Liza Marklund - Stormberget.

Så har jag då läst Stormberget – Liza Marklunds tredje och sista del av det som tydligen skall kallas Stenträsktrilogin. Tre frågor tränger på i min trötta hjärna och pockar på ett svar: varför har jag överhuvudtaget läst denna bok; varför kallar sig Eva Elisabeth för Liza; hade jag tyckt annorlunda om boken om den utspelats sig i låt oss säga i Trumpland i det innersta av det gamla cowboy- och våldslandet USA.

Ja tre frågor och tre svar. Boken är uteslutande läst för att jag gjort en felbeställning i Ad Libris och jag, när jag nu hade den i min hand, tyckte den skulle passa bra som tröstläsning i det helvetesväder som rått i mina trakter den senaste tiden och man ändå inte kan gå ut annat för än snabba – snabba och snabba förresten, snarare långsamma gammelmansstapplingar på de icke sandade glashala trottoarerna – men alltså promenader för livsuppehållande inköp av mat i Konsumbutiken; gåtan Eva Elisabeth har jag inget svar på; men det är inte omöjligt att jag kanske kunnat tycka att själva storyn haft ett uns större trovärdighet om den utspelats i det skjut- och mordgalna USA.

För i detta Stenträsk med omgivningar begås genom decennierna det ena brottet efter det andra, skjuts den ena fienden efter den andra till döds, slår man den ena efter den andra på käften, puttas den ena efter den andra ner i Storforsen, begås en häpnadsväckande rififikupp mot den allmänna fienden Vattenfall där rånarna får en oerhörd massa pengar och – inte minst – kastas en nyss skjuten och tillika misshandlad fiende ner i den bottenlösa myren med en påle rakt genom hjärtat för att aldrig mer dyka upp igen.

Tror mördarna. Hoppas mördarna. Men se det är just det som sker en midsommar åratal senare när solen flödar som ihärdigast och lyckan borde stråla mot envar. Inte minst mot polischefen Wiking som står och håller en kvinna i handen och känner sig osannolikt lycklig medan han tittar på sina barn och barnbarn som lekar de vanliga oskyldiga midsommarlekarna. Den kvinna han håller hårt i handen är hans försvunna hustru som, det är vad man tror, dränkt sig i myren för länge sedan och som nu, det är vad man allmänt tror ett ögonblick eller två, helt sonika alltså ploppat upp från den dyiga myren. Fast stendöd förstås.

Om denna kvinna måste jag skjuta in en förklarande parentes. Som gift med polisen Wiking och mor till deras barn hette hon Helena. Nu med Wikings hand i sin kallar hon sig Alice. Men frågan är om hon inte egentligen heter Vladlena. Hon gör nog det. Bakgrunden till detta är inte beskriven i en handvändning, men har att göra med att det gamla Sovjet ville ha en spion i Sverige. Det blev Vladlena som i sinom tid blev Helena och som sedan – och nu har det gått åratal – av för mig lite diffusa skäl blev kallad tillbaka till det gamla goa kommunistlandet, men som innan dess förstås var tvungen att föranstalta om sin egen död genom påhittad egendränkning i myren. Men väl tillbaka där i landet of hope and glory börjar hon så småningom en synnerligen komplicerad egen planering som gör det möjligt för henne att omsider återkomma till Sverige och nu som dataspecialisten Alice Eriksson. Och så småningom kommer hon alltså att stå vid en midsommarfest och hålla sin gamle man Wiking i handen, om än då opererad lite varstans i kroppen för att inte bli igenkänd av de andra. För att sedan efter ett bra tag åter försvinna bort från honom. Varför? Rädd för att bli avslöjad och kanske tom dödad av kommunisterna i Ryssland, gissar jag. Men vart tar hon då vägen? Vem vet. Men kanske återkommer Marklund till henne i en kommande bok. Hon skriver nämligen lite hotfullt på Stormbergets sista mening att ”vad som hände med Alice, det är en helt egen berättelse”. Kanske, men nu är jag ute på tunn is, kanske får vi då också veta vad som hände med de pengar som en gång stals från Vattenfall. Alice vet ju, och varför hon vet det tänker jag inte berätta här, var pengarna är.

Ja herregud – ni hör ju hur osannolikt allt detta låter i min korta – allt för korta - summering. Men vad vet man egentligen vad som händer i världar man inte vet något om. Svaret är: ingenting. Jag kanske inte ens har fattat riktigt vad Marklund skriver. Vilket inte är helt osannolikt.

Nå. Men tillbaka till Stormberget, boken. Marklund har här en vällovlig ambition att sammanfatta och förklara ett komplicerat familjemönster som sträcker sig över tre böcker och vad grann- och familjerelationer kan orsaka på både gott och ont när mycket går åt helvete. Och då måste man som läsare vara på tårna, annars går det som för er Bokhållare som i de återkommande sammanfattningarna från olika tidsperioder i Stormberget, som väl alla syftar till att få ihop nutid med dåtid eller om det är tvärtom, lätt går vilse bland alla gamla gubbs som nästan alla genom decennierna heter antingen Gustav eller Wiking. Och där farfar, far och son dessutom alla blir polischef, eller åtminstone polis, i den lilla hålan. Tala om nepotism. Men du, bäste läsare av detta inlägg, är förstås som bokläsare av en annan sort – en som kan hålla god ordning på allt och alla och har hjärncellerna i god läsordning. Tur att ni finns.

Vi andra får, när frågan kommer till läsbetyg, sätta en blank och mager trea av fem. Och ändå, det vill jag gärna ha sagt, skriver Marklund en inte oäven bok med ett rappt, kort och kärnfullt språk. Välskriven alltså. Det som händer inom och mellan familjerna beskriver hon på ett sätt som, givet förutsättningarna, inte heller är helt osannolikt. Liksom för den delen alla kärlekskomplikationer. Staten Sveriges övergrepp på sina glesbygdsinvånare när man torrlägger den ena älven efter den andra är utmärkt och tom lite skakande beskrivet. Kuppen mot Vattenfall är riktig bra och tom lite spännande skriven, också i den del som senare är ett slags efterspel till kuppen. Hennes ambition att guida oss läsare genom hela hennes sammantagna historia är, märker jag nu när jag sitter och rekapitulerar storyn för mig själv, dessutom ganska så imponerande, även om boken nog förutsätter en läsare som är lite mer intresserad av själva berättelsen än er Bokhållare var denna gång.

Det enda jag undrar när boken nu är utläst är vad Lotta Olsson, deckarfantomen i DN, tycker om den. Antagligen annorlunda än mig. Hon brukar märkligt nog göra det. (Hon var lite ljum i sitt omdöme hon också, har jag nu läst). Kanske ska man sluta läsa deckare, slår det mig. De verkar vara både komplicerade och svåra att läsa och förstå. Åtminstone om man är på ett tröttsamt humör.

God Jul förresten bäste läsare som orkat ända hit.

Alla fotografer okända för mig. 

 

Olga Tokarczuk - Empusion.

Stämmer det som det ibland sägs, nämligen att Nobelpriset i litteratur är en dödskyss för ett författarskap. Kanske, vad vet jag, för den överblicken över ett stort antal författarskap har jag verkligen inte. Kanske Björn Wiman, allvetaren på DN har? Men om – stämmer det i så fall på Olga Tokarczuk när hon nu på svenska gett ut Empusion, sin första bok efter det att hon fick priset 2019. (Fortsätt läs om du vill veta vad jag tycker om den saken).  

Av henne har jag läst ett antal böcker efter det att hon fick priset (och då står ändå hennes gigantiska över 1000 sidor långa Jakobsböckerna och stirrar anklagande på mig i hyllan över ännu oläst). Det är ju så att många goda författarskap gömmer sig i den ofantliga mängden av böcker som publiceras och så helt plötsligt lyfts ett av dem fram av Akademien och ger oss i bästa fall läsupplevelser som vi inte visste att missat. Ta tex Annie Ernaux, Abdulrazak Gurnah, Kazuo Ishiguro – och inte minst Tokarczuk – för att nu bara ta ett par författarskap som i detta nu rinner upp i minnet denna tröstlösa slaskiga fredag då denna text skrivs. Fler skulle förstås kunna nämnas – men.

Men denna text skall nu handla om Empusion som kom på svenska i år, dvs 2023. Vi får följa ett antal män, och för den delen en yngling, som år 1913 vistas på ett sanatorium för lungsjuka i nedre Schlesien, som väl nu tillhör Polen. Ynglingen, han heter Mieczyslaw Wojnicz, för under den tid han är där mer eller mindre intressanta samtal med de andra lite äldre herrarna om både det ena och det andra, mest om kvinnor kommer det att visa sig. Han, som aldrig varit när en kvinna, får då höra de mest häpnadsväckande saker av de andra männen. Om dessa påståenden om kvinnorna skulle föras i nutid i möblerade rum skulle de alla omedelbart bli föremål för, ja för vad – att få ett berättigat slag på käften kanske. Och omskolning. Men, det måste jag säga, delar av det som i övrigt diskuteras, tex demokrati, socialism, konst, den egna identiteten inte minst och en del annat, är inte ointressant. Inte alls. Om man kommer ihåg att året är 1913.

