Peter Handke - Berättelse om ett liv.

Peter Handke fick som bekant 2019 års Nobelpris i litteratur och med följande motivering: ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människan konkreta erfarenhet”. Förklara det den som kan – Horace deltar också i detta sammanhang utom tävlan.

Men blir motiveringen då kanske lite lättare att förstå när jag nu läst hans bok Berättelse om ett liv. Är den alltså, blir frågan, skriven med stor språkkonst? Knappast. Har Handke i boken utforskat periferin då? Kanske, men inte vet jag. Men det här med människans konkreta erfarenhet? Jodå, för all del. Men sammantaget – kan man som läsare känna sig nöjd och tillfreds? Nej. Trist att konstatera. Men jag sitter ju inte i Akademien, sorgligt nog, så jag kan ju säga som det är.

Men vad läser vi om? Om ett kvinnoliv; om en kvinnas tröstlösa liv och till slut självmord berättat av en av hennes söner. Kvinnan – som i boken är utan namn - lär vara Handkes egen mamma och sonen i berättelsen har följaktligen rimliga drag av honom själv. Jag har läst att Handke i sin Nobelföreläsning gjort en koppling till mamman och hennes sätt att under hans barndom berätta små historier för honom och att detta starkt skulle påverkat honom och också gett honom impulser till hans författarskap. Säger han så, så måste man ju tro honom.

Men om detta märks ingenting i boken. Här finns inget ljus, ingen samvaro inom familjen, inget hopp för vare sig mamman eller de övriga familjemedlemmarna. Ett klassperspektiv skymtar av och till. Om ett sådant i grunden hopplöst liv har man ju läst förr, men Handkes sätt att berätta det är för mig lika stumt och tomt som mammans liv förefaller vara. Det blir – om ni, med tanke på omständigheterna, ursäktar den dåliga bilden – inget liv i den. Även ett tröstlöst och närmast innehållslöst liv kan ju beskrivas på ett sätt som gör den intressant att läsa, som ger oss ett sammanhang inom och utom den lilla familjen, som kanske förklarar vad som sker. Men då krävs att boken har ett språk och författaren en ambitionen och ett intresse för berättelsen som bär den. Berättelse om ett liv har inte detta. Kanske är det ett avsiktligt grepp från Handkes sida. Kanske skrevs den för nära inpå moderns död. Boken gavs ut på tyska 1972 då Handke var 30 år och i början på sitt författarskap. Kanske var boken en ren övningsbok.

Jag har av Handke tidigare bara läst Mitt år i Ingenmansbukten, som förresten Anders Olsson i sin presentation av Handke under högtidligheten i Konserthuset uppehöll sig vid en bra stund. Och det var, som jag nu kommer ihåg den, en god läsupplevelse när jag läste den runt sekelskiftet. Jag hoppas den håller när jag inom kort kommer att läsa om den. Vi får väl se.

Men Berättelse om ett liv var tyvärr en besvikelse. Så mer än tre stars av fem kan den tyvärr inte få. Men vem bryr sig om det? Handke allra minst av alla, gissar jag.

xxx

”Under rubriken Diverse stod det i söndagsupplagan av Kärnstens Volkzeitung följande: Natten till lördagen begick en 51-årig hemmafru i A (G:s församling) självmord genom att intaga en överdos av sömntabletter”.

”Ett löjligt snyftande på toaletten hör jag från min barndom, ett snörvlande, röda ögon. Hon var, hon blev; hon blev ingenting”.

Matilda Gustavsson - Klubben. En undersökning.

Varför skriver man en bok om ett händelseförlopp där helheten och många av dess detaljer i långa stycken redan är kända? Som nu Matilda Gustavsson och hennes ganska så hypade bok Klubben. En undersökning. Finns det någon litteraturintresserad i vårt avlånga land som inte i stora drag redan känner till storyn om vad som hände från det att Gustavssons eget reportage med 18 kvinnors berättelser om den sk kulturprofilens övergrepp publicerades i DN den 21 november 2017 fram till att Svenska Akademien med knapp nöd överlevde. (Och än i denna dag skakar det ju under dess fötter). Det kan inte vara många. Tillför då Gustavssons bok något nytt till detta tragiska närmast grekiska ödesdrama? Ja. Och nej.

Gustavsson (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Först som sist. Det är en bra reportagebok. Gustavsson berättar med en klar och tydlig röst om sitt arbete från det att hon börjar sitt inledningsvis av begripliga skäl trevande arbete med att skriva det reportage om Jean-Claude Arnaults – han benämndes alltså inledningsvis under pseudonymen ”kulturprofilen” - under snart sagt decennier upprepade övergrepp på kvinnor. Ett reportage som under lång tid i grunden kom att skaka inte bara Svenska Akademien utan också andra delar av kulturetablissemanget. Nästan ingen var oberörd. Nästan ingen utom Horace Engdahl. Gustavssons text i boken, liksom i hennes reportage i DN, är seriös, sammanhållen och övertygande. Och detaljerad. Många av de berörda männen, jag kommer att återkomma till den saken, borde inte kunna läsa Gustavssons bok utan att skämmas.

