Åsa Linderborg - Året med 13 månader.

 

Hur många personer känner Åsa Natasja Linderborg? Ja, inte vet jag, men en hel del skulle jag tro efter att nu ha läst hennes dagboksbok Året med 13 månader. Det är ett satans namndroppande på var och varannan sida. Och än fler, skulle jag väl föreställa mig, känner till henne. Hon har ju i många år varit en publik person - känd som Aftonbladets kulturchef och debattör, uppskattad som författare till boken Mig äger ingen och ifrågasatt, får man väl säga, i efterspelet till metoo och Benny Fredrikssons självmord. Och kanske också i samband med de märkliga turerna kring Svenska Akademien runt 2018. Ock kanske internt inom Aftonbladet. Men vad vet jag om just det. Linderborg har nu låtit publicera en något redigerad dagbok över det för henne själv och också den svenska offentligheten konfliktfyllda året från hösten 2017 till hösten 2018. Det är en läsvärd och intressant bok.

Känd, uppskattad och ifrågasatt alltså. Men är det noga räknat tillräckligt skäl nog till att låta publicera en dagboksbok över ett år där hon visserligen både var i stormens offentliga öga och drabbades av en personlig katastrof i och med att hennes man lämnade henne. Ja, jag vet inte riktigt.

Ibland tror jag nämligen att de som av något skäl har det allmänna ljuset på sig under längre och kortare tid föreställer sig att de därmed skulle vara så mycket intressantare och viktigare än vi som dväljs i skuggan. Men som också arbetar hårt, också slås till marken av misstag vi gör i vårt arbete, också drabbas av personliga katastrofer, också kan ha synpunkter på sådant som rör sig utanför vår egen lilla värld. Dessa erfarenheter kan vi säkert formulera och ge uttryck för, men skillnaden är väl att vi inte har en plattform för att få publicerat våra säkert väl så kloka tankar, resonemang och slutsatser.

Med det sagt, så är det förstås på ett allmänt plan trots allt mer intressant att få veta och läsa bevekelsegrunder, synpunkter och beskrivningar av ett uppmärksammat och offentligt känt händelseförlopp från den som var med när saker och ting hände. Som, för att ta ett annat exempel, när Klas Östergren nu i sin nya bok Renegater återger nya uppgifter om Svenska Akademien. Eller, alltså, när Linderborg nu ger oss en delvis ny bild av händelser många av oss har en mer eller mindre klar eller kanske diffus uppfattning om. Så jag får väl vika ner mig – det finns trots allt många goda skäl att låta publicera Linderborgs dagboksbok. Och inte min dagbok.

Nå. Vad är det då för en bok Linderborg gett ut? Själv kallar hon Året med 13 månader för dagbok. Det är jag som kallar den dagboksbok. Linderborg har tydligen i alla år regelbundet skrivet just dagbok, dvs. en daglig summering och beskrivning över vad som hänt henne dag för dag. Det är dessa anteckningar hon nu gett ut med, det skriver hon själv, viss redigering. ”Delar av det som jag nu väljer att visa upp har jag något lite färglagt, så att det blir en sammanhängande berättelse för den läsare som jag från början aldrig hade föreställt mig” men också att ”Mycket från dagböckerna är här utelämnat: skvaller och skitsnack, företagshemligheter och förtroenden, olika umgängen, situationer av ömhet, ännu fler krogbesök och blusinköp, större och mindre karaktärsmord, det mesta jag har läst och skrivit, panelsamtal och föredrag, relationen till Aftonbladets alla frilansare, världshändelser”. Alltså sånt som mer eller mindre ingår i varje dagbok. Att hon utelämnar sådant när dagboken nu ges offentlighet är ju inget märkligt. Men hur mycket har hon ”färglagt”, hur mycket har hon i efterhand tillrättalagt och ändrat i någon väsentlig grad, i hur hög grad framstår hon nu som bättre, klokare, visare än vad hon var då, i stridernas hetta. Om detta vet vi inget.

Gör då detta något? Nä, det tycker jag inte. För det mesta hon skriver är intressant och tillika välformulerat. Jag kan inte avgöra om hon i någon avgörande grad lämnat t.ex. händelseförloppet kring Benny Fredrikssons självmord – som jag uppfattar som bokens värkande smärtpunkt - osagt eller tillrättalagt. För mig verkar det inte så. I den delen, och också om annat hon skriver om, verkar hon öppen, ärlig och självrannsakande. Och ger därmed också en delvis annan bild av vad som skedde, vem som gjorde vad och hur man faktiskt kan se på saken. Allt är sällan svart eller vitt. Allt är sällan så enkelt att det kan koncentreras till ord på en löpsedel.