(I en avslutande kommentar skriver Tokarczuk att samtliga misogyna åsikter om kvinnor och deras plats i världen är parafraser på texter som hon läst av ett antal manliga författare. Hon nämner då bla allas vår August Strindberg. Någon som är förvånad?).

Men även annat händer. Det mest dramatiska är kanske att hustrun till föreståndaren på sanatoriet dör nästan i omedelbar anslutning till att ynglingen anländer. Mördad? Kanske. Och hörs det inte mystiska ljud lite varstans i själva byggnaden? Jovisst. För att nu inte tala om vad som tycks utspela sig i skogarna kring sanatoriet. Vad gör tex de kolare eller sotare som av och till kommer in i berättelsen om dagarna, eller kanske snarare kvällarna och nätterna? Och damen med hatten, vad om henne? Ja lite mystiskt tycks det vara. Men intressant? För all del. Och dessutom lite dramatiskt av och till kan man väl ändå tycka.

Men det mest dramatiska, och för mig lite oväntade, även om små anspelningar finns lite varstans i berättelsen, är väl att ynglingen på romanens sista sidor iklär sig den döda kvinnans kläder, tar hennes pass och byter namn till hennes. Och försvinner ur berättelsen medelst en droska. ”Efter kriget for hon till Berlin och där upphör alla spår efter henne”. Tja.

Det här låter ju kanske inte så vidare värst intressant och trovärdigt. Och är det väl inte heller. Men – det har jag skrivit tidigare om en annan av de böcker jag kommenterat här – sådant som för oss lite trögrörliga kan uppfattas som just obegripligt, och bland kanske tom motsägelsefullt, ändå kan ha sitt värde för läsaren. Nämligen om författaren kan använda sitt språk på ett sådant sätt att berättelsen, trots betänkligheter vad gäller själva storyn eller i vart fall delar av den, kan vara läsvärd. Att berättelsen på så sätt lyfter. Och det kan, det vill jag betona, Tokarczuk. Hon skriver snart sagt glimrande, säger jag som inte är rädd för överord. Hon skjuter också av och till in sin egen kommenterande berättarröst som ett ”vi” i storyn, vilket känns lite uppiggande. Men en fråga måste ställas. Vad vill hon med Empusion? Kanske bara att visa oss läsare att hon kan, kan få ihop en väl läsbar bok utan något särskilt syfte. Annat än att ge läsaren en god läsning under ett par timmar. Om så – gott nog.

Jag ger därför Empusion, trots allt, fyra stars av fem i läsbetyg. Och därmed har väl alla dödgrävare som ryar om Nobelprisets negativa effekter visat sig ha fel. Igen.

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

  

 

Lena Andersson - Studie i mänskligt beteende.

Lena Andersson är en röst vi behöver – som författare och som skribent i numera Svenska Dagbladet. Nu har hon ju fått Augustpriset en gång – för den snart sagt av alla sönderlästa Egenmäktigt förfarande - och därtill varit nominerad åtminstone ytterligare en gång (i år 2023) och säljer väl bra gissar jag, men utan att för den sakens skull tillhöra skaran av våra absolut mest oundgängliga författare. Säger jag som väl har de flesta av hennes romaner i bokhyllan. De är ju alla välskrivna och i positiv mening lättlästa, men lämnar väl ändå inget större bestående avtryck i vårt kollektiva läsminnet. Som nu tex hennes senaste Studie i mänskligt beteende. Men, som sagt, ändå en röst vi behöver. Och vars verk vi faktiskt bör läsa.

Lättläst skrev jag. Visst. Men hennes böcker är för den sakens skull inte helt lättuggade, alltför tillrättalagda, alltför enkla. Det finns i dem tillräckligt mycket som kräver lite eftertanke och som gör att man gärna återkommer till henne när hon ger ut en ny bok.

Men vad är då Studie i mänskligt beteende för en bok? Ja här försöker Andersson göra det lite lättare för oss – i en liten inledande text med titeln Till läsaren ger hon oss en vägledning: ”Det här är inte en roman, inte heller samling noveller eller berättelser. Moraliteter hade legat närmast till hands om termen alltjämt hade varit i bruk. De är skrivna med fallstudien i åtanke, men genom att vara fullständigt fiktiva blir de något annat, skärvor av liv, fenomen belysta”. Hon ger oss i boken, skriver hon vidare, ”ett kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter sig med banala väsentligheter”. Banala väsentligheter var ordet.

Vad är då, frågar man sig förstås, en moralitet? Svaret finns som vanligt hos Svenska Akademien, närmare bestämt i dess ordlista SAOL: ”riktig inställning till rätt och orätt”. Återspeglar sig då detta i berättelserna – som jag ändå vill kalla det vi läser - i boken? Ja kanske för den riktigt skarpögda. Vi andra får väl i huvudsak läsa dem som intressanta, välskrivna fallstudier – som Andersson godkänner som uttryck - över mänskligt beteende som inte sällan ger anledning till eftertanke om hur man själv och andra i ens närhet – eller för den delen kanske främst de som befinner sig på väl avvägt avstånd – beter sig specifikt eller i allmänhet. Rätt eller fel? Ja om sådant bör man alltid ägna en tanke. Även utan att ha läst Anderssons bok för den delen. (Tankarna går kanske i dessa dagar för en del av oss till den allom bekante s.k. dubbelswisharen på Drottningholm, men det är verkligen att banalisera Anderssons uppdrag i boken. Ursäkta!)

I varje berättelse står en kvinna i fokus och det finns sedan länkar i berättelserna mellan dessa olika kvinnor, deras olika öden tråcklas på ett intrikat sätt samman i en mer eller mindre synlig väv. Anderssons blick ligger helt på personerna och frågan efter läsningen blir då om vi sammantaget, medan årtiondena rullar förbi oss läsare, får en bild av samtiden i fosterlandet. Kanske. Möjligen.

Men visst kan man tex utläsa något av hur Amanda, student i en berättelse och som senare i en annan återkommer som närmast räddhågsen vilsen rektor i en skola i Farsta med förakt för bildning, vilket påtagligt visar sig när hon möter den ryskfödda, intelligenta och kunskapstörstande Olga, som inte viker sig för dumheter och orättvisor. Och följaktligen blir av med jobbet. Kan man läsa den senare berättelsen som en kommentar till hur diskussionen i nutid förs om invandring och integrering. Tror det.

Ja vad mer? Räcker det inte att mycket, och hela tiden intressant och tankeväckande, händer mellan första berättelsen där Caroline, som längtar efter att det ska komma ett brev med posten som förändrar hennes liv, sedan, när ett sådant brev väl kommer, slår ihjäl sin otrogna make med en stekpanna och den sista där Karolina, som också hon som barn längtat efter ett brev som skulle förändra livet, helt enkelt kör sin otrogne man på porten när ett sådant brev väl kommer. Jo det räcker.

Ja vad mer? Kanske ändå att Anderssons formuleringskonst firar obrutna triumfer och att hon, inte oväntat, inte så sällan kan vara riktigt rolig eller, om man skulle vilja säga det så, både drastisk och dråplig. Men allvaret i hennes uppsåt blir inte mindre för det. Jag vill ge Studie i mänskligt beteende fyra stars av fem i läsbetyg. Köp den för egen räkning. Köp den till ditt tonårsbarn. Köp den till gamla mormor. Köp den till din lilla vän i viken. Köp den till vem du vill. Bara den kommer att ligga under någons julgran snart.

Nu är som bekant boken nominerad till årets Augustpris. Jag lägger ut detta på förmiddagen den dag då vi alla får veta som blir årets vinnare. Blir det Andersson. Antagligen inte. Men vem vet. Kanske bokhandlerskan Mia i Äppelvikens bokhandel som varit engagerad i den jury som nominerat de sex böcker som sedan en särskild elektorsförsamling röstar fram vinnaren bland. Ja kanske hon. Men sannolikt inte.

  

Samtliga fotografer okända för mig. 
 

 

  

Johanna Frid - Haralds mamma.

Ja hur träffar man den person som ska komma att bli ens alldeles speciella älskling att dela vått och torrt med, dela livet med. Det är väl lite olika föreställer jag mig. Men den person som kommer att älska Harald – och vars namn inte avslöjas förrän på bokens allra sista ord – hon träffar sin Harald när hon lite oväntat på en konferens skulle presentera de delar av sin avhandling som kommit någonstans, och det var väl sanning att säga inte särskilt långt, och denne Harald då slumpmässigt var där och nästan lyckats förstöra hennes anförande med återkommande irrelevant prat. Harald som sedan ångerfylld efteråt ville bjuda henne på en drink – sa jag att det skulle visa sig att hon hette Claudia – och hon då tyckte att hon uppfattade honom som FIE (vad kan det betyda tror ni som läser/skummar denna lilla text). Hursomhelst – ”Vi drack fem glas till, och sen gick vi till mitt hotellrum”. Det är ju ett sätt att träffas.