Men vem är då Jean-Claude Arnault? Ja, när han nu fångades av det offentliga ljuset blev ju åtminstone min första föreställning att han måste vara någorlunda jämbördig med de personer som han omgav sig med – gift med den mycket framstående poeten och Akademiledamoten Katarina Frostenson, med sina också i övrigt nära kopplingar till Svenska Akademien och andra kulturinstitutioner och att han drev en högkvalitativ och av många, detta får vi faktiskt inte glömma, uppskattad evenemangslokal kallad Forum med bl.a. uppläsningar av prosa och lyrik, samtal om litteratur, musikkvällar med både kammarmusik och jazz och också konstutställningar.

Hans bakgrund visade sig emellertid vara en helt annan. Gustavsson berättar nu för oss att han kom från enkla familjeförhållanden och inte, som han hävdat, från en rik familj; var utbildad elektriker på yrkesskola och inte, som han hävdat, studerat på berömda franska elituniversitet inkl. filosofi på Sorbonne; och inte, som han hävdat, aktivt deltagit i 68-rörelsen i Paris; och inte, som han hävdat, suttit i fängelse för vapenvägran. Annat att förtiga. Väl här i Sverige misslyckades han också med det mesta inom kulturbranschen som han, trots en påtaglig ambition, försökte engagera sig i. Innan han alltså startade Forum tillsammans med Katarina Frostenson.

Forum blev hans lyckokast och hans port in i kulturvärlden och han drev det under många år framgångsrikt vad gäller programverksamheten. Många av deltagarna och de betalande besökarna upplevde att det här skapades stor konst; det kan ju nu låta lite patetiskt, men så kände många där och då. Men nere i källaren pågick också ljusskygga saker – ekonomisk oredlighet, övergrepp, stölder av konstverk och annat. Saker som ingen, så är dagens historieskrivning, hade någon aning om - dvs. ingen av de på olika håll aktiva kulturpersonligheter som när det begav sig var där som både besökare och deltagare i olika evenemang. De kvinnor Arnault förgrep sig på där eller på annat håll minns däremot allt. Och bär det med sig. En av dem säger i Gustafssons bok att ”jag har aktivt valt att inte glömma”.

Th nedgången till Forum. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf). 

Ingen var alltså oberörd av avslöjandet i DN och den till slut påföljande rättegången och fängelsedomen mot Arnault. Ingen utom, det tål att upprepas, Horace Engdahl. Engdahls ande svävar osynlig men alltid mörkt och hotfull, över det skeende Gustafsson beskriver i sin bok. Och ibland, genom eget och andras vittnesmål, påtagligt synlig och aggressiv. Denne, som jag faktiskt hittills uppfattat honom, bildade man dar sig inte ens för att kvälja dom när han påstår att inga substantiella bevis anförts mot Arnault i våldtäktsrättegångarna. ”Vi lever i en farlig tid”, hävdar han. Farlig för sådana som Arnault och kanske honom själv får man anta att han då menar. Men inte farlig för de våldtagna kvinnorna? Och det är fanimej knappt jag vill återge Engdahls berömmande ord om Arnaults vivörliv och att hans leverne borde kunna vara en stilskola för unga män. En vivör är den som enligt SAOL, som väl Engdahl kan citera i sömnen, ”lever ett flott och lättsinnigt liv”. På andras bekostnad? Och våldtar kvinnor? Och tar kronprinsessan på rumpan? Och sexuellt trakasserar också ledamöter av Akademien, deras hustrur och döttrar? Och … nej, jag orkar inte upprepa allt. Ni vet ju.

Gustafsson lyfter i sin bok nu upp våldtäktsmannen Arnault i det skarpa och avslöjande ljuset. Vi ser hur han när allt kommer i kapp honom står där och förvirrad klipper med ögonen och försöker spela oskyldig. Också Engdahl lyfts fram ur skuggorna, förstås inte som våldtäktsman men som den maktmänniska han visar sig vara. Men denne man tar bara på sig solglasögonen och seglar oberörd vidare. Hur länge till, undrar man. Men Gustafsson sätter, om än märkligt försiktigt, också fram den till synes vänlige och snälle akademiledamoten Anders Olsson under sin ljusstråle. Olsson som i ett avgörande skede påstod att allas vår konung, tillika Akademiens höge beskyddare, inte hade förtroende för Sara Danius som Ständig sekreterare, vilket spelade roll för henne när hon efter det dramatiska mötet med Akademin i april 2018 bestämde sig för att avgå som både sekreterare och ledamot. Hovet förnekade sedan detta, men då var det så dags. Det som var sagt förblev sagt. Det som var gjort förblev gjort. Hoppas han sover gott om natten, den gode Olsson.

