Carson McCullers - Bröllopsgästen.

I den lilla slitna staden i den Amerikanska södern ligger på den trista gatan ett halvt förfallet hus. Här utspelar sig McCullers mästerliga roman ”Bröllopsgästen”. Den som läst McCullers förut känner därmed igen den yttre miljön från tidigare romaner. ”Bröllopsgästen” är hennes tredje efter ”Hjärtat jagar allena” och ”Spegling i ett gyllne öga” och publicerades 1947.

”Bröllopsgästen” är ett kammarspel mellan i princip två personer – den tolvåriga flickan Frankie Addams och negerkokerskan Berenice Sadie Brown. Runt dessa två personer rör sig ett antal figurer - den nästan osynlige pappan, den sexårige kusinen John Henry och Frankies äldre bror som är den som skall gifta sig och på vars bröllop Frankie skall gå.  

I samspelet och samtalet mellan Berenice och Frankie bryts Berenices surt förvärvade livsvisdom mot Frankies pubertala otålighet och längtan bort. Och hennes hemliga, solkiga möte med en främmande man. Vi följer Frankie – eller F. Jasmine som hon plötsligt väljer att kalla sig som en markering av att något nytt måste hända henne, vad är dock inte helt klart ens för hennes själv – från den unga flickans djupt kända otillfredsställelse med tillvaron, över hennes helt grundlösa men intensiva hopp om en annan tillvaro som skulle följa på brodern bröllop och den djupa desillusion som drabbar henne när detta orealistiska hopp grusas på ett för henne plågsamt sätt. Ungefär här lämnar McCullers oss.

(Men den för McCullers oundvikliga katastrofen i hennes romaner inträffar förstås också. Den drabbar denna gång dock ingen av de egentliga huvudpersonerna).

Både Berenice och Frankie/F. Jasmine sitter i boken fast i tillvarons reella och upplevda bojor. Som läsare, liksom sannolikt i likhet med Berenice själv, vet vi att dessa sitter stadigare och hårdare fast i henne, men att Frankie/F. Jasmine upplever det som tvärtom. Men så känner väl understundom den aldrig så intelligenta tonåring det i sin fullständiga egoism och egocentricitet. Men för läsaren blir denna skillnad som en mörk relief åt berättelsen och den väg som vi kan anta att livet kommer att ta för de båda. Den enes liv stampar henne med all sannolikhet hårdare fast i tillvarons lervälling. Den andra kan, om livet tar den vägen, mycket väl bli fri och kanske rentav lycklig någon annanstans och i en kommande framtid. Men det är inte säkert, förstås.

För visst kommer vi ihåg den gode Rousseaus ord: ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor”. Åtminstone McCullers tycks ha gjort det.

Jag gav ”Bröllopsgästen” fem stars av fem möjliga. Boken finns bara antikvariskt, om någon skulle vara intresserad av att läsa den.

Förlag: Hugo Gebers förlag; Översättare: Olov Jonason; Utgivningsår på svenska: 1947

Varför inte nu lyssna på Mary Flower – Death Letter Blues

Mario Vargas Llosa - Vem mördade Palomino Molero?

En mellanbok är en mellanbok. Och ”Vem dödade Palomino Molero?” av Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa är, i en jämförelse med hans mästerverk, en sådan.

Temat i den är ganska bekant och känns igen från andra av Vargas Llosas romaner – överheten tror sig kunna göra som den vill, men dess görande och låtanden noteras naturligtvis av dem som man tror sig kunna trampa på ostraffat. Hatet mot överheten pyr med stadig glöd. I det här fallet rör det sig om ett bestialiskt mord som begås i närheten av en militär flygplats och som utreds av en löjtnant och en civilgardist. Landet är Peru, men skulle kunna vara vilket Latinamerikanskt land som helst. Tiden är 50-talet. Bokens form påminner om deckarens.

