Sara Strömberg - Sly.

Vem är Sara Strömberg? Jo en svensk medelålders journalist och författare. Som journalist arbetade hon på Länstidningen i Östersund som dess kultur- och nöjesredaktör. Som författare har hon mellan 2008 och 2020 gett ut åtta barnböcker om Birger, det lilla Storsjöodjuret och hans olika äventyr, men mer uppskattad och känd av en lite bredare läsekrets är hon kanske för de två deckare som kom 2021 och 2022 – först Sly och sedan Skred. Sly utsågs dessutom av Svenska Deckarakademin till bästa debut i deckargenren. Inte illa. Särskilt inte när jag läser hur man motiverat priset – ”En stilistiskt kvalificerad och brutalt klarsynt kriminalroman om en glesbygd i förändring”. Jag har nu läst denna hennes prisade debut Sly.

(En parentes. Boken är utgiven av Modernista. Förlaget har varit ifrågasatt av såväl författare som branschen för sina affärsmetoder och så sent som i år varnade Författarförbundet också sina medlemmar att ingå avtal med dem på grund av ”återkommande problem med bland annat avtalsbrott, royaltyredovisningar och oetiska affärsmetoder”. Detta har ju i och för sig inget att göra med boken Sly, men jag noterar för min del ändå den uppfattning som finns om förlaget).

Vad ska man då säga om boken? Inte att den är överdrivet bra, inte. Den kan säkert vara värd sitt pris – jag menar det beror ju inte minst på vilka böcker den ställdes mot, vilket jag inte vet – men jag tycker för min del att Strömberg lagt lite väl mycket focus på glesbygdsfrågan, som Deckarakademin för all del särskilt lyfter fram i sin prismotivering, och för lite på själva deckargåtan och dess lösning. Dessutom - även om jag nu råkar bo i Stockholm och är väl medveten om vilken uppfattning som kan finnas om såväl oss som själva staden, så känns det ändå lite märkligt att läsa hur Strömberg staplar alla schabloner om oss som bor här nästan på rad när hjältinnan i boken tvingas till ett par dygns besök här. Det är också vi som, enligt boken, dränerar själva bokens hjärtland, dvs den landsbygd runt Åre och krokarna däromkring där storyn utspelar sig, på såväl pengar som folk. Som heder och ära och idéer. Det är ju inte min bild, men jag kan ju för all del ha fel. Det har hänt förr.  

Hjältinnan skrev jag. Bokens huvudperson är en ensamstående medelålders arbetslös journalist med vissa relativt ingående beskrivna klimakteriebesvär vid namn Vera Bergström, och som minsann till slut lyckas med det som polisen inte lyckas med, dvs lösa det brott som boken handlar om. Brottet, det är förstås ett mord eller kanske rentav två, och dess kopplingar både bakåt i historien och den betydelse det visar sig ha för vad som sker i bygden i nutid, är tilltalande komplicerat och inte minst trovärdigt konstruerat och beskrivet av Strömberg. Men Veras amatördeckaraktivitet är det inte, enligt min mening. Trovärdigheten blir för min del i den delen låg. Om dessutom tempot i boken inte direkt går på högvarv, så blir ju lite problematiskt för mig som läsare.

Och kärleken – händer då inget på den fronten för Vera? Jo, det verkar inte bättre, men stapplande förstås. Och arbetet – vad sker där då? Jo, det som sällan sker i det verkliga livet. Gissa vad. Och de boende i bygden. Kämpar de på med läckande tak och allt annat problemfyllt som ständigt tycks ske där? Minsann de gör. Lyckas de? Sannolikt. Vem gör då Vera sällskap i sängen - en man eller en älgstudsare? Svaret är älgstudsare. Hoppas på annan ordning i den delen när serien om Vera ska fortsätta – närmast i boken Skred, som jag har i min hand och kommer att läsa med intresse.

Men Sly ger jag för min del tre stars av fem i läsbetyg. Bättre betyg kunde den för all del fått. Men också sämre. Vi får väl se om jag och Strömberg är på bättre humör i nästa bok. Men både rent stilistiskt och vad gäller miljöbeskrivningarna har Sly sina goda förtjänster, det vill jag gärna framhålla. Precis som Deckarakademin.  

Fotograferna okända för mig. 

 

 

Aris Fioretos - De tunna gudarna.

Aris Fioretos, den spränglärde prisbehängde professorn, författaren och översättaren, och tillika ledamoten i att antal utländska akademier, har nu utkommit med ytterligare en läsvärd bok – De tunna gudarna. Varför, blir frågan, har han ännu inte fått vårt eget största litterära pris, jag tänker förstås på Augustpriset, och varför har han ännu inte fått sätta sig på en stol i vår egen fortfarande lite skadeskjutna akademi, dvs Svenska Akademien. Ja, varför. Än är inget för sent, men tiden rinner förstås undan också får honom, som för alla oss andra.

När jag, av olika skäl ovanligt sakta och långsamt, höll på att läsa De tunna gudarna kom Karl Ove Knausgård den 3 december i år med en mycket läsvärd, om än lite svårtuggad, essä i Dagens Nyheter – finns väl fortfarande på nätet skulle jag gissa – med rubriken Därför är romanen viktig. Han inleder med att berätta för oss vad poeten Rainer Maria Rilke påstått, nämligen, skriver Knausgård, att han ”skrev en gång att musik kunde lyfta upp honom, och det är förstås inte något konstigt med det, förrän han tillade: och sätta ner mig någon annanstans”. Här gör Knausgård avstamp i sin essä. För Knausgård, som för många andra av oss läsare av romaner, gäller nämligen detta inte bara, om ens i första hand, musik utan främst litteratur. Från den utgångspunkten skriver sedan Knausgård om vad läsningen spelar för roll, för honom och för oss alla, eller åtminstone många av oss. Läs gärna hans essä.

Och läs gärna också Ingrid Elams nyutkomna bok Romanens segertåg, som inte bara ligger på DN:s veckovis återkommande och intressanta boklista utan också tydligen säljer ganska så bra. Och tacka för det, om det nu stämmer, som det sägs, att den tydligen inte bara söker svaret på frågan om romanens framgång – eller segertåg - utan också, som ett slags tecken i tiden, tydligen hittar det hos kvinnliga läsare. Men jag då? Undrar jag. Jag får väl söka ett eget svar på frågan när jag efter jultomtens besök förhoppningsvis själv kan läsa själv vad Elam skriver.

Men Fioretos då? Var sätter han ner sina läsare i De tunna gudarna? Kanske i insikten om en människas ansvar för inte bara sitt eget liv utan också dess konsekvens för andra människor; kanske i insikten att leva sitt liv ansvarsfullt och någorlunda orubbligt är det enda möjliga för en människa; kanske i insikten att man inte slipper undan när allt ställs på sin spets; kanske i insikten att den aldrig så gott tänkta handlingen kan leda till katastrof. Läst så blir De tunna gudarna en nödvändig bok för oss alla.

Han gör i romanens ett avstamp i att dess huvudfigur får ett brev från en kvinna han haft ett kortvarigt förhållande med - noga räknat ett s.k. one-night stand – och som resulterat i en graviditet som han ung och dum som han då var inte bara var ovetandes om utan också säkert inte ens kunde föreställa sig. Varför ska sådant hända mig, tänkte han antagligen. Han som så många andra, som när det inte längre passar eller är kul bara tar sin hatt och går. Nu vill kvinnan inget annat än att han ska veta att han har ett barn, en dotter som nu är 11 år, och att han genom att skriva brev till henne berättar om sig själv. Han gör så. Detta är romanens handling. Vi följer honom – han heter Ache Middler – genom dessa hans brev – eller om det nu, noga räknat, är ett långt brev med olika kapitel - till dottern om hans liv, hans upp-och nedgång som människa och musiker, hans olika kärlekar, eller snarare kärlekens ständiga undergång, och fram till hans död. En död som följer på ett uppdrag han tagit på sig för att trygga sin sista älsklings framtid.  

Det är en sammanväxt och sammanvägd historia Fioretos ger oss och som visserligen har sin bas, kan man kanske kalla det, i den värld och det sammanhang som är musikens och musikers, men som samtidigt blir en beskrivning av hur vi alla lever, eller i vart fall kan leva, våra liv. Vilken betydelse barndomen och uppväxten har, men också vilket ansvar vi alla har för livet när de egna skyldigheterna så småningom obarmhärtigt börjar krama hjärta och kanske hjärna. Han frågar oss om vi kan leva utan skuld. Svaret är – ja, tänk efter själv. Och tiden går, för Middler som för alla oss andra. Middler frågar sig av och till vad han gjorde under alla dessa år som flöt på. Svaret tycks, för honom som för kanske dig och mig, bli:  ”Inget. Mycket”.

