Både den yttre och inre miljön känns igen från andra romaner av ms McCullers.
Vi rör oss i en sliten, fattig och tröstlös liten håla i den amerikanska
södern. Där möter vi de psykiskt och fysiskt uttröttade männen och kvinnorna
som inte ser någon framtid. Men som också under en tid helt oväntat ser en
strimma av hopp och glädje. Men – sen också våldet. Och som alltid står man
till sist ansikte mot ansikte med det oundvikliga nederlaget.
McCullers skriver fram det yttre händelseförloppet i romanen ganska
bra, men tyvärr mer skissartat de personer som driver romanen framåt. Vi möter över
tid och i olika gestalter den som vill älska och den som vill bli älskad. Vi
förstår, med lite fantasi, relativt bra de motiv som kan finnas hos de olika
personerna för att de agerar som dom gör – kaféägaren Miss Amelia, brottslingen
Marvin Macy som hon var gift med i 10 dagar och den svekfulle krymplingen som
kallas kusin Lymon. Men också hos de övriga i den lilla hålan, även om de uteslutande
är stumma bakgrundsfigurer.
Ganska väl, förstår vi dem. Men jag tycker inte det räcker. Jag
tycker att personbeskrivningarna är för tunna och ytliga. McCullers går inte på
djupet och beskriver inte tillräckligt väl de drivkrafter som de tre huvudpersonerna
har och varför de i olika situationer agerar som de gör. Ibland blir deras handlingar
nästintill obegripliga.
Denna tunna lilla bok blir därför för mig inget annat än en lång,
inte helt fullbordad novell. Inte dålig, förstås. Men inte heller tillräckligt
bra.
Jag gav därför ”Balladen om det sorgsna kaféet” bara tre
stars av fem. Jag vet ju vad McCullers kan när hon vill och orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar