Andrev Walden - Jävla karlar.

För mig är Andrev Walden mest känd som kolumnist i Dagens Nyheter, som jag prenumererat på i en herrans massa år. Men så läser jag på Wikipedia att han – snart 50 år som han är inom ett par andetag – förstås gjort en hel del annat också och säkert fortfarande gör. Ja, märkligt vore det ju annars. Fast så är han ju också för oss i den s.k. breda – eller heter det bildade? - allmänheten ihågkommen för boken han 2023 fick Augustpriset för, nämligen Jävla karlar. Som jag nu, lite sent på bollen kanske som jag inte så sällan är, läst.

Men var boken – kan man ju fråga sig i dessa dagar då snart 2024 års Augustpris skall kungöras; den 25 november närmare bestämt – värt sitt pris? Ja, det tycker jag.

Vi får i den 376 sidor tjocka boken följa hur den lille Andrev inte bara växer upp från att vara en liten koltunge till att som tonåring ligga med sin första tjej utan också – och framför allt, kanske – hur hans mamma genom åren lierar sig med ett antal olika män som väl alla har en förhoppning att bli den gossens s.k. pappa. Vilket naturligtvis går om intet. Mamman tycks inte vara av den sorten att hon kan eller vill knyta lite allvarligare band med någon man – det beror inte på tillfälligheter vill jag ha sagt att hon esomoftast kallar dessa män jävla karlar i sina samtal med sin betrodda väninna där de står och röker under köksfläkten. Om sådant har man ju läst förr och för all del också iakttagit i den s.k. verkligheten.

Det är dess män som gossen/ynglingen Andrev i vardagslivet blir beroende av och också faktiskt ibland försöker intressera sig för. Det går väl så där. För i hans bakhuvud och tankar finns mer eller mindre hela tiden – och allt eftersom åren går alltmer påtagligt vill jag ha sagt – hans föreställning om den person som mamman i ett svagt ögonblick berättar om och som egentligen är hans riktiga pappa. Hennes berättelse är, beroende mycket på omständigheterna när den ges till gossen, så vag men lite spännande att han tror att pappan är en indian. Denna föreställning blir genom åren alltmer manifest hos gossen/ynglingen. Och alltmer felaktig skulle det förstås så småningom visa sig vara.

Dessutom, och nu är vi på bokens sista sidor, sviker bokens Andrev både sig själv och denne sin riktiga pappa när han, sedan pappan och nu ynglingen Andrev efter en del om och men bestämt sig för att äntligen träffas. I sista sekunden vänder han och går når han är så nära pappan att han skulle kunna nått honom med en utsträckt hand. Varför? Vet inte. Det räcker förstås inte med att han kan konstatera inte bara att pappan inte är indian – och det vet han ju nu sedan länge – utan kanske bara något så alldagligt som att taxiförare. Det måste vara något mer. Men vad? Ja hur tänker vi själva när vi i avgörande ögonblick sviker. Det är frågan. Walden ger oss i boken inget svar för egen del. Men jag tänker mig att han kommer att återkomma till den frågan länge nog genom livet.

Om nu boken skulle vara autofiktiv eller ha autofiktiva drag. Om detta vet jag inget, men det kan vara så. Eller inte. Men antagligen. Skulle jag tro.

Har detta då någon betydelse? Inte för mig. För mig är Jävla karlar en starkt och läsvärd uppväxtskildring oavsett hur ”sann” den är. Och oavsett vad författaren Walden själv skriver om boken – nämligen ”En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant”. Så sant som det är sagt skulle jag vilja tillägga.

Sju pappor. Men en mamma. En mamma som tycks vara som en urkraft – hennes liv är kringflackande, hon är alltid fattig, på flykt eller språng till någon eller något annat, men hon är ändå alltid där. Nya famnar, visst. Men som Walden beskriver det menar jag att bokens Andrev och hans halvsyskon har en närmast osentimental stark trohet till henne. Men papporna, ja papporna de kommer och går – ”Man väljer inte när de ska börja eller sluta … de bara kommer”. Hela tiden nya män att läsa av och anpassa sig. Men mamman är alltid där.

Men vad annars om boken? Han skriver förstås bra den gode Walden, journalist som han är. Möjligen kan man säga att stilen efterhand och allt efter som åren går i boken blir skarpare och tydligare, vilket kanske kan ha att göra med att bokens Andrev inte bara blir äldre utan också reflekterar mer över sakernas tillstånd. Men det kan kanske också ha att göra med att Walden allt eftersom tiden och sidorna i boken går faktiskt blir en alltmer slipad författare. Jag skulle gissa på det senare.

Men vad annars om boken? Kanske bara att jag vill ge Jävla karlar fyra stars av fem i läsbetyg. Och rekommendera den till läsning inte minst för alla föräldrar, män som kvinnor. Och för alla barn som växt upp i familjer som liknar den bokens Andrev växt upp i. Om du är tveksam om vilket väg livet kan komma att gå för dig, så ger Walden ett svar. Kanske inte ditt men i vart fall ett, giltigt för honom. Och ett som är värt att reflektera över.

Som läsare väntar vi nu på Waldens nästa roman – den svåra andraboken. En bok som med all sannolikhet kommer att vara minst lika läsvärd den som Jävla karlar.

 

 

 

 

Jerker Virdborg - Mamma i soffa,

Jerker Virdborg – ja, vad har jag läst av honom? Inte mycket. Närmare bestämt bara tre böcker av de totalt 13 han enligt Wikipedia gett ut sedan debuten 2001, nämligen Landhöjning två centimeter per natt, Skyddsrummet Luxgatan och Svart krabba. Alla utmärkta och läsvärda. Och så nu Mamma i soffa. Så det blir då noga räknat fyra som nu kommer att trängas i bokhyllorna bland alla de övriga lästa böcker som genom åren samlat sig där. Men så har jag ju också läst (eller sanningen att säga skummat igenom) den antologi han varit redaktör för tillsammans med Ingrid Elam, nämligen Svenska noveller: Från Almqvist till Stoor. Så det blev ju en del.

Och det kan säkert mycket väl bli fler, även om Mamma i soffa väl inte, när allt i sinom tid summeras, kan komma att räknas till hans bättre. Jag gissar att han skrev den närmast för skojs skull, som en slags avkoppling bland mycket annat han måste syssla med för att försörja sig. För särskilt bra kan man inte säga att den är.