Fioretos romanbygge är imponerande. Han ger oss en story på ett sätt som om han faktiskt själv varit delaktig i den, som om han verkligen själv upplevt det som är bokens kärna. Och då tänker jag inte i första hand på det som många författare kan beskriva – ett liv, kärlekar som kommer och går, ensamhet som tär och gemenskap som bygger upp, kamp för överlevnad – utan musiken och hur musiker tänker och känner. Hur en gitarrs strängar kan få fingrarna att blöda. Hur publikens gensvar får ersätta allt annat. Hur gamla framgångar blir nya undergångar. Romanen blir sammantaget tät, kompakt.

Om Fioretos nu klarar att ge oss ett imponerande romanbygge, vad ska då sägas om hans språk, bokens språkdräkt. Detsamma. Som vanligt skriver han ett klart, närmast poetiskt språk som ömsom tycks likna talspråket ömsom, ska man kanske kalla det, mer litterärt. Hursomhelst njutbart att läsa. Se efter själv.

Så – vad ska då denna nästan 500-sidoga bok få för läsbetyg av en trött gammal pensionär. Minst fyra stars av fem, får det bli. Och med en undran varför boken inte var nominerad till årets Augustpris. Men tur kanske det. För då hade väl den där mannen, tillika elektor för årets pris, som i SvD klagade på nomineringarna – han heter Björn Werner; kom gärna ihåg hans namn – fått ännu en bok att förarga sig på. Frågan är om han ens orkat läsa den. Men vad vet man.

God Jul.

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

 

 

 

Steve Sem-Sandberg - Oceanen.

Steve Sem-Sandberg, den snart pensionsmässige författaren – han är 64 år – har, inhämtar jag på Facebook, skrivit ett häpnadsväckande antal böcker. Men, läser jag mig också till på denna site som många kallar all kunskaps moder, att han räknar sina böcker utgivna före 1987 som mer eller mindre löst tillkomna ungdoms- och prövoalster. Jaha, så kan man kanske se på saken. Men varför ska man det? Utgivna böcker är ju utgivna böcker. Men uppenbarligen vill han inte längre riktigt stå för dem. 

 

Själv har jag i bokhyllan de böcker han gett ut från 1996 (Therese) och framåt. De är alla i hög grad läsvärda, och de flesta dessutom också översatta till en del andra språk, tycker inte bara jag utan också olika priskommittéer och då bland annat den som nominerar böcker till Augustpriset. Han har, om jag räknat rätt, hittills fått två nomineringar (De fattiga i Lódz och De utvalda) och ett pris, och detta för De fattiga i Lódz. Inte många hade rimligen kunnat reagerat negativt om också de följande Stormen och inte minst W. också nominerats. Den som ännu inte läst dessa böcker har goda läsupplevelser framför sig, vill jag bara ha sagt.

Sem-Sandberg sitter som bekant sen förra året i Svenska Akademien och gick dessutom nästan direkt in i dess Nobelkommitté, vilket förvånade mig. Där sitter nu fem ledamöter, varav tre är relativt sett nya i Akademien. Arbetet i kommittén, som har ett tungt ansvar för utseendet av Nobelpristagaren i litteratur, har väl, föreställer jag mig, varit relativt tungt och omfattande för ledamöterna då alltså endast två av dem har den långa erfarenhet av arbete i Akademien och den kunskap om bla vilka författare som nominerats genom åren som man åtminstone officiellt tyckt varit värdefullt för att diskutera vem som skall få Nobelpriset. Men vad vet jag egentligen om den saken.  

Nå. Till saken gamle man, hör jag nu ett antal läsare av denna blogg tänka eller kanske rentav mumla lite stillsamt. Till Sem-Sandbergs nya bok Oceanen alltså. Vad om den? Mer än att det är en mycket bra bok, kan jag avslöja redan nu. Ja vad.

Den yttre ramen kretsar kring den schweizisk-franske författaren och filosofen Jean-Jaques Rousseau och hans ca 45 dagar år 1765 på en liten ö i republiken Bern, ständigt på påtvingad flykt som han är efter att ha väckt anstöt hos de hycklande religiösa samhällsbärarna och detta efter att ha publicerat verk som Julie eller den nya Héloise, Om samhällsfördraget och Émile eller Om uppfostran. Han betraktas som en avfälling, en hädare. Och inte blir det bättre för honom att han är i ständigt sällskap med sin ogifta livskamrat Thérèse, som han har barn med. Barn som han direkt efter födseln lämnat bort till ett osäkert liv eller antagligen en säker död.

Sem-Sandberg ger oss i boken Oceanen ingen närmare beskrivning av Rousseaus verk och idéer. Hans uppdrag tycks här vara ett annat. Han vill, menar jag, ge oss en bild av hur den som söker och säger sanningen kan falla i onåd och tvingas till ett liv i förnedring och påtvingad mental och kanske fysisk flykt för att överleva. Kan detta hända en eller annan av oss också i dag? Ja, tror jag Sem-Sandberg vill berätta för oss. Det kan hända om vi låter den hycklande makten stampa med foten och låta de redan krossade deltaga i en jakt på den kvarvarande sanningssägaren. Den som ännu kan och vill och orkar se på oss andra och allas vår framtid med klara oförvillade ögon. Och som kan och vill och vågar formulera en möjlig väg framåt för oss alla. Sådana som … ja, finns dom?

Ja, finns dom? Eller lever dom, som Rousseau, i den totala påtvingade förnedringen? Ser dom, som Rousseau, vad som behöver göras men förmår eller vågar trots allt inte handla av rädsla eller förlamande oförmåga. Tror dom, som Rousseau, att den som nästa gång knackar på dörren kommer för att hämta dom. Tyngs dom, som Rousseau, av begångna fel och misstag och vet att dessa kommer att utnyttjas mot dem. Ser dom, som Rousseau, hatet i grannens öga. Hör dom, som Rousseau, det illasinnade pratet bakom ryggen. Väntar dom, som Rousseau, på nästa kastade sten genom fönstret. Om så – var står då vi, vi de andra. Står vi bredvid sanningssägaren eller bakom den man, det är alltid en man, som stirrar på honom eller henne med den knutna handen för ett ögonblick gömd bakom ryggen.

Men möjligen drar jag där jag sitter i min ensamhet och skriver denna text för stora växlar på hur man skulle kunna uppfatta Sem-Sandbergs text. Kanske vill han bara, och det räcker dessutom bra nog, ge oss en bild av hur en både stark och svag man som levde några år på 1700-talet kunde uppleva sin tillvaro under ett par dagar i en andningspaus mellan sin ständigt pågående, påtvingade flykt för överlevnad. Kanske han mannen då inte bara se den fullständiga intigheten och meningslösheten i ögonen. Kanske kan mannen i stället se vad han gjort och inte minst kan komma att göra och finna en ro i det. Kanske.

Sem-Sandberg ger oss en text som är både klar och dunkel, både upplysande och ifrågasättande, till sin innebörd både välbekant och okänd. Texten närmast böljar fram mot läsaren i olika tidsperspektiv och tempus. Den kräver lyckligtvis vår fulla uppmärksamhet. Och jag ger Oceanen fem stars av fem i betyg. Hans språk i denna till omfånget korta roman är som vanligt fulländat och närmast poetiskt.

Får vi i sinom tid en s.k. litterär kanon för vuxna läsare, vilket jag hoppas vi inte får - men till den frågan kan vi återkomma i annan ordning vid ett annat tillfälle - måste Oceanen och de flesta andra av Sem-Sandbergs böcker vara med där. Bara så ni vet. Men att vår nya kulturminister Parisa Liljestrand skulle läsa denna obetydliga blogg med för dagen 541 följare och få lite tips om saken får väl anses som uteslutet. Hon tror säkert dessutom att Sem-Sandberg är filmregissör.

 (Samtliga fotografer ör för mig okända) 

Therese Bohman - Andromeda.

Therese Bohman, en snart medelålders författare och skribent i f.n. Expressen som jag följt från debuten 2010 med De drunknade – och då kan man, hemska tanke, ägna en fundering åt hur djävla gammal jag själv nu har blivit; men varför ska man å andra sidan göra det – och som sedan följdes av Den andra kvinnan (2014) och Aftonblad (2016) har nu i år kommit med en ny bok – Andromeda. Om jag gav de tre första böckerna mellan tre och fyra stars av fem i min hemmasnickrade betygsskala, vad gav jag då Andromeda? Ja, bästa läsare av denna blogg, vänta och se.