Just en löpsedel spelade tydligen – vilket helt gått mig förbi – en viss roll i efterspelet till diskussionen kring Fredrikssons självmord. Här beskriver hon vad som hände när den formulerades och hur hon i dag ser på den saken. Hon är, trots att det förstås inte var hon som skrev löpsedeln, starkt (själv)kritisk. Och undandrar sig inget ansvar. Om hur många stora och små makthavare kan man säga sådant?

Men Linderborg skriver också om mycket annat som är intressant. Jag vill här bara nämna turerna kring Fredrik Virtanens avgång från Aftonbladet, de förskräckliga händelserna kring Svensk Akademien och de märkliga knytblusaktivisterna, den lika märkliga Cissi Wallin och metoo förstås. Det mesta kring detta är initierat och intressant. Men varför, snälla fru Linderborg, måste jag läsa om ditt sk åldrande och din plutmage. Åldrandet är oåterkalleligt och ofrånkomligt och inget att göra något åt. Ta ett glas vin, läs en god bok och må bra – det är fan så mycket bättre än att stirra ner på magen. Och hör sen!

Men till slut måste man ju ändå ställa sig frågan varför Linderborg låter publicera denna dagbok. Och varför jag köpte och läste den. På den senare frågan finns ett enkelt svar: jag var nyfiken på hur och på vilket sätt hon skulle ge oss sin bild av den verklighet jag sporadiskt och summariskt följt och som är en del av en för all del ytlig och på många sätt ointressant men dock samtidshistoria.

Hennes svar är väl helt enkelt att hon just vill ge oss läsare sin beskrivning av en ganska så omvälvande tid i svensk media- och kulturhistoria. Och det är ju för all del intressant då hon var en viktig sk spelare i den tiden. Men det saknas i boken – och det är för mig en viktig invändning - en samlad diskussion kring hennes egna och för den delen andras texter och dess konsekvenser. Så intressantare hade det ju faktiskt varit om hon gett ut en helt annan bok – en där hon lämnar dagboken åt sidan och skriver en mer renodlad essä- eller faktabok om samma tid. Då hade hon kunnat gå på djupet om olika skeenden och samla sig till en mer sammanhängande beskrivning och analys. Varför gjorde hon inte det. Ja, endast gud, förläggaren och Linderborg själv vet.

Själv vet jag att jag trots allt ger Året med 13 månader fyra stars av fem i betyg. Och hoppas att hon återkommer till tiden och händelserna i en ny bok. En roman kanske. Eller hellre en essäbok.

xxx

”Historien är som ett kalejdoskop, sa jag. Man ser nya mönster så snart man ruckar instrumentet en millimeter”.

”Fåfängt draperar jag mig i bokstäver, nya nästan varje dag”.

Håkan Nesser - Den sorgsne busschauffören från Alster.

 

En gång frågade min boksynte bror mig, efter att han gått igenom min bokhylla, varför jag hade så många böcker av Håkan Nesser. Närmare bestämt nästan alla. Jag blev faktiskt svart skyldig, men såhär i efterhand tror jag att det beror på att jag faktiskt gillade hans första böcker, inte minst Det grovmaskiga nätet och Borkmans punkt. Och sen blev det väl med Nesser för mig som med Olle Hedberg – minns någon honom nu? - för mina svärföräldrar. Den nya boken skulle köpas, läsas fort och fort stoppas in i bokhyllan. Men kanske också för att jag för ett antal år sedan läste en intervju med honom i en tidning där han, om jag nu kommer i håg det rätt, sa ungefär att han först skulle skriva den stora generationsromanen och sedan lägga av. Jag väntar fortfarande på den. Och börjar faktiskt misströsta.

Så i stället har jag tragglat mig igenom bok efter bok – eller, har jag noterat, böcker som han ibland kallar t.ex. kriminalroman, ibland thriller, ibland – som nu bl.a. den senaste Den sorgsne busschauffören från Alster – kort och gott roman. Bakom detta finns säkert en djupt känd tanke, men vilken går mig – som så mycket annat här i livet – förbi. Men den stora generationsromanen har jag hur om helst inte sett till.

