Lena Andersson - Utan personligt ansvar.

Lena Andersson har skrivit en ny bok lik den tidigare Egenmäktigt förfarande. Om den skrev jag på siten Boktipset, den numera tyvärr minst halvdöda, såhär: Om detta att drabbas av kärlekens enögdhet eller kanske blindhet har Andersson skrivit en bok som borde läsas av alla. Både av den som älskar och den som inte gör det. Båda borde kunna få en ökad insikt om att vare sig ord och förnuft eller likgiltighet och passivitet kommer att räcka som en sköld mot den verklighet som till slut tränger sig på och kräver ett avgörande. Till sist står man där ensam med frågan "Vad vill jag?"

Högtidligt och inte så lite kryptiskt, det medges. Men jag tyckte om boken och gav den fem stars av fem. Och detta redan innan den fick sitt Augustpris. Och framförallt innan Roy Andersson kletade ner den genom sitt antagande – eller förhoppning? - att han var förlagan till den manliga huvudperson Hugo Rask.

Nu har hon alltså skrivit en ny bok på samma tema – Utan personligt ansvar. Här möter vi åter den intellektuella Ester Nilsson. Fem år har gått sen sist. Nu blir hon osannolikt nog förälskad i en trögfotad och trögtänkt halvt misslyckad skådespelare, som i boken heter Olof Sten. Denne Olof framställs som så satans dum och intellektuellt förvirrad att jag inte kan tänka mig att någon eventuell gammal älskare till Lena Andersson överhuvudtaget vill ställa sig upp och med ena handen på hjärtat och i den andra hållandes en dödskalle högtidligt deklarera ”Olof Sten - c´est moi!”. Fast vad vet man.

Ester Nilsson blir således förbehållslöst förälskad i denne gifte Olof Sten. Vad han blir är inte helt lätt att se. Kanske blir han lite betuttad, kanske förvånad att någon kan se något i honom, kanske tycker han att han vill ha någon vid sidan om som omväxling till hustrun, kanske tar han bara ett tillfälle i flykten. Kanske – men en sak är säker. Förälskad blir han ju inte. Antagligen bara kåt. Och skilja sig från hustrun har han ingen som helst tanke på. Trots att det är just detta som Ester tror och hoppas på. Och in i det sista klart och koncist med stor intellektuell skärpa berättar för Olof. Allt är i detalj beskrivet i boken på både längden och tvären och sida upp och sida ner.

Detta kan ju låta lite tjatigt, men är alls inte så. Det är faktiskt en fröjd att läsa hur Andersson låter den stackars Ester vrida och vända på varje ord och varje gärning, varje uteblivet ord och varje utebliven gärning från Olof och hela tiden tolka allt till det bästa. Trots att den sk väninnekören även denna gång, precis som i förra boken, med stor tydlighet låter förstå att Ester också nu är ute i ogjort väder. Till råga på allt under drygt tre år.

En av dem frågar vid ett tillfälle om Olof ”tänker bra”. Och när Ester då svarar att han ”leker bra och lyssnar bra”, så svarar väninnan insiktsfullt att detta ju inte räcker för Ester. Vid ett annat tillfälle frågar en annan väninna om Olof helt enkelt inte bara är en stor skitstövel. Ester blir då oerhört upprörd och hotar att bryta. Med väninnan! Är det inte sådant och annat liknande som kallas kärlekens blindhet? Det som vi läsare har förstått redan från sidan ett att Ester svårartat lider av.

Men allvarligt talat - finns det inte en liten Ester och en liten Olof i oss alla. Nog är det väl så om vi nu tänker efter och rannsakar vilka sår i hjärtan och njurar vi kan ha lämnat efter oss på vår mödosamma livsstig. Själv kan jag, efter ett visst besvär förstås, vagt erinra mig en och annan fröken, och kanske också en fru, som vid någon tidpunkt kan ha tyckt att jag var världens bästa Olof. Men det gick väl över. Hursomhelst så är allt preskriberat sedan länge. Och jag vill gärna tro att jag inte var lika känslomässigt avtrubbad som den gode Olof. Inte då och framförallt inte nu.

Men hur gick det då för Ester? Det gick bra. Hon nyktrade till slut till – äntligen utbrister säkert alla läsare! - och bröt med  Olof. Dessvärre blandade hon in Olofs fru i detta, vilket kanske gjorde att brytningen blev inte bara definitiv utan också dramatisk. Och Olof visade på olika sätt vilken skitstövel han var innerst inne.

Men vad kan bokens Ester ha lärt sig av det som var och hur det blev. Dessvärre ingenting, tror jag. Har man som hon tycks ha ett vidöppet hjärta som går igång bara den till synes rätte karlen visar sig så hjälper nog ingenting. Inga nyktra tankar, inga goda råd, inga dyrköpta erfarenheter. Men Ester kan kanske skriva en liten självhjälpsbok – till sig själv och alla sina medsystrar. Och kanske träffa en ny man som inte heter eller är som Hugo och Olof. Denne Olof däremot är bortom all hjälp. Han och hans bröder i kärlekens irrgångar kommer, bildligt talat, att sitta på parkbänken och mata Roy Anderssons duvor och ha ett tummat exemplar av Esters bok i kavajfickan. Men ändå ingenting förstått.

Jag gav Utan personligt ansvar fem stars av fem. Och rekommenderar den för alla både vilsna älskande utan karta och de som vilar trygg i en bra relation. Jag hoppas också att böckerna överlever både en och två bokrealisationer utan att kastas i tuggen. 

Varför inte nu lyssna på Alabama Blues Machine – Black Widow Baby

Steve Sem-Sandberg - De utvalda.

 Jag läste Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Lódz” när den kom ut 2009. När jag nu köpt hans senaste bok ”De utvalda”, läser jag på omslaget att den är ”ett nytt kapitel i Steve Sem-Sandbergs pågående roman om Europa under andra världskriget”. Jaha, tänkte jag, om de är på det viset, kan det ju finnas anledning att läsa om ”De fattiga ...” för att se om också jag kan se sambandet mellan böckerna. Eller om påståendet om ”ett nytt kapitel ...” bara är baksidesförfattarens fria fantasier som låter bra och väcker intresse. Men som saknar täckning. Sånt har man ju stött på förr.

 

”De fattiga i Lódz” är en mycket bra bok, som också har fick ett välförtjänt Augustpris året den kom ut och dessutom sålt bra både här hemma och internationellt. Den är bra och hemsk och upplysande. Sem-Sandberg ger en skönlitterär beskrivning av en verklighet vi vet har funnits, dvs. de tyska nazisternas skapande av getton och förintelseläger under andra världskriget. Det getto boken handlar om har verkligen funnits liksom många av de personer som nämns i den. Men ändå är boken en roman, en litterär gestaltning. Sem-Sandberg visar med den vad vi alla vet, nämligen att en bra litterär beskrivning kan ge en extra dimension jämfört med en ren faktabok i samma ämne. Minst lika bra som någon av de bästa av vittnesbörderna från de som var med om helvetet, överlevde och sedan förmådde skriva om sina upplevelser.

I ”De fattiga … ” följer vi in på bara skinnet inte bara den vanlige gettoinnevånarens fasor och totala utsatthet, hens tankar om livet och döden liksom kampen för den dagliga överlevnaden - och här ligger naturligtvis tonvikten i boken - utan också hur en förtroendevald jude kämpar för dem som bor i gettot och ibland förväxlar denna kamp för kollektivet med både reella och förespeglade individuella fördelar som av de tyska herrarna kan ges honom själv och hans familj. Men han blir naturligtvis bara den nyttige idioten, som till slut går samma väg som alla de andra invånarna i gettot – dvs. rakt in i den trånga järnvägsvagn som för också honom och hans familj till gaskammaren. När boken kom ut gav jag den fem stars av fem. Det betyget står kvar vid omläsningen.

Och jag tänker på den när jag ser de ibland välansade, ibland brutalt råa individer bland Sverigedemokraternas representanter i våra olika förtroendeorgan och också i deras väljarkår – alla de som bär svastikan helt synlig eller halvt dold. Även om det faktiskt är svårt att veta hur stor del av framförallt väljarna dessa personer är. Men – blir ändå frågan - har de ingenting lärt? Ingenting förstått? Ingenting läst? Nä – måste svaret bli – det har de inte.

I ”De utvalda” är perspektivet ett annat än i ”De fattiga ...”. Från att sett hur nazisterna tömmer ett helt getto på tiotusentals judar och för dem alla till döden i gaskammaren möter vi nu i och för sig samma grundhållning – dvs. att nazisterna anser sig rätt att förfoga över liv och död för människor man anser vara undermåliga eller på något sätt hota den vita ariska rasen – men i ett mindre, mer individuellt perspektiv. På kliniken Spiegelgrund, som är en del av sjukhuskomplexet Steinhof i Wien, samlas barn som man anser faller utanför det som kan accepteras i nazisternas föreställning om den rena ariska rasen. Det rör sig om fysiskt och psykiskt handikappade barn, barn med sociala problem och barn födda av romer, alkoholister, brottslingar eller av vad som i övrigt uppfattas av degenererade föräldrar. Syftet är att ”korrigera” dem eller, när detta inte går, helt enkelt ta livet av dem. Fast på ett ”anständigt” och ”humant” sätt, förstås. Inte genom att kollektivt och utan åtskillnad fösas in i gaskammaren utan efter bedömning av läkare och formellt beslut av högre instans, dvs. ett anonymt högkvarter i Berlin. Och hemlighetsmakeriet är stort – ingen ska får veta vad som sker på kliniken.

Mördarna är nu inte klädda i skitiga, blodiga uniformer utan i vita stärkta läkarrockar eller vita stärkta sjuksköterskeuniformer. Men i båda fallen handlar bödlarna på order uppifrån. De gör det som de uppfattar som sin plikt. Och vissa gör det för att de uppfattar det som sin rättighet. Den ariska rasen måste ju hållas ren.

Vapnet är nu inte den spetsiga bajonetten som bländar juden i kön till gaskammaren utan sprutan och pillren som dödar utan blodspillan. Offren bränns nu inte i kremeringsugnar där röken förmörkar himlen utan läggs i enkla anonyma gravar inne på sjukhusområdet. Men först har man tagit ut de mördades barnens hjärnor och lagt dem i formalin i glasflaskor för framtida forskningsändamål. Detta ”de dödas arkiv” upptäcktes inte förrän långt efter kriget.

Så gick det till. Men kriget tar slut och tiden för ansvarstagande för vad som gjordes under det kommer. Och det är nu som alla nästan undantagslöst formulerar sitt försvar i termer av att ingenting ha vetat, ingenting ha gjort, ingenting förstått eller i vart fall bara lytt order. För någon eller några räcker detta men för andra inte. Läkarna klarar sig i regel inte utan döms. Sjuksköterskorna gör det i regel utom åtminstone en som tar ett individuellt ansvar för sina handlingar. Och döms till fängelse och vanheder. Hon heter Anna Katschenka.

Det är henne och ett av de intagna barnen – han heter Adrian Ziegler – som står i ett visst fokus i romanen. Katschenka, som i motsats till andra som arbetar på kliniken inte har någon egen nationalsocialistisk övertygelse, plågas hela tiden av vad som sker där och över sina egna handlingar. Ziegler döms av de omständigheter under vilka han råkar har fötts och förföljs av dessa både under sin vistelse på kliniken och i livet efteråt. Båda är offer över omständigheter som de inte alltid kunnat rå över.

Jag gav ”De utvalda” fem stars av fem. Det är en rik och viktig roman där Sem-Sandberg visar oss både krigets helvete och vad som sker med såväl skyldiga som oskyldiga som råkar överleva. Han för oss till det mörkrets hjärta som ligger bara årtionden tillbaka. Och håller samtidigt upp en spegel framför oss och ställer frågan ”Vad skulle du själv gjort under samma omständigheter som gällde då?”. Det är en fråga som vi alla har skyldighet att fundera på och svara på inför oss själva.

Och nu kan den som vill lyssna på Julia Lee – Decent Woman Blues

Andrzej Tichý - Sex liter luft, Fält, Kairos.

Jag vet inte hur länge Nordiska Rådets litteraturpris delats ut. Säkert är det länge. Vi har också haft en hel del svenska författare som fått priset – bl.a. Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf, den ständige P O Enquist men också Sven Delblanc, Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman och Sara Stridsberg.

Pristagare från de övriga Nordiska länderna har jag ännu sämre koll på, men jag vet ju att Sofi Oksanen har fått priset liksom dansken Kim Leine förra året för sin fantastiska bok ”Profeterna vid Evighetsfjorden”.

Så årets pristagare Kjell Westö, nominerad av Finland, är alltså en i raden av flera utmärkta författare som fått detta pris. Jag har ännu inte läst Westös vinnande bok ”Hägring 38”, men återkommer till den i sinom tid. Här och nu vill jag istället lyfta fram en av de författare som Sverige nominerade till årets pris, nämligen Andrzej Tichý – en för allt för många antagligen okänd författare. Och ändå har han fått Borås tidnings debutantpris och dessutom nominerats till Nordiska Rådets pris en gång tidigare. Och hittills gett ut tre böcker på Bonniers och en, ”Omsorgen”, på ett litet förlag i Malmö.

Jag har läst böckerna som Bonniers gett ut och också tidigare kommenterat dem på den nu tyvärr halvdöda litteratursiten Boktipset, som förresten ägs av Bonniers. Jag kommer här att återge de kommentarer till Tichýs böcker som jag lagt ut på Boktipset. (När jag nu läser om dem, så tycker jag nog att jag kunde formulerat mig lite annorlunda och bättre. Men jag låter dem stå kvar som de var när jag skrev dem. Skämmas får man göra en annan gång …).

Sex liter luft. När huvudpersonen vaknar har en apokalyps inträffat - eller har han bara blivit galen? Svårt att veta. Trots en intelligent och spännande uppbyggnad blir romanen till slut lika svår att förstå som omslaget är att läsa. Och detta trots att huvudpersonen har det franska "fin" inristat i pannan. Jag gav boken fyra stars av fem.

Fält. Två personer, eller är det egentligen inte bara en?, som bär allas vår svarta sorg på sin krumma rygg och deras/hans/hennes resa genom inre och yttre exil till och kanske också igenom psykosen. En skildring av en ständigt pågående apokalyps. "En vit fläck på marken i form av en människa" - läs boken och du förstår. Jag gav boken fem stars av fem.

Kairos. Det är en spännande och intellektuellt utmanande bok som tar sin tid att läsa, särskilt som textmassan ibland är avstyckad och korthuggen. Den är - om man väljer att läsa den så - som en slags idé- eller lärobok om möjliga vägar ur det kaos och den förvirring som Tichý menar präglar vår tid. Förutsatt då att vi - du, jag, våra förvirrade ledare, intelligentian - förmår se ett mönster i det kaos av händelser som präglat vår dåtid och präglar vår nutid. Ett mönster som kanske kan ge oss en hänvisning om en annan möjlighet, en annan väg. Boken är alltså en både sorgsen och argsint bildningsroman - annorlunda än annat du läst - som pekar på behovet av kamp, attitydförändring, kunskap och revolutionära förändringar av liv och samhälle. Men läst så, är den också en hoppfull bok. Jag gav boken fem stars av fem.

Så kamrater och ev läsare av detta inlägg: Andrzej Tichý är en författare som bör läsas.

Och varför inte nu lyssna på Traditional – Sorgen och glädjen

Peter Englund - 1914. Stridens skönhet och sorg. Första världskrigets inledande år i 68 korta kapitel.

Redan när Englund år 2008 gav ut ”Stridens skönhet och sorg. Första världskriget i 212 korta kapitel” tänkte jag mig att det kunde vara ett försök för historikern att närma sig skönlitteraturen. Boken är ju som bekant inte en historiebok i gängse mening. Vi kan inte läsa om krigets orsaker, dess förlopp, hur det slutar och vilka efterverkningar det fick. Detta förutsätter Englund – rätt eller fel – att vi som läsare behärskar någorlunda. Och det gör vi kanske. Åtminstone när vi läser den första boken ”Stridens skönhet och ...”. Där kan vi någorlunda se det stora sammanhanget från det perspektiv Englund gjort till sitt – dvs. att genom nedslag i olika personers vardag under kriget följa dessa och på så sätt se och förstå hur kriget gick både i stort. Och inte minst för dessa personer.

Ständig också som författare. Och flitig.

Detta blir inte riktigt lika enkelt när Englund nu ger ut samma bok igen men denna gång utökad med avseende på de personer han kommer att följa under krigsåren och dessutom med ett band per år som kriget varade. Jag har nu läst del ett - ”första världskrigets inledande år i 68 korta kapitel”. Att jag tycker att det blev lite svårt med överblicken behöver naturligtvis inte bero på Englund utan snarare på mig. Det var som att läsa om en gammal omtyckt bok. Man vet vad som skall ske och ögat glider lätt över ord, rader och sidor medan hjärnan kanske nu – i motsats till när jag läste ursprungsboken – esomoftast tänker mer på om det finns mjölk i kylskåpet och vad vi skall äta till middag. Men detta säger väl mer om mig än om Englund och hans stora ambitiösa och viktiga projekt. Tror jag.

Englunds perspektiv är alltså den enskilde mannens och kvinnans. Hur upplevs kriget och dess vardag när man t.ex. är en 10-årig flicka vid namn Elfride Kuhr, heter Frans Kafka eller Robert Musil, bär de ståtliga namnen Andrej Lobanov-Rostovskij eller Kunigunde von Richthofen eller tom är svensk och heter Elow Nilsson, för att nu inte nämna alla de andra vi får följa. På så sätt kan man säga att Englunds bok lite påminner om den gamla kultklassikern ”Sveriges historia”, ritad och berättad av Annika Elmqvist och Pål Rydberg. I den boken får vi följa ”folket, vanliga människor som du och jag, som har drivit utvecklingen framåt”. Till skillnad då från den gamla vanliga synen i (de svenska) historieböckerna, där tyngdpunkten mer låg på kungarna och deras frillor.

 

Men Englunds bok är naturligtvis annorlunda och har inga ambitioner att ge en oss en annan syn på vad som faktiskt skedde under första världskriget. Men hans perspektivförskjutning är viktig och intressant. Och det är dessutom närmast en njutning att läsa Englunds språk. Men det har det å andra sidan varit genom hela hans författarskap. Borta är det magistrala tonfall som ofta funnits i andra både väl- och erkända historieböcker. I stället har vi fått ett nästan skönlitterärt anslag som känns välgörande.

Det enda jag för egen del saknar skulle vara en något utökad kronologiförteckning. Krigets sammanhang och hur det förlöpte försvinner lite i mängden av de enskilda personernas upplevelser. För inte ska jag väl som någorlunda historieintresserad läsare behöva begå dödssyndernas dödssynd, dvs. konsultera Wikipedia? Nej, det ska jag inte behöva.

Nå. Nästa år kommer boken som kan komma att heta ”1915, första världskrigets andra år i …” . Ska jag läsa den också? Ja, det ska jag väl. Tror jag. Hoppas jag. Jomenvisst ska jag det. Men jag får då nog koncentrera mig lite mer på texten och mindre på vad som kan finnas i mitt kylskåp.

Jag gav 1914 Stridens skönhet och sorg Första världskrigets inledande år i 68 korta kapitel fem stars av fem.

Men varför inte nu lyssna på Barbara Dane – Bitter Rain

Sara Stridsberg - Beckomberga. Ode till min familj.

 Sara Stridsberg är en vår samtids största svenska författare. Jag har läst hennes tre tidigare romaner och fick de inte fem stars av mig då, vilket kan hända, så borde de haft det. Vissa romaner växer i minnet, hågkomsten av dem mognar, betydelsen av dem blir större. Stridsbergs romaner är sådana.

Hennes senaste bok heter ”Beckomberga. Ode till min familj” och hon beskriver där varför hon tillbringade delar av sin barn- och ungdom på gamla Beckis. Det har även jag gjort, dvs. tillbringat delar av min tid på Beckomberga. Inte av de skäl Stridsberg hade – hennes egen pappa var intagen där periodvis och på så sätt har romanen en viss koppling till Stridsbergs eget liv – och inte heller var jag där i blomman av min ungdom direkt. Snarare tvärtom. Stridsberg berättelse utspelas vid tiden strax innan de slutna mentalsjukhusen i stor utsträckning las ner och ersattes av olika former av öppen psykiatrisk vård. Beckomberga var ett av dessa sjukhus. Om psykiatrireformen, och det sätt den genomfördes på, var bra eller inte diskuteras som bekant fortfarande. Stridsberg berör i sin bok också denna förändring av psykiatrin i bl.a. inskjutna återkommande berättelser om ”den sista patienten”. Som det mycket riktigt också går åt helvete för.

När jag var där, var psykiatrireformen sedan länge genomförd och sjukhuset i stort tömt på

patienter. De var istället ersatta av välmenande och på alla sätt både välansade och välkammade byråkrater, anställda på ett av Stockholms läns landstings dåvarande sk sjukvårdsområde. Det var dessa förträffliga personer jag av och till träffade i min egenskap av företrädare för en av personalgrupperna. Som sådan har jag varit på både ”Stora Mans” och ”Stora Kvinns”, om än mestadels i det sk Klockhuset. Det var där den administrativa gräddan då satt. All gammal ångest liksom minnena av både alla övergrepp som begicks där men också den stora gemenskap som trots allt kunde odlas mellan bl.a. patienter på gamla Beckis var då sedan länge bortskrapad och övermålad.

Men det var då. Nu drivs i delar av lokalerna bl.a. geriatrisk vård, men under ett helt annat namn och med annan huvudman än landstinget (tiderna är ju numera sådana gubevars). Men hos många, inte minst äldre, lever fortfarande namnet Beckomberga sjukhus, och hågkomsten av vad detta en gång stod för, kvar. För dessa känns det inte riktigt kul att tillbringa en eller annan vecka på ”Beckis”, om än numera bara för att t.ex. återhämta sig lite efter en bruten lårbenshals. Jag har det från säker källa. Men den känslan suddas säkert ut efterhand. Kanske inte minst eftersom de gamla byggnaderna nu till stora delar byggs om till bostäder. Tillsammans med de redan ganska nybyggda som finns inpå knutarna, bildar de ett nytt kvarter med en hel del av den gamla parken kvar. Fint som snus ska det visst bli. Och säkert dyrt. Och antagligen bostadsrätter. Så någon gammal vilsen fd patient som lodar omkring i parken och skymmer sikten kommer det inte att finnas.

Nu var det ett tag sedan jag var på Beckombergaområdet. Så jag åkte dit. Vädret var inte det bästa och inte tiden i övrigt heller för den delen. Intrycket som jag nu fick, säkert delvis suggererat av Stridsbergs bok, var ganska så dystert. Trots de glada ropen från ett dagis, de ganska livfulla stegen från elever på en privat skola och att Klockhusparken i stort var orörd. I övrigt var det mest en enda stor bullrande skitig byggarbetsplats. Namnet Beckomberga sjukhus var som borta med vinden – utom förstås de i guldbokstäver på entrén till gamla Klockhuset. Men det är väl bara en tidsfråga innan också de är bortskrapade. Och visst ser jag – strax bortom det gamla kapellet - spår efter Jackie, flickan i berättelsen, Jimmie Darling, hennes pappa, Lone, hennes mamma, Marion, Jackies son senare i livet och dr Edvard Winterson, sjuksköterska Inger Vogel, patienten Sabina och Olof, den siste patienten. För att inte tala om hustrumördaren Paul. Visst gör jag väl?

Entrén till Klockhuset. 

Det gamla kapellet.

Här låg han - Jimmie Darling.

Men boken då? Och varför ”Ode till min familj”? Ja, det senare kan väl egentligen bara Stridsberg svara på. Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder ordet ”högstämd tanke- eller hyllningsdikt” och då ofta med antika förebilder, t.ex. ”Schillers ode till glädjen ...” eller den klassiska ”Ode till en grekisk urna”, som är den svenska översättningen av en dikt av John Keats. Det kan också i mer överförd mening avse en hyllning till någon eller något. Det är väl så Stridsberg vill vi ska uppfatta ordet, gissar jag.

Kanske en hyllning till familjen alltså. Möjligen sin egen i verkligheten. Romanens Jackie och hennes familj måste beskrivas som trasig, med både en mamma och pappa som av olika skäl sätter sig själva före både familjegemenskapen och inte minst före Jackie. Ett ode till en sådan familj blir något motsägelsefullt. Om Stridsberg nu inte med familj menar den miljö och de personer Jackie träffade under sina många besök på sjukhuset när pappan var inlagd. För många av dessa intagna måste ha påverkat flickan Jackie på ett helt annat sätt än hennes föräldrar kunde eller orkade i vardagen och med vardagens alla krav. På många av de hon mötte på sjukhuset, inte minst pappan i romanen, slösade Jackie en förbehållslös ömhet eller ömsinthet och fick också tillbaka både en slags gemenskap, en insikt om innebörden av tillit och kärlek men också en egen erfarenhet av att allt man tycker är viktigt helt plötsligt kan slås sönder av krafter som ligger utanför den egna kontrollen. Det är också här hon möter den fysiska kärleken på ett sätt som – jag menar det verkligen – är rent sinnessjukt.

Så skulle jag tro att Stridsberg kan mena. För det är Beckomberga sjukhus som är denna romans epicentrum. Runt den rör sig i korta, snabba ibland nästan skissartade, ofta lyriska, lika ofta drabbande berättelser som bildar en helhet som belyser både psykiatrin på tiden fram till ca 1990, hur personer som hamnat där kunde eller inte kunde leva ett värdigt liv och inte minst hur Jackie, hennes pappa, hennes mamma och så småningom en egen son till Jackie dyker in i och ut ur pappans psykiska sjukdomen. Det är pappan som är eller blir den sjuke, men hela familjen påverkas naturligtvis av den. Och det är Jackie som är berättelsens nav. Frågan Stridsberg ställer är hur hennes erfarenheter från den tiden stannar i henne och hur de påverkar hennes liv som vuxen och förälder till ett eget barn. Alltså inte om utan hur.

Hon är i boken först barnet, och sedan den vuxna kvinnan, som med hoppets oskuldsfulla naiva ögon iakttar vad som sker. Hon ser patienterna – och sig själv – som märkta av en osynlig men påtaglig plåga som man lever med efter bästa förmåga med eller utan sjukhusets hjälp, med eller utan piller och sprutor av allehanda slag. Hon har en alldeles egen särskild känslighet som uppenbarligen appellerar till en del av patienterna och som gör att hon får en samhörighet med dessa och också blir delaktig i deras liv. Och drabbas hårt när en dör. Eller när någon helt enkelt bara förflyttas till något annat sjukhus.

Vad Stridsberg säger till oss är att det friska och det sjuka löper parallellt i oss och i våra liv. Vem blir sjuk och varför? Kan det vara så att den som blir sjuk egentligen tar ett större ansvar för sitt och de sinas liv just genom sjukdomen? Ja, tror jag att Stridsberg vill säga oss, så kan det vara. Men inte många förstår det offer den sjuke i så fall gör. Han ser med klara ögon hur alla andra går sina vägar mot framtiden. Och där har han ingen plats. Men vad är det då som skiljer den friske från den sjuke? Från den som likt den siste patienten kastar sig från radiomasten vid Spånga station mot sin död och oss andra som står kvar på marken. Var finns gränsen mellan normalitet och psykisk sjukdom? Det finns förstås säkert de som vet. Men jag vet det inte.

Stridsberg har skrivit en viktig och angelägen bok som måste läsas av många och läsas om av många. Det känns förmätet att sätta betyg på en bok som tycks skriven med ångesten och hoppet i samma tunga andning. Men ändå: jag ger boken fem stars av fem. Och skulle gett den 10 om jag haft en tiogradig skala.

Och nu kan den som så vill lyssna på Wilson – Strange Fruitför Ja, varför inte göra det?

Tidskriften Respons - nr 4 september 2014.

Tidskriften Respons är en helt oumbärlig tidskrift för den som vill hålla sig någorlunda informerad om främst den svenska bokutgivningen inom humaniora och samhällsvetenskap. I den kan du i första hand läsa recensioner av aktuell litteratur men också mer allmänt hållna artiklar, allt skrivet av skrivkunniga akademiker. Sådana personer som vi hela tiden trott att dom måste finnas, men som inte gjort så mycket väsen av sig. Inte vet jag så noga vad som rör sig inom de akademiska kretsarna på våra universitet och högskolor, men nog har man fått intrycket att det är (eller har varit?) mer meriterande att sitta inlåst på tjänsterummet och och låta dammet lägra sig över perukstocken, men förstås understundom dessutom skriva en och annan oläsbar artikel, än att synas i samhället på så sätt att också vi andra inte bara förstår att de finns utan kanske också inser lite av vad de gör. Tidskriften Respons är nu ett, av förhoppningsvis flera, forum för de som vågat öppna fönstret mot oss.

Kay Glans, chefredaktör. Tidigare bla anställd på SvD och Axess.

För just här i denna tidskrift finns nämligen, för att citera Per Wästberg, ”åtskilliga professorer, docenter och doktorer [som] visar utmärkt skrivkunnighet, kritisk hållning och förmåga att sammanfatta komplicerade materier”.

Tidskriften är privatägd men stöttas ekonomiskt av allehanda akademier och vetenskapliga råd och har dessutom ett redaktionsråd som inte går av för hackor, med både professorer och docenter som är spridda över landet. Detta kan borga för att tidskriften mycket möjligt är i det närmaste obligatorisk läsning på våra universitet och högskolor. Den lär alltså överleva. Och nu är det din tur att medverka till det, tycker jag!

Jag har i ett tidigare inlägg – klicka här om du vill läsa det – skrivit lite om tidskriften. Nu vill jag egentligen bara berätta lite om innehållet i det senaste numret – du kan bland annat läsa en intressant, om än kort, artikel om medier och läsning, ett stort tema om första världskriget, recensioner av Sigrid Rausings bok ”Anteckningar från en kolchos”, Thomas Pikettys ”Kapitalet”, Agneta Rahikainens bok om Edit Södergran och Johan Svedjedals ”Ner med allt – essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965 – 1975” (det är i och för sig en recension som jag inte blir riktigt klok på, men vad gör väl det – man behöver ju inte begripa allt). Och mycket annat.

Intresserad? Gör då minst en av tre saker: gå in på tidskriftens hemsida, bestäm dig för att prenumerera eller, med eller utan bihåleinflammation, rusa i väg till närmaste bibliotek. Basta!

Cilla och Rolf Börjlind - Svart gryning.

 Det var en sån dag ni vet. Tjocka i halsen, mos i huvudet, mol i hjärtat, Alvedonen slut, kylskåpet nästan tomt, köksgolvet skitigt och klibbigt och A-M bortrest. Depressionen ligger på lut i maggropen och bara väntar på att anfalla. Förmågan att tänka och känna är nere på nästan noll. Gräsmatten tjock och tovig. Den sista röda rosen slokar. Just då så sitter jag alen på altanen i sommarens säkert sista bleka ljus och försöker läsa X:s senaste roman. Det går inte alls. Jag läser de två första meningarna gång på gång - ”Det är vid radiomasten vid Spånga station, senvintern 1995. Ett ödsligt stelnat vinterlandskap breder ut sig framför honom där han klättrar uppför masten i de isande vindarna. Kroppen är gammal ...”. ”Det är vid radiomasten vi Spånga station, senvintern ...”. ”Det är vid radiomasten ...”. Men kommer inte vidare.

Nä, tänker jag, inte fan ska jag förstöra en sannolikt mycket bra roman med förkylning och dåligt humör. Så vad göra? Jo - in i bilen för att sedan med i det närmaste laglydig ilfart köra till vårt kära relativt nyrenoverade – fast allt tommare på både butiker och köpare - köpcentrum, i tidens anda omdöpt från Vällingby centrum till Vällingby city (och som förresten inte ligger särskilt långt från Spånga station … eller för den delen Beckomberga sjukhus ...), och in i den kombinerade bok-, pappers- och barnklädeshandeln (sic!) för att, efter att ha väntat ofattbart länge på att betala i den nästan tomma butiken, snabbt rusa ut med första bästa deckare jag la händerna på. Det var Svart gryning av Cilla och Rolf Börjlind. Det kunde blivit vilken annan som helst.

Sen hem igen, men först efter att ha blivit lite mentalt ompysslad av den vänlige ägaren till ett av konditorierna i vårt folktomma sk city. 64 spänn som vanligt, men det var det värt. Vad går upp mot lite smålankigt kaffe och en torr kaka? En hel del faktiskt, när man tänker efter, men inte just denna dag. Liksom för den delen många andra dagar. Jag göder, långsamt men säkert, både den vänlige mannen och mig själv. Men man kan som bekant inte träna och banta varje dag, säger också min PT.

Nå. Väl hemma, och nu med mitt eget goda kaffe inom bekvämt räckhåll, märker jag att den köpta boken är den tredje i en serie OCH att jag faktiskt har de två tidigare. De var inte så dumma, efter vad jag kan komma ihåg. Men det var det det – vad väntar mig nu?

Det visade sig att boken inte var någon höjdare direkt. Ingen pysseldeckare, ingen hard core heller utan snarare en ganska snäll, vänlig, välmenande sak som puttrar på från det första mordet till upplösningen. Lite politisk är den, för all del, men inte mer än att också den ev. läskunnige sverigedemokraten skulle kunna läsa boken utan att bli alltför förbannad (hen kan ju som vanligt om hen trots allt skulle bli det skylla på massinvandringen …). Jag hoppas att boken inte ska uppfattas som att paret Björling har för avsikt att bli vår tids välkammade Maria Lang eller Stieg Trenter.

Mördaren begår sina mord efter bästa förstånd, om man kan säga så, och allt benas inte riktigt upp förrän på de sista sidorna. Som sig bör. Som i de tidigare böckerna blandas polisarbetet ihop med en fd uteliggarens idéer. Detta var inte riktigt trovärdigt då och blir det i än mindre grad nu. Det hela blir lite väl puttenuttigt när för mycket handlar om den fd uteliggaren, hans vän den fd kriminelle knivkastaren, hans ev. nya kärlek, hans boende, hans obefintliga läsvanor, han gamla goda kompisar från rännstenen och därtill en dansande spindel, polischefens diabetes, polischefens familj och en polisaspirants oförmåga att rätt uppskatta det fagra Skåne. Helt ointressant blir det dessutom när författarna också får till det att mördaren skulle ha ett visst släktskap med den fd uteliggaren.

Större fokus kunde istället lagts på det som jag trots allt uppfattar som de mer bärande elementen i storyn, dvs. en vilja att beskriva att det finns sociala miljöer i vilken sannolikheten är stor att våldsverkare och t.o.m mördare kan fostras och då särskilt om en sådan person kommer i kontakt med våldsamma och intoleranta ideologier som kan samverka med och förstärka tendenser som växt sig starka i barndomen. Här pekar författarna bla. på Sverigedemokraterna. Man kunde gjort mycket mer av detta. Man kunde gjort sådana möjliga samband mycket tydligare och än mer slagkraftiga. Det behövs att någon gör just detta också i andra böcker än de faktaböcker som finns i ämnet. Men man missar den chansen.

Boken måste uppfattas som en mellanbok. Men jag ger den, och då uteslutande för vad jag trots allt uppfattar som författarnas avsikt – dvs. att varna för sådana tendenser i samtiden där, när detta skrivs, ett rasistiskt parti kan bli vår folkvalda församlings tredje största parti - tre stars av fem. Men vem vet – hade jag varit på bättre humör hade jag kanske delat ut fyra stars.

Och varför inte nu lyssna på denna vackra visa: Pelleperssons Kapell – Bedevisa