Först som sist – vad kan andromeda egentligen vara eller stå för? Om inte en rad av Sapfo – ”Andromeda har något bättre att erbjuda”, har denna vislyriker från ön Lesbos, som man antar levde mellan ca 630 – 570 f kr, tydligen skrivit i ett av sina upphittade fragment. Men i boken står det också för den del av bokförlaget Rydéns där man ger ut lite mer avancerad och intressant svensk samtidslitteratur. Den unga kvinnan Sofie börjar som praktikant på förlaget, stannar sedan kvar och avancerar under den litterära chefen Gunnars ska vi kalla det överinseende och arbetar inte minst med andromedadelen av föraget. Mellan dessa två kommer det att efterhand växa fram en särskild i huvudsak professionell relation och som kommer att bli Andromedas själva kärna och innehåll. Deras relation är alltså inte som man säger romantisk, även om en del på förlaget tydligen vill föreställa sig det, vilket – förstås – mest drabbar Sofie. Vi ser i stället två ensamma själar röra vid varandra. Det är samtalen dem emellan som är viktiga för dem båda.  

(Inom parentes. Den som skulle vilja fördjupa sig lite i Sapfos diktning kan kanske med fördel läsa den relativt nya boken Sapfo på nytt – nytolkat och kurerat av Bengt Eriksson. Finns på Ad Libris. Där finns också akademiledamoten Jesper Svenbros tolkningar).

Nå. Men vad mer om Therese Bohman? Ja kanske inte mer än att hon som de flesta andra intressanta författare fått lite stipendier och nominerats till kvalificerade litteraturpris. I hennes fall till Tidningens Vis, Sveriges Radios, Nordiska rådets olika litteraturpris och också till Augustpriset. Hittills har hon dock gått tomhänt hem från dessa galor.

Men boken. Vad finns att säga om den? Någonstans i den påstås förläggaren Gunnar säga att han med sin utgivning vill vända sig till den bildade läsande allmänheten, den som knappt finns längre. En god ambition kan tyckas. Rätt eller fel blir mitt intryck att Bohman med sin bok har vänt sig till samma sakta försvinnande grupp. Hon ger oss ganska intressanta inblickar i förlagsvärlden, hur förläggare och lektörer arbetar och att räknenissarna tycks ta över mer och mer också inom också den branschen. Om detta är sant eller inte vet ju inte jag, men jag föreställer mig att det mycket väl kan vara så. Och Gunnar, den gamle snart pensionerade och lite trötte, alltmer desillusionerade mannen, tycker i vart fall så – makten, menar han, har på förlagen i för hög grad förskjutits från författarna till förlagsekonomerna. Även recensenterna får sig en känga, fullt berättigat skulle jag vilja säga. (Man undrar ju vad den gode Gunnar skulle tyckt om oss amatörer som skriver i våra små bloggar om han hade orkat ägna oss något intresse. Men det är kanske, för våra redan sedan tidigare lite skakiga egon, lika bra att han inte gjorde det. Bäst så.).

Boken har två delar kan man säga, består av två monologer – i den ena talar den unga och efterhand lite äldre Sofie och i den andra den efterhand allt äldre snart pensionerade Gunnar. Är då detta ett intressant grepp? Jodå, och det ger onekligen den lite kanske förströdde läsaren en möjlighet att se samma förlopp med lite nya ögon, men för oss andra blir det lite väl mycket av en slags repetition. Det som skett har skett och vi har sett och förstått det. Dock får vi en möjlighet att komma de båda S och G lite mer in på djupet på det rent personliga planet, känna deras ensamhet, och se deras resp. från början enklare bakgrunder, och det kändes, särskilt vad gäller G, för all del lite tilltalande. Men lyckas då Bohman göra dem levande och intressanta som personer? Nej, det tycker jag nog inte. I vart fall inte i tillräckligt hög grad för min smak.

Om storyn trots allt kan sägas vara ganska så förutsägbar, så menar jag för min del att språket, den språkliga dräkten, jämfört med hennes tidigare romaner också känns lite tunnare, kanske lite väl avklarnad, även om den blir bättre, mer mogen höll jag på att säga, efterhand som storyn löper på. Hon skriver för min del en lite för enkel, klar prosa, den andas lite för mycket av den duktiga flickan som skriver sin studentuppsats. Läsvärt förstås, det är inte tu tal om den saken, men inte särdeles spännande. Men hennes bildspråk är väl ändå av och till tilltalande, måste jag säga.

Så – en tre stars av fem får jag väl ge Andromeda av Therese Bohman. Hade jag varit på lite bättre humor hade den kanske rent av fått fyra stars. För boken kan förstås rekommenderas till läsning.  

Fotograferna är okända för mig. 

 

 

Lina Wolff - Djävulsgreppet.

Lina Wolff har, kontrollerar jag för säkerhets skull på både Wikipedia och i min bokhylla, skrivit totalt fem böcker. Jag har dem alltså alla och det är jag verkligen glad över. Hon är en mycket bra författare. Hon har också översatt att antal andra författare till svenska, bland annat en nyöversättning av Hundra år av ensamhet av Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez, som är den enda av hennes översättningar jag själv har. Allt kan man inte ha; allt kan man inte läsa. Även om man skulle vilja.

Den hittills mest lästa och uppskattade boken av Wolff är, föreställer jag mig, De polyglotta älskarna som kom 2016 och för vilken hon också fick både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris, men redan för boken dessförinnan, Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), fick hon tidningens Vis litteraturpris och blev, liksom för den tredje boken Köttets tid (2019), nominerad till Sveriges Radios. Hennes böcker är också översatta till ett stort antal andra språk. Om hur många andra författare kan man säga allt detta? Inte många, antar jag.

Nå. Så har hon nu kommit med sin femte bok Djävulsgreppet. Det är en både välskriven, sammansatt och skakande mörk berättelse. Och har den autofiktiva drag? Ja, kanske, kanske inte. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig. Jag föreställer mig nämligen att det kan vara svårt att med den intensitet och närvaro som Wolff här visar skriva om ett destruktivt förhållande utan att åtminstone delvis ha egen erfarenhet. Men jag kan ha fel. Och det är kanske bara dumt av mig att ens antyda att det kanske kan vara så. Fast nog har jag i en intervju med henne för att par år sedan läst något om detta?

Men det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella till Florens från Sverige inflyttade, och Mickey, den fete arbetargrabben och Florensbon, är bokens kärna och djupa innehåll. Om sådant har man ju läst tidigare, läst och försökt förstå. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna, ta ett både symboliskt, tankemässigt och påtagligt, konkret grepp om hennes hals? Och vad är det som gör att kvinnan accepterar det? Ja, jag vet ju att sådana förhållanden existerar, jag vet att det förekommer i de mest oväntade sociala miljöer. Men kan fortfarande inte förstå varför. Vad tänker mannen när han slår – kan det bara vara svartsjuka? – och vad tänker kvinnan när slaget träffat och hon faller till golvet – kan det bara vara en kärlek till mannen och en föreställning att allt kan bli bättre? Sen. Då. Bara om. När jag ändrat mitt beteende mot honom.

Det tycks i relationen mellan de två finnas ett före och ett efter. Ett före när den förefaller vara kärleksfull och ömsesidig och ett efter när allt sker på hans villkor. Jag ser att det efterhand blir en långsam men tydlig förändring. Han blir mer och mer hårdhänt, hon mer och mer eftergiven. Det blir, förefaller det mig, så att om hon inte helt lägger sig i hans händer – och samtidigt också accepterar hans alltmer ökade sexuella våld - tar hon hans manlighet från honom. Och då måste han slå. Och han gör det. Och hon stannar kvar. Trots att hennes utrymme krymper. Liksom hon själv.

Men detta sker förstås inte utan reflektion från hennes sida. Det verkar som, tror jag, att hon föreställer sig att hon inte längre har valt honom som sin partner utan på något sätt drabbats – jag hittar inget annat ord – av honom. Hon är fast i hans grepp – i djävulsgreppet. Och denna insikt tycks makabert nog  samtidigt bli som en lättnad för henne. Ska hon sluta kämpa mot? Låta sig krossas? Hennes svar tycks vara ja. För när hon ser knytnäven komma mot henne, när hon känner greppet om sin hals kan hon samtidigt ett ögonblick känna en njutning av att förlora kontrollen. Förklara det den som kan.

Men finns det då en räddning för henne? Eller ska frågan ställas som om det finns en räddning för dem båda. Ja det tycks så ett ögonblick. På hans initiativ träffar de en psykolog för enskilda samtal. Den kvinnliga psykologens enda råd till henne är att hon måste fly, försvinna ur hans sikte, avsluta relationen. Men hon vägrar att acceptera detta och far i stället ut i otidigheter mot psykologen. Det finns väl en mer djupt liggande förklaring till detta beteende. Någon annan än jag får formulera den. Men det är vad som sker.

Ett annat tillfälle kommer när hon på en av sina promenader i Florens träffar en okänd man från New Orleans som hon osannolikt nog inleder en relation med och än osannolikare bestämmer sig för att fly till. Vilket hon gör. Med katastrofala följder. Det hela slutar med att han, Mickey, kommer från Florens och hämtar hem henne. Till samma gamla välkända helvete.