Jag uppfattar väl ändå Nesser som en habil författare som oftast kan konstruera en story som känns intressant och lite ovanlig – läs t.ex. Berättelse om herr Roos – och där det märks att han behärskar språket väl även om hans omsorg om både person- och miljöbeskrivning sällan är på topp. Men vad gör väl det. Nesser är ju trots allt i underhållningsbranschen. Värre är väl att han efterhand har fallit in i ett antal stilistiska manér som känns allt tröttsammare att läsa och att han, som jag uppfattar det, inte riktigt orkar hålla ihop sin story på ett någorlunda trovärdigt sätt boken igenom.

Allt detta känns igen också i Den sorgsne busschauffören från Alster. Intrigen är genomtänkt och håller i stort sett till bokens sista sida, även om den sedesamma hustruns eskapader blir uppenbara på ett tidigt stadium för en misstänksam läsare och de penningtransaktioner och namnbyte som avslöjas i slutet inte direkt bär sannolikhetens prägel. Men, som sagt, vad gör det när man är i underhållningsbranschen. Nesser eftersträvar väl bara publikens kärlek - och den är honom väl unt - och inget Augustpris. Värre är väl att han också i denna bok har fallit in i ett gullipluttigt tonfall som känns bedövande. Och att han, värre än då kanske, inte direkt kommer ut som en dialogens mästare.

Men värst är väl kanske att den gamle läraren inte – trots vad jag precis skrev - tycks behärska svenska språket fullt ut. Eller, hemska tanke, är det jag som inte gör det? I vart fall skriver Nesser vid minst tre tillfällen i slutet av boken om ”den berövade änkan”. Efter att ha konsulterat SAOL, SO och SAOB står jag frågande inför vad som menas. Snart tar jag mod till mig och ringer Horace Engdahl. Eller kanske bokens redaktör.

Nå. Men Den sorgsne busschauffören från Alster får i vart fall tre stars av fem av mig, den bedrövade bokhållaren.

Men kan den gamle Fröding spela en roll i boken? Ja, han kan ju det. 

Hilary Mantel - Wolf Hall-trilogin; Wolf Hall.

Hilary Mantel har i hemlandet England från år 1985 och framåt bl.a. gett ut dryga tiotalet romaner och novellsamlingar och också en memoar. På svenska finns hon publicerad sedan 1992. Produktiv är hon således och antagligen likaså läst redan innan hon gav ut den trilogi med Thomas Cromwell som huvudperson som väl får anses vara hennes hittills största både publika och litterära framgång – Wolf Hall 2009 (på svenska 2013), För in de döda 2012 (på svenska 2014) och nu senast Spegeln och ljuset som kom ut i år (2020) både i hemlandet och här hos oss. För de två första böckerna i denna serie har hon fått Bookerpriset och tillhör därmed en mycket exklusiv skara författare - tillsammans med t.ex. Nobelpristagaren J M Coetzee - som fått detta välrenommerade pris två gånger. Att få Bookerpriset en gång är en framgång och ett bevis på litterär förmåga; att få det två är alltså ovanligt, minst sagt. Framgången med de två första böcker har också varit stor både i hemlandet och internationellt och vad som sker om hon skulle få ett tredje Bookerpris för Spegeln och ljuset kan man bara föreställa sig. Spekulationernas vågor går tydligen ganska så höga just nu kring detta.

Här kommer jag att kortfattat skriva några rader om var och en av dessa tre böcker. Det kan ta ett tag innan jag är klar. Men håll ut. Eller strunta i det. Vilket som går bra för min del. Jag skriver här i första hand för mitt eget höga nöjes skull.

Wolf Hall.

Tiden i boken är engelskt 1500-tal. Huvudperson i den är som nämnts maktspelaren Thomas Cromwell men förstås också kungen Henrik VIII, hans två första olyckliga fruar och ett antal av kungarikets övriga kyrkliga och profana potentater. Det myllrar av namn och både reella och fiktiva händelser, så det gäller att hålla ordning på inte bara vad som sker i boken utan också på den egna efterhand lite trötta hjärnan. Det är ingen lättläst bok. Den är på drygt 600 sidor och jag är inte människa att veta om allt som sker i den också har skett i verkligheten och hur mycket som skett bara i Mantels fantasi och skapade värld. Men gör det något? Nä.