Vad läser vi då om? Mer än att den gamla kvinnan (gammal och gammal förresten; hon är 71 år, själv är jag ju … ja, äldre) åker med sina två söner inte till IKEA men väl Möbelhuset Ekensäng i akt och mening att där köpa en liten byrå tror jag det var. Väl där sätter sig mamman i en grön tresitssoffa och vägrar att flytta på sig. Där sitter hon sedan dag 1, sover i den, sitter där dag 2, sover i den en natt till för att dag tre – ja då sker det märkliga saker.

Men innan dess händer det man kan förvänta sig hända, dvs allt utom att barnen tillkallar polis och ambulans eller något i den stilen. Främst att mamman pratar lite allvar med den äldre, och i situationen mest ansvarstagande av sönerna, om livet och döden – bland annat att hon egentligen aldrig velat bli mamma, vilket, av naturliga skäl, tar ganska så hårt på den son hon då avslöjar detta för. Men även annat händer förstås – dottern kommer dit och försöker övertala mamman att resa sig upp och gå, liksom den andra sonen gör. Förgäves. Ägaren till möbelhuset kommer också dit och mer eller mindre tvingar barnen att köpa den soffa där mamman sitter, och alltså för den delen också sover, i. En av sönerna roar sig med att idka könsumgänge med en kvarvarande av varuhuset anställd kvinna. Och så vidare. Allt medan mamman sitter orörlig i soffan och till synes längtansfullt tittar ut genom ett fönster genom vilket man kan se en skimrande sjö.

Men så kommer då dag tre. Den äldre av sönerna har även han sovit i varuhuset och när han vaknar och går upp till mamman på plan två i varuhuset vad ser han då? Ingenting. Soffan och mamman är puts väck och i det fönster där mamman tittat längtansfullt ut finns att stort djävla hål.

Det som nu sker – eller har skett, för den delen - är alltför osannolikt att ens antydningsvis återge. Men den lite åldrige mamman har alltså tagit sin soffa och inte rest sig och gått utan slagit den igenom ett fönster, sedan dragit soffan fram till sjön, lagt sig i den och låtit sig flyta framåt mot … jag mot vad undrar man ju vad hon hade tänkt. Men den äldre ansvarstagande sonen rusar nu på morgonkvisten ut i sjön, hittar förstås soffan där den guppar i vattnet och … Nä nu orkar jag inte mer, Men mamman ligger som ni förstår död i den. Ack ja.

Ack ja. Vad är det då jag läst? En allegori över ett föräldraskap, en beskrivning av hur en relation mellan syskon kan se ut eller … ja, vad? Eller bara ett försök av Virdborg att skriva en småputtrig historia om ingenting, ingenting mer än att skämta lite om hur det kan gå för en familj – kanske både när en av medlemmarna i den sätter sig i en soffa eller någon inte gör det?

Ja jag vet inte, Jag vet bara att Mamma i soffa får två stars av fem i läsbetyg av mig. Läs för allt i världen något annat av Virdborg blir mitt förslag.   

 

Stefan Lindberg - Viskarna.

Av Stefan Lindberg har jag nu läst hans tre senaste romaner – av totalt 7 och därtill har han skrivit ett antal pjäser, deltagit i antologier av olika slag, skrivit ett antal översättningar och varit nominerad till olika priser, bland annat Augustpriset; allt inhämtat från Wikipedia – dvs Nätterna på Mon Chéri, Splendor och hans senaste Viskarna. Alla tre har jag gett fyra stars av fem i min egen hemmasnickrade lilla betygsskala. Även om Viskarna, och kanske inte minst Splendor, noga räknat nog skulle kunna fått fem. 

De tre senaste böckerna kallar han själv i ett efterord till Viskarna för Fridhemsplanstrilogin. Samma tre böcker som förlaget på sista sidan av omslaget märkligt nog kallar Kungsholmstrilogin. Vad lär man sig av detta? Kanske inget annat än att också stora etablerade förlag – vi pratar om Bonniers – kan göra märkliga misstag. Vilket kanske kan var som en tröst för ett tigerhjärta för oss vanliga dödliga som staplar våra egna misstag på hög. Fast måhända är en enkel baksidestextskribent på Stora Förlaget numera omplacerad. Vad vet man.

Men vad mer om den märkligt flitige Lindberg i övrigt. Förutom alltså att han är författare, dramatiker och översättare. Kanske bara att han är drygt 50 år, född i den lilla hålan Alingsås men numera förstås bosatt Stockholm. Vad mer - inte mycket. Mer än kanske att jag som läsare av honom hoppas att han, bland allt annat han måste göra för att försörja sig, sitter och skriver på något nytt och sannolikt läsvärt romanprojekt.

Nå. Men vad då om Viskarna? Kanske bara att boken består av åtta mer eller mindre fristående berättelser – där Lindberg tycks blanda fiktion med självbiografi tror jag – som blir en helhet som är klart läsvärd. Vi får läsa om olika sidor av hans liv som ofta – eller kanske hela tiden? -finns beskrivna i hans senaste romaner. Men hur mycket som är självbiografiskt är inte lätt för en enkel pensionerad bokläsare att avgöra. Gör det något? Nej, det tycker jag inte.

Det räcker mer än väl att konstatera att berättelserna i sig är läsvärda, att hans språkhantering är inte bara bra utan dessutom ovanligt bra liksom hans bildspråk. Men måste man – kanske vän av ordning undrar – ha läst de två tidigare böckerna i det ha själv alltså kallar Fridhemsplanstrilogin? Inte alls. Förutom att en bra författare alltid är en bra författare gör Lindberg i boken av och till eleganta kopplingar till dessa. På ett sätt kan man kanske säga att de så att säga hänvisar till varandra och därmed skapar en sammantaget större helhet. Som man kan förvänta sig av en bok som förlaget själv kallar roman i åtta berättelser.

Så en fyra stars av fem är väl det minsta man kan ge Viskarna. Det får i vart fall bli så. Och – vill jag gärna ha sagt – läs inte minst den avslutande berättelsen i boken. Jag begriper säkert inte allt i den, vilket gör att Viskarna möjligen borde fått fem stars i betyg. Vi får se om jag återkommer efter en omläsning. Viskarna är nämligen en sådan bok som mår bra av just det.

 

  

Alia Trabucco Zerán - Rent hus.

”Mitt namn är Estela, hör ni mig? Jag sa Es-te-la-Gar-ci-a. Jag vet inte om ni spelar in eller tar anteckningar eller om det i själva verket inte finns någon där på andra sidan, men om ni hör mig, om ni är där, vill jag ge er ett förslag: jag berättar en historia för er och när jag kommer till slutet, när jag har pratat färdigt, släpper ni ut mig härifrån. Hallå? Inget svar? Jag tänker ta er tystnad som att ja”.