Om detta, som jag ser det, är ett mindre sannolikt beteende från hennes, Minnies, sida, så är det ändå den del av boken som Wolff enligt min mening gör den mest skakande beskrivningen av och som gör läsaren, åtminstone mig, nästan andlös. Hopp grusas. Liv faller samman. Våld och galenskap tar överhanden. Och leder i förlängningen till den gemensamma döden för dem båda.

Detta är en bok som måste åtminstone nomineras till årets Augustpris. I annat fall kommer jag att gå till … du vet vem jag menar … och be om en förklaring. Själv hade jag kanske inte gett den själva priset, men en nominering är självklar. Och också mitt betyg om fem stars av fem. Detta trots att jag inte förstår de båda M:s beteende fullt ut, men förstår och ser när en författare har ett ärende och kan formulera detta på ett inte bara begripligt utan också för läsaren omskakande och skrämmande sätt. Rent språkligt har Wolff som vanligt lyckats mycket bra med sin täta nästan genomskinligt klara prosa och har med Djävulsgreppet samtidigt kunnat skriva en bok som jag ibland tycker balanserar mellan en rapport från helvetet och den läsvärda romanen. Detta är avsett som beröm från min sida. Efterglöden till Djävulsgreppet är djup och långvarig. Åtminstone för mig.

Fotografen som tagit de två bilderna är okänd för mig. 

 

 

 

Lena Andersson - Koryféerna

Mordet på Olof Palme skedde som bekant den 28 februari 1986 och är fortfarande olöst. Och kommer väl att så förbli även om chefsåklagare Christer Petersson i en beramad TV-utsändning i juni 2020 pekade ut den s.k. Skandiamannen Stig Engström som den sannolike mördaren. Men några direkta bevis i form av tex teknisk bevisning eller upphittat mordvapen presenterades inte, utan Petersson hänvisade till en indiciekedja som gjorde att han ansåg att om Engström varit i livet, vilket han praktiskt nog inte var, så skulle han häktats för mordet och en mer formell brottsutredning mot honom inletts. Den sedan länge pågående förundersökningen lades därmed ner. Peterssons argumentation imponerade väl inte på alla, eller ens på särdeles många, men nu är det som det är. En död man är utpekad och statsministermordet är i praktiken lagt till handlingarna. Punkt.

Men är det därmed också slut på de spekulationer och tänkande och kattrakande som pågått sedan i princip dagen efter mordet? Möjligen. Och detta i så fall väl närmast av det enkla skälet att tiden gått, personer som på olika sätt varit involverade i försöken att lösa mordet har antingen gett upp, gått i graven eller in i dimman och dessutom, inte minst viktigt tror jag, för att allmänhetens intresse för både Palme och mordet på honom väl efter mer än trettio år har falnat för många och mordet därmed har hänvisats till ett bli ett par rader i historieböckerna eller kanske som diffusa rester i folks minnen. De som fortfarande söker efter ett mer tydligt, påtagligt och kanske trovärdigt svar på vad som skedde före, under och efter skotten i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i Stockholm den där kalla februarikvällen är väl numera i huvudsak bara en rest av de s.k. privatspanarna som sannolikt aldrig ger upp förrän döden inträder också för dem. Men så har vi överraskande nog nu också Lena Andersson.

Lena Andersson, vem är då det? Jo en drygt 50-årig journalist och författare som har dryga tiotalet böcker bakom sig och som bland annat skriver stringenta, men inte så sällan svårtuggade, återkommande kolumner i numera Svenska Dagbladet. Av hennes skönlitterära produktion är väl kärlekshistorien, eller vad man ska kalla den, i böckerna Egenmäktigt förfarande och uppföljaren Utan personligt ansvar mellan den unga Ester Nilsson och den trötte kulturmannen Hugo Rask mest lästa men också de två böckerna om folkhemmet och dess, enligt Andersson, i tid närstående upplösning nämligen Sveas son och Dottern har fått en stor läsekrets. Alla, men kanske inte minst Egenmäktigt förfarande, som hon också fick Augustpriset för, är alltså uppskattade av många. Själv gav jag dem mellan fyra och fem stars i betyg enligt min egen hemmasnickrade betygsskala, och det är väl bra. Javisst är det.

Denna Andersson har nu i sin nya bok Koryféerna, med undertiteln En konspirationsroman, närmast sig just Palmemordet. Dock inte på så sätt att Palme och de andra som agerade i eller runt den affären nämns med namn. Nej nej – här handlar det i stället om hur landets främste politiker, som i boken kallas Carl Stjärne, skjuts till döds på öppen gata och vad en journalist som långt senare som fått i uppdrag att skriva en bok om detta kommer fram till efter att först borrat sig ner i det mörker som omger mordet och sedan i en uppmärksammad tidningsartikel presenterar en slutsats om vad som skett och varför. Inte minst detta varför är ju intressant, men är det trovärdigt det som Andersson låter journalisten skriva? Andersson påstår nämligen att Stjärne/Palme av svårgenomträngliga skäl skulle vilja att landet närmade sig Sovjetunionen med syfte att – ja, förklara det den som kan. Få diktaturen att bli lite socialdemokratiskt? Ja, märkligt nog tycks detta vara själva syftet. Men koryféerna är milt sagt hur som helst emot detta.

Men att Palme, förlåt Stjärne, mördades till följd av en konspiration mellan maktens elit – de s.k. koryféerna - och denna makts handgångna män inom den hemligaste av den hemliga polisen och dess fysiska hantlangare och att detta påstådda närmande till Sovjetunionen då skulle spela roll, är ju en slags huvudtes för Anderssons privatspaneri i sin ”konspirationsroman”. Men allt detta måste ju i så fall döljas. Stjärne ligger och dör på gatan, liksom alltså Palme, och innan ekot efter skottet tystnat drar koryféerna därför en tystnadens slöja över såväl mordplatsen som vittnen som skytten som polischefen som – ja vem mer? Jo tex Stjärnes fru som sett skytten och för den delen också Palmes fru som även hon sett skytten.

Varför då denna charad eller rebus i Anderssons bok? Svar: vet ej förstås. Jag gissar däremot att det beror på att Andersson inte vågar stå för vad hon både direkt och indirekt påstår i boken. Nämligen att huvudvittnet, Stjärnes fru dvs Palmes fru, är djupt involverad i mörkläggningen. Hon frågar, påstår Andersson, i första samtalet med polischefen, som tillika är en av koryféerna och som lämpligt nog utsett sig själv till både utredare av mordet och förhörsledare av frun, rentav honom att ”Vad har jag sett? Vet jag eller vet jag inte vem som dödade min man?” Och detta skall inte uppfattas som en osäkerhet från hennes sida utan mer som en uppriktig vilja att … ja, deltaga i mörkläggningen. Och detta skulle ju ingen vettig människa våga påstå i en ren faktabok om den nuförtiden närmst helgonförklarade fru Palme. Särskilt inte som det inte finns tillstymmelse till bevis att det skulle vara sant. Eller ens möjligt. Eller trovärdigt.

Därför, menar jag, har vi denna lek från Anderssons sida att skriva om Palmemordet med alla agerandes namn gömda i andra. Och därmed i praktiken detta lierande från hennes sida med de märkliga privatspanarna och denna önskan att – om än i en konspirationsroman - framstå som den som sett ljuset och vet vad som hände såväl före som under som efter skotten. Liksom alltså också koryféerna vet, både de i boken under pseudonym nämnda och de verkliga som ingick i kretsen runt Palme, förlåt igen, jag menar förstås Stjärne.  

Och därmed blir Anderssons bok helt ointressant. Hon reducerar den till att bli en ren och skär förströelsebok. En lek. Har man inget bättre för sig kan man läsa den och småskrattande glädjas när man identifierar personerna, vilket är lätt, och kanske också hålla med henne i ett eller annat omdöme hon lämnar om dem. Och under tiden lyssna på P2. Eller klappa katten. Eller hålla ett vakande öga på barnbarnet som strultar omkring hemma. Alltså göra allt det man inte gör när man läser en verkligt intressant och givande och viktig bok.

Men det hindrar ju inte att man som läsare understundom kan glädjas åt hennes språk. Skriva kan hon ju. Hantera svenska språket kan hon ju. Många av de personer som nämns i boken inte bara talar underligt – de tiger också underligt, och sådant kan ju för all del också vara lite kul att noterna och läsa. Men ibland blir kanske abstraktionerna och Anderssons lek med en skrämmande verklighet – ett verkligt ministermord som skakat ett verkligt land - av den karaktären att man som läsare famlar lite i blindo och låter storyn i boken glida ner mot ett slags tomrum, vilket kanske inte var hennes avsikt. Men det hela påminner just då lite väl mycket om vad som ibland kan stå i hennes artiklar i SvD – man läser och läser men fattar nada. Och skummar. Eller byter tidning, eller för den delen i det här fallet bok. Eller koncentrerar sig på barnbarnet.

