enligt min mening var den svagaste, så priset kan ju mycket väl – och i så fall med all rätt - uppfattas som ett för hela sviten. Så varför då inte 2021 ge Östergren ett Augustpris för den samlade trilogin Gentlemen, Gangsters och nu Renegater. Ja, varför inte. Inte många, mer än kanske en och annan gammal kollega i Akademien, skulle ha några invändningar mot detta tänker jag mig. August själv skulle säkert applådera.

Nå. För så är det – Renegater är en del av en trilogi. Den första delen Gentlemen som kom 1980 blev en omedelbar succé och har blivit vare sig mer eller mindre än en svensk klassiker. Tjugofem år senare kom uppföljaren Gangster och så nu 2020 Renegater. Dessa tre böcker är ett samlat styrkebesked av en av våra stora författare. Det finns, tror jag att jag vågar påstå, vissa gemensamma drag i dem. De är kompositionsmässigt någorlunda intrikata, stilistiskt väl sammanhållna, själva storyn i dem är både humoristisk, samhällskritisk och – inte minst viktig – trovärdig och intressant och de är alla tre fanimig underhållande; det finns i dem en berättarglädje som ingen kan undgå att notera. Om hur många ens enskilda böcker av andra författare kan man säga detsamma.

En hel del förstås, om än i olika grad. Men att i en trilogi hålla samman story och språk och utveckla och fördjupa romanfigurerna och därmed behålla läsarnas intresse, som Östergren nu gjort, tror jag inte många mäktar med. Denne man, denne Klas Östergren, ska vi alla värna som den sista droppen vatten. (Ett uttryck jag lånar från en annan svenska författare. En som inte är lika bra som Östergren men läsvärd ändå; åtminstone en mulen dag då annat inte står till buds. Och som i likhet med mig inte räds överord).

Men vad om Renegater? Det är en intelligent sammansatt bok med lite inbördes till synes disparata delar som till slut ändå i Östergrens hand blir till en sammanhållen bok om tillståndet i fosterlandet. Östergren för oss genom boken fram till det oundvikliga slutet där han sitter med sin fru, kvinnan utan namn, och gråter vid det på deras gård nu av honom nersågade vårdträdet. Och även läsaren har då en tår i ögat.

Fram till dess har Östergren fört oss genom olika samtidshändelser där jag tror han vill illustrera ett slags upplösning av kontraktet mellan oss vanliga dödliga och makthavare på olika nivåer. Det må vara t.ex. statsministrar, industriföreträdare, påvar i Akademien, mer eller mindre hemliga företrädare för den djupa staten. Och fler därtill. Allt förstår man inte från det perspektivet, från den utgångspunkten. Mer än kanske en bärande sak – det finns mellan oss, de vanliga dödliga, en insiktens sammanhållning som för oss vidare och lämnar makthavarna bakom oss. Vi har kraften, tanken och det intelligenta resonemanget på vår sida. Vi gör våra offer men lever, överlever. Så läser jag Renegater. Antagligen har jag missförstått det mesta. Men gör det något? Nej. Den goda litteraturen ger oss det vi vill att den ska ge oss.

Men en sak kan väl alla läsare vara överens om, förutom att Östergren i Renegater ger oss en hållbar, bärande och intressant story, och det är att hans språk, hans språkdräkt, närmast är i en klass för sig. Han är ju inte ensam om att skiva bra. Han är inte ensam om att i en text kunna föra in resonemang om sådant som ligger i utkanten av själva storyn men som ändå fördjupar den. Och därmed stärker läsarens sinne och intresse. Han är inte ensam om det. Men han är en av få. Kanske den bäste.

Nå. Men vad om den del i boken som uppmärksammats en hel del, dvs. den som i boken kallas Rapport och som handlar om hans tid i Svenska Akademien. Den, vill jag betona, är inget löst bihang eller tillägg, den är en naturlig del i själva den story Östergren vävt samman. Är då allt i den sant? Möjligen, möjligen inte. Antagligen, antagligen inte. Vem vet det förutom de som under en period suttit i stormens öga eller virvlat runt i dess utkanter. Men Östergren ger oss sin bild av vad som hände, hur han själv resonerade och varför ett utträde för hans del var oundvikligt som bär sannolikhetens prägel. Därmed nog sagt om det. Förutom att det är näst intill njutningsfullt att läsa om de sågningar utmed fotknölarna som drabbar bl.a. Herr Styvrepe (dvs. allas vår Horace) och inte minst hans fd hustru, rättshaveristen. Och minsann om inte den blivande kulturprofilen skymtar bakom ett draperi på krogen Prinsen.

Denna långa drapa närmar sig sitt slut. Vad återstår? Mer än att konstatera att det dröjde häpnadsväckande länge innan samtidsordet luguber dök upp, att metropolen Hoting äntligen fått sin plats i litteraturen och att ett betyg annat än fem stars av fem är helt omöjligt.

Kanske också, och nu vänder jag mig till mina kamrater i karantän, att läs den långsamt och njutningsfullt – den är på 747 sidor – och du har att göra ett par veckor. Och kan temporärt glömma allt snack om att man måste krama barnbarnen för att vara en riktig människa. Det är gott, det är det, men annat får duga så länge i dessa tider. Du kan väl, generationskamrat, stava till Face Time? Om inte, så fråga ett barn eller barnbarn till råds. Dom kan, som du vet, allt.