Så börjar romanen Rent hus av den chilenska författaren Alia Trabucco Zerán. Den som talar, uppenbarligen inspärrad i en fängelsehåla eller i en cell på en polisstation är den kvinna som tjänat som tjänstehjon hos en välbärgad läkarfamilj i Santiago. Och varför sitter hon där? Jo för att familjens lilla flicka hittats död i husets pool och vem är det då enklast att anklaga för detta om inte tjänstehjonet. Även om flickan, vet vi som läsare när vi kommit så långt in i romanen, tagit livet av sig själv och bakgrunden till det är komplicerad nog. Men hursomhelst inget som familjen vill kännas vid.

Sen berättar Estela för polisen – och för oss läsare av romanen – om sitt liv innan hon blev ska vi kalla det hembiträde och inte minst om tiden som hon arbetade som sådan. Zerán gör det i korta välskrivna kapitel som beskriver hennes och också familjens liv. Inte minst får vi följa den olyckliga flickans korta liv från födsel och fram till hennes död. Flickan som vägrade äta, bet sina naglar ner till skinnet, slog sina kamrater, pratade illa om Estela inför sina föräldrar.

Men vad händer i Estela liv sedan hon på morgonen vaknat i den lilla skrubb bakom köket som hon tilldelats? Ja i stort sett inget – utöver allt som ett hembiträde förväntas göra - från det att hon lagat frukosten till familjen och fram till det att hon lägger sig. Mer än kanske, som en märklig ljuspunkt i hennes till synes tröstlösa liv, att en hund en dag börjar följa efter henne när hon varit och handlat. Hur länge får hon behålla denna egna ljuspunkt i tillvaron? Inte länge – flickan skvallrar förstås för sin mamma som i sin tur tar livet av hunden. Vem hade väntat sig annat? ”Och så var ännu en arbetsdag över”, tänker Estela.

Men så dör Estelas mamma, som hon genom åren hjälpt med pengar för hennes överlevad. Hon kan inte komma till begravningen av olika skäl, men, tänker hon, döden kommer alltid tre gånger. Mamman blir den första, hunden den andra och, kommer det att visa sig, flickan den tredje. Även om Estela själv hade hoppats att hon själv skulle bli den tredje.

Men redan innan fickans död hade tystnaden lagt sitt dova lock över tillvaron i den lilla familjen. Den tycks börja falla sönder i och med att pappan besöker prostituerade. Politiskt sker omvälvande saker i staden Santiago och landet Chile. Familjen blir dramatiskt och våldsamt rånat. Efter tystnaden kom, ur familjens perspektiv, således katastrofen på ett både personligt och samhälleligt plan.

Och Estela sitter oskyldigt anklagad för en flickas död. Boken slutar med att hon utan svar ropar genom den stängda fängelsedörren ”Jag kan inte höra er på andra sidan. Ni måste öppna för mig. Hallå. Hör ni mig? Är det någon där”.

Samma frågor som läsaren av Rent hus ställer sig. Och svaret är väl att någon är där, men att denne någon ännu inte kan eller vill eller vågar öppna den dörr som skulle öppna upp för ett annat sorts liv för Estela och hennes fränder. Öppna upp för demokrati. Men vet vi ju att den tiden kommer.

Jag ger Rent hus fem stars av fem i läsbetyg och rekommenderar den till läsning.

Boken är översatt av Hanna Nordenhök. Om det, vilket väl i för sig är osannolikt, bland mina läsare av denna obetydliga blogg skulle finnas någon som ännu inte läst något av henne så vill jag rekommendera tex den pocketbok i vilken du kan läsa de tre korta romanerna Asparna, Det vita huset i Simpang och, inte minst, Promenaderna i Dalby Hage. Om den inte finns i din fysiska bokhandel har säkert ditt bibliotek ett sönderläst exemplar. Eller en läsande kamrat kanske.

 

Håkan Nesser - Ung mans färd mot natt.

För nu ganska så länge sen när min bror gick och kollade lite på våra bokhyllor så noterade han förvånat att vi hade om inte alla så nästan alla böcker av Håkan Nesser. ”Det” sa jag bestämt, ”kan inte stämma”. Men det gjorde det ju. Och jag har inget annat svar nu – när jag just lagt ner hans senaste bok Ung mans färd mot natt – än jag hade då, nämligen att det finns tider och stunder då lättlästa någorlunda goda böcker ganska väl finner sin plats i tillvaron och bokhyllorna. För mig är Nesser en sådan författare – lättläst, tankefri för läsaren, tidens och tillvarons problem kan för en stund läggas åt sidan utan att böckerna för den sakens skull hamnar i det alltför lättuggade facket. För det gör de inte. Och skriva kan han ju fortfarande även man numera anar att han ibland kopplar bort möjligheten att kunna problematisera sin story och text och kanske oftare än vad han borde göra låter pennan glida i väg lite väl slentrianmässigt. Men det kan man väl förlåta en författare som snart är 75 år.

Sen, jag kommer inte ifrån det, är han, efter att ha blivit frikänd av tingsrätten, av hovrätten tillsammans med sin ekonomiska rådgivare dömd till 18 månaders fängelse för grovt skattebrott. Jag kan inte tränga igenom själva saken, den är förstås komplicerad, men det rör sig om miljonbelopp som tydligen förts över från ett av hans bolag på Malta till Sverige utan att detta gått helt korrekt till enligt skattemyndigheten och numera också av rättsväsendet. Själv menar han förstås att han är oskyldig – ”Jag vet att vi är oskyldiga. Vi är i chock och det känns som vi blivit överkörda av en stridsvagn” menar han. Ja ja – men kanske kan nästa bok då komma att handla om hur det kan kännas att vara (oskyldigt) inlåst. Vi för väl se. Fast, vill jag tillägga, han har visst överklagat till HD så vem vet – han går kanske fri trots allt.  

