Andreas Lundberg - Gerontion.

 Med Gerontion har jag nu under ett halvår eller vad det kan vara läst alla de tre böcker som Andreas Lundberg gett ut och som också är en slags serie – först Storm i den pelare som bär (kom 2016), sedan Ofarbar tystnad (kom 2019) och nu alltså Gerontion (kom 2021). De är var och en för sig och alltså inte minst tillsammans en beskrivning av den helvetesresa som Lundberg gjort sedan han i samband med en skilsmässa hamnade i en djup depression och därefter långsamt återhämtat sig. Fullt ut eller inte – det är frågan.

När jag läst Storm i den pelare som bär skrev jag bland annat följande i den text jag la ut på min blogg: ”Jag vet inte om man kan kalla boken för en roman. Lundberg och förlaget kallar den omväxlande text eller berättelse. Oavsett vilket är den en autofiktiv återgivning av det helvete som drabbade Lundberg 2015 och som resulterade i hans i boken återgivna vistelse på en psykiatrisk klinik. … Texten, vill jag gärna ha sagt, är rent litterärt mycket läsvärd. Och som ristad i ett blödande hjärta. För vad vi läser är förtvivlade rop från helvetets förgårdar. … ”.

Efter Ofarbar tystnad skrev jag bland annat följande: ” … läser vi i boken främst om en kortare tid efter utskrivningen när han bodde på dominikansystrarnas kloster i Skåne. Han famlar fortfarande i tillvaron. Han är fortfarande i behov av medicinskt och annat professionellt stöd. … Han tycks tro att vägen framåt och uppåt för honom kan finnas i religionen – inte så mycket i knäböjandet framför den korsfäste kristus som i texter av gamla, främst kvinnliga, mystiker. Men kan han ha rätt i detta? Vad vet jag om det? Ingenting förstås. Men det verkar för min del svårt att tro. … Vägen till denna kala cell har för Lundberg gått via missbruk av alkohol och droger, sammanbrottet och behandlingen på sjukhuset, meningslösa samtal med psykiatriker som trevar i blindo, intag av olika utskrivna medikamenter och både längtan och bitterhet. … försöka tolka Lundbergs texter i Ofarbar tystnad. Det blir inte lätt. De är i bästa fall små guldglimrande smycken men i sämsta fall obegripligt mumbojumbo där Lundbergs avsikt inte går att omedelbart se eller förstå. De är på ett sätt som han samlade tystnad. Ofarbar. …”

Så har jag nu läst också den senaste – sista? – boken i hans serie om livet efter sammanbrottet – Gerontion. Det är en beskrivning av livet efter den akuta sjukdomen och efter sökandet av ett liv i gud, så uppfattar jag boken. Vi läser hur Lundberg i sökandet efter ett nytt fotfäste i tillvaron hankar sig fram som timvikarie på ett demensboende och hur han lever som andra- eller tredjehandsboende i en möblerad lägenhet. Hans tillvaro är ensamhet och sökande. Gud tycks som väntat lysa med sin frånvaro. Han tycks leva i mellanrummet mellan ett slags ensamhetens förlamning och saknaden av det liv han haft innan sjukdomen. Och ändå, ändå uppfattar jag det som att han nu kan vara på väg att hitta en riktning framåt. Var hittar han i så fall ett slags stöd för detta? Ja, inte i den behandling han fick under sjukhusvistelsen – den var som jag uppfattar den säkert nödvändig för att han akut skulle överleva – inte i den religiösa föreställningsvärlden och inte i de samtal han fortfarande har med psykologer av olika slag och som han säkert med rätta uppfattar som meningslöst malande och mumlande; vilket i så fall fler än han med sådan erfarenhet gör.

Om inte där, så i så fall var? Det tycks vara så att Lundbergs liv, som jag uppfattar det genom den text han ger oss, består av identiska dagar och identiska nätter – lika, oavsett om han tittar bakåt eller försöker titta framåt. Svarta och tunga, som guds tystnad om man nu skulle söka efter en röst eller tröst av honom. (Och varför ska man göra det?). Läst så tycks Lundbergs liv vara ett liv som helt enkelt saknar – vad ska jag säga – liv.

Vad är det då som gör att jag tror att Lundberg, fortfarande mer sjuk än frisk, skulle våga titta framåt? Tiden. Jag tror att det är tiden och det intellektuella tänkande och läsande han tycks orka ägna sig åt. Mest tiden.