Så börjar i vart fall Johanna Frids bok Haralds mamma. Det är Frids andra bok efter Nora eller brinn Oslo brinn, som kom 2018. Jag tyckte att det var en ganska så bra bok, i likhet med DN som gav den sitt kulturpris får det året. Själv gav jag den fyra stars av fem i min hemmasnickrade läsbetygsskala och undrade också om det inte kunde vara så att Frid redan fått en alldeles egen litterär röst. Jo, antagligen tyckte jag. Och det tycker jag fortfarande efter att nu ha läst Haralds mamma.

Nu kan ju inte Haralds och Claudias relation varit särskilt lätt redan innan Mamman stiger in i berättelsen. Båda, men mest Harald – som dessutom tycks ha ADHD - knaprar i ökad grad piller av olika slag, vilket förstås påverkar deras liv. Oaktat detta lyckas Harald slutföra sin juristutbildning och också få ett som det tycks avancerat jobb på en juristfirma. Claudia däremot står och stampar med sin avhandling. Säkert också beroende på att hon flyttat hem till Harald i Malmö, denna – ursäkta värdeomdömet – satans bonnahåla, vilket som bekant kan påverka också den mest mentalt starka.  Allt tycks gå åt helvete och Harald blir också av sin arbetsgivare efter ett tag placerad på ett behandlingshem. Men så kliver alltså Mamma in i storyn.

Som läsare möter vi henne när hon opåkallat infinner sig på den flygplats i det kallaste av det kalla Norrland där Claudia sitter och väntar på sin Harald som strax skall komma med flyg från ett ännu mer kallt och avlägset Norge där han varit på sitt behandlingshem. Snön yr, kylan biter och planet från Norge blir försenat. Där sitter då två kvinnor, som verkligen inte är särskilt såta vänner, på den närmast öde flygplasten och väntar. Och väntar. Mamman för att ta hem Harald till sig. Claudia för att ta honom med till deras gemensamma hem. Till slut börjar de prata med varandra.

”Nu är det så att jag är Haralds mamma och jag har fattat ett beslut eftersom jag bryr mig mycket om hans välmående”. Beslutet är alltså att Harald skall hem till henne när planet väl landar.  Det är ju lätt att förstå att samtalet mellan de två kvinnorna från denna utgångspunkt där de nu sitter på flygplasten kärvar redan från början. Och snön faller allt tätare och planet med Haralds plan blir alltmer försenat.

Men som läsare har man det ganska så bra. Vi får olika sorters tillbakablickar på vad som hänt tidigare i de tre personernas liv. Det är en hel del och allt är väl inte alldeles gott, om man säger. Och det är väl nu, menar jag, som Frid visar att de positiva omdömena om hennes första bok hade fog för sig. Hon skriver här fram storyn på ett intressant sätt och med en alldeles särskild eget litterär stil – inte minst genom de återkommande inre monologerna - som känns igen från debutboken. Om än här ytterligare lite finputsad. Boken är väl för den sakens skull inget litterärt mästerverk direkt, och ibland tom lite väl putslustig, men boken duger gott att läsa och fundera lite över.

Kanske, tänker jag, kan hon redan till nästa bok ha putsat ytterligare på sitt hantverk. Kanske kan hon vidareutveckla sådant som nu i den här boken får liten, för liten, plats. Jag tänker tex på den mystiska, hemliga grannen Alia som stirrar på Claudia genom fördragna persienner. Giv åt alla hemlighetsfulla -och säkert vackra - kvinnor den plats de förtjänar! Tycker jag.

Men vem är jag att skriva på näsan vad en författare borde eller inte borde göra. Hursomhelst – tre stars av fem vill jag gärna ge Haralds mamma som läsbetyg. Men, undrar du förstås, hur går det, hur går det. Kommer Harald levande från Norge, vem åker han i så hem med – Mamma eller Claudia. Ja jag vet. Vill du veta får du allt skaffa boken själv eller gå till biblioteket.

(Jo FIE betyder ”Fuckable in an emergency”. Man lär sig mycket genom att läsa romaner. Men det visste du ju kanske sedan tidigare).  

Samtliga fotografer okända för mig. 

Horace Engdahl - Spårvagnsresor med mr Hume.

Mr Engdahl är jag inte så säker på att alla omedelbart kan erinra sig vem det är; men säg enbart Horace så tror jag att klockorna kanske ringer hos fler. Tror jag. Men vad vet jag numera vad som rör sig i folkdjupet. Det är knappt jag längre riktigt vet vad som rör sig i mitt eget allt grundare inre. Även om jag fortfarande vet vem Horace med efternamn är.

Författare, kritiker, översättare, medlem i Svenska Akademien och, till min överraskning, numera göteborgare och relativt nygift. Men vad gör egentligen denne snart 75-årige halvgamling dagarna i ändå, kan man undra. Ett av säkert många svar ges i hans senaste bok Spårvagnsresor med mr Hume. I den, vilket kanske i och för sig kan vara sant, vill han få oss att tro att han säkert oftare än vad som kan vara nyttigt för plånboken – men slår det mig nu: åker inte pensionärer gratis dagtid där? - åker omkring i sin nya hemstad Göteborg på deras skakiga spårvagnar för att orientera sig i stan, men att han då också ibland slår sig i slang med den skotske filosofen David Hume, som avled 1776. Det senare är med all säkerhet sant. Jag vet av egen erfarenhet att det mesta kan hända just på spårvagnarna i Göteborg.

Men när man åkt färdigt för dagen – vad gör man då? Vad jag själv gjorde den där gången vill jag låta vara osagt här, men den gode Horace ägnar sig väl åt uppgifter kopplade till Akademien, läser gör han ju uppenbarligen en hel del och sen skriver han skall vi kalla det små litterära fragmentet. Jag har ett par sedan tidigare – bla, men inte bara, en liten bok vid namn Den sista grisen som, om jag nu så här långt efteråt minns rätt, retade gallfeber på hans före detta och argsinta hustru. Hur som helst kan väl Spårvagnsresor … klassas in i min påhittade genre litterära fragment.

Nå. Möjligen, men hur ska jag kunna veta om det är så, sätter han sig hemma från spårvagnsresan vid datorn och ägnar sig då kanske åt konsten att skriva utan särskilda ambitioner, utan en särskild avsikt. Men det är väl antagligen att lite nedvärdera hans kunnande och ävlan, föreställer jag mig. Jag kan skriva sådana här små texter du just läser utan annan strävan än att kort sammanfatta en läsefrukt, men inte, det är min övertygelse, en man som Engdahl som kan mer, förstår mer, har en helt annan överblick, skriver bättre. Har en annan press på sig, och då inte bara från en fd argsint dam. Ja, men vad vet man. Han kanske rent av skriver bara för att få tiden att gå. Sådant har ju hänt för.

Fast en sak, den enda antagligen, verkar vi ha gemensamt. På sen eftermiddag, före kvällsmaten, sätter han sig på balkongen för att vid tjänligt väder ta en liten, sannolikt mycket liten, drink före maten. Det bör alla som kan göra. Sen behöver man ju inte, som paret Engdahl, kalla denna lilla högtidsstund för Odens timme. Men å andra sidan – varför inte. Ja, varför inte.

Men, tänker kanske den som orkat läsa så här långt, boken, boken. Vad om boken Spårvagnsresor …? Inget här, blir mitt svar. Den ska läsas och inte fås refererad. Men det är en liten, tunn men spännande och starkt intresseväckande bok med briljanta formuleringar som inte bara handlar om Engdahls samtal med mr Hume utan också innehåller, förutom olika utvidgningar och fördjupningar av dessa samtal, små miniessäer om diverse ämnen som du antagligen inte visste att du skulle intressera dig för. Men det kommer du att göra. Jag vet.

För, som det står på baksidans text – ”Deras samtal fortsätter genom hela boken och avbryts av essäer om olika ämnen som aktualiseras av meningsutbytet i spårvagnen: 1700-talets franska salongsvärdinnor, Rousseaus paranoia, lyxens idéhistoria och mycket annat”. TV-programmet Lyxfällan och Casanova och hans bröder tex – spännvidden är stor.

Jag vill ge Spårvagnsresor med mr Hume fem stars av fem i läsbetyg. Önska den i julklapp blir mitt välmenande råd eller gå ännu hellre själv till din lokala bokhandlare. ”Mr Hume, det har varit ett nöje att åka spårvagn med er”, skriver Engdahl i bokens sista mening. Det är omöjligt att inte hålla med.

 

Alla fotografer okända för mig. 
 

 

 

Magnus Florin - Descartes dotter.

Vem är då Magnus Florin? Om inte en disputerad författare, regissör och dramaturg i dryga pensionsåldern, men från min begränsade horisont övervägande författare. Jag tror jag har de flesta av hans skönlitterära böcker och ska väl strax resa mig och kolla i mitt bibliotek. Strax. Hur som helst så har han nu kommit ut med Descartes dotter. Vad ska man säga om den? Ja vänta ett tag.