Nå. Men Nesser skriver i sin nya bok alltså som vanligt med lätt men säkert handlag, men får han då ihop sin story. Nja. Men kan väl säga att vi får läsa två handlingsspår – ett som egentligen främst handlar om tre poliser, de numera eviga sammanboende kollegorna Barbarotti och Backman och den inte så lite sorgsne och dystre och tillika covidsjuke inspektören Borgsen och deras samspel för att lösa kriminalgåtan och ett annat som handlar om just gåtan som så småningom kommer att bestå av inte mindre än tre mord och då inte bara i orten Kymlinge, centralort numera hos Nesser, utan också någonstans i lapphelvetet. Men allt hänger förstås samman, som man säger. Härtill kommer att Nesser försöker intressera läsaren för lite sociala problem kopplade till mördaren, hans familj och andra han kommer i kontakt med. Det går väl så där, menar jag. Och lite trist är det väl att den unga mördaren ska ligga och dö under en gran i Norrland. Trevligare för oss läsare hade ju varit om Nesser orkat skriva ihop ett annat slut där mördaren ställs inför rätta och Nesser då skrivit fram en berättelse om vad det beror på att vissa hamnar bakom en pistol, andra framför densamma och, inte minst, utvecklat den i boken antydda frågeställningen om det alltid är fel att döda.  

Kriminalgåtan i boken löses förstås, märkligt vore det ju annars, men det intressantaste för oss Nesserläsare är väl att jag menar att Nesser i den tar farväl av sina tre poliser. Paret Barbarotti/Backman kommer, som jag förstår det, att flytta till Gotland och kanske gå i pension. Borgsen tar tjänstledigt från polisen för att skriva en bok. Och därmed får vi väl som läsare säga tack och adjö till dessa tre för evigt. Kommer Nesser att med tanke på fängelsedomen orka skriva en ny deckare så får vi väl räkna med att det blir utan dessa gamla stöttepelare. Kan han då koncentrera sig på nya poliser i en ny story? Ja kanske, kanske inte.

Men antagligen inte, skulle jag gissa. jag tror därför att Ung mans färd mot natt är det sista vi får läsa av Nesser, åtminstone på ett bra tag. Jag ger boken ett eget litet läsarbetyg om tre stars av fem som ett slags tack och farväl. Fast det vet vi ju alla, jag har haft fel förr. Nesser kan kanske fortfarande slå oss med häpnad.

 

Jan Bertoft - Spelets mörka begär.

Hur många deckare eller kriminalromaner ges ut per år? Ja jag vet inte och tydligen inte heller den läsvärda Deckarlogg/Bengt Eriksson tycks veta detta. Så jag får väl nöja mig med att för egen del konstatera att det antagligen är en hel del och att de i allmänhet väl säljer ganska så bra. Annars, tänker jag, skulle väl de kommersiella förlagen ägna sig åt annat – hjärtasmärta, kokböcker eller vad det nu kan vara, dvs sådant som finansierar den mer svårsmälta och inte helt lättköpta litteraturen. Med det sagt så läser jag alltså en del deckare som avkoppling från mycket annat man läser eller för delen upplever i vardagen.

Nå. Men hur många har läst de fyra kriminalromaner som Jan Bertoft gett ut, varav den första i samarbete med Håkan Tängnander. Ja svaret är väl gissningsvis att det är få men ändå tillräckligt många för att Hoi förlag skall fortsätta ge ut böckerna. Nu är jag ju en av dem och skulle gärna vilja att än fler än jag skulle kunna säga att man har läst böckerna. De är nämligen ganska så bra.

Det gäller inte minst den senaste i serien, för det är en s.k. serieroman som alla har kriminalkommissarie Vanja Ek i huvudrollen, dvs Spelets mörka begär. ”En spännande kriminalroman”, skriver man på bokens baksida, ”där bankernas fulspel dras fram i ljuset”. Och så är det. Men vi får också läsa om de mer vanliga komponenterna som brukar förekomma i en deckare – kärleksbekymmer, andra familjeproblem, samarbetsproblem mellan kollegor och annat som väl gör att vi vanliga deckarläsare känner igen oss. Och naturligtvis själva polisarbetet och hur det går från en stapplande början, fram till när allt tycks rusa fram mot en lösning, men sen när det mesta kommer att stå stilla och alla tvekar om man är på rätt väg och allt kärvar och misstänkta av olika grad bär sig märkligt åt och sedan, ja sedan fram till grand finale – brottet löses. Och alla, förutom den skyldige/a kanske, andas ut, vilket gäller inte minst frk Vanja Ek.

För denna kommissarie tycks vara stöpt i en alldeles egen polisiär kostym. Nu ska jag förstås inte berätta om allt hon gör som tycks strida mot vad en vanlig polis vågar sig på, men det är en hel del, och här tycker jag nog att Bertoft går lite över den s.k. trovärdighetsgränsen. Men för all del – det kan ju finnas de läsare som menar att den tillhör – eller borde tillhöra - den polisiära vardagen att göra inbrott i privat egendom och att jagas av en skjutgalen misstänkt mördare med skotten vinande runt anklarna. Och detta medan hon är sjukskriven för en annan händelse som väl även den ligger utanför kommissarievardagen. Men nu är jag kanske i tristaste laget. Kanske.

Hursomhelst så skriver Bertoft fram sin story rappt och välformulerat men möjligen ändå stundtals lite långrandigt och väl uttömmande om bankers både kända och mer okända arbetssätt. Om än upplysande för oss som bara läser kulturdelen i DN, och serierna förstås. Karaktärerna är både levande och trovärdigt beskriva. Själva händelseförloppet i boken är möjligen övermåttan pedagogiskt beskrivet – inget saknas (läsaren får text veta att skaftet på den yxa mördaren använder när hen tar livet av sitt offer är av hickoryträ; tur det, annars hade jag legat sömnlös), men den vane deckarläsaren kan väl, som jag, efterhand ana inte bara vem som är den skyldige mördaren utan också vem som till en början döljer sig i de i texten insprängda kursiverade avsnitten och som tecknar en slags bakgrund till mordet.

Nu, märker jag vid en omläsning av vad jag skrivit här, kan det låta som jag är väl kritisk mot Spelets mörka begär. Det är jag inte. Boken tål mycket väl att läsas av såväl den deckarvane läsaren som den mer ovane. Och då tänker jag inte bara på att den rent stilistiskt är bra utan också att själva storyn känns trovärdig, om den än, som i de flesta deckare, är lite darrig ibland. Bertoft skriver också, eftersom boken alltså är den senaste i en serie, in i storyn på ett bra sätt bakgrunden till vissa händelser som annars skulle vara svåra att förstå. Men, undrar jag, hur ska Bertoft, kunna gå vidare med Vanja Ek som huvudperson. Hon ska ju inte bara flytta ihop med sin kärlek åklagaren utan tycks också – nu spoilar jag – vara gravid.

Men detta ska jag med intresse följa i nästa bok av Bertoft. Jag ger Spelets mörka begär tre stars av fem i läsbetyg. Men var, erkänner jag, nästan beredd att ge den fyra stars efter hans i en bisats konstaterande att skånskan skänker den som pratar en ”särskild nerv” och ”intellektuell stuns” som helt enkelt ”ger mersmak”. Jag, som gammal infödd lundabo, ska vid behov påminna min stockholmsfödda fru om detta. Det behövs nämligen understundom. Märkligt nog.  