Vivören. Ledamoten. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Matilda Gustafssons artikel kom, när allt var sagt och gjort och mycket av dammet lagt sig, till slut att resultera i att Jean-Claude Arnault dömdes till fängelse för våldtäkt och att hans livsverk Forum lades ner och i ett annat parallellt förlopp innebära att Svenska Akademien var på randen till upplösning och höll på att förlora sin sedan 1901 etablerade rätt att utse Nobelpristagaren i litteratur. Mellan dessa två formellt sätt disparata, men förstås av en mängd skäl sammanflätade processer, fanns Akademiledamoten Katarina Frostenson, Arnaults fru och medgrundare till Forum. Hon klämdes illa mellan sköldarna. Men oförskyllt? Nej.

Jag har sedan tidigare läst och också här på min blogg kommenterat Katarina Frostensons bok K (https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/09/katarina-frostenson-k.html) där hon närmast rasande försvarar Arnault mot alla anklagelser, inte minst vad gäller de övergrepp han dömts för. Boken är märklig att läsa av åtminstone två skäl - hon skriver in sig själv i ledet bland de främsta författarna i världen; hon lanserar en häpnadsväckande konspirationsteori. Hon, liksom i Gustavssons bok också Horace Engdahl, påstår nämligen att Gustavsson genom sin publicering i DN är förd bakom ljuset och inte har förstånd att se att någon – diffust vem faktiskt, men det talas om okända feministiska kvinnliga poeter – genom att angripa Arnault vill störta Frostenson från den poesins gyllene tron hon nu menar sig sitta på. Det låter ju helt befängt, måste jag säga.

Men efter att ha läst både K och nu Klubben får jag intrycket att Frostenson och Arnault är två individer som kommit att förenas i ett gemensamt hemligt mörker. En man med ett för andra dolt förflutet, med ett relativt misslyckande i tiden när deras relation etablerades och ett redan då skamfilat rykte. En kvinna med bara positiva omdömen av samtiden och med en förutspådd framtida plats i kulturens finrum. Vad kunde de ha delat? Han den till synes spännande fransmannen. Hon den svala och kyliga isdrottningen. Vad talade de om? Att de var medskapande till Forums viktiga position är helt klart. Men var de ömsesidigt medberoende till annat? Ja, jag vet inte.

Jag hittar ingen uppgift om fotograf.

Gustavssons bok är intelligent, nyanserad och reflekterande. Hon drar sig förstås inte på något sätt för att komplicera situationen med Arnault, Svenska Akademien och samtalen med de kvinnor som ingick i DN:s första publicering, liksom med dem som hon nu också redogör för i boken. Kvinnorna framstår som hela människor med fel och brister som man inte är rädda för att diskutera och också själv ifrågasätta. Och männen då? Ja, kort sagt som motsatsen. Deras närmast kult kring Arnault handlar inte om hans intelligenta och avancerade tankar utan om en idolisering av det liv han lever; att han vet hur man för sig på krogen; att han är social och trevlig när han vill; att han bjuder på dyra viner; att han låter sig omges av unga vackra kvinnor; att han med sin franska bakgrund tycktes föra in en doft av något spännande. Kort sagt om yta.

Hur kunde detta vara möjligt, undrar man. Gustavssons förklaring är den mycket speciella mylla som finns inom kulturvärlden och där en särskild sorts egon kan växa sig stora. I det för oss andra vanliga livet kan det vi gör och uppnår mätas och värderas på ett rimligt objektivt sätt. Inom kulturvärlden, menar Gustavsson, är hierarkierna i många fall informella och outtalade. Värdet av det man skapar är beroende av en rad subjektiva omdömen av redaktörer, kritiker, förläggare and so on. Kulturarbetarens status manifesteras därför i många fall av kontakter och omnämnanden, av strömningar som skiftar och av ”skolgårdslika ögonkast på förlagsmingel”. Det är kanske därför en del kan dras till en man som i likhet med Arnault hävdar att han kan få någon publicerad eller inte; som hävdar att han kan lyfta fram en ung förhoppningsfull kulturarbetare eller bildligt talat döda hen. Det är väl därför en kvinna som våldförts av honom kan träffa honom igen trots att hon känner ett satans själväckel – hon vill kunna arbeta med det hon brinner för. Livet har i vissa fall ett tungt pris somliga kan vara beredda att betala.

Så. Vad ska då denna bok få för ett läsbetyg av mig. Något annat än fem stars av fem är omöjligt. Sen hoppas jag – och detta ligger bortom Klubben – att Svenska Akademien så fort som möjligt kan återgå till en rimligt normal arbetssituation. Där tror jag mycket på de nya ledamöterna. Att de gamla belastade ledamöterna ska förstå att de av oss alla upplevs som passé och förlorade föreställer jag mig inte längre är möjligt.