Så vi lägger nu Koryféerna till handlingarna – dvs stoppar in den i bokhyllan bredvid Anderssons andra mer läsvärda böcker. Betyg? Ja trots allt en två eller tre stars av fem. Men inte för att det bärande elementet i boken, som jag uppfattar det, skulle vara särskilt intressant utan för att det i den finns enskilda meningar och stycken som gläder åtminstone mig. Som tex:

”Följande morgon satt Holger Wendel i residenset och läste hemlandets morgontidningar. Han började med meteorologsidan längst bak. Minusgrader eller slask var den variation som bjöds. Han mindes med en rysning luftens särskilda råhet i januari, den som kröp innanför kläderna, sedan innanför huden och till sist in i märgen där den lade sig till rätta och inte gav vika förrän i sena maj”. Och så är det ju, som bekant. Veckans tävling: vem är Holger Wendel? 

För samtliga bilder gäller att fotografen är okänd för mig. 

 

Liza Marklund - Kallmyren.

Kallmyren är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra. Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Fotograf okänd för mig. 

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förre boken Polcirkeln och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det. Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och med mer än tio deckare bakom sig väl lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat. Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom. Är tanken att han ska avlida i den tänkta sista delen av trilogin? Verkar inte bättre, och det är ju lite synd med  tanke på att ... nej stopp! - nu höll jag på att försäga mig; eller spoila som man säger på modern svenska. 

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Som tex när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, hon heter förresten Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne; ja så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan” skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå. Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiske och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats. Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru. Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj får man nog säga.

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i vad som formellt kommer att klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Äntligen, skulle jag vilja säga, blir nu Wiking på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken. Till läsarens glädje.

Men inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, dvs skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren av denna blogg som ännu inte läst Kallmyren. Men slutet är både välskrivet, spännande och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om ryskt och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en ny kvinna - som han för sina barn presenterat som Alice - och på en midsommarfest ser ett antal barn, som åtminstone är hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis. Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin - att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu efter trettio år ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det? Frågorna hopar sig, som man säger.  ”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.

 

 

Ulf Lundell - Vardagar 6; Vardagar 7.

Åsa Beckman – är hon bekant? Möjligen, möjligen inte. Men hon började på Dagens Nyheter, Sveriges största dagstidning, som litteraturkritiker 1990 och har därefter i omgångar, senast från 2013, varit dess bitr. kulturchef. Denna kvinna meddelade för att tag sedan i en längre drapa läsekretsen att hon under sommaren läst Ulf Lundells Vardagar 6 och Vardagar 7 och att hon ”roat följt den buttre dagboksskrivaren genom hela sviten” och väl har funnit nöje i det. Bra nog kan man tro. Men, berättar hon nu, ”det finns en sidohistoria som för mig börjar komplicera dagbokssviten”. Jaha, och vad kan det vara undrar man ju nyfiket?

Fotograf okänd för mig.

Jo, den konflikt som Lundell har med sin dotter efter det att hon opåtalat offentligt kommenterat hans nya relation med en kvinna som tydligen är yngre än vad hon själv är – och då pratar vi ändå om två kvinnor i ca fyrtioårsåldern - och som hon, utan att ha träffat vare sig pappan eller den nya kvinnan, ställt sig lite undrande inför. Lundell blir förbannad och bryter med sin dotter. För min del får deras relation vara hur den vill – god eller dålig och detta av begripliga skäl eller inte. Men för min del är det inte intressantare än den konflikt som man kan föreställa sig finns mellan svetsare A och hans dotter eller läkare B och hans son eller redaktör C och hela hens släkt.

Men inte för fru Beckman. Här ska det i Fina Tidningen gås till botten med en sak hon rimligen inte har ett skit med att göra. Visserligen konstaterar hon att ”ingen utomstående känner till alla bottnar i den här konflikten”, men oaktat det maler hon på – och citerar dessutom ett påstående från dottern om något Lundell ska ha sagt till henne för länge sedan och som inte har något att göra med hans nya relation och som, om det skulle vara sant, vilket Beckman inte vet och som hon också medger att hon inte vet, men ut till offentligheten skall detta (påstådda) yttrande, är klart över gränsen för normal anständighet. Hon kommer sedan till slutsatsen att Lundell beter sig ynkligt gentemot dottern. Vad ska man då säga om Beckman? Jag låter svaret på frågan vara öppet. Men för min egen personliga del börjar jag ifrågasätta min mångåriga prenumeration på DN. Vem är nästa person som Beckman tänker släpa till DN Kulturs – eller hennes personliga? - stupstock? Det finns gränser för vad man är beredd att betala för.

Nå. Men vad om själva böckerna? Mycket positivt har av andra skrivits om dem. Inte mycket finns att tillägga. Faktiskt inte. Medan jag läser rullar det egna livet på i ungefär samma banor som för generationskamraten, och följeslagaren sedan många år, Lundell. Men, och det känns ju fanimig lite sorgligt, utan hans förmåga – eller kanske vilja - att få på pränt de reflektioner om tillvaron som jag själv trots allt också gör. Vad skulle hända om jag försökte? Vem vet. Kanske skulle jag, osannolikt nog, bli föremål för fru Beckmans intresse. Fast det vill jag ju inte riskera.  

Men en sak är jag ju odelat glad över. Någon trevade och i böckerna osäker men faktiskt också ömsint beskriven relation med en viss N, som Lundell kallar henne och som är den av Beckman uppmärksammade ”nya kvinnan”, finns inte för mig. (Varför denna lek med initialer, kan man ju parentetiskt undra? En snabb kontakt med fröken Google avslöjade ju vem det är). Vad finns då i stället? Jo en fin stabil mångårig relation med en viss A-M. Tack för det, skulle jag vilja säga. Men annat hos den gamle mannen känns igen – ont i ryggen och för den delen foten, borttappade glasögon och nycklar, slötittande på TV, otäta fönster och andra påtagliga vardagsbekymmer, framtidsfunderingar, återkommande resonemang med sig själv om vart livet tar vägen. Promenader. Rastlöshet. Coronafunderingar. Ilska mot ovaccinerade. Läsande. Målande. Synpunkter på sådant som bär din och min och hans tillvaro. Och mer därtill. Fast ännu tycks han inte varit hos ögonläkaren och opererat sig för starr. Men det kommer väl det också. Hör du?

Vad mer? Ja, vad mer? Mer än att jag för egen del skulle vilja att han faktiskt samlade sig till längre sammanhållna kommentarer till böcker han läst. Det borde han kunna, det finns ju återkommande små antydningar om detta i Vardagar. Eller vill han inte? Tror jag ska ringa den allvetande fru Beckman – då får man ju veta hur saker och ting verkligen är. Hon har säkert svar också på den frågan. Men läser gör han. Eller köper i vart fall böcker. Läser han då allt? Antagligen inte. Vi bokköpare gör ju inte alltid det.

Nu handlade denna lilla drapa ju mindre om Lundell och mer om, ja ni fattar vem. Men betyg då för Vardagar 6 och 7? Ja eftersom jag som nyopererad för starr hade vissa fysiska problem med läsningen av dem, en och annan halvsida och kanske helsida av detta flöde på sammantaget drygt 1000 sidor fick jag faktiskt skumma, och därtill också problem med att skriva denna lilla text, får det väl bli fyra stars av fem. Men antagligen fem när jag efter åtta veckor fått de nya läsglasögonen och då kanske läser om böckerna. Nu vet ni.

”Tvättmaskinen läcker”.

 

 

 

Håkan Nesser - En främling knackar på din dörr.

Håkan Nesser, denna evighetsmaskin, har, om jag nu räknade rätt på Wikipedia, gett ut drygt trettio böcker, tror jag det blev, sedan debuten 1988. Inte illa, måste man erkänna. Länge, allt för länge kan jag tycka nu, var han en författare som jag faktiskt såg fram emot att köpa och läsa. Men det är alltså ett tag sedan. Numera köper jag dem ändå. Se där ett av tillvarons stora mysterium – köper, men också gallrat bort en hel del i den senaste flytten. Kvar är bla Berättelse om herr Roos, som är riktigt bra. Köp den gärna.

(Fotograf okänd för mig)

Nu kommer jag, med den senaste boken En främling knackar på din dörr i handen, att tänka på vad Göran Hägg i en av sina böcker skrev om en helt annan författare, nämligen att ”med tiden tröttnade både han och läsarna; läsarna först”. Vi får väl se vem av oss som tröttnar först – den flitige ålderspensionären Nesser eller den, som det möjligen verkar, lite tröttare ålderspensionären Bokhållaren. Eller kanske alla andra läsare.

Men flitig är han alltså, hittills uppskattad av läsarna likaså men också av olika priskommittéer, vilket man inte får glömma. Tre gånger har han premierats för bästa svenska kriminalroman, en gång för bästa nordiska, en gång har han fått Sveriges Radios novellpris, han har blivit hedersdoktor vid Örebro universitet, fått Konungens medalj i guld för ”betydande insatser som författare” och mycket mer därtill. Detta är på intet sätt kattskit, om man får uttrycka sig så.

Men det betyder å andra sidan inte att man behöver knäfalla för allt han gör. Som nu En främling knackar på din dörr. För det är enligt min mening ingen riktigt bra bok. Vi läser tre långnoveller, där åtminstone två av dem har det numera nesserska lättsamma, lätt roande och roade tonfallet som faktiskt blir lite ansträngt och tröttsamt i längden. De är alla förstås ändå välskrivna men de påminner, menar jag, lite väl mycket om ambitiösa studentuppsatser – ”titta hur duktig jag är, se hur jag lyckas få ihop det, applådera!”- och går inte heller på djupet med historierna. Åtminstone två av dem är faktiskt ganska så banala och upplösningarna inte heller särdeles trovärdiga. Och intrigen – ja, förstås konstruerade av en habil gammal deckarförfattare som vet hur en slipsten ska dras. Han har ju gjort det förr. Men det skorrar lite i mitt känsliga öra. Och han lyckas alltså inte riktigt få ihop det på slutet, vilket ju är ganska så förödande för alla författare, men inte minst för den som skriver deckare eller kriminalromaner. Menar jag.

Men möjligen inte du, bäste läsare av denna lilla blogg. Vad vet jag.

Men allt är förstås inte dåligt, inte alls. Men nog väntar man sig mer av författare som premierats med kunglig medalj, tänker jag, och som försörjt sig som författare i decennier. Så återkommer dessutom minst två gånger ordet LUGUBER, detta lilla ord som inte gett någon författare ro i konstnärssjälen sedan Klas Östergren använde det i Gentlemen, vilket var 1980. Varför gör du oss detta, bäste Nesser, skulle jag vilja ropa i natten.

Nå – men en tre stars av fem kan han väl få för En främling knackar på din dörr. Men detta kanske trots allt mest för alla goda läsupplevelser han sammantaget gett oss genom decennierna.

 

Gustav Källstrand - Andens olympiska spel. Nobelprisets historia.

Nu skriver vi augusti 2022 och har mindre än en månad kvar till valet den 11 september. När vi väl hämtat oss från den pärsen, så är det strax dags för en ny anspänning, om än kanske lite lindrigare, när vi får veta vem som i år får de olika Nobelprisen – måndagen den 3 oktober tillkännages vem/vilka som får priset i fysiologi/medicin, den 4 oktober är det fysikprisets tur, följt den 5 oktober av priset i kemi och den 6 oktober är det litteraturpristagaren som avslöjas. Fredspristagarna tillkännages slutligen fredagen den 7 oktober. Den 10 december är det sedan uppesittarkväll då vi i SVT kan se om konungen lyckas dela ut priset utan att dabba sig, lyssna på prismotiveringarna och sedan stirra på det nobla folket när de äter sin sannolikt sagolika måltid i Stadshuset. Själv äter vi väl då som vanligt pizza Kanon från Nockeby pizzeria och suger i oss lite halvsurt lådvin. Eller ska vi kanske våga oss på en Mamma Rosa och till den en Amarone della Valpolicella? Det var ju ändå xxx som fick litteraturpriset i år. Kan jag avslöja redan nu. Och det är ju värt att fira lite extra.

Mellan varven under festligheterna i Stadshuset brukar ett antal till tänderna uppklädda damer och åtminstone en herre i frack – eller är det smoking? - dyka upp i tv-apparaten och informera oss om både ditten och datten. Den frackklädde mannen brukar oftast vara Gustav Källstrand. I tidens anda är han märkligt nog tatuerad. Trots det, har jag noterat genom åren, vet han vad han talar om. Vilket han också mycket påtagligt visar i den bok han gett ut i år alldeles lagom till festligheterna och som kanske särskilt är avsedd för oss som, som vanligt, vill förbereda oss lite. Boken heter Andens olympiska spel; Nobelprisets historia. Källstrand är disputerad kulturhistoriker och arbetar på Nobelprismuseet. Nu vet ni.

Fotograf okänd för mig,

Först som sist. Den som vill läsa om personen Alfred Nobel, hans liv och leverne, konflikterna med hans familj om arvet och inte minst hur testamentet är skrivet och diskussionerna kring detta får i huvudsak söka sig till en annan bok – förslagsvis Ingrid Carlbergs utmärkta Nobel: den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris. I Källstrands bok ligger fokus på Nobels arv, dvs själva priset och hur man haft förstånd att lyckas åstadkomma att det numera väl betraktas som ett av de viktigaste internationella pris som ges för (i huvudsak) intellektuellt arbete.

”De årligen återkommande täflingarna om Alfred Nobels pris skola blifva ett slags återkommande vårt århundrades höga kulturella ståndpunkt fullt värdiga olympiska spel, hvilka komma att i sig samla allt det yppersta af mensklig produktion på det andliga området, och der hvarje lycklig segervinnares gyllene lager stråla vidt omkring den civiliserade världen”.

Tyckte och trodde en skribent i Svenska Dagbladet redan 1897, faktiskt innan de första prisen delats ut 1901. Det är ju förvisso sant att priset genom åren utvecklats till en symbol för verklig vetenskaplig excellens, en något mer problematisk symbol för litterär framgång och ett kontroversiellt men trots allt erkänt sätt att dekorera personer och organisationer som kämpar för nedrustning, demokrati och mänskliga rättigheter. Och det är resan från de första stapplande stegen för priset till hur det i dag uppfattas som Källstrand ingående beskriver på 560 sidor i en bok i det närmaste utan illustrationer. Det är alltså inte en helt lättuggad bok ha gett oss.

Nej, verkligen inte. Den är minst sagt detaljerad och vi får läsa de mest häpnadsväckande interiörer som tänkas kan från de akademiska institutioner, dvs Kungliga vetenskapsakademin, Karolinska institutet, Svenska Akademien och Norska Nobelkommittén, som svarar för priset. Personkonflikter, vetenskapligt tjafsande, kvinnofientlighet, egon utan gräns, en och annan skandal kring pristagare (och också sådana som aldrig fick priset) och ibland rena dumheter. Men i sanningens namn detta nog mest innan rutiner och insikten om prisets nationella och internationella betydelse riktigt satt sig. Fast inte bara - nog kan vi väl fortfarande med en lätt rysning erinra oss vad en s.k. kulturprofil och hans anhängare inom Svenska Akademien nästan lyckade med, dvs att Akademien höll på att förlora rätten att utse pristagaren i litteratur. En händelse som Källstrand inte nämner i sin bok.

Men, och det känns angeläget att trycka på, nomineringsarbetet har genom åren uppenbarligen varit noggrant, omdömesgillt och väl förankrat i de kretsar där det måste vara förankrat. Det är väl egentligen bara litteraturpriset som ibland numera offentligt ifrågasätts av någon högbrynt kulturchef, och för den delen en och annan representant från den s.k. läsande allmänheten som ibland intervjuas av pressen när pristagen blivit känd. För onekligen är det så att litteraturpriset kan bjuda in till en diskussion på ett annat sätt än de naturvetenskapliga priserna. Fast tröttsamt, och lite deprimerande kanske, var det väl att återkommande läsa att denna allmänhet inte så sällan tycktes ha läst bara Astrid Lindgren på den tiden hon levde. Vad man läser nu vet jag inte riktigt. Camilla Läckberg kanske.

Genom åren har tid och kraft inte bara ägnats åt själva priset och pristagarna. Ett visst intresse har också ägnats åt frågan om var, när och hur detta pris skulle delas ut. Redan 1906 gavs tidens store arkitekt Ferdinand Boberg av Nobelstiftelsen i uppdrag att rita ett vad som kom att kallas Nobelpalats vid Strandvägen. Hans tanke skrotades dock då de ansågs för stort och dyrt och sedan låg väl frågan i träda till december 2011 då staden och Nobelstiftelsen tecknade en avsiktsförklaring om att bygga ett s.k. Nobel Center vid Blasieholmen. Men även detta gick i stöpet efter en långvarig överklagandeprocess. Nuvarande tanke är att detta Nobel Center skall byggas vid Stadsgårdskajen vid Slussen. Den som lever får väl se – man har inte ens, vad jag kommer ihåg, bestämt arkitekt för byggnaden. Många pris lär väl hinna delas ut innan huset kan bli klart. Gissar jag. Källstrand lämnar oss i sticket i denna fråga.

Nå. Men vad som kommer att hända med Nobel Center är kanske inte det viktigaste. Viktigare är väl vad som kan tänkas ske med Priset framöver, dvs hur kommer det att uppfattas av samtiden. Vem vet. Inte ens Källstrand – ”Hur det kommer gå får Nobelpriset i framtiden är svårt att sia om. Det är däremot lätt att konstatera att det gått bra i det förflutna”. Vilket är den sista meningen i detta blivande standardverk om Nobelpriset. Och kanske en bok som rentav kommer att nomineras till Augustpriset? Fast det är kanske att hoppas på för mycket.