 

  

Paul Auster - Resor i skriptoriet.

Vad har jag läst av Paul Auster förutom New York-trilogin? Inget, är det sorgesamma svaret. Och då hade jag ändå, visade det sig, två av hans böcker i hyllan för oläst, nämligen den till sidantalet tunna Resor i skriptoriet och Timbuktu. Då fick den förra följa med på en veckolång cykeltur i det platta Nederländerna och den hann, tack vare ett oväntat långt uppehåll på Schiphol, dessutom bli utläst. Om jag kommer ihåg så värst mycket av den är däremot en annan fråga.

Men vad om Paul Auster, förutom att han aldrig fick Nobelpriset i litteratur, vilket många, åtminstone bland dem jag pratat med under resan, tydligen trott eller hoppats på. Han var fram till sin död 2024 som 77-åring gift med halvnorskan Siri Hustvedt och har varit ganska så produktiv som författare. Om jag räknat rätt har han gett ut bland annat närmare 20-talet romaner och därtill ett par tre självbiografiskas verk. Hans senaste roman på svenska Baumgartner kom så sent som i år. Den som vill veta något om hans liv och författarskap får gå någon annanstans än till denna enkla text – varför inte till Wikipedia, all ytlig kunskaps moder. Ja, varför inte. Jag gör det ju själv ibland.

Nu skrivs detta medan familjen, i väntan på att vi ska komma i väg på ytterligare en liten resa, står och stampar i hallen. Vilket, som alla förstår, innebär att texten blir ännu lite kortare och mer summarisk än vanligt. Men, undrar ni förstås, vad är ett skriptorium? Jo bokstavligen en plats för att skriva och oftast, tror man, syftar ordet på ett rum i medeltida kloster, även om forskarna som vanligt är lite oense om detta.

Må så vara. Men i en minst sagt avskild plats, kan det vara en cell eller ett sjukhusrum, sitter i boken en mr Blank, mannen utan förnamn, i av för honom själv okänd anledning inlåst och bläddrar, och kanske också läser, i en massa lösa blad med text han troligen skrivit själv. Av och till får han besök av olika personer som tycks känna honom ganska så väl - kan en av dem vara hans egen dotter? -men som han själv bara med svårighet känner igen, om ens alls. Detta är den till synes yttre handlingen.

Och den inre då? Ja säg det. Man ska kanske läsa romanen som en liknelse eller allegori över ett författarskap, tänker jag. Ett författarskaps alla olika våndor, skulle jag tro Auster vill berätta om. Men jag gissar och har, när jag hör stampandet i hallen, inte tid att tänka efter mer än så.

Men även om jag som läsare också till slut kände mig lite inlåst i texten och inte, lika lite som mr B, egentligen hittade ut ur den, vill jag ge Resor i skriptoriet fyra stars av fem i läsbetyg. Men jag kommer att behöva läsa om boken. Så mycket vet jag. Kanske kan jag då inte bara hitta mer i texten utan också, och då förstås i sällskap mr B, ut ur rummet. Vem vet.

 

 

  

Daniel Gustafsson - Fine de Claire.

För ett antal år sedan läste jag den då Augustprisnominerade Odenplan av debutanten Daniel Gustafsson. Det tycker jag att också du ska göra, faktiskt gör jag det. Om inte annat så får att du lära dig vad fantasmagoriskt betyder, fast det vet du kanske redan. Hursomhelst så gav jag för min del boken fem stars av fem i läsbetyg. Alltid säger det väl något. Om den boken - om den berättelsen om en frånskild pappa, hans son och ett par glömda vantar - skulle jag kunna säga mycket, men snart, mycket snart, åker jag på cykelsemester med min fru och goda kompisar och hinner helt enkelt inte.

Det är också skälet till att jag nu skriver ovanligt kort om Gustafssons nya bok Fine de Claire. Men i den läser vi om den medelålders geologen Helena när hon, på ett som det verkar hemligt uppdrag, åker i sin bil från Stockholm, tror jag det är, och söderut. Bort från jobb, bort från en trist impotent man, bort från en konfliktfylld dotter, bort från livet som det utvecklats och mot, ja mot vad. Det var länge oklart för mig, måste jag säga. Även om det formella målet efterhand klarnar, så vet jag inte riktigt om jag ännu riktigt fattat varför hon egentligen åker mot ostronodlingarna på den franska atlantkusten. Och varför hon väl framme där gör det hon väl tänkt sig redan från början. Gör det något? Nej verkligen inte. För hon tycks ha ett annat motiv för resan än bara den handling hon kommer att göra.

För resan är, tror jag, också en resa bort, bort genom tiden och minnet av allt bittrare händelser, allt hopplösare män, allt slappare kroppar och allt meningslösare arbete. Från en alltmer tilltagande tomhet till … ja, till vad? Drömmar? Förhoppningar? Samma tomhet? Det sista skulle jag faktiskt trots allt tro.

Men vad Helena själv tror vet jag inte riktigt. Och fanimig – ursäkta skånskan – varför hon väl framme gör det hon då gör, vilket är att klippa sönder en bassäng fylld med havsvatten och de där då utsatta förädlade ostronen så att de sakta men säkert glider ut i ett mer naturligt habitat. Och väl därmed sannolikt bort från oss som av och till äter ostron. (Det är en sådan bassäng som kallas Fine de Claire). Är Helena därmed helt enkelt bara en ostronbefriande Greta? Kanske, kanske inte. Hennes motiv är tills vidare lite oklara för mig. Kanske klarnar de vid en omläsning av boken. Fine de Claire är nämligen en sådan bok. En bok som inte bara tål omläsning utan som tycks kräva det.

En bok – det vill jag gärna också ha sagt – som har ett utmärkt språk med flödande, vackra vindlande meningar och med tilltalande bilder, men som kanske kräver en omläsning. Kan det då vara något? Ja för mig. En läsning av en bok slutar ju inte vid första sammanslagningen av pärmarna, den pågår under en tid därefter i huvudknoppen och den avslutas ibland inte förrän efter en omläsning. Jag ger Fine de Claire, alltså redan innan jag ännu läst om den, fyra stars av fem i läsbetyg. Och då har jag ändå inte sagt ett ljud om den i romanen inskjutna fantastiska, för att inte säga gastkramande, berättelsen om på vilket sätt dessa ostron från början kom att hamna just där de hamnade vid den franska atlantkusten. Och inte heller något om de mystiska polska syskonen. Men kanske efter en omläsning?