Wolf Hall är alltså ingen torr historiebok. Det är en myllrande, spännande historisk roman, full av både väsentliga och oväsentliga detaljer, där personerna får kropp, själ och hjärta och beter sig ädelt, svinaktigt och på alla andra mänskliga sätt. Och krossar män och kvinnor som kan anses spelat ut sin roll eller stå i vägen för maktmännens planer. (Om Den Store Mannen i Väst läst böcker skulle han känt igen sig i både Cromwell och kungen och säkert blivit inspirerad till ett eller annat. Men nu gör han ju inte det efter vad man vet. Läser böcker alltså).

Mycket av historien, den sk verkliga, går mig förbi. Men som litterär beskrivning, som roman, över en tid och maktens agerande är den mycket bra. Vi läser om samtal mellan männen, framförallt männen, som är kvicka, lärda och med svärdseggen lurande under varje mening med syfte att åtminstone bildligt talat hugga huvudet av sin samtalspartner. Och detta på ett språk som är – ursäkta överordet – glimrande och i långa stycken tidstypiskt. Personbeskrivningarna är förstås utmärkta liksom miljöbeskrivningarna. Mantels lärdom känns dock ibland bedövande. Men kan det bli mycket bättre. Antagligen inte. Så fem stars av fem får betyget bli. Men nu måste jag vila min trötta hjärna med en enkel deckare.

Cromwell. 

xxx

”De fuktiga gatorna ligger öde; dimman kryper in från floden. Stjärnorna höljs i fukt och rök. Över staden ligger den söta, ruttnande odören av gårdagens bortglömda synder”.

”I skogen kan man finna sig vilse, utan följeslagare. Man kan komma till en flod som inte finns på kartan. Man kan förlora sitt byte ur sikte och glömma varför man är där. Men kan träffa på en dvärg, eller den uppståndne Kristus, eller en gammal ovän; eller en ny ovän, en som man inte kände till förrän men ser hans ansikte bland de prasslande löven och ser kniven glimma. Man kan hitta en kvinna som sover i en lövsal. För ett ögonblick, innan men inser att man inte vet vem hon är, kan man tro att hon är någon man känner”.

För in de döda.

Se separat kommentar. 

Spegeln och ljuset.

Graham Swift - Här är vi.

Det händer ju lyckligtvis att man då och då helt oförhappandes stöter på ett författarskap man aldrig hört talas om och vars böcker man sedan kommer att tycka mycket om. Såhär på rak arm kan jag t.ex. erinra mig Paula Fox och hennes Förtvivlade människor och inte minst John Williams med Butcher´s crossing, Augustus och framförallt Stoner. Och kanske Graham Swift? Fox och Williams var väl döda och begravda när de till läsarnas och släktingarnas glädje mer eller mindre slumpartad kom att dras fram ur glömskan och spridas world wide. Båda finns till min förvåning fortfarande i pocket på Adlibris och kanske också, större under har väl inträffat, i den fysiska bokhandeln. Båda är läsvärda och bör ingå i varje läskunnigs litterära husapotek.

Graham Swift lever och har, för man hoppas, hälsan och är en generationskamrat till mig. Han är alltså i stadgad pensionsålder, kommer från England och har gett ut ett antal böcker, varav flera finns översatta, och också fått Bookerpriset för Sista beställningen 1996. Men det var väl med Mödrarnas söndag från 2017 som han fick en slags litterär återkomst och dessutom sålde bra. Vilket sedan, gissar jag, ledde till att Här är vi kom att ges ut. Mödrarnas söndag är en ganska bra och läsvärd bok. Detsamma kan inte sägas om Här är vi. Nu är det sagt.

Berättelsen i Här är vi är en i grunden ganska så banal historia som vi tidigare läst om, hört talas om och kanske till och med i delar själva upplevt. Den lille gossen Ronnie skickas som så många andra barn i krigets London till en stödfamilj, rotar sig och lär sig där trollerikonstens ädla hantverk. Tillbaka till London kommer han att träffa Evie som blir hans assistent och Jack, som är konferencier på den föreställning där han uppträder. Ronnie och Evie förlovar sig. Men så inträffar det som inträffar inte bara i böckernas värld utan ibland också i levande livet – Evie och Jack förenas i köttet och kärleken mellan Ronnie och Evie svalnar av begripliga skäl. Innehållet i Ronnies del av föreställningen mörknar också efterhand och blir tillika allt mer märkligt och avancerat. Så tar det tidsbegränsade engagemanget slut. Ronnie försvinner då spårlöst och ingen vet vad han tar vägen. Han återfinns aldrig. Evie och Jack lever däremot vidare och deras gemensamma liv blir lyckosamt och framgångsrikt. Så var det med den saken. Det hjälper inte att Swift i slutet av boken låter den åldriga Evie tänka tillbaka på sitt liv och de alternativa möjligheter som fanns för henne. Nå. Bokens tema kallas på dess baksida ”för ett komprimerat drama om livets avgörande ögonblick, ett litterärt illusionsnummer av högsta klass”. Vilket helt enkelt inte är sant. Enligt min mening alltså. Andra kan som alltid tycka annorlunda.

Här är vi är i stället ett harmlöst litet tidsfördriv, som helt saknar den smärta och tyngd som delvis fanns i Mödrarnas söndag. Gör det något. Nej. Allt man läser behöver ju inte vara av den sort som bildligt talar rubbar Arkimedes cirklar. Lite underhållande strunt är inte att förakta, men det skadar ju inte om språket ändå kan kännas tilltalande, att personbeskrivningarna är åtminstone lite komplexa och själva storyn någorlunda sammansatt, hållbar och trovärdig. Allt detta saknas i Här är vi. Liksom, menar jag, det för en författare så viktiga och avgörande goda hantverket; det som kan göra en relativt dålig bok både läsvärd och intressant.

Boken.

Men, snäll som jag är, tre stars av fem kan den allt få i betyg. Men läs och köp hellre något annat. Varför inte Mödrarnas söndag. Men det har du säkert redan gjort. Varför då inte något av Fox och/eller Williams.

Kerstin Ekman - Händelser vid vatten.

Kerstin Ekman är nu på sitt 87:e levnadsår och har precis publicerat den hyllade essäsamlingen Tulias värld. Innan dessa har hon – om jag räknat rätt – bl.a. gett ut över trettio romaner och essäer och därutöver dessutom skrivit både film- och TV-manus. Och säkert mer därtill.

(Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Hur orkar människan, är en rimlig tanke, inte minst med tanke på att hon under många år befunnit sig i stormens öga – dvs. de konfliktfyllda åren som ledamot av Svenska Akademien. Hon blev ledamot där 1978 som tredje kvinna ever (och då kommer vi ju ihåg att institutionen instiftades 1786), men deltog inte i sammanträdena från 1989 efter att Akademiens majoritet vägrat att uttala stöd åt Salman Rushdie sedan han fått en dödsdom över sitt huvud av de iranska mullorna efter att ha publicerat boken Satansverserna. Formellt kunde hon avgå först 2018 sedan den möjligheten öppnades som en utlöpa av de för Akademien ytterligt pinsamma och besvärande händelserna kring den sk kulturprofilen, Sara Danius m.fl. avgång och att man var en hårsmån från att förlora rätten att dela ut Nobelpriset.

Nå. Jag har nu läst om hennes hyllade roman Händelser vid vatten som kom ut redan 1993. Den har nästan kramats ihjäl av både läsare, kritiker och olika kulturella institutioner. Med all rätt, vill jag tillägg. Hon fick för boken bl.a. Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset och Svensk deckarakademiens pris. Många år senare, närmare bestämt 2012, blev boken dessutom utsedd till den bästa svenska deckaren genom tiderna. Deckare blev alltså den etikett som redan från början kom att klistras på boken, vilket kanske – men nu spekulerar jag förstås – ledde till att de högbrynta sk kollegerna i Svenska Akademien lät den ligga oläst. Men vad vet jag egentligen om den saken. Inget.

Deckare alltså. Och det är också som sådan jag läste den första gången i min relativa medelålder. Men nu vid omläsningen ser jag också andra och djupare kvaliteter i den. Förutom språket och själva den intrikata sk deckarintrigen, som jag förstås märkte redan 1993 även om jag nu tycker mig se dem med ett större djup och kanske kraft efter många års läsning av böcker av allehanda kvaliteter, läser jag naturskildringarna och vad som sker med avhuggning av skog än tydligare och skarpare. Det är ju också teman som Ekman senare kommer att återkomma till i sitt författarskap. Personbeskrivningarna berör mig också nu djupare – ensamheten bland gammpojkarna liksom deras, och för den delen också andras, trevande efter kärlek och gemenskap är starkt berörande. Över landskapet och bygden tycks det mig nu vila en misstänksamhet och misstro; man mer anar än egentligen ser de sneda ögonkasten, man tror sig uppfatta snarare än egentligen höra tystnaden mellan människorna. Men man ser knivarna i männens livremmar. Ändå finns en vilja och önskan bland både män och kvinnor att leva ett liv nära andra och i den bygd man fötts in i, eller i något fall flyttat till, och inte tycks kunna skiljas från.