Florin. 

Och vem är då René Descartes? Om inte en fransk filosof, matematiker och säkert mer därtill verksam fram till sin död 1650 i lunginflammation i det på alla sätt kalla och kylslagna Stockholm. För att inte särskilt tala om det dragiga Stockholms slott. Om honom kan jag nu egentligen bara erinra mig hans uttryck cogito, ergo sum och att vår drottning Kristina genom att lyckas locka hit honom som sin privatlärare indirekt var skuld till hans död. Åtminstone enligt en vikarierande docent i filosofi vi hade ett antal timmar en termin i högstadiet – kärringen tog livet av honom, som han sa. Hade detta hänt i dag hade väl den stackars docenten blivit både kölhalad och utsparkad. Alltid hade väl någon känslig förälder känt sig kränkt och rektorn blivit tvingad att vidtaga åtgärder. Men då på den tiden detta hände var det inte tal om sådant. Vad lär man sig av detta? Kanske bara att jag är gammal som gatan, dvs närmast uråldrig. Eller om man hellre vill säga det – antediluviansk (dvs ”äldre än syndafloden” som vi korsordslösare vet).

Drottningen och filosofen. 

Alltså: den som vill veta något intressant om denna epokgörande filosof får gå någon annanstans än till denna text. Och faktiskt också någon annanstans än till Descartes dotter.

Nå. Vad då om boken Descartes dotter? Det är en till det yttre tunn bok i pocketformat på dryga 120 sidor som egentligen bara beskriver Descartes resa i ett skepp från Amsterdam till Stockholm för att träffa vår intellektuella och krävande drottning Kristina, som alltså kallat honom till sig. Boken slutar innan han träffar henne. Han väcks på skeppet när det ankrat upp av drottningens hovmän med orden ”Kallt, disigt, vinter i luften. Det är bara du som ännu inte gått i land”. Att han när han strax därpå lätt sömndrucken går ner mot bryggan samtidigt skulle gå mot sin död kunde han ju rätt gärna inte veta. Fast kanske hade han sina aningar. Florin låter honom innan avresan tänka att ”jag … vill ogärna bo i björnarnas rike bland klippor och frost. Hela det folket kanske stelnar till is om vintern, likt vattnet”. Här hade han ju inte helt fel. Eller hur?

När Descartes går ombord på skeppet Nya Fortuna har han med sin tre kistor – två lite större och en mindre, och denna med dubbla lås. Denna kista är han särskilt rädd om. Det visar sig att i den finns enligt Descartes föreställning hans avlidna dotter Francine. Med henne för Descartes genom hela resan olika samtal om både vardagligheter och mer seriösa ting. Som han också gör med andra på skeppet, särskilt kaptenens hustru där de står böjda över relingen. Ska de tillsammans hoppa överbord, tänker man. Genom alla dessa olika samtal är det tydligen meningen, skriver Florin i ett efterord, att vi skall få en glimt av Descartes idévärld, att hans skrifter och tankar skall ”återklinga” – det är Florins uttryck - i samtalen.

Ja vad ska man tycka om detta? Mer än att det kanske är sant och begripligt för den läsare som redan har en insikt om Descartes tankar och kanske skrifter. För oss andra lite mer ytliga personer blir det svårt menar jag. Och faktiskt djupt orättvist mot Descartes. Sorry to say, men jag menar att Descartes dotter blir tunn, banal, svårbegriplig och faktiskt utan mening om man föreställer sig att man skulle få veta något om Descartes. Kan man då läsa boken på något annat sätt?

Ja kanske. Romanen är ju en fantasi med en viss verklighetsbakgrund. Den som vill läsa den som något annat får väl gå till skrifterna, som man brukar säga. Florin nämner ett antal i sitt efterord. Vi andra kan ändå finna en tjusning inte bara i att tycka oss se Descartes när han ovetande åker mot sin död utan också, trots att vi inte alla gånger förstår vad han säger, ändå läsa en eller annan mening som begriplig och intressant och som romanläsare se framför oss att han strax huttrande på Stockholms slott skall utveckla dessa inför en vetgirig och kapabel drottning. Vi andra stannar alltså i insikten att det finns en värld utanför och ovanför oss till vilken vi inte har direkt access. Och att Florin inte gör mycket för att öppna upp den för oss. Läst så menar jag att Descartes dotter trots allt är ganska så intressant och faktiskt efter läsningen värd att få en plats i biblioteket. Allt man läser får numera inte det. Men i hyllan för kommande omläsning hamnar den ju inte.

För rena obegripligheter, eller om man så vill dumheter, finns det lite för mycket av:

”Kvällsvard hus kaptenen. Descartes:

Vi vill lära känna vågorna som vi befar med vårt skepp, men vi förstår inte att det är vi som är vågorna och skeppet.

Kaptenen:

Det där förstår jag inte. Jag slår dövörat till.

Descartes:

Vi vet inte mycket. Men vi kan veta mera ifall vi lämnar vågorna och skeppet.

Kaptenen:

Nu är jag döv. Som en död, som min hädangångna papegoja”.

Vi lämnar nu kaptenen, Descartes, hans i kistan döda dotter Francine och alla andra och konstaterar att jag ger Descartes dotter, trots de invändningar jag gett uttryck för, fyra stars av fem i läsbetyg. Välskrivna obegripligheter, särskilt de i återhållsam och klar stil som hos Florin, kan ända ha sitt värde menar jag. Om inte för annat så för att en boks just obegriplighet men också skall vi kalla det efterglöd eller tankekraft har sitt alldeles speciella värde. Detta finns hos Descartes dotter. Läs den gärna, menar jag. Kom till en egen slutsats.

(Jodå. Jag hade alla hans böcker, även om jag skam till sägandes nu när jag håller dem i handen och tänker igenom saken lite inte kan erinra mig vad alla handlar om – egentligen bara de tre Augustprisnominerade Trädgården (1995), Syskonen (1998) och Ränderna (2010). Men vem kan det om alla de böcker man läst genom decennierna, undrar jag. Möjligen bara kulturchefen på DN och hans likasinnade).

Samtliga fotografer okända för mig. 

Håkan Nesser - Det kom ett brev från München.

 Så har då återigen det märkliga ordet luguber dykt upp i en ny aktuell svensk roman. Det verkar fanimig som om ingen skrivkunnig man fått ro i själen sedan Klas Östergren i Gentlemen från, var det väl, 1980 första gången klämde in ordet (det var då som bekant bröderna Morgans våning som var just luguber). Nu senast är det Håkan Nesser som i sömnpillret Det kom ett brev från München lyckats få in det inte bara en utan minst två gånger. Bara detta är ju en anledning till att se på boken med en viss skepsis. Minst två alltså. Min uppmärksamhet var väl inte på topp genom alla bokens 390 sidor så det kan möjligen vara fler. Allt är ju möjligt när det gäller Nesser.

Utom att han numera skulle orkar skriva en riktigt bra roman. Läsvärda är de för all del om man inte har något viktigare för sig en mulen dag eller tror sig behöva läsa något s.k. avkopplande. För visst kan man säga att Det kom ett brev från München är läsvärd, men då bara om de lågt ställda förväntningarna är påkopplade och man inte längre förväntar sig vad man tidigare har kunnat göra när man hade en Nesser i handen, dvs läsa en hyggligt bra bok. Skriver han numera mest för att inte dö sotdöden där han bor i en liten håla på Gotland eller är det för att få in pengar till elräkningen. Några mer tydliga litterära ambitioner tycks han ju inte längre ha. Ja, man undrar ju.

Men hur som helst. Romanen puttrar på i de numera välkända nesserska trivselspåren. Huvudfigurer – förutom förstås de illasinnade skurkar som måste vara med i en bok där brott begås och skall lösas – är de numera allt tröttare kommissarierna och tillika sammanboende Barbarotti och Backman. Om, tror jag att jag vågar påstå, jag skulle prata med min alldeles egen sambo på samma sätt som framför allt mannen Barbarotti pratar min sin kvinna Backman, skulle jag i bästa fall antagligen få ett slag på käften. Annars, gissar jag, kanske en kallelse till samtalsterapi hos en familjeterapeut. Så illa är det. För paret i boken alltså. Och inte skulle det hjälpa om jag, som Barbarotti relativt frekvent gör, skulle få för mig att prata med vår herre och få lite råd från honom. Snarare tvärtom skulle jag tro.  

Så här kan det låta: ”Kära Fader Vår. Du som hör allt, ser allt och vet det mesta, nog är det väl så att det var ett av Ludvig Rutes egna syskon som släckte livet på sin sjuke bror innan juldagsmorgon ännu glimmade? Du behöver inte svara, men om jag är alldeles ute och cyklar vore det fint med ett tecken eller en liten knuff i rätt riktning. Du förstår vad jag menar. Vi ses vad det lider. Amen”. Ja herregud skulle jag vilja säga. Men jag vill ju inte vara blasfemisk.