Den kloke och sympatiske löjtnanten gräver sig ner i händelseförloppet skikt för skikt, biträdd av den lite tröge, men rättrådige polismannen. Samtidigt blottläggs då de sociala skillnader som finns i den tiden, maktens/militärens arrogans och dessutom mörka personliga hemligheter hos några av dem. Till sist står så kejsaren naken, kanske inte inför allt folket med inför löjtnanten och hans medhjälpare.

Den som mördade, eller kanske lät mörda, Palimo Molero visade sig vara … Motivet visade sig vara … (något skall väl den som vill läsa boken ha kvar). Men jag kan säga så mycket som att kärleken inte heller denna gång övervann allt.

Men då blev det väl bra till slut? Nej, det blev det inte. Maktens spillror samlar sig och dess hämnd riktas mot löjtnanten och hans medhjälpare. De mördas inte eller något liknande, men förflyttas till någon helvetesliknande plats i landet Peru och får inte sin planenliga befordran.

Men maktens bas har eroderats och sprickorna blivit synliga för allt fler.

Jag gav, trots att jag uppfattar boken som en mellanbok, ”Vem dödade Palomino Molero?” fyra stars av fem. Det om något säger väl en del om kvaliteten på Vargas Llosas böcker?

Förlag: Norstedts; Översättare: Jens Nordenhök; Utgiven på svenska 1989.

Om nu det här fungerar, så kan du - givet att du har Spotify - lyssna på en bra låt: George Shearing Quintet – All Night Long (feat. Nancy Wilson) [1992 - Remaster]

Har din arbetsplats ett bibliotek? I så fall kan du nominera det för ett tjusigt pris. Om inte - varför inte starta ett?

"BOKLÅDAN - din litterära ombudsman" - är ett gemensamt initiativ av ABF och tidningen Arbetet. Ambitionen är att sprida ett intresse för litteratur och läsning till alla, men inte minst den grupp som enligt alla undersökningar generellt sett har ett mycket lågt läsintresse, dvs pojkar och unga män. Metoden man valt för detta är att engagera intresserade personer som genom att anslå BOKLÅDANS informationsblad på arbetsplatsens anslagstavlor förhoppningsvis sår ett frö för kultur och läsning. Avsikten är alltså inte att knäppa folk på näsan och förklara hur duktig man själv är som litteraturintresserad och som då kanske läser en och annan bok och hur dåliga alla andra är.

Tvärtom vill man genom de tips på bra böcker som finns på informationsbladet helt enkelt hoppas att väcka en nyfikenhet för litteratur. En mycket blygsam ambition kan tyckas. Men bättre än ingen alls.

Det förutsätts dock att det finns en liten eldsjäl på arbetsplatsen. Kan du vara en sådan? Kanske, kanske inte. Men varför inte klicka här och läsa lite mer och här för att läsa det senaste informationsbladet?

Nu har BOKLÅDAN tagit ett nytt initiativ. Man vill helt enkelt utse det bästa arbetsplatsbiblioteket. Om det kan du läsa mer genom att klicka här. Men det brådskar. Nomineringstiden går ut den 28 februari.

Man finns förstås också på Facebook.

Jag har gått i ålderspension. Men på min sista arbetsplats fanns ett litet anspråkslöst bibliotek som en kollega generöst ställt till allas vårt förfogande genom att helt enkelt rensa lite i sina bokhyllor när han slutade med pension. När jag slutade behöll jag ogint nog alla mina böcker. Så taskig kan man vara. Dessutom, erinrar jag mig nu med lätt rodnande kinder, glömde jag nog att lämna tillbaka ett par av de böcker jag lånade.

Men sånt preskriberas väl ganska så omgående? Eller?

Nu undrar kanske någon - som ev kan ha orkat läsa ändå hit - varför man kallar BOKLÅDAN just för boklådan. Skälet är enkelt. Man vill sätta initiativet i ett historiskt perspektiv: "De bokombud som spred litteratur till folket för 100 år sedan hade en trälåda med sig. Den rymde ett tjugotal böcker, och kunde forslas på en pakethållare. I samma anda erbjuder vi nu en digital boklåda, fylld med lästips, författarporträtt och litteraturhändelser". 

Kim Leine - Profeterna vid Evighetsfjorden.

Kim Leine är en (norsk)dansk författare som fram till Profeterna vid Evighetsfjorden gett ut tre böcker, samtliga utgivna på svenska (Kalak, Valdemarsdag och Tunu). Leine har uppenbarligen levt ett liv fjärran från vårt vanliga Svenssonliv. Alla de tre första böckerna har koppling till Leines privatliv och beskriver detaljerat hans vilsenhet som barn och vuxen, hans turbulenta tillvaro som sjuksköterska på Grönland, hans missbruk av olika slag, hans skilsmässor, pappans sexuella övervåld mot honom, olika släktingars liv och leverne (inkl mord) etc. – dvs. sådant som man läst många gånger tidigare, kanske med undantag från just tiden på Grönland. Alla tre har varit bra, men har ändå andats lite av upprepning. Det har varit mycket våld, sex, fylla, missbruk, uppbrott. Det har – i Tunu och Kalak – också legat en viss lukt av härsken gammal säl- och valtran över böckerna. Och finkel.

Jag var därför lätt avvaktande när Leine nu kom ut med en ny bok med Grönlandstema - Profeterna vid Evighetsfjorden. Men här har Leine tagit ett stort och avgörande steg från att vara en bra författare till att bli en av de främsta. Boken är mycket bra och jag kan verkligen rekommendera den. Den fick också Nordiska Rådets Litteraturpris 2013.

Vi får i boken följa prästen Morten Falck på hans yttre och inre resa. Den yttre går till Grönlands västkust där han ska missionera bland de infödda – ”vildarna”. Den inre går från idealistiskt frihets- och förnuftstänkande, över motstånd, resignation och nästan undergång till insikten att livet såväl som sanningen är motsägelsefulla, men alltid skall sökas. Tiden är sent 1700-tal.

Morten Falck är på Grönland i sex år. Samtidigt pågår i Europa stora politiska omvälvningar, som han läser om ett år efteråt. Hans far skickar en årgång av lokaltidningen Christiania-kuriren med båt och som han läser dag för dag, men med ett års förskjutning. Tidningen blir Falcks livlina till civilisationen. Han både uppmuntras och förfasas över tidens revolutionära tendenser, som står i bjärt kontrast till livet på Grönland. Här står tiden still.

Den idealistiske Falck möter motstånd på alla håll – såväl bland den danska överheten som bland grönländarna. Med tiden går han nästan under och faller ner i synd, alkoholism och mörker, men räddas tillbaka till livet av en grönländsk kvinna som han också gifter sig med. Hans fåfänga kamp för att kristna grönländarna blir särskilt påtaglig efter att han mött de s.k. profeterna – ett intelligent och karismatiskt grönländskt par som tar makten över ett eget samhälle. Mötet med profeterna blir avgörande för Falck. Han ger upp sin tillvaro på Grönland och återvänder ensam till den s.k. civilisationen.

I en sökande botgöringsresa träffar han bl.a. sin gamle far och den kvinna han övergav inför resan till Grönland. När han är i Köpenhamn inträffar den stora brand som ödelägger delar av staden. Detta beskrivs i ett fantastiskt avsnitt i boken av Leine som Falcks inre rening. Falck inser att hans uppgift är att vara på Grönland, men som människa bland människor. Inte som representant för den feodala makten. Han reser tillbaka.

Det är omöjligt för mig att göra denna rika, viktiga och intressanta bok rättvisa på ett par rader. Den innehåller intelligenta resonemang om livet och kärleken, om tron och otron, om förnuft och oförnuft, om nödvändigheten att vara trogen sig själv, om var glädjen i livet finns och var den inte finns. Och utöver detta både episka och lyriska avsnitt som nästan tar andan av en.

Jag gav boken fem stars av fem möjliga. Men kom ihåg att som alla bra böcker skall den läsas långsamt och utan större avbrott i tid. Den är dessutom på drygt 550 sidor.  