Men – varför skriver jag här något som mer liknar en tolkning av Lundbergs sjukjournal? Varför skriver jag inget om hans text, hans ord. Svaret är enkelt – de är här för dunkla och ogenomträngliga för mig. Jag kan bara gissa eller ana vad han vill ge oss. Något är det, men vad? Jag står utan svar.

Jag kan inte läsa hans text. Inte förstå den på djupet. Men andra kan. Han har i år fått Aftonbladets litteraturpris med följande motivering: ”Med boken Gerontion fullbordas en tre böcker lång infernovandring från en psykiatrisk avdelning till arbetsträning på ett demensboende. Genom en störtskur av konturskarpa liknelser får läsaren uppleva de allra svartaste tankarnas helvete. Samtidigt innehåller mörkret ögonblick av nåd i möten med kollegor och sjuka. Resultatet blir en paradoxal form av självhjälpslitteratur, en bok där ljus sipprar in genom nerfällda persienner – hopp utvinns ur hopplösheten. Aftonbladets litteraturpris 2021 går till Andreas Lundberg.”   

Han har också fått tidningen Vis litteraturpris för 2022. Jag hittar märkligt nog inte motiveringen på nätet, men Boktugg skriver att juryn beskrivit boken som ”nödvändig prosa” och kallar den ”skimrande svart, brutalt rolig, levande”.

Självhjälpslitteratur var ordet. Brutalt rolig var ordet. Möjligen har vi läst samma bok.

 

Helene Flood - Betraktaren.

 ”Vad är det för fälla, vad är det för grop, som vi ramlat i du och jag // Vad är det för krafter, vad är det för skuggor som rider oss natt som dag // Allt där ute hotar oss och hemsöker vårt hopp // Så stäng ditt fönster, lås din dörr, en svart måne har gått upp”.

Vad är det, kan man fråga sig, som gör att jag under läsningen av Helene Floods nya spänningsroman Betraktaren – en bok som by the way på originalspråket norska heter Elskeren, vilket, kan man tycka, är en mer korrekt titel med tanke på vad som sker i romanen, men å andra sidan kanske för lätt att se igenom och därtill kanske också hindersam för den lite pryde bokköparen, men nu är det som det är, boken heter Betraktaren – men vad är det alltså som gör att jag under läsningen har denna text av Peter LeMarc ringande i huvudet. Jag har ju mina aningar, det har jag, men bortsett från det så är det just det som sker i boken. Den slutar med att den svarta månen går upp och det mesta går åt helvete.

Av Helene Flood har jag tidigare läst hennes bestseller Terapeuten som kom häromåret och tyckte att den var ganska så bra och väl värd att läsa, åtminstone av oss som då när pesten härjade som värst och vi gamla och sköra skulle hålla oss inomhus så mycket som möjligt och knappt ens fick gå till systemet för lite stödköp. Mycket har ju ändrats på den fronten, men om Betraktaren tycker jag väl ungefär detsamma – den duger gott att läsa.

Nu är boken inget mästerverk direkt. Den är enligt min mening stundtals lite långrandig och rentav seg emellanåt och kanske inte heller helt lyckad vare sig vad gäller miljö- eller personbeskrivningarna, men rent språkligt, inte minst vad gäller dialogerna, är den däremot ganska så bra enligt min mening.  Och själva storyns grundelement, som lite grand har karaktären av det slutna rummets hemligheter och möjligheter, känns tilltalande och utnyttjas ganska så bra av Flood.

För vi läser om en bostadsrättsförening i ett relativt välbärgat område där det bor fyra familjer med i huvudsak akademisk bakgrund. Vi lär väl känna dem så pass att de alla är ganska så intressanta, men då förstås främst den familj som består av Rikke, hennes man Åsmund och deras två barn. I lägenheten ovanpå dem bor betraktaren själv, dvs Jörgen, och hans fru Merete och ett barn. Det är mellan Rikke och Jörgen som den särskilda spänning som framgår tydligast av den norska originaltiteln uppstår. Och den pågar under en bra tid.

Själva huset, ja det är en lite spännande kåk med lövtunna väggar, knarrande trappor, hemliga möjligheter att lyssna mellan lägenheterna, en ytterdörr med en särskild lite märklig låsanordning som spelar en viss roll för storyn, vind och källare och en stor, lite hemlighetsfull frys i källaren. Till huset hör också en gemensam trädgård. Allt detta utnyttjas av Flood på ett ganska så tillfredsställande sätt. Bodde man där så vore det väl knappt att man vågat umgås med sin fru på ett äktenskapligt sätt – de som gör det får nog räkna med att en och annan av de övriga boende, kanske med örat tryckt mot väggen eller med den hemliga luckan i köket öppnad, förstår vad som sker bakom den stängda dörren.

Och är det inte också så att det finns en granne tvärs över gatan som har både ögon, öron och hemliga kameror beredda. Jo, så är det. För att inte tala om lite tonårsproblem i huset, möjliga konflikter mellan och inom vissa familjer, en aning till spänning mellan en av de boende med invandrarbakgrund och en annan av de som bor där, avdagatagande av ett antal katter i området och lite annat – dvs just sådant som en författare behöver väva in i sin berättelse för att spänningen skall vara om inte på topp så i vart fall inte heller motsatsen. Men jag tycker inte att Flood beskriver dessa och andra omständigheter på ett fullt trovärdigt sätt. De känns för mig lite för mycket av utfyllnad. De flyter inte in i storyn på ett riktigt trovärdigt sätt.  

Men vad sker? Jo, betraktaren Jörgen hittas mördad i sin lägenhet. Alla i huset blir förstås inte bara bestörta utan också mer eller mindre misstänkta. Och den stackars Rikke lider av naturliga skäl, även om deras hemliga relation väl upphört vid det laget, alla helvetes kval och drabbas också av både depression och tärande trötthet. ”Snart kommer de att få reda på det, och de kommer att hata mig”, tänker hon och menar då inte bara sin familj utan också de övriga i huset.

Polisutredning blir det förstås och den bedrivs raskt och effektivt. Det tar inte lång tid innan mördaren fångas in och så småningom döms till mångårigt fängelsestraff. Och har man sett – spelar inte Rikke en viss roll i detta? Jo, hon gör ju det, märkligt nog.

Men när mördaren döms har Rikke och hennes familj flyttat till ett nytt eget hus på annat håll och verkar väl ha det ganska så bra. Men det är nu som den svarta månen går upp och den lilla familjen, som det verkar, går sönder. Varför vill jag här låta vara osagt, men upplösningen är både trovärdig och inte helt väntad och illustrerar väl också det trista faktum att den som bär på hemligheter gör det bara så länge man orkar och den som tror att ingen annan märker vad som skulle ske i det fördolda misstar sig. Jag hänvisar den nyfikne till närmaste boklåda eller bibliotek. Helst boklåda, förstås. 

Betyg? Ja en tre stars av fem vill jag gärna ge Betraktaren. Och visst kan den rekommenderas till läsning även om pestens tid tycks vara över. Men nu finns det ju annat som kan vara skäl nog till en stund av avkoppling, så gott det går.

 

 

 

 

Kjell Eriksson - Ett dödligt tillstånd.

”Fly bort från otukten”. När den gamle polisen Sammy Nilsson, sedan han fått en hjärtattack och ligger halvt bortdomnad på thoraxkliniken på lasarettet i Uppsala efter en som det verkar komplicerad operation med tillstötande komplikationer, så hör han – eller är det bara som han tycker sig höra? – en medpatient på sitt sjukhusrum, och som precis flugits in med ambulanshelikopter, yttra dessa ord. Och kan man tänka sig – den gamle Sammy menar sig då komma ihåg att en för åtminstone två mord misstänkt, men för polisen okänd och framför allt ofångad, man yttrat denna märkliga mening från Första Korintierbrevet i bibeln. När, var och varför dessa ord yttrades kommer jag när jag skriver denna text tyvärr inte ihåg. Men hursomhelst - med detta drar händelseförloppet i Kjell Erikssons kriminalroman Ett dödligt tillstånd i gång.

Kjell Eriksson är en för mig okänd man, men det visar sig att han skrivit ett stort antal deckare med denne polisman Sammy som huvudperson. Böcker som tydligen sålt i oanade upplagor både här hemma och utomlands. Än en gång visar det sig alltså att min föreställning att jag har någorlunda koll på vad som sker i vår litterära värld kommer på skam. Trist men sant. Jag försöker trösta mig med att man inte kan kunna allt. Det går väl så där, kan jag informera er alla om.