(Vill du, men varför skulle du vilja det egentligen, läsa en dålig bok som också behandlar Arnault och Akademien kan du klicka här: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/09/christian-catoneris-och-knut-kainz.html)

xxx

Ur ett vittnesmål i boken av Sanna.

”Ibland har jag också tänkt på hur gärna Jean-Claude Arnault måste velat vara konstnär. Hur han önskade att han kunde hänga med i de intellektuella samtalen. Men han saknade förmåga. Istället kunde han knulla kreativa kvinnor och hota med att skapa eller förgöra dem. Medvetet eller omedvetet blev det kanske att sätt för honom att komma nära konsten. Jean-Claude ville påverka människors känslor och minnen på ett sådant sätt att det tog honom nära själva skapandet”.

Olga Tokarczuk - Styr din plog över de dödas ben.

Olga Tokarczuk är den näst senaste, eller hur man nu ska uttrycka det, Nobelpristagaren i litteratur. I vart fall fick hon i år 2018 års pris – historien bakom detta är ju allt för bekant för att upprepas här - och ska ta emot diplom och en rund fin check den 10 december. Det är hon väl värd, säger jag som i denna skrivande stund hittills bara läst en bok av henne – nämligen Styr din plog över de dödas ben. Tokarczuk kommer som bekant från Polen, där hon fortfarande bor med sin familj, och är sedan tidigare prisbelönad för sitt författarskap. Hon fick t.ex. Man Booker International Prize förra året, dvs. 2018, men har också fått ett par tyska och också polska välrenommerade litterära pris. Men för all del också en del kritik från politiker i Polen för olika uttalanden som detta bigotta land uppfattat som kontroversiella. Du – min okände läsare av denna blogg - kommer kanske i håg att självaste kulturministern ville göra sig lustig när hon fått Nobelpriset genom att påstå att han försökt läsa henne men gav upp efter en sida eller två, eller vad det nu var. Sant eller inte, så säger det väl något om hur litteraturen och de intellektuelle uppfattas i dagens Polen.

Nå. Men vad om Styr din plog över de dödas ben? Den yttre ramen är väl så enkel, om än inte särskilt klar för den sakens skull; snarare mångbottnad och gåtfull skulle jag vilja säga. I den lilla byn Plaskowyz på den polska landsbygden bor på vintrarna tre personer. Det är den äldre kvinnan Janina Duszejkos och två män, av henne kallade Storfot och Tröger. På somrarna bor där ytterligare ett antal personer som då är där som sommarboende. Fru D är, det måste man kunna konstatera, en lite märklig kvinna. Att hon läser och översätter den brittiske poeten och mystikern William Blake är kanske i sig inte särskilt udda, om än måhända ovanligt, men värre är det väl då med hennes intresse för astrologi. Ni vet föreställningen att man ur stjärnornas olika inbördes lägen på himlavalvet ska kunna förutse och utläsa människors liv och öden. Detta – liksom, inte att förglömma, att tänka positiva och varma tankar om vår skapares alla skapade djur - ägnar sig fru D det mesta av sin tid åt. Liksom att av och till prata med sina märkligt försvunna hundar, sin döda mamma och sin likaledes döda mormor. Samtidigt som hon också på timbasis undervisar små barn i engelska i den närliggande större byn. Så helt galen är hon ju inte. Men bra nära vågar jag påstå.

Men så en dag, eller snarare natt, dör Storfot. Mördad hävdar fru D – som i hemlighet tar ett foto som hon hittar i en låda hos den döde - och grannen Tröger. Kanske, kanske inte blir väl polisens uppfattning. Men efterhand dör alltfler män på oklara grunder och på ganska så skrämmande sätt. Den gemensamma nämnaren visar sig vara att de alla är jägare och dessutom inte särskilt timida och trevliga. En viss oro sprider sig av naturliga skäl i bygden. I stormens öga vilar dock fr D med ett orubbligt lugn.

Och där vilar hon ända tills … ja, mer tänker jag faktiskt inte avslöja, mer än att det i hemlighet av henne tagna fotot spelar en avgörande roll för händelseutvecklingen. Men jag kan ju citera omslaget som hävdar att boken ”är en sagoliknande thriller som utforskar människans förhållande till naturen och utmanar föreställningar om rättskipning, ödestro, förnuft och vansinne”. Och gemenskap, vänskap och tillit skulle jag vilja tillägga. Liksom frågan huruvida vår tillvaro bottnar eller inte bottnar i en slags ordning och mening.

I samband med att Tokarczuk fick Nobelpriset läste jag någonstans att Styr din plog över de dödas ben (som förresten är ett direkt citat ur en dikt av nämnde Blake) skrevs i ett mellanstick när hon håll på med sin gigantiska bok Jakobsböckerna. Hon behövde tydligen andas lite friare ett tag. Men detta betyder ju inte att boken är att betrakta som en sk mellanbok. Den är skriven på en spännande och lätt ålderdomlig lite egendomlig prosa, som känns väl anpassad till huvudpersonens märkliga liv och leverne och alla olika sidohistorier fyller sin plats i boken och ger den också en större bredd och intensitet. Nu ska man ju inte överbetona bokens thrillerkaraktär, men lite spännande är den allt. Och att fru D gör vad hon kan för att såga en illasinnad präst utmed fotknölarna ger förstås pluspoäng. Liksom de trägravyrer som illustrerar boken. Men slutet – visst känns slutet lite väl öppet och flytande. Ja, det gör det nog. Jag ger ändå för min del boken fyra stars av fem i betyg.

xxx

”Det finns människor, oftast män, som är extremt svårpratade. Jag har min egen teori om varför. Många män i en viss ålder drabbas av testosteronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä tankar i ord tycks ta skada. Den människa som drabbas av en sådan åkomma blir tystlåten och förefaller försjunken i

tankar. … Förmågan till skönlitterär läsning tillbakabildas nästan helt”.

”Han kom till mig om natten och satte sig på sängkanten. - Sover du?, frågade han. - Är du religiös?, var jag tvungen att fråga. - Ja, svarade han stolt. Jag är ateist. Det verkade intressant. Jag lyfte på täcket och bjöd in honom, men eftersom jag varken är turturduva eller sentimental tänker jag inte ödsla fler ord på den saken”.

Slutord från August. Och mig.

Så har jag och A-M då varit på årets Augustgala och det var trevligt som vanligt. Även om – det måste jag tyvärr erkänna – jag även i år inte lyckades ringa in ett enda av de vinnande bidragen. Men skam den som ger sig. Får jag möjlighet att vara Augustambassadör även nästa år – ja, då djävlar ska ni se vem som .., ja, ni fattar.

Emma-Karin Rehnman, Patrik Svensson, Oscar Kroon, Marit Kapla. 

Vinnarna känner ni säkert redan till, så de hoppar jag över här. Om dem kan man förstås ha synpunkter av typen ”vann rätt låt”, men varför ägna sig åt det. Alla nominerade var och är vinnare på sitt sätt även om bara en gick hem med statyett, ära och pengar. Och förhoppningar om god utdelning i julhandeln.

För min del var det det tal som Svenska Förläggarföreningens ordförande Eva Gedin höll riktat till den i diktaturens Kina fängslade svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai och Jan Stolpes tacktal till Förläggarföreningens hederspris som gjordes starkast intryck. I tider då det mörknar lite varstans, också här i fosterlandet, är det viktigt att som Gedin lyfta fram övergrepp som begränsar eller förhindrar det fria ordet. Och som väntat har förstås Kinas ambassadör reagerat kraftfullt negativt. Stolpe var förstås tacksam för egen del för sitt pris men tryckte också på att han gärna ville se priset också som en erkänsla till det viktiga arbete som alla översättare gör. Och i det är det lätt att hålla med honom.

Gui Minhai. Fängslad utan rättegång sedan över fyra år. 

Augustpriset 2019 i fackboksklasen går till ...

Jag har som sk ambassadör för Augustprisets fackböcker i år under de senaste veckorna läst – om jag nu räknade rätt; jag envisas som vanligt att ägna mig åt huvudräkning enär tekniska hjälpmedel enligt min mening är till för amatörer (och möjligen revisorer) – 2 616 sidor facklitteratur fördelade på de sex böcker som nominerats till Augusts fackboksklass. Läst och kommenterat. Nu kommer som kanske är bekant vinnaren av denna klass och de två övriga, liksom för den delen klassen för unga litterära begåvningar, att utses på måndag 25 augusti. Då kommer jag och fru A-M att sitta i Konserthuset här i Stockholm och artigt applådera åt alla vinnare även om det nu skulle hämpa sig att ingen av våra favoriter tar hem statyett och pengar. Det har hänt för, kan jag avslöja. Att vi haft fel, alltså.

Han är, har han förmedlat till mig, nöjd med alla nomineringarna.

Jag kommer här att i bokstavsordning återge de kommentarer jag tidigare skrivit om böckerna. Jag gör det som klickbar länk, så du behöver inte läsa allt eller ens något om du nu skulle vara på det humöret. Sist avslöjar jag vinnaren – dvs. den bok som enligt min mening borde få årets Augustpris i fackboksklassen. Skulle jag gissa fel får jag väl bära anonymiserande solglasögon på själva prisgalan. Och ta ett extra glas gratis vin som tröst. Och samtidigt konstatera att jag väl då gjort mitt i Augustsammanhang. Men det var kul så länge det varade, det var det faktiskt.

Här kommer kommentarerna:

Alexandra Borg & Nina Ulmaja – Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna.