Nå.  Men nu är det så att denne Ludvig Rute spelar en avgörande roll för storyn. Han är den äldste brodern i en syskonskara som består av tre bröder och en syster. De har väl lyckats lite olika i tillvaron men Ludvig bäst, för man väl säga. Han är en stor erkänd konstnär som drar in oanat med pengar. Han kallar nu helt oväntat sina syskon till sig där han bor i  en liten ort i obygden för att fira jul tillsammans, och då pratar vi om julen 2020. Trots att tiden är coronatid och man inte kan fira jul som vanligt ens med sina s.k. nära och kära, så infinner sig ändå alla syskonen, märkligt nog måste jag väl säga. Ja, men så kan det gå till i en roman. Syskonen har dålig eller snarare ingen kontakt med varandra annars, så alla är väl lite spända. Och det finns skäl till detta, visar det sig. Ludvig Rute, som vet att han snart skall dö i en cancersjukdom och dessutom, kanske till följd av detta, blivit religiös visar sig vilja ställa saker och ting till rätta. Vad? Jo inget annat än ett fortfarande ouppklarat brott med dödlig utgång som syskonen gemensamt gjorde sig skyldiga till år 1995 på en midsommarfest anordnad av densamma Ludvig. De andra är ju av förklarliga skäl inte särskilt sugna på detta. Så hittas då Ludvig Rute mördad på juldagens morgon. Och storyn börjar på allvar.

Hur slutar den då? Ja det vill jag faktiskt låta vara osagt här – man vill ju inte spoila som det heter. Men storyn, som på vanligt sätt numera hos Nesser ibland går på tomgång, tuffar i vart fall på. Med Barbarotti och Backman engagerade ska det väl lösa sig, tänker läsaren. Och visst. Resan dit blir som den kan bli i deckare, dvs både väntad och oväntad. Dessutom dör genom egen handaverkan ytterligare ett av syskonen och en hustru till denne man försvinner, mördad på ett helt osannolikt sätt kommer det att visa sig så småningom.

Men när den lätt instabile polischefen, som vill lösa allt i en handvändning, vid en polisiär genomgång hastigt och lustigt på bokens sista sida hävdar att han och han ensam har sett lösningen på allt och tänker kalla till en pressträff där allt ska redovisas för press och allmänhet – ja då. Ja då anländer, och nu är vi på bokens sista mening, ett brev från München. Mer säger jag inte. Mer än att pressträffen blir inställd. Och att vi läsare, skarpsinniga som vi är, vet vad som sannolikt står i brevet. Blir då Ludvigs mördare till slut avslöjad månne. Skulle väl tro det.

Så öppet slutar det vilket känns – ja tilltalande eller snopet? Välj själv. Men en tre stars av fem kan jag väl ge Det kom ett brev från München. Och detta trots att jag inte tycker att den sammantaget håller. Och trots att jag tror att Nesser säkert haft kul när han skrev boken, men ändå glömt bort att det finns en läsare som också ska ha lite kul och som kanske dessutom kan tycka att storyn i sig inte bara ska hålla rakt igenom utan dessutom kanske vara lite trovärdig. Och som till råga på allt dessutom kan vara allergisk mot myspysprat. Alltså en sådan läsare som er Bokhållare. 

Alla fotografer okända för mig. 

 

Hanna Nordenhök - Underlandet.

Ja men vad är då ett underland? Man får väl som vanligt gå till svenska.se, dvs den samlade information som Svenska Akademien ger oss om sina tre ordböcker SAOL, SO och SAOB. Vad lär vi oss då? Enligt SAOL är det ett tänkt rike där underbara ting sker; enligt SO ett land där underbara ting sker. Och man vill, som en förklaring, att våra tankar ska gå till tex Alice i underlandet och alltså inte i första hand till din och min vardag här och nu i vårt sällsamma fosterland. Följaktligen, får vi väl utgå från, är det inte heller vad som sker i din och min tillvaro, utanför eller innanför våra ytterdörrar, som Hanna Nordenhök vistas när hon i sin nya bok Underlandet ger oss tre sammanhållna berättelser – och därtill ett antal kortare närmast anekdotiska s.k. fallbeskrivningar - på bokens drygt 260 sidor. Snarare i hennes eller dina och mina inre mentala rum. Men så värst underbart kan man ju inte säga att det som sker där och då är.

Tvärtom. För vad Nordenhök sammantaget ger oss i dessa berättelser – eller kanske noveller om man hellre vill se det så – är en beskrivning av liv utan innehåll, om ensamhet, utsatthet och vilsenhet. Förljugenhet och riktningslöshet i stället för sanning och medveten strävan i livet. Lögn i stället för uppriktighet.

Hela tiden, känns det som, lever personerna i berättelserna ett liv där en klaustrofobisk underton gör att vi som läsare förstår att snart, snarare än vi kan föreställa oss, brister tillvaron; snarare än vi kan föreställa oss faller den sönder. Snarare än vad vi säkert vill tro rasar allt sönder och vi faller ner i ett slags urgröpt mörker. Skuld och skam blir då kvar för oss. Och tvivel och ensamhet.

Starkast och tydligast, menar jag, blir detta i berättelsen Huset på slätten. Mannen i den lever ett i en yttre mening ekonomiskt och också på annat sätt framgångsrikt liv, men allt slutar i katastrof för honom och därmed också för hans familjen. Kvinnan är hemmafru och vars utsikt genom fönstren i det hus där de bor någonstans på slätten i Skåne är de avföringsbruna åkrarna och där det liv hon lever, redan innan hans stora svek, känns som att det är svart som tjära eller levrat blod. Och ändå, tänker hon, att när mannen väl omsider kommer ut från ett länger fängelsestraff han dömts till då, ja då skall hon vänta på honom. Förklara sådant den som kan. Men Nordenhök låter här, liksom i de övriga berättelserna, tilltalande nog svaret hänga i luften, och därmed överlåta det till oss. Men förstås efter den eftertanke som krävs.   

Underlandet, med sin genomgående starka psykologiska skärpa samtidigt som den har en påtaglig och suggestiv mollton, kan bara få fem stars av fem i läsbetyg. Samma, vill jag gärna ha sagt, som jag gav hennes Promenaderna i Dalby hage och som jag tidigare kommenterat här på min blogg. Den finns, eller har i vart fall funnits, som pocket under namnet Minnestrilogin tillsammans med Det vita huset i Simpang och Asparna. Köp den gärna.

Det var det. Men glöm nu inte att vi har Banned Books Week här i Sverige från 9 till 15 oktober. Läs mer på svenskapen.se.

Samtliga fotografer okända för mig. 

  

  

Svante Weyler - Böckerna och meningen med världen.

När man som jag i ett antal decennier rört sig i utkanten av kultursfären i vid mening i vårt arma fosterland är naturligtvis Svante Weyler inget okänt namn. De senaste åren kanske inte minst för att han på det egna förlaget Weyler Förlag gav ut Ia Genberg, förra årets Augustprisvinnare med Detaljerna och då kallade henne något i stil med ”landets mest underskattade författare”. Blygsam och rädd för att sticka ut hakan har han ju aldrig varit. Helt rätt är detta väl kanske inte, men å andra sidan inte helt fel heller. Läs henne och döm själv. Många, kanske rentav alla, av hennes böcker finns som pocket.

Nå. Men vad om Weyler och framför allt hans bok Böckerna och meningen med världen? Jag träffade honom på en författarkväll på Äppelvikens bokhandel härförleden och fick då för mig att hans bok skulle vara läsvärd. Och det var den ju. Vi får en resa genom hans yrkesliv som kritiker, redaktör, förläggare, radiokorrespondent och debattör. Men också hans resa genom livet som läsare. Han skriver fram sig själv som en närmast hetsig, otålig man som alltid har bråttom och som inte ofta - kanske aldrig – tittar bakåt. Aldrig läser om. Inte förrän nu när hans yrkesliv är slut och det tycks honom vara dags för en slags summering.

Då står han där på omslaget till sin bok fotograferad framför ett par välfyllda bokhyllor och till synes förstrött bläddrande i en bok. Kan det vara hans egna? Kanske. Men jag tror, fast jag kan för all del ha fel, att det egentligen är i Söderbokhandeln Hansson och Bruce på Götgatan här i Stockholm han står den nyblivne pensionären. Det är i vart fall inte i Gamla stans bokhandel som ägs av förlaget Volante, som ger ut Weylers bok. Jaha. Är detta då intressant. Nä. Men kanske värt att notera. Författare, förläggare, bokhandlare och läsare rör sig, tycks det mig, i små och allt snävare kretsar.  

Men boken då – vad den läsvärd? Det beror väl på vilka förhoppningar man som läsare hade. Hade han skrivit en memoar? Hade han skrivit en bok, som undertiteln visade sig lyda, om inte bara böckerna han läst utan också om ”meningen med välden”? Svaret blir väl att en renodlad memoar är det inte. Och ”meningen med världen” – ja, herregud – hur kan han ens formulera en sådan mening eller avsikt? Den är ju inte bara omöjlig, menar jag, att kunna förstå, begripa och besvara på ett vettigt sätt, den saknar dessutom någon egentlig täckning i hans text. Även om han gör, det måste jag ju ändå medge, ett par tappra försök.

Men han ger oss, förutom ett par glimtar av hans personliga och politiska utveckling, ett antal författarporträtt och det gör han bra nog; porträtt som nästan genomgående gör en själv pigg på omläsning av författarskapet. Det är nästan alltid intressant att läsa vad den som befann sig i stormens öga upplevde saker och ting. Och då tänker jag inte bara – eller nästan inte alls – på de offentliga konflikter han varit delaktig i. De är ju med förlov sagt relativt ointressanta för oss som mer eller mindre förstrött noterat dem medan de pågick och varför ska vi då läsa om dem igen nu i hans bok? Ja, man undrar. Intressantare hade det förstås varit om han gått än mer på djupet i de författarporträtt han tar upp. Han har ju genom åren varit förläggare åt ganska så många av våra mest lästa både svenska och utländska författare. Här har han onekligen inte bara kunskaper och insikter – och för delen åsikter - som det vore intressanta att få ta del av mer på djupet och han kan ju också, visar han i boken, formulera sig både läsvärt och intresseväckande. Fast lite tröttande – för att inte säga ointressant -var det allt att läsa om hans återkommande middagar med åtminstone ett par av dessa författare.

Med det sagt – Böckerna är en, jag hittar just nu inget bättre ord, sympatisk bok om läsande och den både kraft och faktiskt ro den kan ge oss som kan hitta rätt i det som blivit vår del av litteraturen. Weyler är här, visar det sig häpnadsväckande nog, en god guide in i det läsandets universum som, om vi har tur, kan bli vår följeslagare ett bra stycke i livet. Kanske ända fram till den mentala lampan släcks?

Nog om det. En fyra stars av fem kan han väl allt få för Böckerna. Trots att han, lyckligtvis kanske, inte lär oss särskilt mycket om ”meningen med världen”.  Det räcker mer än väl med det han lär oss om meningen med litteraturen – den som kan förändra liv. Mitt och kanske ditt.

Fotograferna okända för mig. 

 

 

 

Johan Tralau - Höken sjunger om död.

Kan man bli annat än nyfiken, och också lite förhoppningsfull, när den stora deckargurun Lotta Olsson i DN om en bok skriver att den är ”mycket svår att lägga ifrån sig för onödiga sysslor som sömn, mat och andra förpliktelser”. Nä, man kan väl inte det. Men här har hon allt huggit i sten den goda Olsson. För Höken sjunger om död av den i deckarbranschen debuterande Johan Tralau, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, är tvärtom mycket lätt att lägga ifrån sig för i stort sett vilka sysslor som helst. Menar jag. Och det är väl egentligen bara min självpåtagna närmast plikt, som ibland kan vara nog så påfrestande för både mig själv och min omgivning, att en påbörjad bok ska läsas färdig, som gör att jag kommer igenom de dryga 400 sidorna. Nu är det sagt.

Författaren,

Boken – med den akademiskt krystade undertiteln Uppsala arcana, som skall uttolkas som ”Uppsala hemligheter” - utspelar sig således i akademiska kretsar, närmare bestämt den litteraturvetenskapliga institutionen vid just Uppsala universitet. Upptakten är att en doktorand hittas död, svårt sargad, av en kollega vid institutionen vid namn Sebastian Grimner. Innan boken är slut har ytterligare två kollegor vid samma institution tagits av daga på likartat bestialiskt sätt. Av vem och varför undrar förstås inte bara läsaren utan också institutionen, universitet, polisen, pressen och snart nog också hela Uppsala. Polisarbetet leds till en början av en nästan kommissarie vid namn Erika Lönnroth. Dessa två kommer, läser jag på baksidan av boken, att framöver lösa ytterligare brott vid, gissar jag att det blir, universitetet. Att den valhänte ensamstående småbarnspappan Grimner skulle kunna engagera sig i brott begångna i tex Uppsalas s.k. problemområden håller jag för osannolikt. Han kan ju knappt hålla styrfart i livet när vi ändå pratar om för honom känd terräng, dvs den akademiska världen, även om han osannolikt nog visar både kraft och mod, och för den delen lite tankeskärpa, när brotten till slut kommer att lösas.

Nå. Vad är det då som sker? Doktoranden hittas alltså död och lämnar efter sig inte en ansats till en samlad avhandling, som var tänkt att handla om den gamle geten Olof Rudbeck, utan, tycks det, bara mer eller mindre kryptiska och lite makabra texter som sätter myror i huvudet på alla som läser dem. Vilket snart hela Uppsala kan göra till följd av en läcka hos – ja, hos vem? Polisen, medarbetarna på institutionen, de personer som polisen Lönnroth lite okonventionellt låter ta del av texterna? Eller kanske utländska agenter från Iran? Eller någon annan okänd? Ja förslagen är många och alla, även till synes Lönnroth, står handfallna. Och morden fortsätter således. Sådant är ju ett klimat som brukar göda de mest osannolika konspirationsteorier. Så också här.

Men det tycks ändå som om polis Lönnroth håller huvudet någorlunda kallt och gnetar på med det polisiära, om än alltså efter metoder som kanske inte står i handboken. Till slut anser på vanligt sätt dock någon chefsperson att man måste sätta foten i marken, dvs själv ta hand om utredningen, men ändå låta Lönnroth jobba på med sitt, närmast lite vid sidan om. Och tur är väl kanske det. För det är genom hennes, måste jag erkänna, lite egendomliga agerande när hon en mulen kulen kväll undersöker Uppsala högar som hon inte bara hittar ett tredje egendomligt textfragmentet från den döde doktorandens hand, utan detta leder i sin tur till att den tröge men intelligente Grimner närmar sig gåtans lösning. Som den vane deckarläsaren faktiskt kan ana, men bara ana, någonstans lite efter mitten av boken.

Uppsala högar. 

Men vad om personerna i boken – Grimner, Lönnroth och alla de andra. Ja de flesta visar sig ha oväntade kopplingar till varandra av inte minst romantisk karaktär. Också homosexuella kontakter tas och ges, som man säger. Grimners fru, nu död genom en som det verkar olyckshändelse, visar sig under annat namn och annan identitet träffat på polis Lönnroth under hennes dramatiska tjänstgöring som militär i Afghanistan, något som Tralau märkligt nog inte går till botten med, men så sker säkert i de kommande böckerna. Grimners pappa, nu en gammal avsutten men oväntat barnkär professor, har ett i boken okänt men antytt skumt förflutet som kanske, kanske inte också kommer i dagen framöver. Och Grimners gamla kärlek med en kollega – vad ska ske med den? Och den misslyckade men till synes dådkraftiga polischefen, och han som läcker till pressen mot betalning, och hen som … ja, frågorna hopar sig. Så Tralau tycks ha att göra också i de kommande böckerna. Och visst kommer han att ge den där feta dryga pedagogen på Grimners dotters förskola ett välförtjänt slag på käften? Låt oss hoppas.  

Men en sak måste han rimligen försöka undvika och det är att fortsatt hitta en story där de inblandade aktörerna måste prata samma jumbodumbo som litteraturvetarna nu ibland gör i boken. De flesta av oss har stött på dem i verkligheten. Ju mindre man har att säga och ju mindre intressant saken egentligen är desto mer invecklat och mångordigt säger man det. Jag får för mig att professor Tralau i boken här gör ett litet men förstås medvetet lustmord på kollegor han mött. Fast det är som att skjuta på sittande fågel. Lätt gjort. Men bara tröttsamt att läsa. Det är ju för den delen sådant tal som gör att intelligenta män och kvinnor ibland inte stannar i den akademiska världen. Jag känner ett par.

Vad annars om boken? Den är trots omfånget lättläst med korta kapitel vilket, trots det återkommande mumbojumbo-språket, driver storyn ganska snabbt framåt. Rent språkligt är den ju inget mästerverk direkt och karaktärerna är väl lite väl schablonmässiga. Miljöbeskrivningarna, både vad gäller akademien och själva den lilla staden Uppsala, kunde författaren gjort mer av tycker jag. Och slutet – menar professor Tralau verkligen allvar när han antyder att ett uråldrigt hemligt sällskap med okänt, men antagligen illasinnat, uppsåt verkar på universitetet? Det blir ju bara helt osannolikt och pajasaktigt. Fast det är kanske det som är Uppsala arcana? Men nu är det slutgnällt för den här gången.