Hursomhelst – en fyra stars av fem ger jag den i betyg för min del. Hade den inte varit så satans tjock, och därmed antagligen varit aningen mer koncentrerad, hade den fanimig fått fem stars. Nu är det sagt,

Thomas Bernhard - Utplåning; ett sönderfall.

 Inte fan kan man gilla allt, har jag inte bara en utan flera gånger sagt mig när jag denna periodvis helvetesvarma sommar släpat på – och förstås läst - Thomas Bernhards 600-sidiga bok Utplåning. Sant. Men när jag nu slagit igen boken, satt mig för att skriva denna lilla text för att sedan gå ner till mitt privata bibliotek för att stoppa in den bland de övriga böckerna av Bernhard som trängs där, får jag nog säga att Utplåning trots allt, trots allt, varit värd den tid, den ansträngning och det tankearbete den tvingat mig till.

Fotograf okänd för mig. 

Men ändå så menar jag att andra böcker av honom kanske kan rekommenderas i första hand. För egen del tycker jag nog att Skogshuggning, Gamla mästare och förstås Självbiografierna för den ev. intresserade i första hand kan läggas på nattduksbordet, eller var du, min okände läsare av denna blogg, nu staplar upp dina olästa böcker. Gamla mästare i första hand, föreslår jag.

När jag nu för egen del går igenom vad jag skrivit om dessa och andra av Bernhards böcker, ser jag att jag om Gamla mästare – som förstås fick fem stars av fem i betyg – bland annat skrev ”… är på många sätt är en typisk bok av Bernhard. Den är skriven i ett enda stycke utan kapitelindelning och med meningar som inte sällan är långa som ett ösregn och med inskjutna bisatser, som i sin tur kan ha inskjutna bisatser, om i sin ur kan ha … varför man som läsare måste vara på alerten och gärna ha en kanna med starkt, gott kaffe bredvid sig. Eller varför inte en fru som antecknar. Ja varför inte”. Jag kunde i princip ha skrivit detsamma om Utplåning. (För den ev. intresserade: fru har jag, men hon har annat för sig än att anteckna mina kloka tankar om Bernhard och för den delen allt annat. Nu vet ni).

(By the way - det här med en fru som antecknar har jag hämtat från en kommentar som Bodil Malmsten en gång gjorde om, tror jag faktiskt det var, just Gamla mästare. Hon var en stor fan av Bernhard. Hon menade att den som läser honom helt enkelt behöver en hjälpläsare, en stenograf eller varför inte just en fru, som skriver upp alla de fantastiska formuleringar som hans böcker kryllar av. Själv är man som läsare upptagen med texten, menade hon, och hinner inget annat. Så kan det vara.)

Nå. Men vad om Utplåning? Eller varför inte börja med Bernhard själv? Han var en författare från Österrike som dog 1989 ännu inte fyllda 60 år. Hans liv verkar inte ha varit som på en räkmacka, direkt. Och hans relation till sitt hemland var minst sagt ansträngd, vilket inte bara märks i de flesta av hans böcker utan också i hur hans författarskap uppfattades i landet. Man menade, kort sagt, att hans negativa skriverier om Österrike i inte minst böckerna var som att kasta skit på hemlandet och kanske själva folket, österrikarna själva. Skälet till detta från Bernhards sida var att han menade att man inte gjort rent hus med sitt nazistiska förflutna. I sitt testamente förbjöd han också att hans pjäser skulle uppföras i landet och att opublicerade verk skulle få ges ut. Hans efterlevande släktingar har tydligen dock lättat lite på detta, sägs det.

Men Utplåning (med undertiteln Ett Sönderfall). Vad kan sägas om den? Mer än att den var hans sista bok? Den gavs ut 1986, dvs ett par år före hans död, men kom på svenska först 2015, och är väl på många sätt en typisk bernhardbok. De två huvudavsnitten i den – kallade Telegrammet resp. Testamentet - är som vanligt skrivna i ett textsjok utan kapitelindelning och, som man kan föreställa sig, i en enda lång mental utandning och med på vanligt sätt ofta långa, komplicerade meningar, utan möjlighet till vilopaus och andhämtning. Den kräver alltså en del av läsaren. Men ger också en del tillbaka, förstås.

Temat denna gång tycks vara den vanliga uppgörelsen med Österrike och tillika med huvudpersonen Franz-Josef Murnars familj. (Vars namn nämns bara på den första och sista sidan). Och det verkar ju inte direkt så inspirerande även för en återkommande bernhardläsare. Men, rätt eller fel, så tolkar jag storyn i boken som Bernhards föreställning att landet Österrike står inför en slags mental eller politisk kollaps. Och då blir det genast lite mer spännande, menar jag. Fast möjligen drar jag bokens story för långt nu.  

Men så här är det. I Telegrammet läser vi om hur FJM, nyss återkommen till Rom där han bor, från familjegodset Wolfsegg och sin ena systers bröllop i en ständig dialog - eller snarare monolog - med en person vid namn Gambetti förklarar sakernas tillstånd, dvs hur illa allt står till i världen, konsten och litteraturen, hur Österrike står på den mentala ruinens brant, hur gement familjen – som består av hans mamma, pappa, en äldre bror och två yngre systrar – behandlat honom genom livet men hur han själv genom egen kraft, och kanske med stöd av en farbror, lyckats klara livhanken och etablerat sig som en slags intellektuell i Rom. I en bisats nämns att det är den förkättrade familjen som försörjer honom. Intressant.

Intressant är också att samtalen, eller kanske snarare monologen, med denne Gambetti, som kallas elev, möjligen förs i historisk tid, möjligen i nutid och möjligen i en framtid. Som jag läser boken. Men sommaren har ju varit varm och tankeförmågan har kanske inte varit på topp alla gånger och mycket annat, tex nuvarande och kommande barnbarn, cykling både hit och dit, och allt annat som berör en äldre gentleman har ju periodvis kommit emellan. Men ju längre jag kommer i texten i detta avsnitt desto mer fascinerande blir den. Om än inte fullt ut begriplig alla gånger.

Så får då denne FJM ett telegram som faktiskt skakar honom. Hans mamma, pappa och bror, som han alla hatar, har omkommit i en bilolycka. Han förstår att handling krävs. Han måste, om än motvilligt, resa tillbaka till familjegodset och detta omedelbart. Han gör så.

Nu hamnar vi i romandelen Testamentet. Och det är väl här som Bernhards återkommande tema om Österrike, nazismen, katolicismen och – i just den här boken - hans föreställning om familjens svek gentemot honom, trots att den alltså försörjer honom, blir som mest tydlig. Han blottlägger inte bara den egna familjens koppling till nazisterna och hur man under åratal tagit väl hand om de lokala företrädarna. Vi får också ta del av mammans måste jag säga oväntade sexualliv i och med att vi får veta att hon genom decennierna träffat och förlustat sig med en hög kyrklig katolsk potentat. Pappan känner till detta, men är väl nöjd och glad om han i lugn och ro får ägna sig åt godsets lantbruk och sina papper, vilket han får. Liksom den äldre brodern, den egentlige arvingen, får. Vad de två döttrarna gör vet jag inte riktigt. Men en av dem gifter sig i vart fall till allas överraskning med en lönnfet och på alla sätt tafatt vinflaskkorkfabrikant. Just det – en vinflaskkorkfabrikant.

Men nu står alltså FJM som den högste ansvarige för godset. Vad göra? Han är ju totalt ointresserad av sådana praktikaliteter som följer på ett ägande av lantbruk. Det är väl nu som Bernhard i sin sista bok ger sitt kära Österrike ett sista slag på käften. Han låter i romanen FJM testamentera godset Wolfsegg till den judiska församlingen i Wien. Helt plötsligt ägs alltså den gamla nazistborgen av judar. Helt plötsligt, kanske Bernhard menar, kan det mest oväntade hända. Helt plötsligt – ja, jag vet att jag antagligen drar storyn långt utanför vad som Bernhard kan ha menat med Utplåning – kan kanske också hans hatade Österrike gå i graven. Det nazistiska förflutna försvinner i rök och damm och fram träder dess motsats. Till österrikarnas förvåning och kanske förtvivlan. Men det är väl bara jag som i den nuvarande tropikhettan med de mer än vanligt trögrörliga hjärncellerna kan komma fram till denna slutsats. Men lite kul tyckte jag det var.

”Att tänka innebär att misslyckas, tänker jag” säger Bernhard insiktsfullt på ett ställe i boken. Jag kan inte annat än hålla med.  