Hela kommentaren: http://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/10/alexandra-borg-nina-ulmaja-strindbergs.html

Min avslutning i kommentaren: ”Så boken kan förstås inte få annat än fem stars av fem i betyg av mig. Men kommer den att få Augustpriset? De andra böckerna i klassen är ju i år alla intressanta och ger oss säkert ny kunskap eller i vart fall inspirerande läsupplevelser. Men är de som Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna unika? Nej. Därmed är allt i den frågan sagt för min del”.

Ingrid Carlberg – Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris.

Hela kommentaren: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/11/ingrid-carlberg-nobel-den-gatfulle.html

Min avslutning i kommentaren: ”Jag vill gärna ge boken fyra stars av fem i betyg för Carlbergs oförtröttliga arbete i all världens arkiv, själva hennes uppsåt med boken, hennes förmåga att kunna manövrera sig genom mängden av oftast intressanta detaljer i Alfreds liv, hennes goda stilistiska förmåga och hennes närmast vetenskapliga ansats med boken. Hennes ork att skriva var däremot större än min som läsare, men det säger sannolikt mer om mig än om henne. Något Augustpris tror jag inte hon får denna gång. Men vad vet man. Och du – min okände läsare av denna blogg – ska självklart köpa eller låna boken och tycka något själv”.

Peter Handberg – Världens yttersta platser. Judiska spår.

Hela kommentaren: http://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/11/peter-handberg-varldens-yttersta.html

Min avslutning i kommentaren: ”Nu är alltså boken nominerad till årets Augustpris i fackboksklassen. Det är en viktig och intressant nominering. Men ska den få årets pris? Nej, inte enligt min mening. Det finns åtminstone en bok bland de nominerade som håller högra klass och är mer nyskapande. Men jag vill ge Världens yttersta platser. Judiska spår fyra stars av fem i betyg”.

Lotte Möller – Bin och människor.

Hela kommentaren: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/11/lotte-moller-bin-och-manniskor.html

Min avslutning i kommentaren: ”Man kan uppenbarligen grotta ner sig i det mesta – bin och ålar t.ex., men vad hjälper det om författarens intresse och kunskaper inte slår an på en sträng hos läsaren. Som nu i Möllers bok. Jag ger den – för hennes ambition, hennes djupa kunskaper om såväl historia som nutid, hennes trevliga personporträtt, de utmärkta illustrationerna och därmed också för bokens tilltalande formgivning – tre stars av fem i betyg. Men utgår från att en annan bok kommer att få Augustpriset i fackboksklassen”.

Anna-Karin Palm – En biografi över Selma Lagerlöf.

Hela kommentaren: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/11/anna-karin-palm-en-biografi-over-selma.html

Min avslutning i kommentaren: ”Palms En biografi över Selma Lagerlöf är ju som bekant nominerad till årets Augustpris i fackboksklassen. Det är den väl värd. Den är skriven med en litteraturvetares och författares handlag och blick – jag ger den förresten själv fem stars av fem i betyg – och ett pris som bästa fackbok skulle utan problem kunna försvaras och motiveras. Även om jag själv nog tycker att en annan bok borde kunna sättas före. Men den som lever får se”.

Patrik Svensson – Ålevangeliet.

Hela kommentaren: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/11/patrik-svensson-alevangeliet.html

Min avslutning i kommentaren: ”Nå. Jag vill gärna ge Ålevangeliet fyra stars av fem i betyg. Men ska den ha Augustpriset i fackboksklassen? Nej, inte om jag får bestämma. Men det var å andra sidan länge sedan jag fick det. Så vem vet”.

Och nu – min okände läsare av denna blogg – avslöjar jag VINNAREN av AUGUSTPRISET i årets FACKBOKSKLASS – dvs. den bok som jag själv gärna ser vinner i år. Det blir Strindberg lilla röda. Boken om boken och typerna av Alexandra Borg och Nina Ulmaja. Det var också faktiskt den första av de nominerade jag läste och jag måste säga att den nästan tog andan av mig. Det är en utomordentligt välskriven, obrutet intressant och mycket vacker bok och med ett uppsåt att ställa sig på din och min, dvs. läsarens, sida. Borg/Ulmajas rent fackmässiga kunskaper är verkligen imponerande och om man till det lägger deras förmåga att förmedla sina kunskaper och sin entusiasm till oss läsare var valet för min del lätt. Och ett litet extra Augustpris kan kanske ges till förlaget Atlantis som satsat pengar, resurser och prestige på detta säkert förmodade riskprojekt. Du har kanske läst vad jag skrev om den ovan, men om min begränsade amatörkommentar inte övertygar dig om att boken mycket väl borde kunna få Priset, så föreslår jag att du läser bif recension av Leonidas Aretakis i Dagen Nyheter som kom bara häromdagen. Övertygar inte den dig (https://www.dn.se/kulturnoje/bokrecensioner/bokrecension-lyxig-pornografi-for-boknordar/) så vet jag inte vad jag ska göra. (Men rubriken – är den satt av en vikarierande PRAO-elev?) Du kan åtminstone gå till ett bibliotek och låna boken. Eller kanske rentav våga dig på att köpa den. 

(Tillägg. Men läs kanske ännu hellre Alva Dahls understreckare i SvD från 24 nov - dagen innan Augusteventet - https://www.svd.se/strindbergs-finger-pekar-med-hela-handen #augustpriet #augustpriset2019)

Vinnare?

Men som sagt: Jag har ju haft fel för så finns det då alternativa vinnare? Jodå. Som jag ser det kan det då vara de två biografierna. Både Carlberg och Palm har imponerande kunskaper om sina resp. huvudfigurer (Alfred Nobel och Selma Lagerlöf), båda skriver väl och intressant och ger oss fullödig och heltäckande information om sin man resp. kvinna. Som man kunde förvänta sig. Carlberg har sedan tidigare skrivit två biografier som båda varit Augustprisnominerade och hon har fått ett Augustpris för en av dem – att hon då efter sin tredje nominering, bara det är ju verkligen imponerande, skulle vinna ett andra Pris verkar för mig mindre troligt. Och faktiskt vara ett slags fattigdomsbevis för genren och Priset. Palms bok uppfattar jag dessutom som strået vassare och både stilistiskt och kompositionsmässigt lite mer spännande. Så eftersom man ju svårligen kan tänka sig ett delat Augustpris, så sätter jag Palm något före Carlberg. Rätt eller orätt, men så får det bli. Och du – min okände läsare av denna blogg – köp gärna båda för att lägga under granen i nästa månad. Nobel till lille pappa och Selma till lilla mamma får det väl då bli. Eller?

Och sen förstås Augusts lilla röda till dig själv. Basta.

Peter Handberg - Världens yttersta platser. Judiska spår.

Ibland – och ju äldre jag bli desto oftare känns det som att det inträffar – får jag en påtaglig känsla av det inte är mycket jag vet eller kan. (Det var väl by the way Alf Henrikson som skrev de insiktsfulla raderna ”Att slå upp, sa gubbfan är alltid det bästa – han var inte längre så ung att han visste det mesta”). Som nu detta med Peter Handberg. Jag har i egenskap av sk ambassadör för Augustprisets fackboksklass fått de nominerade böcker hemsända och, om jag ville eller orkade, hedersuppdraget att läsa och kommentera dem på mina sociala medier. Och det har jag verkligen velat och orkat. Jag har läst och kommenterat dem alla (se http://kennethbokhallaren.blogspot.com/ eller kennethbokhallaren på Instagram om du skulle vilja det). Men när jag fick Peter Handbergs nominerade bok Världens yttersta platsen. Judiska spår i min hand var skam till sägandes min första reflektion att Vem är Peter Handberg?

Det visar sig då, och det är förstås Wikipedia som lär mig detta, att han är en drygt 60-årig författare och översättare, som för egen han gett ut 13 böcker, inkl. den nu Augustprisnominerade Världens yttersta platser. Judiska spår, och i översättning gett ut än fler böcker. Och det är inga lättviktiga författare han översatt – bland dem finns t.ex. Robert Musil, Friedrich Nietzsche och Georg Orwell. Priser har han också fått av bl.a. av Samfundet de nio, Albert Bonnier och Svensks PEN. Han är således välrenommerad så det räcker till.

Men vad om Världens yttersta platser. Judiska spår? Ja, Handberg skriver själv i början av boken följande: ”Den här resan går till några av världens yttersta platser – i andlig-moralisk mening; till några av lågpunkterna i mänsklighetens historia, punkter som man alltid måste förhålla sig till, trots att man inser att det knappt går att ta till sig om man väl utforskar dem och anar att de aldrig kan ha ett slut. Mer än Eiffeltornet och Big Ben är de Europas viktigaste landmärken, vare sig man vill det eller ej; mörka kristalliseringar av historiens skändligheter och moralens kollaps. Ett etiskt moras ur vilket Europa aldrig har rest sig, åtminstone inte med stolthet”. Han har alltså gett sig själv ett stort uppdrag. Han vill ge oss de sannolikt sista av nazismens illdåd nu levande personernas minnen och hågkomster. Han är nu inte den första som gör det och kanske inte heller den som gör det bäst. Men det han gör är bra nog.

Berättar han något nytt? Eller ger han oss samma helvetesbilder som andra berättat före honom? Ja, han gör ju det som jag ser saken. Han menar sig resa genom främst Polen och följa i Alfred Döblins spår – den judiske läkaren och författaren som bl.a. skrev Berlin Alexanderplatz -, men Döblin försvinner ganska så raskt ur åtminstone mitt sikte, och kvar står då kärnan i hans uppdrag. Det som är det viktigaste. Och det är lika skakande och upprörande som annat jag läst. Nu får jag intrycket att denna resa – och därmed boken – var nödvändig för Handberg på ett personligt plan. Må så vara. Men det förtar inte att den är viktig och angelägen läsning för oss alla.

