J M Coetzee - Jesus barndom.

Från ingenstans, men över havet, kommer bl.a. en vuxen och ett barn. De tilldelas, som alla andra som kommer, ett nytt namn och en ny identitet. Allt gammalt, deras tidigare liv och förflutna och språk, blir i huvudsak bortträngt och gömt i ett glömskans moln. Detta är priset för det nya livet. Varför man flytt, om man nu flytt, och varför man accepterar att förlora sitt gamla jag, förblir okänt och oklart.

I det nya landet är allt ljumt och välordnat. Känslor mellan människor, som kärlek och sex, är inga okända begrepp, men de utlevs stilla och just välordnat och ljumt. Som om alla känsloyttringar skulle vara egendomliga och främmande – nästan stötande - i det nya landet. Men samtidigt accepteras en vänskap mellan människor. Bara den inte blir för påträngande. Maten är beige den med och består i huvudsak av bröd, linser, vegetariskt käk och vatten. Inte en blodig biff så långt ögat kan se.

I detta nya land kommer så mannen, Simón, och pojken, David, att leva. Simón, som inte är barnets pappa, har tagit som sin uppgift att hitta Davids mamma. Han både hittar och hittar henne inte i kvinnan Inés. Det är nu storyn börjar.

Alla dessa tre är, om än i olika grad, avvikande från den ljumhetens norm som gäller i landet. Mest påtagligt gäller detta pojken. Möjligen vill Coetzee diskutera vilken plats en avvikande kan eller skall ha i den bästa av världar. Det finns många referenser och hänvisningar i boken, anar jag, som alla säkert är betydelsebärande. Den mer exakta innebörden i dem förblir svävande.

Bärande i romanen är dialogen mellan personerna. Den är närmast övertydlig i en välvilja att förklara allt, men oftast snårig och forcerad, inte minst när de vuxna pratar med, eller snarare talar till, barnet. Romanens slut blir ett slut utan slut, men med en antydan om att allt börjar om från början. ”Elementärt, min käre Watson”, som Sherlock skulle sagt om detta. Åtminstone säger Coetzee det till oss läsare. Men mest obegripligt tycks mig ändå romanens namn vara. ”Jesus barndom” – jaha? För inte menar väl mr C att …. ?

Nu låter ju detta som om det skulle vara en svårläst och svårbegriplig bok. Och så är det. Men samtidigt är den läsvärd och njutbar. I det obegripliga och svårfångade finns paradoxalt nog det begripliga och lättillgängliga.

Texten är distanserad och kylig. Liknar den därvid livet? Nej, inte det de flesta av oss vill leva. Men nog det som alltför många lever. Åtminstone i det nya landet.

Jag gav ”Jesu barndom”, denna märkliga bok av den gamle Nobelpristagaren, fyra stars av fem. Men han har skrivit ännu bättre böcker, det har han. Läs gärna hans ”Onåd”.