Men vad annars om Utplåning; ett sönderfall? Mer än att som vanligt hos Bernhard både text och story är rörliga och rastlösa, att både ord och tanke kränger kring språket och tänkandet i hans närmast labyrintiska prosa med dess ständigt återkommande repriser och omtagningar, vilket möjliggör att man som läsare kan komma fram till den mest häpnadsväckande slutsats när bokens pärmar slagits ihop. Men så skall det väl vara med goda litteraturen? Tänker jag.

Och nog kan väl Utplåning; ett sönderfall få fem stars av fem i betyg? Jo.

Erik Axl Sund - Otid; Vit melankoli.

Erik Axl Sund – namnet stavas av någon anledning just så - är en pseudonym för författarparet Jerker Eriksson och Håkan Alexander Sundquist. De skriver deckare som tydligen, åtminstone enligt bokens insidesflik, säljs i oanade upplagor både här hemma och utomlands. Nu senast har man skrivit en trilogi – Melankolitrilogin. Otid, som jag nu läst, är den fristående men avslutande delen. Det är första och sista bok jag läser av denna Axl kan jag avslöja redan nu.

Fotograf okänd för mig. 

Jaha. Och varför det? Ja, helt enkelt för att jag inte tycker att Otid är särskilt bra. Men jag kan för all del läst den under omständigheter som inte var optimala. För så här är det: på väg hem efter att ha gjort lite ärende inne i stenstaden tillsammans med A-M faller jag helt oväntat i trappan till nedgången till Odenplans tunnelbanestation och bryter ett par revben; eller får i vart fall sprickor i ett par. Detta botas som bekant med vila, avmätta rörelser, värktabletter och lite läsning av inte allt för krävande litteratur. Otid trodde jag skull passa bra då.

Men icke. Det grundläggande temat i boken om barns utsatthet är för all del förstås intressant och viktigt och också ganska väl beskrivet, men i övrigt menar jag att Otid är både för spretig och faktiskt inte heller särskilt välskriven. Storyn rör sig i tid och rum över ett stort antal decennier och över så skilda platsar som den innersta av Norrlands storskogar och Stockholms välbeställa kvarter. Om sådant har man ju läst förr. Och också om mäns och kvinnors längtan efter barn. Och just detta senare är, som jag uppfattar det, vad som Axl väl vill få till det bärande momentet i boken. Men i så fall tycker jag att det blir alltför osannolikt hanterat. Man kan inte – och nu spoilar jag som man säger på modern svenska, så hoppa över ett par rader om du vill det – med någon trovärdighet helt enkelt ta ett barn från en om än aldrig så alkoholiserad kvinna och … nä; vad som sedan sker är så osannolikt att jag inte ens nämner det.

Det rent polisiära arbetet leds förstås utmärkt av en kommissarie Jeanette Kihlberg, som tydligen ska kännas igen från de övriga böckerna i trilogin. Hon verkar vara en intressant person och om henne skulle det finnas en hel del att säga, men Axl släpper det helt och överlämnar till läsaren att själv tänka på hur den intressanta och komplexa frågan om könsroller och könsidentitet som boken av och till tangerar kommer att sluta för henne och en kollega. Här menar jag att Axl mycket väl skulle kunnat stanna ett tag. Men – boken slutar i den delen bara med en intressant twist som nu helt enkelt hamnar i tomma intet för läsaren.   

Betyg? Nä. Trots att boken har en ganska så komplex intrig och olika parallella handlingar, vilket ju annars brukar vara tilltalande. Men här blir det enligt min mening lite för mycket, lite för sammansatt, lite för komplext. Kan jag skylla på värktabletterna?

 

Göran Hägg - Tjugoen moderna klassiker.

Göran Hägg, 1947–2015, var en i sanning febrilt verksam man. Efter sin akademiska grundexamen och senare examen vid Lärarhögskolan arbetade han under knappt tio år som lärare vid Arbetsbetsmarknadsutbildningar i Stockholm för att sedan efter disputation och docentur arbeta vid Stockholms universitet som litteraturvetare. Han skrev litteraturkritik i Aftonbladet och Månadsjournalen och recenserade under många år skolböcker i just Aftonbladet. Han har parallellt med sitt arbete gett ut dryga fyrtiotalet böcker om kulturhistoria, litteraturhistoria, olika debattböcker, historia och därtill skönlitteratur och säkert mer ändå. Han har förstås deltagit i På Spåret som han vann en gång tillsammans med Caroline af Ugglas. Och så har han träffat mig. Visserligen bara en gång, men i alla fall.

För mig okänd fotograf. 

De kanske mest publikt kända böcker som Hägg skrivit är väl de två litteraturhistorieböckerna – en om svensk litteratur och en om världslitteraturen; jag har dem båda – och likaså de två om retorik; även dessa har jag i mitt bibliotek. Nu var det så att jag under en period var ordförande i min arbetsgivares förströelsekommitté, som den inte hette, och en av de gäster som vi en gång engagerade var just Hägg och det var tänkt att han skulle prata om retorik i tror jag det var 45 minuter. Men både han och vi hade ganska så kul så den tiden spräcktes med råge. Han var pedagogisk, intressant och också billig. I alla de avseenden skilde han sig positivt från andra personer som vi engagerade genom åren. Så var det med den saken.

Nå. Bland alla de sidouppdrag som Hägg tydligen hade var att under en period skriva en artikelserie om moderna litterära klassiker på Finanstidningens kultursida. Dessa artiklar, som han sedan kompletterat med ytterligare ett antal, samlade han 1995 i den till sidantalet ganska tunna boken Tjugoen moderna klassiker. Den har jag nu läst efter att ha hittat den på ett antikvariat. Det tycker jag att också du skall göra, om du nu skulle ha samma tur som jag. Annars finns den, har jag kollat, på Bokbörsen – men se upp: priset varierar från 24 kr till 100 kr.

Med sedvanlig lärd men lätt hand går Hägg igenom sina klassiker, varmed han i denna bok menar bara svenska sådana och dessutom bara sådana som kommit ut efter år 1968. Böcker och författare innan dess berörs bara ganska så summariskt och i olika bisatser när han egentligen skriver om andra. Det betyder då att han ratar en hel del av de framför allt äldre män, men naturligtvis också kvinnor som tex allas vår Selma, som vi som gått i den s.k. gamla skolan tvingades läsa – särskilt illa verkar han tycka om en man som heter Per Hallström, med sina över 50 år i Svenska Akademien. Ingen läser honom längre, alltså kan det han skrivit inte få klassikerstatus. I Häggs bok. Och även min, kan tilläggas.

För vad är då en klassiker? Ja, Hägg menar helt enkelt att det är en bok som överlevt, som läses. Han menar tom att den inte behöver vara särskilt bra – hur man nu rent intellektuellt eller professionellt skulle bedöma det – utan att den får sin klassikerstatus genom det egenvärde som den läsande publiken gett den, dvs det är sådana böcker som i regel står att hitta i, som han skriver, ”mammas bibliotek”, vilket möjligen illa berörde den i huvudsak manliga läsekretsen i Finanstidningen.

Men vilka författare dubbas då som klassiker av Hägg och representeras av en enda bok? Ja inte tänker jag räkna upp dem alla, men en hel del av mina egna favoriter kommer förstås med, men även en del andra där jag undrar hur den gode Hägg egentligen tänkt.

Men åtminstone de här kommer jag att läsa om nu i denna f.n. helvetesvarma sommar: Willy Kyrklund, Torgny Lindgren (och kanske inte då inte bara Ormens väg på hälleberget som Hägg nämner), Inger Alfvén och hennes Ur kackerlackornas levnad och hade jag inte alldeles nyligen läst om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten hade också den hamnat i sommarhögen. Och kanske även att par ytterligare Hägg-klassiker. Vem vet. (Och varför inte också en bok han inte nämner, nämligen Göran Palms Varför har nätterna inga namn? Den om någon tål en omläsning. Ständigt.).

Andra däremot undrar jag verkligen hur han tänkt när han stämplar dem som blivande klassiker. Men man behöver ju inte hålla med om allt, eller hur? Det är hur som helst kul att läsa hans vassa penna inte bara när han berömmer en författare utan också när han tvärtom sågar hen. Vem kan han tex tänkas mena när han skriver ”Men med tiden tröttnade både han och publiken. Publiken först”. Gissa – skriv gärna ditt förslag i en kommentar. En sak är i vart fall säker. Han menar inte Ulf Lundell. Det är en författare som han verkligen uppskattar och nämner i positiva ordalag på nästan var och varannan sida i denna lilla bok. Häpnadsväckande nog.

Om man nu skulle sätta ett betyg på Tjugoen moderna klassiker så får det väl bli en tre stars av fem. Men det betyder inte att den inte kan rekommenderas till läsning i hängmattan eller var du nu tillbringar sommaren. För det kan den. Du kommer sannolikt att känna dig både klipsk och bildad under läsningen. Och vem vill inte det?