Men hans skivsätt är ibland irriterande, irriterande för mig få jag väl tillägga. Det blir då bara stumt litterärt. ”Så satt jag på Szybka med en öl igen och försöket samla tankarna. Fast vilka tankar? Mest en tomhet. Staden skiftade skepnad i takt med mina upplevelser. Gick tidigare förbi det före detta judiska barnhemmet. Idag ligger där barnteatern Panopticum, som också fungerar som ett kulturhus för barn. Blockflöjter hördes. Och barnskratt. Det gamla stenhusets front var stum”. Det ger ett faktiskt ett ganska märkligt intryck när sådana beskrivningar ligger instoppade mellan redogörelser av gasningar, mördandet av barn och gamlingar och andra illdåd. Och varför hans återkommande redogörelser av sitt besvär med en stukade fot?

Men denna marginella invändning får inte skymma sikten för det väsentliga. Boken är viktig. Det fanns många här i fosterlandet som borde läsa den och reflektera över den. Jag vill ta ett exempel av många som Handberg tar upp i sin bok. En av de värsta bödlarna var en SS-chef vid namn Odilo Globoenik som skapade och fyllde ett av koncentrationslägren. Och njöt av det. Och tyckte han gjorde rätt. Och som under kriget levde ett gott liv med inemot en miljon judars liv på sitt samvete. Och som åt och drack och kanske inte var nykter en dag. Och som skodde sig på de mördades egendom och pengar. Och som behövde medikamenter för att sova. I beskrivningen av denne mördares liv och död skriver Handberg med en glödgat vässad penna.

Nå. Nu är boken alltså nominerad till årets Augustpris i fackboksklassen. Det är en viktig och intressant nominering. Men ska den få årets pris? Nej, inte enligt min mening. Det finns åtminstone en bok bland de nominerande som håller högre klass och är mer nyskapande. Jag återkommer om ett tag till en mer samlad bedömning av de nominerade böckerna. Men vill ge Världens yttersta platser. Judiska spår fyra stars av fem i betyg.

Lilla Augustpriset 2019.

Augustpriset är, som du förstås känner till, inte bara de litterära klasser som brukar uppmärksammas i press och andra medier – dvs. den för barn- och ungdomsböcker, den för fackböcker och den skönlitterära klassen, som ju brukar få mest publicitet. I skuggan av dessa tre klasser hukar sig LILLA AUGUSTPRISET, som är den tävlingsklass där unga litterära begåvningar mellan 16 och 20 år tävlar om din, min och en särskild jurys uppskattning. Och om pengar, förstås.

August vill just nu en enda sak ...

Vi kan alltså alla var med och påverka vem som blir pristagare i denna klass, som inte så sällan varit en plantskola för blivande författare. Bland de som nominerats genom åren vill jag gärna nämna Amanda Svensson, som också varit nominerad till stora Augustpriset för Välkommen till den här världen 2011 men märkligt nog - tycker jag - inte för årets underbara bok Ett system så magnifikt att det bländar. Men nog om det.

Så – bäste läsare av denna blogg – nu har du chansen. Den kommer aldrig tillbaka. Vill du påverka vem som skall bli årets vinnare i Augustprisets plantskola för blivande författare är det bara att klicka på denna länk (https://www.augustpriset.se/lilla-augustpriset) och sen bläddra dig fram lite tills du ser vilka som tävlar i år, läsa bidragen och sedan rösta. De flesta bidrag håller enligt min mening relativt hög klass och jag har också för egen del en ganska så klar favorit. Men vilken låter jag vara osagt.

... och det är att du ...

Men du får skynda dig – sista dag för att påverka vem som får priset är måndag 18 november. Så – lägg på ett kol. När våra röster är avlagda så sker det en slags sammanvägning mellan dessa och vad den särskilda juryn för klassen tycker. Och den lyckliga vinnaren får 15 000 kr att spendera på något nyttigt eller något roligt. Priset delas också ut samma dag och vid samma tillfälle som de Stora Prisen. Och jag kommer att sitta i Konserthuset och applådera åt vinnaren.

(Går du in på länken kommer du att se att det i år bara är unga kvinnor som tävlar. Det är som det brukar vara – dvs. kvinnor är kulturbärare. Det är allt mer de som skriver böcker, det är sedan länge de som läser. Vad fan gör vi män, undrar jag. Men det finns ju trots allt än så länge en och annan stofil till man som läser – jag känner en relativt väl, vill jag påstå – men ni som vet: förklara för mig varför det har blivit som det blivit).

Nå. Nog om det. Nu röster vi på Lilla Augustpriset. NU.

... röstar på hans Lilla Pris. Annars kommer han att hemsöka dig i dina drömmar.