Michel Houellebecq - Elementarpartiklarna.

I ett enda långt flödande intellektuellt och kunskapsmässigt utmanande verk, genomgående präglat av svartsyn (och kanske uppgivenhet), ger oss Houellebecq en berättelse om våra tillkortakommanden som tänkande och kännande varelser. Interfolierad av hans beskrivning av vad som hände inom politiken, kulturen och vetenskapen i främst Frankrike.

Ramberättelsen handlar om två halvbröder, men är – som jag läser den – allmängiltig i den meningen att den mycket väl kan handla om oss alla. Eller om dig och mig. Som alla stora romaner är den öppen för olika läsarter. Jag läser den i första hand som att Houellebecq genom att klyva dig och mig i två delar - och berätta om oss genom att beskriva brödernas lite olika vandring genom tillvaron - vill visa oss att vi livet igenom brottas med de egenskaper som getts oss vid födseln och hur vi efter bästa förstånd använder dem när vi möter glädjeämnen och motgångar, kärlek och uppbrott, liv och död.

Läsaren möter genforskaren Michel och hans bror läraren Bruno. Michel är den ensamme mannen som visserligen möter kvinnor, men aldrig kan gå in i en allvarlig relation. Bruno är hans motsats – han träffar den ena kvinna efter den andra men aldrig den som han vill känna på djupet och leva med. Livsinnehållet för Michel blir sökandet efter ny och okänd kunskap. För Bruno blir det det fåfänga sökandet efter hållbar gemenskap. Har vi inte alla båda dessa egenskaper hos oss – vi vill hitta den egna vägen framåt och använda vår tid och kraft åt att hitta lösningar på problem som ligger bortom nästa kvartalsrapport; vi vill hitta den förlösande kärleken som gör att vår inre kramp släpper.

Vi är på det sättet en dubbelnatur som visar upp ett Janusansikte både för oss själva när vi nån gång vågar se oss i en spegel och för vår omgivning. Med våra tomma svarta själar går vi vidare livet igenom till vi … Ja, till vad. Kanske till när vi som både Michel och Bruno till slut tror sig hitta kärleken. Den kärlek som för dem båda slutar i död och olycka när deras båda kvinnor av helt olika skäl begår självmord. Och som för Michel in på den ensamma isolerade forskarens framgångsrika väg och som för Bruno in på mentalsjukhus.

Är det alternativen också för dig och mig? ”Kärleken kommer, kärleken går och ingen kan tyda dess lagar”. Det enda vi vet är att livet tycks sluta i antingen tom strävan eller undergång. Kan det vara så? Kanske, kanske inte.

Men en sak vet vi. ”Vilka egenskaper man än lyckas utveckla under loppet av ett liv … slutar man alltid med ett krossat hjärta. … När allt kommer omkring finns då bara ensamheten kvar, och kylan, tystnaden. När allt kommer omkring finns då bara döden”. Vi vet också att det kanske en enda gång skall yttras ord som för första gången skall ha en definitiv betydelse, Och detta oavsett om vi kallar oss Michel eller Bruno; oavsett vilken väg vi gått mot döden.

Elementarpartiklarna är en stor, viktig, komplicerad och angelägen bok som jag omöjligen kan göra rättvisa genom en kort kommentar som den här. Den kan med sina pornografiska inslag uppfattas som provocerande. Visst. Men den som inte kan se bortom det och låta öppna upp sig för en reflektion om människan väg genom livet kan läsa annat. Basta.

Men en sak är säker. Den kan bara få fem stars av fem i betyg. Och glöm inte att ”Denna bok är tillägnad människan”, vilket är den sista mening.