Fast nu börjar jag packa ner mina cykelkläder. Och regnkläder. Det ska tydligen regna en del dit vi ska. 

 

 

Andreas Norlén - Talmannens guide till svensk poesi.

Vad gör en riksdagens talman, undrar du förstås. Jo kanske mer än vad man föreställer sig. Själva ämbetet – talmansämbetet – är det högsta ämbete som en person, givet att man är ledamot av riksdagen, kan väljas till och hen leder, något förenklat tillstår jag, riksdagens arbete och är också den som föreslår riksdagen att välja en av hen namngiven ny statsminister. Talmannen står i vårt statsskick i rang närmast efter statschefen, dvs allas vår gamle snart 80-årige vithårige kung som klamrar sig fast vid tronen för att slippa pensionera sig och därmed släppa fram den relativt unga Victoria som ny statschef, och är alltså högre i rang än självaste statsministern, som väl måhända – och då tänker jag inte minst på vår nuvarande - har en självbild som kanske säger något annat. Traditionen med talmän är lång och bottnar väl ytterst, om än kanske inte då särskilt kontinuerligt, i ståndsriksdagen, om nu någon kommer ihåg vad det kan vara, men vi talar om 1400-tal. Den senaste formella regleringen av talmansämbetet kom med 1974 års viktiga regeringsform.

Vi har genom århundrandena förstås haft ett antal mer eller mindre minnesvärda talmän. Som vanligt kan den intresserade gå in på Wikipedia, all kunskaps moder, för att få veta mer. Gör gärna det, men bara en snabb koll över förteckningen där är rena historielektionen, så möjligen kan det bara rekommenderas för den verkligt intresserade. Men värt att notera kan vara att vi sedan enkammarriksdagens införande 1971 till dags dato bara har haft nio talmän, vara två kvinnor, och jag är övertygad om att du - givet att du inte är purung och inte heller sov dig genom skolan – antagligen kommer att känna igen de flesta av dem till namnet. Sist i raden står vår nuvarande talman som är Andreas Norlén. Och som vi nu ska uppehålla oss lite vid.

Men varför det? Skälet är enkelt – han har gett ut en bok som han kallar Talmannens guide till svensk poesi. Det är inte utan att man, okunnig som man är om Norléns person, häpnar. Själv trodde jag att Olof Palme var den siste läskunnige viktiga politikern. Men jag har ju haft fel förr. Så vad om Norlén? Han är en drygt 50-årig moderat politiker som disputerat i affärsjuridik och som suttit i riksdagen sedan 2006. I riksdagen har han, läser jag mig till, haft en hel del viktiga positioner innan han 2018 valdes till talman. År 2022 återvaldes han enhälligt med acklamation, vilket tydligen anses vara remarkabelt. Om inte annat så får det väl uppfattas som att riksdagen har ett stor förtroende för honom och hans sätt att utöva ämbetet. Nog om det. (Äntligen hör jag dig viska tyst; eller kanske skrika högt).

Men så har han alltså också gett ut en egen guide till den svenska poesin. Skälet till detta – förutom att han faktiskt först blev tillfrågad av förlaget; idén är alltså inte hans egen – är att han tycks ha ett ganska så grundmurat litterärt intresse och då inte minst för poesi. Redan här tillhör han ju en lite udda del av det s.k. folket. Jag menar vi är ju för all del ganska så många som regelbundet läser skönlitteratur och finner stort nöje i det, men hur många procent av befolkningens dryga 10 miljoner är vi egentligen. Vet ej förstås. Men än färre är det väl hursomhelst som läser poesi. Men här har vi alltså nu en talman som står upp för läsandet och detta skall på inte sätt förringas. Tvärtom. Och som – om än lite högtravande kanske – motiverar detta utförligt och väl i ett förord till sin bok.

Och resultatet då? Norlén har valt ut 100 dikter från 500 år och som han sedan presenterar i namnordning efter författarens efternamn och alltså inte i kronologisk ordning, vilket väl annars är det vanliga i antologier. (Boken avslutas dessutom föredömligt med ett fullständigt författaregister och ett särskilt register över dikttitel och förstarad). Jag värderar inte hans urval – hur skulle jag kunna göra det – utan läser med både intresse och faktiskt entusiasm vad som finns från Almqvist till Österling. Även om, och detta ligger ju som en självklarhet i en antologis själva väsen, inte allt faller mig på läppen.

Men tillräckligt mycket för att jag ska kunna rekommendera boken till läsning och också samtidigt – det vill jag gärna ha sagt - imponeras av Norléns mod. Faktisk mod. Han öppnar ju upp sig inför allt folket som en läsande människa som står upp för behovet av litteratur – och i hans fall särskilt poesi – och jag föreställer mig att det finns de inte bara inom gruppen 349 ledamöter i riksdagen utan också inte minst inom den s.k. kultureliten som finner inte bara idén utan också hans urval mer eller mindre idiotiskt och värt att både håna och kritisera. Men sådana stenhjärtade individer - trygga i förvissningen om sin egen förträfflighet - möter vi väl alla av och till, men Norlén vänder sig inte i första hand till dem utan snarare till grupper och individer med mer öppet sinnelag. Föreställer jag mig.

Till sist, efter att ha gett Talmannens guide till svensk poesi fem stars av fem i läsbetyg, kan jag konstatera att en hel del av det som jag under både lyckliga och olyckliga dagar lärde mig när jag var ung och då under gymnasietiden gick i den förkättrade s.k. kravskolan återfinns i Norléns bok. Och att jag fortfarande minns dem och kan delar utantill.

 

  

Carl-Johan Vallgren - Din tid kommer.

”… tänkte jag att om någon inte gillar den så har han eller hon ett hjärta av sten”. Vem säger det, undrar du förstås. Jo Carl-Johan Vallgren i en stor artikel i DN-kultur häromveckan där han blev intervjuad av Malin Ullgren om sin senaste bok Din tid kommer. Det är en ganska intressant artikel där Ullgren i intervjuform låter Vallgren berätta om sitt liv och sitt författarskap och då inte minst den senaste boken Din tid kommer. Det är i en kort passus om den som Vallgren enligt artikeln säger detta om läsaren av boken. Sagt eller inte, sant eller inte så står det så.