Ett dödligt tillstånd är den trettonde (sic) boken med Sammy – och tydligen delvis också med f.d. kollegan Ann – som huvudperson. Ann har tydligen för några böcker sedan slutat som polis, och är med i denna bok bara på yttersta marginalen, och ägnar sig nu åt att professionellt ysta ost tillsammans med en ny kärlek. Ingen skulle bli mindre förvånad än jag om det visar sig att också Sammy, sen han hämtat sig efter hjärtoperationen och allt som sker därefter lugnat ner sig en aning, framöver kommer att ägna sig åt något annat än polisärt arbete. Men nu föregriper jag vad som sker i boken. Glöm för en stund vad ni just läst.

Sammy blir efter ett tag utskriven från sjukhuset men är förstås då sjukskriven. Vad gör han då? Vilar upp sig och följer läkarnas råd? Nej, osannolikt nog bestämmer han sig i stället för att driva en egen liten mördarjakt, att bli privatspanare. Han menar sig ju vara en misstänkt seriemördare på spåren och då gäller tydligen inga polisiära och andra etiska regler för honom. Och inte heller för en kollega som bistår honom lite i hans arbete. Och inte heller för den person som ger honom namnet på mannen som råkar hamna i samma sjukhussal som Sammy. Och inte heller för … ja, så skulle jag kunna fortsätta. Med dessa även för en deckare uppenbara trovärdighetsproblem blir mitt intresse för vad som sker i boken något begränsat. 

Men Sammy ångar på och hamnar i sin egen mördarjakt till slut i det fagra Österlen – ”fan vad det blåser i Skåne”, konstaterar han uppmärksamt – och träffar där inte bara den misstänkte mördarens pappa och tidigare hustru utan även, om än bara elektroniskt, sin egen f.d. hustru och sin dotter och till slut – hör och häpna – även den misstänkte mördaren själv. Denne är dock då själv bragt om livet av ingen mindre än – ja, gissa. Men död är han och detta på ett ganska så diaboliskt sätt. Denna den sista striden mellan seriemördaren och hans baneman är både långdraget och utförligt beskriven och, måste jag säga, bortom vad som kan anses vara rimligt även i en deckare. För, sammanfattningsvis, efter att ha haft sin kropp genomstungen av en hötjuga, betvingar han den person som ändå till slut mördar honom, ejakulerar två gånger men får, under ett slutligt slagsmål med hen en trasig flaska inkörd i sin kropp och dör sedan den långsamma blodförlustens död. Och Sammy kommer dit för att i efterhand se allt detta.

Och fan vet om han inte är förälskad i mördarens baneman, som alltså visar sig vara den väna … ja, det är väl lätt att se. Och därför, tror jag, kommer den gode Sammy att i nästa bok vara bosatt på Österlen. Ja, det tror jag verkligen. Trots att livet där, tyckte han i ett ögonblick av klarsynthet, understundom kunde vara ”lika öde som ett torg i Tomelilla”. Men kärleken kan ju som bekant åstadkomma mycket, även att göra den mest klarsynte temporärt blind.

Detta är alltså vad som sker i boken. Men den har trots detta ändå enligt min mening sina förtjänster. Eriksson skriver på en god, lättillgänglig prosa som flyter på bra och behärskar också detta att skriva dialoger bra. Sammys ensamhet och längtan efter kärlek och närhet beskriver Eriksson på ett trovärdigt och lite gripande sätt liksom de konflikter som synes finnas på Sammys arbetsplats och hans egen del i dessa. Miljöbeskrivningarna är också helt OK liksom personporträtten vad gäller också för storyn petrifiera personer. Seriemördarens ensamhet och tankar går väl att förstå, liksom en känsla av att vara övergiven av allt hopp som jag tror han kan känna, och därmed också till dels vad det kan vara som drev honom till de kända mord han begått, de ytterligare han under läsningens gång kanske kan misstänkas för och det han till slut verkar vara ute efter. Nu är ju en kriminalroman ingen sociologisk studie i en seriemördares drivkrafter och psyke, men kanske kunde Eriksson ändå dröjt lite mer vid just det.

Mycket är alltså bra. Men för min del blir de påtagliga trovärdighetsproblemen och det utdragna och osannolika dräpandet på slutet skälet till att jag för in del inte kan ge Ett dödligt tillstånd – jag hade så när skrivit Ett dödligt stånd – mer än tre stars av fem i betyg. Men det är väl bra nog.

 

 

Karl Ove Knausgård - Morgonstjärnan.