Detta är ju teman som andra och sämre – men förstås ändå läsvärda – författare knyter an till i denna dag och skördar stora framgångar. Det är dem väl unt. Men deras teman och historier tycks mig ha varit i Ekmans stabila säck innan de kom i deras egen tunnare och skrynkliga påse.

Såhär är det: i tidens första timme, vi talar om början av sjuttiotalet, begås ett dubbelmord i väglöst land nära byn Svartvattnet i det innersta av Norrland. En kvinna och en okänd man mördas brutalt i ett tält. Mordet förblir länge olöst. Men händelsen ligger som ett svart sjok av skuld, funderingar och egensnickrade tankar över bygden. Först 18 år senare närmar man sin lösningen. Då har ytterligare ett mord begåtts. Det första, visar det sig, som en följd av ett vredens och misstänksamhetens misstag. Det andra, visar det sig, som en följd av en mors felaktiga föreställning att hon måste skydda en son. Bitterhet, hårt regn och hjälplöshet sköljer över människorna. Då, när det första mordet begicks, som nu, när det andra mordet begås.

Kan någon som levt i och med detta drama bli lycklig och sams med varandra och tillvaron. Kanske, kanske inte. Läs boken själv och kom till en egen slutsats. Men själv ger jag Händelser vid vatten fem stars av fem i betyg. Har du den inte i bokhyllan får du gå till biblioteket, även om den häpnadsväckande nog också finns som pocket. Läs den långsamt, eftertänksamt och med händelseminnet påkopplat. Den passar alltså utmärkt för dig som sitter inlåst i karantän och kan ägna den odelad tid. 

Du kan, vill jag tillägga, också lyssna på den som radioföljetong i Sveriges Radio P1 i Rolf Lassgårds uppläsning. Det går an, även om det egenlästa ordet enligt min mening är att föredra.

Svartvattnet? 

Karin Smirnoff - Sen for jag hem.

Karin Smirnoff kom 2018 från ingenstans och gjorde succé med boken Jag for ner till bror. Året därpå kom Vi for upp med mor och nu i år Sen for jag hem. Alla tre med den egensinniga Jana Kippo – eller jaanakippo om man hellre vill det - i huvudrollen.

Att säga att en författare som var dryga 50 år när hon debuterar kommer från ingenstans är naturligtvis i sig ett märkligt påstående. Innan dess har hon förstås haft ett annat och lika viktigt liv. Hon är född i Umeå och bor nu – läser jag mig till i all kunskaps moder Wikipedia – i Piteå men har också bott och verkat i Stockholmstrakten, i plattlandet Skåne och i Paris. Nu kallar hon sig säkert, och detta med all rätt, för författare men hennes yrkesbakgrund är onekligen brokig. Hon har bl.a. drivit ett gatukök, en verksamhet som säljer träprodukter och arbetat som journalist. Hon har också av och till läst olika akademiska kurser och det var under tiden hon läste litterär gestaltning i Lund som hon debuterade med den Augustprisnominerade Jag for ner till bror. Var ska hon ta vägen nu? Ja, inte vet jag, men förhoppningsvis fortsätter hon med att skriva böcker. Men från början, har jag läst eller hört, var tanken att de tre böcker hon nu publicerat skulle vara just en trilogi och att hon sen skulle fortsätta med annat skrivande. Vi får väl se i sinom tid.

(Om du vill läsa vad jag skrev om Jag for ner till bror och Vi for upp med mor – och varför skulle du inte vilja det – kan du klicka på följande länkar: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2018/10/karin-smirnoff-jag-for-ner-till-bror.html och https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/08/karin-smirnoff-vi-for-upp-med-mor.html . Jag gav för min del böckerna tre resp. fem stars kan jag väl berätta om du skulle vara nyfiken).

Nå. Men vad om Sen for jag hem. Berättelsen är, får man nog säga, tredelad om än förstås hopknuten – en om hennes tid i Smalånger efter broderns död och vad som efter det händer med henne själv och andra i den lilla hålan, en om hennes helvetestid i Stockholm och en tredje om en kontakt hon får, eller tar sig, med en stenhuggare/konstnär. Alla tre delarna samverkar och påverkar varandra och berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändiga för att försök förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Och vilken det är vet inte läsaren och knappast heller Jana Kippo själv. Det är bara att hoppas att Smirnoff inte får för sig att i en fjärde bok föra berättelsen till ett slags tydligt och tillrättalagt slut där de nu öppna och lösa trådarna knuts ihop. Det vore synd.

Berättelsen i Sen for jag hem är enligt min mening för lång och förutsätter, vilket förstås kan vara svårt att undvika när man uttalat skriver en trilogi, att man inte bara läst de två tidigare böckerna utan också kommer i håg dem till deras bärande delar. Det kan vara svårt nog. Och än svårare blir det för läsaren att begripa varför Smirnoff nu för in nya, och som jag tycker ovidkommande historier eller romanfigurer, t.ex. den unge ensamkommande flyktingpojken som kommer att kallas Noordin. Samtidigt som hon bara i en mening nämner sådant som jag tycker borde fått större plats och som tydligare knutit ihop trilogin, t.ex. att den vedervärdige pastersilas lägrat kvinnan Janas bror skulle gifta sig med och gjort henne med barn. Mer av samma sort finns tyvärr.

För lång blir alltså berättelsen. Och samtidigt i delar för summarisk. Och därtill för splittrad. Jag får intrycket att Smirnoff har huvudet fullt av historier som bara måste ut. Ett större lugn skulle jag vilja att hon kunde gett sig och t.ex. låtit den intressanta delen om Janas kontakter med konstnären/stenhuggaren, och för den delen hennes kärlek till hans dotter, ta den plats den förtjänar, men i en alldeles egen bok. Och att hon helt strukit den kanske för henne personligen viktiga delen om kärleks/misshandelshistorien. Om sådant har man läst förr – lika djävligt som här, men Smirnoff tillför inte till läsaren någon förståelse vad som driver en våldsman. Andra har gjort det bättre.

Jana Kippo är hård mot de hårda. Hårdast mot sig själv, kanske. Men hon har en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och inte minst mot sin tvillingbror, den döde, som är närvarande i berättelsen genom kommentar och tillrättalägganden. Men oförrätter, nederlag och både fysisk och psykisk misshandel glömmer hon inte. Och vem gör det, för den delen. Hård mot de hårda, alltså. Men hon har samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, mot sin egen dotter t.ex. Och inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern - ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång” lyder ett sista sms från dotter till mamma. Det är allt kring detta jaanakippos och andras liv i Smalånger jag hoppats att Smirnoff stannat längre och utförligare.

Boken. 

Det är också i den delen jag tycker att Smirnoffs speciella kantiga lite bittra skrivsätt och sätt i övrigt att ge oss läsare sin historia passar som bäst, men för den delen i och för sig också när hon berättar om konstnären/stenhuggaren. Nå. Vilket betyg ska Sen for jag hem få? Fyra av fem.

xxx

”När djävulen blir gammal blir han religiös. När gud blir gammal blir han kanske bara långsam. Som andra gamlingar”.

Smalånger? 

Ulf Lundell - Vardagar 3.

Det har gått träbock i tillvarons golv konstaterade Ulf Lundell redan 1979 på den klassiska skivan Ripp Rapp. Och frågan är om det blivit så mycket bättre för honom sedan dess. Men produktiv har han åtminstone varit. Sedan debuten 1975 med sitt studiealbum Vargmåne och romanen och generationsklassikern Jack året därpå har han, om jag räknat rätt, gett ut 24 album och 13 romaner och åtminstone någon diktsamling. Och i en fantastisk bok från 2004 illustrerat William Shakespeares samtliga sonetter i Sven Christer Swahns tolkning. Dessutom, det får vi inte glömma, i det närmaste adlats fem gånger av den märkliga Bibi Rödöö på Sveriges Radio genom att få vara sk sommarvärd för programmet Sommar, och detta senast i somras. Nu på sitt 71:e levnadsår har han gett ut den drygt 870-sidiga samtidskommentaren Vardagar 3. Vem annan hade orkat allt detta? Trots att man kanske fortfarande upplever att man har träbock i tillvarons golv och måste kämpa på som fan för att överleva.

För nog är det så det är? I dessa beramade tider då var och varannan här hemma är statsepidemiolog kan er okände Bokhållare väl få kosta på sig att vara amatörpsykolog. Lundell måste ha ett enastående driv i själ och hjärta och tillika en kropp, inkl. levern, som han när den tiden kommer borde låta donera till vetenskapen för undersökning. Den patolog som sätter kniven i honom kommer sannolikt att skriva vetenskapliga artiklar om sina fynd, gissar jag. Lundell har levt hårt, överlevt mycket, orkat ännu mer och är så långt ifrån gammal och skör som det nya modeordet säger man ska vara när man passerat 70-gränsen. Är det då oro i själen och rastlöshet i kroppen och ensamhet i hjärtat som fortfarande driver honom? Ja, och en aldrig sinande nyfikenhet och vilja att veta mer och mer säger jag, amatörpsykologen. Och kanske en längtan efter kärlek till en kvinna.

Den nya boken är den tredje i en serie som började 2018 med Vardagar, fortsatte året därpå med Vardagar 2 och nu kan vi alltså hålla tegelstenen Vardagar 3 i vår hand. Vilket vi alla bör göra. Ska då detta bli oss en evig följeslagare fram till döden eller demensen? Ja, inte mig emot. Frågan är bara – ja, frågan blir då vem som drabbas först. Lundell eller jag, du, redaktören eller … Den som lever får som vanligt se.

Vardagar 3 är, som du min okände läsare förstås vet, en slags prosalyrisk dagbok där Lundell lär oss det som är värt att veta om samtiden, kärlekens upp- och nergångar, honom själv och fanimig också läsaren, mig/dig. Det ryms en hel del klokheter mellan bokens först mening ”Vi lider alla av post-traumatisk stress” och den sista ”Inget regn än”. Det finns hos honom en uppfriskande radikalism och klarsynthet och en ständigt pågående och levande nyfikenhet. Han läser ständigt och då inte bara böcker av varierande slag utan också dagligdags fyra dagstidningar (är då han, jag och vi andra generationskamrater de sista läsarna av papperstidningen; ja, sannolikt). Läser alltså och tänker. Och arbetar.

Men det finns i boken också beskrivningar av hans ensamhet, hans ångest, rädsla för sjukdomar och ett kämpande att hålla näsan över vattenytan. Liksom faktiskt lite uppfriskande gnällande. Och därtill återkommande reflektioner om relationen med den fd hustrun, kallad S. Henne måste han – lyssnar du? - ge på båten. Annars kommer han – lyssnar du? - bara få magsår och tillika skavsår och blåmärken i hjärta och hjärna. Vet ju jag och fler med mig.

Särskilt som han i en passus funderar på om det kan vara hon som ringde polisen när han blev tagen för rattfylla. Denna händelse får du by the way, min ev. läsare av denna blogg, själv grotta ner dig i om du skulle vilja det. Men Lundell döljer inget.

Boken.

Nå. Vad ska då Vardagar 3, där Lundell faktiskt kommer ut som en slags för samhällsklimatet i vårt arma fosterland nödvändig folklivsforskare som sätter samtiden under lupp, få för betyg. Fem av fem är det enda möjliga. Och bättre karantänläsning kan man svårligen tänka sig. Annat än kanske Samlade verk av Lydia Sandgren, förstås. Men det är ju en helt annan bok. Lika bra men annorlunda. Läs båda nu när du, min kamrat i karantänen, har tid.

xxx

”Ser man en man sitta med en bok ser man nästan hur

spindelväven växer på mannen i fråga.

Han är olycklig och tråkig”.

”Säjs att kvinnor bränner ut sig i försök att förstå

tysta, stängda män

och: skulle man vilja tillägga

män bränner ut sig i försök att försöka förstå

vad och hur kvinnor vill ha det”.

”Vaknar med förtjocknade tårkanaler igen

Det är för djävligt

Hindrar mig från att se klart, känna klart och rätt

Alkoholism är en kronisk sjukdom men behandlingsbar

Mjältsjuka är lika kronisk den

osäker hur den ska behandlas

Ta bort och hålla avstånd är nog det allra bästa”.

”Två dödar är levande i den här åldern

Den slutgiltiga och döden man kan dö medan man ännu är vid liv

Den döden är en utmaning för den som snart blir 70

Man har att antingen sätta sig ner och vänta på den slutgiltiga

eller att ta rollen som aktivist i det liv som kan finnas kvar

Liv fram till 70 lever av sig själv

Men från nu och till farväl måste livet levas aktivt

Eller, som sagt, det går an att sitta ner med en bok också

Alla har sin inställning”.

Fortskaffningsmedel (om man nu en period skulle vara utan körkort)