Det är väl då lika bra att direkt bekänna att jag tydligen kan ha ett hjärta av sten. Även om nog inte särdeles många som känner mig vill hålla med om just det. Det finns säkert mycket annat att tycka om mig, men ja - nog inte just det. Men jag kommer inte förbi att jag inte tycker att Din tid kommer är särskilt bra. Läsvärd, visst en mulen kulen dag eller då det inte är fotboll på TV. Men räcker det om man som läsare har andra förhoppningar på en författare av den Augustprisbelönade Den vidunderliga kärlekens historia och kanske inte minst För herr Bachmanns broschyr. Nä det gör ju inte det.  

För mig är Din tid kommer i huvudsak en dussindeckare. Välskriven, ja. Intressant intrig, nja. Trovärdig då, nja. Berörande personporträtt, nja. Begripligt polisarbete, nja. Psykologiskt intressant, jodå. Våld, så det räcker och blir över. Berörande om sorg och sorgearbete, ja.

För det finns i boken något som för mig är mycket mer intressant och viktigt än själva kriminalberättelsen. Och det är beskrivningen vad som sker när någon man älskar blir sjuk och dör, vilket Vallgren själv, i likhet med en av personerna i boken, själv upplevt. Två personer lever tillsammans och älskar varandra. Men bara en av dem ska leva eller överleva. Fortsätta leva. Här är Vallgrens beskrivning både berörande och viktig. Det är kanske det som baksidestexten, där man hävdar att Vallgren skrivit en existentiell kriminalberättelse, syftar på. Men det är till syvende och sist i vart fall det som gör att jag ger Din tid kommer tre stars av fem i läsbetyg. Och faktiskt hoppas att hans nästa bok också kan vara en ”Roman om ett brott”, som förlaget skriver på omslaget om den här boken.  

Denis Lehane - Hatets hjärta.

Det var länge sen, märker jag nu när jag har Hatets hjärta i min hand, som jag läste något av Dennis Lehane. Annat var det faktisk förr då jag från Rött regn (på svenska 2001) och fram till En mörk välsignelse (på svenska 2010) läste i stort sett allt av honom som kommit på svenska. Till detta kom att jag såg ett par filmatiseringar av böckerna. Vad hände? Ja inget märkligare än att mina läsvanor ändrades en aning och Lehane väl hamnade lite mer i skymundan, men ändå blev kvar i ett positivt läsminne. Som så många andra goda författare har gjort och väl sannolikt framöver kommer att göra. Man kan inte, hur gärna man än skulle vilja, läsa allt alltid. Som bekant.

Men vad om Lehane? Kanske inget mer än att denne snart 60-åriga man tycks vara flitig som få. Han har skrivit inte mindre än femton böcker, varit manusförfattare till ett antal filmatiseringar av dem och därtill skrivit material till ett flera mer eller mindre, mest mer, uppskattade TV-serier, som också nått internationell publik. Och faktiskt varit movie star i någon av filmerna. Man undrar ju när han hämtar andan. Men somliga kan ju det andra bara kan drömma om. För, som det står i Hatets hjärta men då i och för sig i ett helt annat sammanhang: ”Det räcker inte att arbeta hårt. Man måste ägna sig åt det man är född till”. Sant för många, sannolikt också för Lehane.

Just när jag skriver detta får jag oväntat av en läsande kamrat tips om en av Lehanes böcker som troligen inte, i motsats till det mesta av vad han i övrigt skrivit, kan kategoriseras som en deckare. Det gäller Ett land i gryningen som ska vara en mer brett upplagd historisk roman med ambitionen att skildra USA ur ett bredare politiskt perspektiv. Låter onekligen intressant. Kanske, kanske inte kommer den framöver att hamna i min redan för stora läshög. Inget är ju omöjligt när det kommer ett tips som verkar lovande.

Nå. Men vad om Hatets hjärta? Den utspelar sig i Boston, som så ofta när det gäller Lehane, i början på 1970-talet och är en, vågar jag påstå, stark och närmast skakande skildring av det liv fattiga och utsatta människor kunde leva under i den tidens Amerika. Fokus ligger på personer med irländskt ursprung och särskilt på en ensamstående, stark och drivande mamma som arbetar på ett sjukhus men som har om inte täta så i vart fall personkontakter med det lokala brottssyndikatet; en som alltså vet vem som kan vara skyldig till både det ena och det andra som händer i grannskapet och som inte räds att ställa vem det vara månde till svars om så skulle krävas. Och så har hon en älskad dotter i tonåren som är hennes enda kvarvarande barn sedan en son knarkat ihjäl sig. Vad händer? Ja det man kan räkna med – dottern kommer inte hem efter en utekväll och mamman, som anar det värsta, blir helt utom sig. Och vem hade inte blivit det inte bara under de förutsättningar som familjen lever under. Vi läser då om mammans kamp först för att hitta dottern vid liv och sedan, då det blir klart att hon inte längre lever, för att ställa de som var skyldiga, och för den delen medskyldiga, till hennes död till ansvar. Det slutar som man kan tro. Som man kan tro när en förtvivlad mamma lever sitt liv i slagskuggan av den kriminella miljön men inte räds för att handgripligen och mycket konkret själv ta tag i saker och ting - röra om i den kriminella gryta som mest av allt vill att allt ska vara stilla och fint. Och det egna livet kommer då att spela en underordnad roll.

Detta skulle kunnat reduceras till en enkel kriminalhistoria, men nu är ju Lehane Lehane. Så i storyn, med bra karaktärs- och miljöbeskrivningar, vävs, om än med lite olika tyngd och vikt, in sådant som rasism, den gode snutens möjliga roll, narkotikans betydelse för vanligt folk och som finansiering av kriminalitet, skolbussning, kärleken mellan människor, hopp; inte minst hopp. Det kan, tror jag Lehane vill visa oss, finnas en hoppets och hoppfullhetens väg ut ur kriminaliteten, knarkhelvetet och fattigdomen. Detta, och mer därtill, för Lehane in i sitt romanbygge utan att det blir pålagt som ett utanverk. Det blir i stället en integrerad del av den samlade storyn och kan läsas som en fond till mammans kamp för ett liv – sitt eget och dotterns.

Denna berättelse ger Lehane oss på ett klart, levande språk som inte tycks väja för något. Som inte vid något tillfälle brister i klarhet, som hela tiden står på den utsattas sida och som inte sällan dessutom kräver att läsaren tar ställning. Men som också, för mig oväntat måste jag säga, ger oss läsare en bild av vilken roll den klassiska musiken kan ha även för den som lever i fattigdom och kanske misär. Och helt plötsligt, men varför får du bäste läsare själv ta reda på, låter Lehane dessutom min egen gamla favorit Blecktrumman av Günter Grass spela en roll. Om än marginell.