 Knausgård – visst måste man beundra hans ambitionsnivå och flit, för att inte tala om hans litterära och intellektuella förmåga. Eller? Nu har han hur som helst med Morgonstjärnan gett oss en tegelsten på drygt 660 sidor och strax väntar för den intresserade läsaren en ny – Vargarna från evighetens skog - på inte mindre än 777 sidor. Om man orkar. Men man, dvs jag, gör väl nog det. Och detta trots att jag antagligen är en av de få Knausgårdsläsare som bara läst igenom första och andra delarna av hans jätteepos Min Kamp och knappt något annat heller av honom. (Skälet till detta kan jag kanske berätta en annan gång för den ev. intresserade).  Så osvuret är kanske, som alltid, bäst.

Nu har Morgonstjärnan tagit osedvanligt lång tid för mig att komma igenom. Skälet stavas postoperativ smärta och Citodon. Nog sagt om det. Men det ena hänger ihop med det andra, så mycket kan jag säga. Trötthet kunde jag för all del också lägga till. (”Det hördes ett svagt sus från skogen, som om den långsamt andades ut efter att ha hållit andan länge” skriver Knausgård på ett ställe i boken. Ungefär så har jag känt mig ett tag. Jag andas alltså nu, om än långsamt, för all del både ut och in, men har jag haft förmågan att tänka under läsningen. Det är mer tveksamt.

Nå. Men Knausgård ger oss på ett vackert, tilltalande och bildrikt språk en berättelse som sträcker sig över två dagar och där han ger oss ett galleri av människor och människoöden som tangerar varandra och som väl speglar mer än livet för de som bor i den lilla norska staden – det är väl Bergen - mot en fond av fjäll, vatten och mental ödslighet och ensamhet. Men vad, blir frågan. Varje berättelse om varje enskild person är både gripande och läsvärd. Men för mig kan – eller kan han trots allt det - inte Knausgård riktigt knyta ihop säcken. Vad blir det mer än enskilda läsvärda berättelser om dessa personers liv och död, deras hopp och förtvivlan, deras tro och otro. Inte mycket. Eller?

För nu kan det väl – stanna ett ögonblick vid den tanken – kanske vara så Knausgård har avsett just detta. Det skall i så fall finnas en öppenhet i denna bok som kanske, men vad vet jag egentligen om den saken, sluter sig i de två kommande böckerna som, har jag läst, sammantaget skall vara en slags trilogi. För en sak är gemensam för denna kör av röster som han nu ger oss. Och det är, som jag läser boken, det varsel om att livet för mänskligheten som vi känner det har ett slut, manifesterat genom den märkliga stjärna som en dag oväntat stiger upp över staden och med sin glödande värme lyser över allt och alla – ingen vet vad det är, ingen vet vad det står för, ingen vet vad som nu händer. Men alla vet att det väl måste stå för att ett slut närmar sig. Tror man. Tror jag.

Läst så har Knausgård tagit på sig en viktig och spännande uppgift som då fortsätter i de två kommande böckerna. Och som gör att Morgonstjärnan måste får fyra stars av fem i betyg.

Så här slutar Morgonstjärnan:

”Och i går kväll dök en ny stjärna upp på himlen.

Den lyser där uppe över mig nu.

Morgonstjärnan.

Jag vet vad den betyder.

Den betyder att det har börjat.”

 

Ulf Lundell - Vardagar 5.

Lundells vardagar rullar på. Den beskrivning av dessa han väljer att dela med sig till oss andra dödliga i sin bokserie Vardagar är nu inne på nr 5. Jag har läst dem alla. Och snart ligger har jag förstått nummer 6 och 7 i den tydligen neverending serie han hamrar fram på sin manuella skrivmaskin framför oss. I vart fall framför mig. Ack ja. Men varför?

Ja, varför? Ja, det blir faktiskt frågan. Och det korta svaret är förstås att han skriver intressant. Viktigt, var jag nära att skriva, men det är kanske att ta i. Men det är faktiskt, menar jag, intressant inte bara för oss som är hans generationskamrater och som säkert många av oss följt honom och hans liv och inte minst leverne sedan han 1975 kom med sin skiva Vargmåne och året därpå med den ganska så omvälvande generationsromanen Jack. En intellektuell överlevare formulerar nu sina tankar och jag och många med mig känner i delar igen oss i vad han skriver och tänker. Och det han tänker och skriver är inte så sällan mer välformulerat och mer skarptänkt än vad vi/jag kan få ihop. Om vi nu skulle försöka. Han är, verkar det som, helt enkelt smartare än de flesta av oss andra. Och det suger ju.

Men. Även jag börjar faktiskt nu efter dessa tusentalet vardagstankar undra varför han inte samlar sig till något mer sammanhållet. Han kan ju, har han i vart fall visat tidigare. Och nu kommer han själv in på den frågan i Vardagar 5. Ska jag skiva en ny roman, frågar han sig. Ja eller nej, blir då frågan. Och något svar ger han oss ju inte. Men uppenbarligen har han ställt frågan till sig själv. Ja, gamle man, säger jag. Gör det. Gör det medan du fortfarande kan och orkar. Eller, om det skulle ta emot – och det kan jag verkligen förstå om det gör – skriv i en kommande Vardagar ibland lite längre reflektioner om tex de böcker du läser. Det är inte lätt det heller – det vet vi alla som försökt – men säkert lättare än att få ihop en roman och det skulle, det är jag övertygad om, dessutom bli väl så intressant för oss andra. Om än utlämnande för dig. Men sådant klarar du ju av, gamle man. Det har du ju visat förr – så, sätt i gång. Medan ryggen fortfarande håller.

”Känner mig tung och retlig idag. // Bäst att göra något vettigt. // Som att läsa till exempel”. Och vem fan känner inte så esomoftast vill jag tillägga.

Nå, vad annars? Coronaskiten och vardagens tristess upptar honom av naturliga skäl. Och åldrandet, det ofrånkomliga. Hjärtat, det fysiska, krånglar av och till. Hans galleri, hans målande och hans märkliga relation med sin före detta fru, tillika bas för själva galleriet, upptar en stor del av hans tid nu när turnéerna är inställda. Sen börjar han tyvärr bli som en annan gammal surgubbe jag känner ganska så väl i den meningen att när han tex är ute på någon av sina eviga promenader runt Stenshuvud så skäller han som en djävla bandhund på dem han möter och som inte sköter sig på det coronasätt som han menar är det korrekta. Eller när han möter en annan gammal man som nyser i Konsumbutiken. Ack ja - han måste hitta en ny kärlek som kan ta av honom sådana fasoner. Ock kanske, det verkar nästan så om jag nu tolkar tecknen rätt, så sker det. Vi får väl se i Vardagar 6. Och då också få veta hur ung hon i så fall kan vara. Spänningen är olidlig.

Ja, vad mera? Kanske att han förstås inte heller i denna bok kunnat/velat undvika det ofrånkomliga samtidsordet LUGUBER, nu redan på första textsidan dessutom. Inte bra. Men trots det så får Vardagar 5 fyra stars av fem i betyg. Det är inte varje dag man får läsa en rastlös intellektuell och hans spaning i samtiden – inåt och utåt. Och i en text som ständigt öppnar sig för överraskningar.  

 

 

Balsam Karam - Singulariteten.

Balsam Karam skulle för sin bok Singulariteten mycket väl kunnat fått 2021 års Augustpris enligt min mening. Nu gick det ju som bekant till Elin Cullhed för hennes Eufori; en roman om Sylvia Plath, och inget fel i det, inget alls, det var tvärtom henne väl unt. Men priset skulle alltså i stället likaväl kunnat gått till Singulariteten. Om det nu kan glädja Karam vad en okänd bokbloggare tycker om den saken. Men också i böckernas värld kan ju saker och ting avgöras på målsnöret. Eller på vilket humör en priskommitté kan vara i det avgörande ögonblicket.

Nu är ju för all del Eufori; en roman om Sylvia Plath en mer sammanhållen roman, visst är det så, men vad gäller språklig komplexitet och efterglöd menar jag att det är väl så lika. Ingen av böckerna är en roman man släpper i brådrasket, de kommer båda att leva kvar i ditt litterära minne ett bra tag. Och kanske rentav Singulariteten stannar lite längre, skulle jag faktiskt tro.

För min del beror det på att jag uppskattar det poetiska anslag med ganska så mörk botten som jag menar bär Singulariteten. Det finns också i den en gäckande hemlighetsfullhet som både oroar och ibland sätter lite myror i huvudet på läsaren. Jag läser boken – och de tre både fristående och sammanlänkande berättelser som den består av – både som att inget hopp finns för oss men kanske främst ändå som motsatsen; att hoppet är det som bär oss, hoppet om en annan och bättre tid än den som vi kanske för stunden ser och uppfattar finns. För, menar jag att Karam visar oss, det är inte förtvivlan, död och sorg som är vårt livs bärande element, det är hopp och kamp och en vilja till överlevad och utveckling. Trots allt.