Sa jag förresten att ytterligare en fjärde person avlider och att omständigheterna kring också detta kan komma att bli en olöst fråga eftersom den som var med då det skedde väljer att … nä, man vill ju inte spoila, så jag slutar här. Köp eller låna boken om du vill veta mer. Men så mycket kan jag ju säga att det är ingen av de mystiska personer som helt plötsligt lösgjorde sig som skuggor ur ett märkligt dunkel, som Tralau slutar sin bok med. Vad gör då de? Mer än att sätta sig kring ett sammanträdesbord? Säg det. Spänningen skall väl vara som man säger olidlig. Till nästa bok antar jag. Håll ut.

Läsbetyg? Ja en tre stars av fem kan det väl bli. Fast inte ett dugg mer. Även om de återkommande litterära referenserna är ett plus.

Fotograferna okända för mig. 

 

Annie Ernaux - En flickas memoarer.

Så har jag då läst ytterligare en bok av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, hon som fick följande prismotivering av Akademien: ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Om henne – det gäller förstås Annie Ernaux – kunde jag inte skrivit det mycket bättre själv. Den bok jag nu läst är En flickas memoarer från 2016 (på svenska 2021). Ytterligare en bok av henne alltså. Och ytterligare en som kretsar kring Ernaux själv och hennes erfarenheter men för all del också – eller snarare inte minst - kring social rörlighet och intellektuell förmåga. Och sökande efter kärlek.

Ernaux tar i boken ett avstamp i år 1958, som var ett relativt dramatiskt år inte minst i fransk men för den delen också i världens historia. Men i boken ligger hennes focus nästan helt på den flicka – eller snarare unga kvinna – som för första gången skall tillbringa en längre tid utanför hemmet och framför allt bortom moderns granskande och kritiska ögon. Hon ska vara ledare på ett sommarinternat för barn. Hon vet ju med sig att hon är intelligent och har vad man kallar läshuvud men den längtan till intellektuell kontakt med andra ungdomar som hon har med sig i resan till kolonin faller väl ganska snart till marken. Hon vet strängt taget inte hur man beter sig tillsammans med andra. Hon känner inte till reglerna, helt enkelt.

Det mesta verkar gå fel. Inte minst beroende på hennes starka önskan om att träffa en man och ligga med honom. Hon blir omedelbart förälskad i den manlige ledaren H., men vad bryr han sig om henne? Redan efter – vad kan det vara en kvart kanske – har hon hans kön i munnen och sperma i halsen; det är väl sådant som är ett övergrepp? Men detta, tror hon, är ett bevis på hans kärlek till henne. Alla andra förstår ju att han bara utnyttjar henne. Själv tror hon att han nu är hennes älskare, eller kanske tom älskade. När han sedan håller sig undan går hon som en slags hämnd till andra män/pojkar på kolonin. De andra där uppfattar henne förstås då närmast som en slags vandringspokal. Men själv inbillar hon sig att ”himlen och jorden kommer att försvinna men inte den här natten. Hennes eldnatt.” Den med H.

Detta hennes krampaktiga försök till sexuell kontakt med en man och kanske kärlek står henne dyrt. Först senare i livet uppfattar hon hur det egentligen var och skammen slår henne nästan till marken. Det är väl först då när hon börjar läsa filosofi, och inte minst Simone de Beauvoir, som hon kan komma loss från de bittra erfarenheterna och komma tillbaka till – ja, till sig själv.

Och livet går, tro det eller ej, vidare. För henne som för de flesta med andra eller liknande erfarenheter. Kanske också för en eller annan yngling som varit lika vilsen och osäker i sina första stapplande vuxensteg och gjort egna livslärospån. För inte bara flickor/kvinnor kan vara hungriga på livet och dess erfarenheter och på livsvägen framåt till en början tappa bort sig eller bränna sig.  Även om långt ifrån alla, som Ernaux tycks kunna, kan göra en sådan erfarenhet som avstamp till ett vuxet intellektuellt liv.

Denna till formen stramt hållna och koncentrerade bok är en viktig bok, viktig för Ernaux och hennes läsare oavsett kön. En läsvärd bok. En bok för alla män och kvinnor, oavsett egna erfarenheter vill jag säga. Och jag, er lille amatörläsare, ger den fyra stars av fem i läsbetyg.

(Och frågar mig samtidigt varför jag lägger ut sådana här kommenterade texter rakt in i den tomma cyberrymden. Svaret är väl helt enkelt för att jag i morgon eller övermorgon lättare själv ska komma vad jag läst och tyckt. Inte för att bli läst av de vanliga 25–30 personer som orkar komma igenom vad jag skriver. Även om det förstås är lite kul. Och överraskande. Nog om det).  

Samtliga fotografer okända för mig. 

  

 

  

Tove Alsterdal - Djuphamn.

Så har mr G återigen varit i bokhandeln för att köpa något till mig med anledning av en s.k. bemärkelsedag. Och återigen har han kommit därifrån med en inslagen Tove Alsterdal. Denna gång med den tredje boken i trilogin om händelser i Ådalen som börjar med Rotvälta, fortsätter med Slukhål och nu slutar med Djuphamn. Tack för det mr G.

Men det är nog tur, vill jag redan här säga, att Alsterdal antagligen från nu fortsätter sitt författarskap i ett annat spår och med ett annat tema än vad som berörs i dessa tre böcker. För om Rotvälta var bra och dessutom prisbelönad, Slukhål helt acceptabel så är Djuphamn helt enkelt inte bra utan snarare – ja, obra. Eller ganska dålig, om man nu skall vara tydlig. Men det verkar som att jag tycks vara ensam om att tycka så. Både professionella kritiker och amatörrecensenter tycks alla nästan mangrant mer eller mindre falla på knä för också Djuphamn – för att nu inte tala om alla hennes läsare. Men nästa gång mr G kommer med något inslaget från bokhandeln blir det sannolikt av någon annan än Alsterdal. Om man nu kan påverka det.

Alsterdals tema i trilogin är annars nog så intressant och hon har också en ganska så god hand om det. Vi får, som en bakgrund till själva kriminalhistorien, läsa bland annat om Ådalskravallerna, hur man fordom – om än i s.k. modern tid – med aktivt stöd av Socialdemokraterna och delar av facket försökte jaga kommunister bort från arbetslivet och hur samhället och enskilda personer tog hand om de amerikanska s.k. desertörer från Vietnamkriget som kom hit under ett par år från slutet av 1960-talet. Detta, och mer därtill förstås, är intressant och viktigt men långt ifrån okänt och det känns onekligen lite främmande att sådana viktiga händelser skall sprängas in som garnering i en kriminalhistoria. För det är ju ändå den som utgör själva basen i Alsterdals tre böcker.

(Den som vill veta varför den kvinnliga huvudpersonen polisen Eira Sjödin heter just Eira kan med fördel gå i på Wikipedia och söka efter ”Ådalshändelserna”. Och kanske också förstå varför hon måhända kommer att döpa sitt barn till Tore. Fast då får man nog gräva lite djupare i vad som skedde i Ådalen 1931).

Nå. Vad handlar då Djuphamn om? Ja, en hel del skulle jag vilja säga – kedjan av alla händelser är lång och delvis, vilket ju alltid är kul, lite invecklad. Ett till en början okänt lik hittas av amatördykare när man dyker i älven. Eira Sjödin griper energiskt tag i detta samtidigt som hon brottas med frågan vem av två tänkbara män som kan vara far till det barn hon bär på. Samma Eira undrar också vad om sker med hennes bror som sitter inlåst på ett flerårigt fängelsestraff för ett mord han inte begått och kanske tänker hon också på den kvinna som han var med då detta hände; hon som - och detta visserligen i en av de andra böckerna, men allt hänger som man brukar säga samman - var mördaren och sedan försvann bort och dödförklarades oväntat snabbt. En betrodd gammal man drabbas av insikten att sådant som borde vara glömt och begravt – och kanske förlåtet - inte är det, varför han försöker ta livet av sig, men räddas av vem om inte frk Eira herself. Jaha. Och varför ville han ta livet av sig? Ja, det hänger samman med liket i älven, desertörerna, nackskott i skogen, till råga på allt med möjlig inblandning av CIA och blir sammantaget den hemlighet han inte längre orkar bära. Förstärkt av hans skilsmässa och norrländska supande. Ja – och vad mer? Den dödförklarade flickan dyker minsann nu livs levande upp i historien och hon har då begått ytterligare ett mord. Och är nu nära att begå ett tredje, men nöjer sig med att skjuta en hund, varpå hon försvinner bort igen i en stulen bil. Och minsann om inte den döde mannens bror dyker upp från USA för samtal mer Eira och för att som ett s.k. avslut sänka ner hans kvarlevor i älven. Och mamman, ja Eiras mamma får vi inte glömma – nu dement och omöjlig att nå, men som möjligen ur dimman läcker en förträngd hemlighet från sin ungdom. Ja – ungefär så. Och barnet då? Vad händer med det? Jo det föds och barnafadern blir känd. Mer? Nä.

Mer än att det sista kapitlet kan tydas som inte bara att den dödförklarade flickan – som nu är en vuxen kvinna, borde jag kanske tillägga för övertydlighetens skull – kanske, kanske inte kan ha överlevt att hennes nu stulna bil hamnat i älven. Denna ständigt återkommande älv (som förstår är den brusande sällsamma Ångermanälven). Och att Alsterdal kanske, kanske inte därför trots allt senare vill återkomma till historien. Men kanske också av det skälet att Eira möjligen kan ha en hemlig halvsyster, född närmast i lönndom och snabbt bortadopterad när mamman inte bara var ung utan också som man säger levnadsglad och vacker och oväntat blivit gravid med en av desertörerna. Vad vet man.

Sammantaget kan man väl, menar jag, mer uppfatta Djuphamn som en ytlig men för den delen inte ointressant, och förstås välskriven, skildring av en tid som många av oss fortfarande inte bara kommer ihåg utan rentav till delar varit perifert delaktig i, men inte som en så värst spännande och intressant deckare eller kriminalroman. Så en tre stars av fem kan den bara få i läsbetyg. Av mig. Men kom ihåg att andra tycker annorlunda.

Fotograferna okända för mig. 

 

Ia Genberg - Klen tröst & fyra andra berättelser om pengar.

Klen tröst & fyra andra berättelser om pengar kallar förlaget – som är det utmärkta Weylers – boken, som är nummer tre i ordningen för Ia Genberg. De två första, Söta fredag och Sent farväl, har jag tidigare kommenterat här på bloggen. Sök dem gärna och du har tid och lust. Genberg blev som bekant sedan Agustprisvinnare 2022 för den fjärde, Detaljerna, som jag också kommenterat.  

Förlagets beskrivning av den här boken får väl uppfattas som att vi läser en novellsamling. Vi och vi – vad vet jag vad andra gör. Jag läser den i vart som en samling utmärkta och läsvärda noveller om än med ibland återkommande teman och personer och som rör sig i mer eller mindre snäva cirklar kring sådant som livet för de flesta av oss rör sig kring, dvs arbete, pengar, prat, skitsnack, hopp, lögn, kärlek, vinningslystnad och mer därtill. Tro på en framtid, kanske. Och som gör det på ett sådant sätt som att den som ännu inte läst boken bör veta att hen missat något. För vissa av oss är by the way kanske dessa cirklar dessutom så snäva runt halsen att vi får svårt att andas. Som för en del av personerna i boken.

Nu skrivs detta när jag är tillsammans med den ena delen av min lilla familj på deras lantställe i skärgården. Utan uppkoppling förstås. Så jag har fått lära mig, tror jag att jag gjort, hur man kan komma ut på nätet via telefonen. Vilket kan komma att bli oväntat dyrt förstår jag. Jag kommenterar här därför bara en av novellerna – Framgång Greger.

Vi läser då om den möjligen möjligen inte lyckade barnskådisen som efterhand blir en misslyckad en. Vadå? Misslyckad tjuv i vart fall, kanske också mindre lyckad som människa och partner, men som samtidigt också är tänkande, reflekterande, intelligent och inte minst mån om sitt eftermäle nu när döden tycks flåsa honom nacken.

För nu, när hans gyllene 15 minuter för jag vet inte hur många år sedan skall återberättas och sättas på pränt i ett par korta stycken i en minnesskrift om den person som är författaren – och som dessutom har gjort så ofantligt mycket mer och dessutom betydligt viktigare saker – till den film han var med i och där han spelat en närmast försumbar roll i – ja, då är han jagad intill döden. Rent konkret tycks det.

Om detta skriver Genberg en helt enkelt strålande och närmast makalös – jag har aldrig varit rädd för överord – liten berättelse i dialogform. Man ser dem tydligt framför sig – den hårt arbetande frilansande skribenten som gör vad hon måste göra för att kunna sätta mat på bordet för sin familj; den hårt arbetande tjuven och livsfumlaren som nu gör vad han kan för att överleva.

De blir på ett sätt som varandras livbojar. Som varandras förutsättning för överlevnad i krum sjö. Men en av dem går väl sannolikt under.  

Det om det. Och akta dig, vill jag bara ha sagt, för att leva som de giriga och förslagna typerna gör i titelnovellen Klen tröst. Mer säger jag inte. Men det kan väl aldrig gå bra för dem, hoppas jag. Men hursomhelst – novellsamlingen Klen tröst kan bara få fyra stars av fem i läsbetyg. Den borde kanske fått fem. Men den kan otvetydigt rekommenderas. Nu vet ni.

   

Sara Gordan - Martin Andersson. Ett skuggspel. .

 Sara Gordan gav 2022 ut den av läsarna mycket uppskattade – och också för den delen prisbelönade – Natten. Den har jag tidigare kommenterat här på min blogg. Leta gärna upp kommentaren om du har tid eller lust. Fast visst vore det lite kul? Före Natten hade hon gett ut tre böcker. Dessa kommer jag att här kort kommatera allt eftersom jag läser dem. Det kan ta sin lilla tid. Håll ut.

En barnberättelse.

Detta är Gordans debut som kom 2006 då hon var i dryga trettioårsåldern. Det är, måste man väl säga, en slags prosalyrisk berättelse på inte särdeles tättskrivna 56 inbundna boksidor. Prosalyrisk, ja för all del – men samtidigt också en ganska så mörk erotisk beskrivning av en närmst dysfunktionell kärlek mellan en man och en kvinna som i huvudsak tycks utspela sig i Paris, av alla städer. Det finns i boken, åtminstone som jag läser den, ett drag av potentiellt våld i relationen, möjligen präglad, som det kan anas, av händelser i barndomen. Paret i boken har återkommande sexuella lekar av rollspelskaraktär, som känns både gåtfulla, lockande och skrämmande. Och obegripliga. Ibland undrar jag vad som i storyn kanske kan vara sådana möjligen vaga men dock minnesbilder från barndomshändelser, kanske hos Gordan själv, eller helt enkelt bara fantasier av en, vill jag gärna ha sagt, driven debuterande författare. Jag vill ge En barnberättelse fyra stars av fem i läsbetyg.

 

Uppställning med albatross.

Tre år efter debuten kom så Uppställning med albatross. Den är, jag är ledsen att behöva säga det, minst sagt svårbegriplig. För mig, alltså. På all kunskaps moder, dvs Wikipedia, kan man emellertid läsa hur det förhåller sig. Boken är ”en infallsrik lek med automatisk skrift”. Jaha. Jag förstår fortfarande inget, men noterar förstås att andra tydligen gör det. Men för mig är texten i denna till sidantalet tunna bok med små textavsnitt på varje sida fanimig – nu upprepar jag mig – om inte nästan obegriplig så i vart fall svårfångad. Ska man, tänker jag under läsningen, kanske fångas av en rytm i texten, av den återkommande mytiska albatrossen och för den delen andra märkliga djur, av barnet utan namn och kön, av den frånvarande möjligen döde mannen, av Titanics undergång, av … ja, av vad? Ett i texten fördolt sammanhang och samband? Vet ej. Jag sitter stum efter läsningen. Men gläds åt att en läskunnig förläggare på Bonniers har förstått att det ur denna märkligt gäckande textmassa i sinom tid skulle resa sig en så häpnadsväckande bra bok som Natten. Tack för det. Men Gordan gör det i Uppställning med albatross i sanning svårt för läsaren, en läsare som egentligen bara – om han nu efter läsningen orkar intressera sig för det - kan spekulera i vad det kan vara han inte mäktar uppfatta, vad han missförstår, vad han låter glida sig förbi. Varför han som läsare här, och inte i så många andra sammanhang, saknar tålamod. Varför han mer tänker på sin svullna fot än Gordans text. Jag ger hursomhelst Uppställning med albatross tre stars av fem i läsbetyg. Det betyder att den kanske kan rekommenderas till läsning för den läsare som kan hitta infallsvinklar till texten via Lotta Kühlhorns omslag. Det kan gå. Det kan gå.

Martin Andersson. Ett skuggspel.

Martin Andersson han springer och springer – bort från livet och kärleken och möter till slut döden. Inte sin egen men sin älskades, hon som i boken heter Veronica. Och inte minst också Hjalmar Bergman, vår store men nu säkert bortglömde epiker och död sedan dryga 90 år. Med honom för han samtal om avsked och svek – svek mot sitt eget och andras liv, svek mot den möjliga kärleken till en annan människa. Och om att inte kunna, eller kanske vilja, ta farväl när man går, går bort från ett möjligt liv med en annan människa. Boken, där tid och rum blandas till en alldeles särskild och sammansatt helhet, blir som ett spel mellan tre skuggor, mellan liv och död, mellan verklighet och dröm, mellan tro och … ja vad, kanske hopp eller saknad. Eller kanske mellan skuggor som flyr in och bort bland andra skuggor. Ja, ni förstår - inget är helt givet i Gordans bok, hennes första sammanhållna roman, skriven som den är på en tät, poetisk och suggestiv prosa. Den kan bara få fem stars av fem i läsbetyg. Och sen dröjer det nästan 10 år innan Gordan återkommer till oss läsare med Natten.