Vilket läsbetyg ska då Hatets hjärta få? Fyra stars av fem får det bli. Hade jag varit på ett bättre humör och inte suttit här och mulbännts lite med tillvaron kunde det mycket väl kunnat bli fem.   

  

 

  

Malin Persson Giolito - Motiv.

En period för länge sen – i den s.k. ungdomens glada dagar – satt jag tillsammans med andra i en föreläsningssal utan fönster och luft för att under ledning av en uttråkad docent i juridik i, som det upplevdes, ändlösa dagar traggla mig igenom det som då kallades proppen i juridik (utläses propedeutisk kurs; numera heter det visst något annat). Min framtida håg kom att ligga relativt långt från juridiken och jag har förstås glömt det mesta förutom ”den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, till …” ja, till vad - böter gissar jag nu). Du, bäste läsare, anar inte hur många timmar man kunde ägna åt att diskutera tex detta ”olovligen”. Fast det gör du kanske ändå. Ja det var tider. Föga anade man då vid den tiden vilka irr-, krok- och för den delen rakvägar livet skulle ta framöver fram till det som idag gör att jag har det bättre än någonsin; dvs sannolikt bättre än jag förtjänar skulle jag tro. Och har en utbildad jurist i min omedelbara närhet, kan jag tillägga. (Det slår mig nu förresten att ”den som olovligen avleder elektrisk kraft dömes för olovlig kraftavledning”; i vart fall då på den tiden är det väl bäst att tillägga.)

Jag har nu efter alla dessa år läst en ny lärobok i juridik – Motiv av Malin Persson Giolito. Ja nu är det ju ingen lärobok direkt utan en novellsamling där juristen och författaren MPG i fiktionens form har beskrivet ett antal konstruerade fall under rubriker som tex Mikaela BrB 3:5, och Lydia BrB 3:9; de flesta mer eller mindre läsvärda, de flesta mer eller mindre trovärdiga, de flesta mer eller mindre till synes hämtade ur den s.k. verkligheten. Och det är det senare som gör att jag gärna ser att denna anspråkslösa lilla bok ändå sätts i händerna på blivande jurister – dvs de som har att tillämpa den till synes enkla logiska lagtexten på den skrynkliga verkligheten, den som inte alltid låter sig lätt förstås och än svårare att pressas in i tex Brottsbalkens tredje kapitel paragraf fem utan att det skaver allt för mycket. Under ledning av en någorlunda intresserad lärare/jurist kan ett levande fall läggas över en blodfattig paragraf och de stackars studenterna då inte bara tvingas tänka till utan kanske också börja förstå vilken inte helt enkel eller lättbegriplig verklighet de framöver kan tvingas hantera. Fast så gör man väl rimligen redan men med andra exempel än de som MPG skriver om i sin bok. Vill jag hoppas.

Men det är kanske ändå här jag menar som det egentliga värdet av Motiv kan ligga. Några direkta litterära kvaliteter tycker jag inte att boken har, även om den rent språkligt inte är så dum. Jag ser mer den lite trötta trebarnsmorsan MPG framför mig där hon sitter i sin bostad i Bryssel och famlar lite efter idéer till sin nya bok efter succéer som Störst av allt och kanske I dina händer. Och så hittar hon temat i Motiv som en räddningsplanka tänker jag mig. Men jag kan ju för all del ha fel.

Men när hon nu, jurist som hon är, skriver denna bok med ambitionen att belysa sin version av verkligheten ur ett juridiskt perspektiv, så skulle jag gärna sett att hon också samlat sig till en mer sammanhållen slutsats utöver de antydningar på att par rader hon gör i ett avslutande ”Författarens tack” – vilken roll spelar egentligen juridiken i alla kriminal- och underhållningsromaner som ges ut, beskrivs den korrekt där eller inte och, viktigare ändå, vilken roll spelar juridiken i samhället, i vårt rättssamhälle. Är juridiken den grundpelare som åtminstone min gamle docent ville tro? Och hur vill hon själv tolka sina egna exempel under de olika paragrafer i lagboken hon tar upp. Det skulle faktiskt varit intressant att läsa.

Nå. Sammantaget ger jag hursomhelst för min del Motiv en snål liten trea av fem i läsbetyg. Och hoppas att Akademibokhandelns stoppar in den i hyllan för juridiska fack- och läroböcker. Men förstås också i hyllan för romaner, så vi andra dödliga också hittar den.

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

 

Sara Strömberg - Skinn.

Sara Strömberg, en snart femtioårig journalist och författare, har efter de åtta barnböckerna om Birger – det lilla Storsjöodjuret – gett ut tre deckare med journalisten Vera Bergström som huvudperson. År 2021 kom Sly, som blev utnämnd som årets deckardebutant av Svenska Deckarakademin, uppföljaren Skred som kom redan året därpå fick av samma akademi pris som årets bästa kriminalroman och nu 2024 kom den tredje delen, Skinn. Ännu inte, är det kanske bäst att tillägga, prisad av Deckarakademin. Jag har läst dem alla. Jag undrar varför.

Sara Strömberg. 

För de är enligt min mening vare sig särskilt originella eller spännande. Och inte skriver journalisten Strömberg särskilt bra heller, tycker jag. Dessutom inte heller särskilt rappt – långsamt, långsamt glider storyn i Skinn fram mot en upplösning som jag själv gissade mig fram till på sidan 223, av totat 421, då Strömberg hintar om att det hela skulle ända i ett ”ologiskt händelseförlopp”. Och det gör det ju vilket i och för sig är tilltalande. Och, det måste jag ju medge, på de sista sidorna i ett tämligen raskt tempo. Och dessutom blir det lite spännande.

Annars är det mesta sig likt från de förra böckerna. Storyn utspelar sig som tidigare i Storlien, en liten ort i Åre kommun med, jo jag har slagit upp, 67 invånare. Får Strömberg hålla på i ett par böcker till minskar säkert antalet drastiskt. Vera Bergströms kärleksliv utvecklas i positiv riktning, måsta jag säga, viket gläder en romantiker som mig. Efter att i Sly haft ett jaktgevär som sängkamrat, i Skred en katt får hon nu vid upprepade tillfällen till det med en träbock vid namn Thomas. Han kan mycket väl komma att stå ut med den lite oberäknelige Vera, får man hoppas.

Själva kriminalfallet som Vera löser den här gången är nästan trettio år gammalt – en pappa och hans två barn hittas yxmördade i sitt hem, mamman är försvunnen och på golvet hittas blodspår i ett krossat glas. