Carson McCullers - Bröllopsgästen.

I den lilla slitna staden i den Amerikanska södern ligger på den trista gatan ett halvt förfallet hus. Här utspelar sig McCullers mästerliga roman ”Bröllopsgästen”. Den som läst McCullers förut känner därmed igen den yttre miljön från tidigare romaner. ”Bröllopsgästen” är hennes tredje efter ”Hjärtat jagar allena” och ”Spegling i ett gyllne öga” och publicerades 1947.

”Bröllopsgästen” är ett kammarspel mellan i princip två personer – den tolvåriga flickan Frankie Addams och negerkokerskan Berenice Sadie Brown. Runt dessa två personer rör sig ett antal figurer - den nästan osynlige pappan, den sexårige kusinen John Henry och Frankies äldre bror som är den som skall gifta sig och på vars bröllop Frankie skall gå.  

I samspelet och samtalet mellan Berenice och Frankie bryts Berenices surt förvärvade livsvisdom mot Frankies pubertala otålighet och längtan bort. Och hennes hemliga, solkiga möte med en främmande man. Vi följer Frankie – eller F. Jasmine som hon plötsligt väljer att kalla sig som en markering av att något nytt måste hända henne, vad är dock inte helt klart ens för hennes själv – från den unga flickans djupt kända otillfredsställelse med tillvaron, över hennes helt grundlösa men intensiva hopp om en annan tillvaro som skulle följa på brodern bröllop och den djupa desillusion som drabbar henne när detta orealistiska hopp grusas på ett för henne plågsamt sätt. Ungefär här lämnar McCullers oss.

(Men den för McCullers oundvikliga katastrofen i hennes romaner inträffar förstås också. Den drabbar denna gång dock ingen av de egentliga huvudpersonerna).

Både Berenice och Frankie/F. Jasmine sitter i boken fast i tillvarons reella och upplevda bojor. Som läsare, liksom sannolikt i likhet med Berenice själv, vet vi att dessa sitter stadigare och hårdare fast i henne, men att Frankie/F. Jasmine upplever det som tvärtom. Men så känner väl understundom den aldrig så intelligenta tonåring det i sin fullständiga egoism och egocentricitet. Men för läsaren blir denna skillnad som en mörk relief åt berättelsen och den väg som vi kan anta att livet kommer att ta för de båda. Den enes liv stampar henne med all sannolikhet hårdare fast i tillvarons lervälling. Den andra kan, om livet tar den vägen, mycket väl bli fri och kanske rentav lycklig någon annanstans och i en kommande framtid. Men det är inte säkert, förstås.

För visst kommer vi ihåg den gode Rousseaus ord: ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor”. Åtminstone McCullers tycks ha gjort det.

Jag gav ”Bröllopsgästen” fem stars av fem möjliga. Boken finns bara antikvariskt, om någon skulle vara intresserad av att läsa den.

Förlag: Hugo Gebers förlag; Översättare: Olov Jonason; Utgivningsår på svenska: 1947

Varför inte nu lyssna på Mary Flower – Death Letter Blues