Livet, beskriver Karam för oss, slingrar sig som cornichen, strandpromenaden utmed de lyxiga restaurangerna och männens blickar, vägen mellan berg och avgrund, mellan lycka och olycka, mellan det vi förstår och inte förstår. Mellan olycka och framtidshopp. Mellan lycka och undergång. Detta synsätt bär alla de tre berättelserna i boken och i vilka en kvinna och en kvinnas perspektiv på livet och inte minst döden står i fokus.

Men tydligast kanske i den första och längsta där en förtvivlad mamma söker efter sin försvunna dotter och till sist i uppgivenhet kastar sig mot sin egen död. Detta ser kvinnan i den andra berättelsen när hon råkar vara på besök i det för läsaren okända landet men från vilket hon flytt som barn. Hon är gravid och väl hemma i Sverige igen blir det uppenbart att fostret har dött. Hennes tankar kring död och sorg centreras då i mycket till den väninna som stannade kvar i landet när hon själv flydde och som senare hittades död. I den tredje berättelsen, den kortaste och språkligt rakaste, läser vi om samma kvinnas erfarenheter som nyanländ i Sverige och om rasism, utanförskap och så småningom anpassning och ett vad man kan förstå framgångsrikt liv här. Denna del tror jag i mycket kan handla om Karams eget liv.

Singulariteten är en kort bok på bara drygt 200 sidor, men med hög densitet och lång efterglöd. Stilistiskt skiljer sig de tre berättelserna åt, men språkligt är de både vackra och berörande och, vill jag gärna ha sagt, sammantager blir Singulariteten ett imponerande närmast prosalyriskt verk. Men det är ingen bok du läser med lätt hjärta, ingen bok du förstrött bläddrar i på tunnelbanan mellan Alvik och T-centralen; den kräver sin man, men ger dig mycket tillbaka. Jag ger boken fem stars av fem i betyg. Läs den, blir min uppmaning till alla. Det är svårt att förstå ett Singulariteten bara är Karams andra bok efter Händelsehorisonten (som jag by the way gav fyra stars när jag härförleden läste den) och som kom för ett par år sedan. För mig är hon redan nu en av våra viktigaste och mest betydelsefulla författare.

Och glöm, menar jag, vad våra kära fysiker kan mena med singularitet. Precis som man för den delen kan bortse från vad de kan mena med händelsehorisont.

 

 

Jan Guillou - Den som dödade helvetets änglar.

 Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, 78 år gammal, har om jag räknat rätt, ensam eller tillsammans med en medförfattare hittills gett ut mer än 50 böcker. Det är en närmast osannolik prestation. Om man till detta lägger att mannen fortfarande återkommande skriver kolumner i Aftonbladet, har varit högbrynt och kontroversiell journalist i TV (Public service) och i Folket i Bild/Kulturfront, var med och grundade Piratförlaget, skrivit manus till ett antal TV-serier och … ja, jag orkar faktiskt inte berätta mer. Mer än kanske att han suttit i fängelse dömd för spioneri, anklagats för samröre med KGB, fått Stora Journalistpriset, varit ordförande i Publicistklubben, och dessutom … ja, fortsätt själv om du orkar. Men frågan vad man själv gjort med sitt enda liv måste ju ställas. Och svaret blir ju – ja vad blir svaret?

Nå. Bland Guillous mer kända verk kan väl nämnas de mer än 10 böckerna om underrättelseofficeren Carl Hamilton, trilogin om korsriddaren Arn Magnusson och dekalogin Det stora århundradet, om 1900-talets Europa och dess historia. Och så förstås den självbiografiska Ondskan, om hans tid på internatskola. Nu har denne gamle man kommit med första boken i en planerad ny serie, Den som dödade helvetets änglar, med de från tidigare böcker välkända gamla hjältarna Erik Ponti och Carl Hamilton som huvudfigurer. Kan det bli bra? Eller ens läsvärt?  

Det korta svaret är ja. Märkligt nog. Men med reservationer.

För allt beror ju förstås på vilken avsikt man har med att läsa den här boken. Har man, som jag, bara - och det är inte så lite, det – en förhoppning att bli road och underhållen de timmar det tar att komma igenom den så passar Den som dödade helvetets änglar ganska så bra. Skulle man ev. föreställa sig att man i stället vill ha en bok som kommer att hamna i vår litteraturs klassikerhylla eller bli prisad och hyllad av diverse nomineringskommittéer, ja då blir man säkert besviken. Gladast blir, föreställer jag mig ändå, trots allt den läsare som vill få alla sina fördomar om Guillou bekräftade. För just den läsarkategorin tror jag faktiskt Guillou tänkt lite extra på när han skrev boken. Faktiskt tror jag det. Han kan kosta på sig sådant.

Vad är det då vi läser om? Jo varken mer eller mindre än hur Jan Guillou, förlåt - jag menar hur hans alter ego Erik Ponti och den i andra böcker store hjälten Carl Hamilton efter många år åter träffas och då löser ett till synes enkelt, men visar det sig förstås vara, ändå ganska så komplicerat fall. De får då använda sig både av sina hjärnceller och, vilket till en början inte var helt enkelt, nu lätt ålderstigna ryggar och ben. Herrarna är nämligen numera åldersmässigt pensionärer och har som så många andra i den åldern – ingen nämnd, men ni får gärna se framför er tex en man med signaturen Bokhållaren – vissa ska vi kalla det smidighetsproblem. Dessutom har de  – till skillnad från er vän signaturen – därför behov av att använda sig av en s.k. stödkäpp. Och sådant tär ju på psyket, verkar det som. Men en riktig man klarar ju också sådant. I värsta fall får man gå ner i vinkällaren och hämta upp tex en flaska Romanée-Contivin, förslagsvis den billigare varianten à 30 000 riksdaler flaskan, för att trösta sig med.

Detta fall, som jag inte belastar min text med att närmare gå in på, klarar Ponti/Hamilton tillsammans. Men det häpnadsväckande fall som bokens titel kopplas till klarar Hamilton helt ensam. För att en gammal vän från en av de tidigare böckerna skall slippa betala pengar till Hells Angel för s.k. beskydd går den lätt stapplande Hamilton helt enkelt in på deras nästan bepansrade område för att tala förstånd med dem. Det går väl så där kan man säga. Det slutar med att samtliga närvarande helvetets änglar ligger döda, skjutna med ett av deras egna vapen, och att Hamilton går därifrån lugn och fin och utan en skråma. Mer säger jag inte om den saken. Men händelsen väcker uppståndelse minst sagt och polisen, den hemliga såväl som den andra, ägnar alla sina krafter åt att lösa saken. Liksom pressen, förstås. Hur det slutar vill jag här låta vara osagt, men bli inte förvånad om du, bäste läsare av denna blogg, blir förvånad.

Men åter till Guillou, jag menar Erik Ponti, dvs han som skriver boken. Han är gammal, han behöver sysselsättning och vad fan gör en gammal författare då. Han skriver. Även om det numera är fysiska problem kopplat till detta. Han kan nu bara sitta ner och skriva för hand och med en penna av märket Mont Blanc. Och en sådan är inte billig. Men han skriver och tänker och funderar över både ditten och datten. Ibland verkar det som pennan löper på och hjärnan går lite på tomgång. Han tänker på gamla tidigare hjältar och kollegor som antingen inte längre har någon som kan säga stopp och belägg om det man producerar inte längre håller kvalitet, som gäller för Jan Myrdal, eller inte ens längre är i livet (om många av dessa skriver han ömsint och läsvärt). Eller sådana som skriver och skriver och gör långrandiga utläggningar i texten utan att kunna sätta stopp, som Klas Östergren. Eller är för unga och dumma, som Lydia Sandgren. Eller som … ja, så där håller han på. Och det är faktiskt ganska så kul att läsa. För skriva kan han fortfarande och gör det lite spännande och rentav, nu upprepar jag mig på gammelmansvis, kul. Men det tycker kanske bara en annan gammal man, en generationskamrat. Ja vad fan vet man. Mer än att det var länge sen man verkligen visste hur allt hängde ihop.

Men en sak är väl ganska så klar. Den som dödade helvetets änglar är en läsvärd bagatell. Läs den medan ryggen eller ena knät värker och det är flera timmar kvar tills du kan laga en god middag till din älskling, då dricka ett glas (relativt billigt, förstås) vin och prata lite med damen. Och tänka på barn och barnbarn. Och kanske sommarens cykling med kompisarna. Och vilken bok man ska plocka fram för nästa läsning, Och alltså ha det ganska så bra. Kanske rentav så bra du förtjänar.

Men boken då? Ja en tre stars av fem kan den väl få i betyg. Det tycker jag allt.