Förlag: Forum; Översättare: Inge Knutsson; Utgiven på svenska 2013.

2014 års Nobelpristagare i litteratur är ...

Arbetet med att utse 2014 års Nobelpristagare i litteratur har börjat. De som har rätt att lämna förslag till pristagare har nu gjort detta och Akademien har ställt samman en lista som omfattar totalt 210 namn, varav 36 är helt nya. Meddelar Peter Englund på sin blogg.

Nu börjar Akademiens inre arbete. Före sommaruppehållet skall man ha tagit fram en lista på ca fem namn, som ledamöterna sedan ägnar sommaren åt att läsa in sig på. Sen blir det hektiskt för Akademien att få fram en pristagare. Man träffas första gången efter sommaren i september och redan i oktober öppnar Englund de tunga dörrarna i Börssalen och säger att årets pristagare är ... Ja, vem?

Kanske säger Englund ungefär såhär: "... tilldelas årets Nobelpris i litteratur för såväl en sträng, uppfriskande och tydlig romankonst med universell giltighet och förnäm konstnärlig kraft och som självständig intellektuell med en verksamhet av stor betydelse både nationellt och internationellt, vilket drar ner brallorna på Akademien, som trots många möjligheter inte vågat utse hen till ledamot av Svenska Akademien"

Men frågan kvarstår - vem? Ja, vad tror du?

 

Årets nobelpristagare?

 

Carsson McCullers - Spegling i ett gyllne öga.

”Det finns ett fort i Söder där ett mord begicks för några år sedan. Huvudpersonerna i denna tragedi var tio officerare, en soldat, två kvinnor, en filippinare och en häst. Soldaten hette Ellgee Williams”.

Så skriver Carson McCullers redan i inledningen till sin andra bok på svenska, ”Spegling i ett gyllne öga”, som publicerades hos oss 1941, dvs. året efter hennes storartade debut ”Hjärtat jagar allena”. Temat är alltså satt redan där och som läsare får vi sedan följa i första hand de två gifta paren Penderton och Langdon, Langdons filippinske betjänt Anacleto och så soldaten. Och kanske lite grand ms Pendertons fullblod Firebird. Övriga är bifigurer i detta mörka och skrämmande kammarspel om vad mänskliga tillkortakommanden kan leda till.

De äkta makarna lever i sin respektive äktenskap parallella liv som nästan aldrig berör varandra. Samspelet mellan de fyra är dessutom sådant att bara en författare av McCullers kaliber kan göra det trovärdigt – major Langdon är ms Pendertons älskare; kapten Penderton har den märkliga böjelsen att han förälskar sig i frun olika älskare, inkl majoren; ms Langdon har en hemlig hållhake på kaptenen. Paren bor i näraliggande hus och umgås familjevis till både vardag och fest, men avskyr varandra med över tid varierande intensitet. Betjänten spelar roll som en slags gycklare och retar nästan livet ur majoren och är, inbillar jag mig, ms Langdons älskare eller i vart fall hennes mycket betrodde. Rena såpoperan således, kan det tyckas.

Men McCullers håller ihop sin berättelse och ger med återhållen med tydlig miljö- och personbeskrivning trovärdighet åt den speciella atmosfär som en sådan sluten miljö som ett regemente i den amerikanska södern kan vara. Bland annat då genom behovet av att fylla den tomma vardagen med reella eller hopfantiserade händelser av skandalkaraktär. De inbyggda spänningarna mellan och inom inte bara de två paren utan också med andra av romanens figurer, går inte att hålla undan hur länge som helst. Sprickan mellan dem alla blir efterhand inte bara djupare och svartare utan också sårigare.

Här spelar då den känslomässigt störde och vilsne soldaten roll. Han har kommit att få en platonsk kärlek till ms Penderton, vilken tar sig ett något udda uttryck. Samtidigt kommer kaptenen till följd av sin undertryckta och tilltagande förvirring att hata i stort sett alla i sin omgivning, inte minst sig själv. Men särskilt soldaten.

Främsta skälet till detta är att denne råkade se kaptenen i en för honom skakande och pinsam situation. Naken var soldaten till råga på allt – naken, välbyggd och solbränd. Det finns, som nämnts, hos kaptenen en homoerotisk dragning, som han värjer sig för så mycket han kan.

Ja, ni förstår. Det är givet, som nästan alltid hos McCullers, att allt skall sluta i katastrof och totalt sammanbrott. Vilket vi ju redan också vet. En blir alltså skjuten. En blir således mördare. En dör en s.k. naturlig död. En bryter i det närmaste ihop. En försvinner bara. Men en klarar sig ganska bra – och det är den enfaldigaste av dem alla. Som i det vanliga livet?

Jag gav ”Spegling i ett gyllne öga” fyra stars av fem. Inte minst beroende på hur hemligheten om speglingen i det gyllne ögat tas upp av McCullers. Vid två tillfällen dessutom,

 

Förlag                Prisma/Biblioteksförlaget

På svenska        1942/1960

Översättare       Nils Jacobsson

Litteraturfestivalen - LITTO kallad - fortsätter-

LitteraturMagazinets tävling om den bästa litteraturen fortsätter parallellt med allas vårt speciella hatobjekt Melodifestivalen - Mello kallad av en mig närstående. Vill du veta hur deltävling 1 slutade? Klicka här. Men jag kan avslöja att Selma kom tvåa och går vidare till finalen.

Men nu är det dags för deltävling nr 2. Idel vassa författare tävlar - nåja, inte alla tillhör kanske den skara som man vill ha i sin bokhylla. Klicka här om du vill veta mer. Och självklart ska du tävla - eller hur? För inte vill du väl att "En man som heter Ove" skall vinna. Nej, jag tänkte väl det.

(Antagligen fungerar inte mina klickningar. Gå då in på LiteraturMagazinets hemsida www.litteraturmagazinet.se).

Bekämpa nödrimmen! Främja litteraturen! Rösta!

Stig Saeterbakken - Genom natten.

Saeterbakken var en produktiv norsk författare, som levde mellan 1966 och 2012 och som på norska gav ut ett tjugotal böcker i olika genrer. På svenska finns han, såvitt jag vet, publicerad med bara fyra böcker, varav ”Genom natten” blev den sista efter hans suicid.

Bokens yttre handling är ganska enkel till en början. Vi möter en s.k. lyckad – men också lycklig - familj där föräldrarna är akademiker och har två barn, en pojke och flicka naturligtvis. Men så kan mannen Karl inte hålla fingrarna i styr, utan inleder en relation med en betydligt yngre kvinna. Denna håller förstås inte. Med svansen mellan benen återvänder Karl till familjen, som tar emot honom som på nåder. Men inget blir som det var innan. Så inträffar då katastrofen – sonen begår självmord. Familjen krackelerar. Och Karl överger den ännu en gång.

Med detta börjar vad man skulle kunna kalla bokens inre handling. Driven av samvetskval, en önskan om någon sorts försoning och en lindring av den skuld och ångest han känner - och för att försöka få ett svar på varför sonen begick självmord - reser Karl till en stad i Östeuropa. Här möter han olika personer som han föreställer sig skall kunna ge honom de svar han söker. Berättelsen blir nu sävål gåtfull och skrämmande som surrealistisk.

Karl träffar så en märklig man som berättar en sägnen – är det väl? – om ett hus där man ställs öga mot öga mot sina värsta fasor och befrias från allt hopp man fortfarande kan ha. Om man överlever. Hit går Karl.

Romanen slutar öppet. Den som vill läsa en bok som slutar enligt Agatha Christies mall – dvs. där den gode Hercule i slutet lägger allt till rätta och läsaren kan andas ut – skall läsa en annan bok än ”Genom natten”.

Jag tolkar för min del slutet som att det värsta som kan hända också har hänt. Där mannen har begått det totala sveket mot sin fru, sin dotter, sin son och sig själv. Men vad vet jag?

Jag gav ”Genom natten” fyra stars av fem.

 

Förlag: Vertigo

Publicerad på svenska: 2012

Översättare: Niklas Darke

Skit i Melodifestivalen - satsa istället på LITTERATURFESTIVALEN!

Melodifestivalen har, som säkert inte har undgått någon, startat sin resa mot finalen i Globen. I ett antal deltävlingar fram till finalen ska vi lyssna på den ena artisten okändare än den andra, alla mer eller mindre falsksjungande och glitterbehängda. Alla säkert fulla av förhoppningar om ära och berömmelse. Och pengar, gissar jag.

 

Men nu kan vi lite litteraturintresserade satsa på LITTERATURFESTIVALEN. Det är den alltid alerta www.litteraturmagazinet.se som ger oss som har tröttnat på alla nödrim och tonartshöjningar möjlighet att istället för att rösta på den hysteriske Putte Puttson eller välskrikande Lisa Lisadotter, eller vad nu de förhoppningsfulla estradörerna kan tänkas heta, rösta fram en lista på högkvalitativ litteratur.

 

Stöd den goda smaken. Ge den dåliga smaken en spark i häcken. Stöd Litteraturfestivalen!

 

Just nu pågår Delfinal 1. Sen kommer de andra delfinalerna i rask följd - precis som i den sk Mello.

 

 

 

 

J M Coetzee - Jesus barndom.

Från ingenstans, men över havet, kommer bl.a. en vuxen och ett barn. De tilldelas, som alla andra som kommer, ett nytt namn och en ny identitet. Allt gammalt, deras tidigare liv och förflutna och språk, blir i huvudsak bortträngt och gömt i ett glömskans moln. Detta är priset för det nya livet. Varför man flytt, om man nu flytt, och varför man accepterar att förlora sitt gamla jag, förblir okänt och oklart.

I det nya landet är allt ljumt och välordnat. Känslor mellan människor, som kärlek och sex, är inga okända begrepp, men de utlevs stilla och just välordnat och ljumt. Som om alla känsloyttringar skulle vara egendomliga och främmande – nästan stötande - i det nya landet. Men samtidigt accepteras en vänskap mellan människor. Bara den inte blir för påträngande. Maten är beige den med och består i huvudsak av bröd, linser, vegetariskt käk och vatten. Inte en blodig biff så långt ögat kan se.

I detta nya land kommer så mannen, Simón, och pojken, David, att leva. Simón, som inte är barnets pappa, har tagit som sin uppgift att hitta Davids mamma. Han både hittar och hittar henne inte i kvinnan Inés. Det är nu storyn börjar.

Alla dessa tre är, om än i olika grad, avvikande från den ljumhetens norm som gäller i landet. Mest påtagligt gäller detta pojken. Möjligen vill Coetzee diskutera vilken plats en avvikande kan eller skall ha i den bästa av världar. Det finns många referenser och hänvisningar i boken, anar jag, som alla säkert är betydelsebärande. Den mer exakta innebörden i dem förblir svävande.

Bärande i romanen är dialogen mellan personerna. Den är närmast övertydlig i en välvilja att förklara allt, men oftast snårig och forcerad, inte minst när de vuxna pratar med, eller snarare talar till, barnet. Romanens slut blir ett slut utan slut, men med en antydan om att allt börjar om från början. ”Elementärt, min käre Watson”, som Sherlock skulle sagt om detta. Åtminstone säger Coetzee det till oss läsare. Men mest obegripligt tycks mig ändå romanens namn vara. ”Jesus barndom” – jaha? För inte menar väl mr C att …. ?

Nu låter ju detta som om det skulle vara en svårläst och svårbegriplig bok. Och så är det. Men samtidigt är den läsvärd och njutbar. I det obegripliga och svårfångade finns paradoxalt nog det begripliga och lättillgängliga.

Texten är distanserad och kylig. Liknar den därvid livet? Nej, inte det de flesta av oss vill leva. Men nog det som alltför många lever. Åtminstone i det nya landet.

Jag gav ”Jesu barndom”, denna märkliga bok av den gamle Nobelpristagaren, fyra stars av fem. Men han har skrivit ännu bättre böcker, det har han. Läs gärna hans ”Onåd”.

Carson McCullers - Balladen om det sorgsna kaféet.

Både den yttre och inre miljön känns igen från andra romaner av ms McCullers. Vi rör oss i en sliten, fattig och tröstlös liten håla i den amerikanska södern. Där möter vi de psykiskt och fysiskt uttröttade männen och kvinnorna som inte ser någon framtid. Men som också under en tid helt oväntat ser en strimma av hopp och glädje. Men – sen också våldet. Och som alltid står man till sist ansikte mot ansikte med det oundvikliga nederlaget.

McCullers skriver fram det yttre händelseförloppet i romanen ganska bra, men tyvärr mer skissartat de personer som driver romanen framåt. Vi möter över tid och i olika gestalter den som vill älska och den som vill bli älskad. Vi förstår, med lite fantasi, relativt bra de motiv som kan finnas hos de olika personerna för att de agerar som dom gör – kaféägaren Miss Amelia, brottslingen Marvin Macy som hon var gift med i 10 dagar och den svekfulle krymplingen som kallas kusin Lymon. Men också hos de övriga i den lilla hålan, även om de uteslutande är stumma bakgrundsfigurer.

Ganska väl, förstår vi dem. Men jag tycker inte det räcker. Jag tycker att personbeskrivningarna är för tunna och ytliga. McCullers går inte på djupet och beskriver inte tillräckligt väl de drivkrafter som de tre huvudpersonerna har och varför de i olika situationer agerar som de gör. Ibland blir deras handlingar nästintill obegripliga.

Denna tunna lilla bok blir därför för mig inget annat än en lång, inte helt fullbordad novell. Inte dålig, förstås. Men inte heller tillräckligt bra.

Jag gav därför ”Balladen om det sorgsna kaféet” bara tre stars av fem. Jag vet ju vad McCullers kan när hon vill och orkar. 

Varför är jag här?

Denna blogg är upplagd den 1 februari 2014. Jag har tidigare skrivit en hel del på www.boktipset.se under signaturen Bokhållaren, och där finns fortfarande mina gamla inlägg. 

Jag kommer här att i huvudsak publicera omdömen om böcker jag läst, men säkert också skriva en del annat om smått och gott. Mest smått antagligen. Det är naturligtvis trevligt om någon vill ta sig tid att kommentera vad jag skriver, men jag blir faktiskt glad om jag överhuvudtaget får någon läsare. Sånt kan man ju aldrig så noga veta.

Böckerna jag skriver om graderas på följande sätt: fem stars: mästerlig bok; fyra stars: mycket bra bok; tre stars: läsvärd bok; två stars: dålig bok - skänks antagligen till Läkarmissionen vid ngt lämpligt tillfälle; en star:  slängs i containern för restavfall på Lövsta sopstation. 

Omdömena ges per genre. Det betyder att t ex en Nobelpristagare och en deckarförfattare båda kan få låt oss säga tre stars. Men det innebär förstås inte att en aldrig så hyfsad bok av Camilla Läckberg (för sådana finns det) skulle vara i samma klass som en mellanbok av Mario Vargas Llosa (för sådana finns det naturligtvis också).

Min ambition är att försöka skriva minst ett par nya inlägg i veckan, varav då minst en bokkommentar. Men hur det blir med den saken återstår väl att se. Ambition är ambition - men ibland kommer som bekant livet emellan och ställer till det.

Bloggen är alltså ny. Jag är därför ovan vid bloggverktyget, men kommer efterhand att lära mig mer om hur jag skall göra för att den skall bli så attraktiv så möjligt för både mig och ev. läsare. Så bli inte överraskad om det sker förändringar i layouten framöver. Bli snarare förvånad om så inte sker. Men basen - bokkommentarerna - kommer naturligtvis att vara oförändrad.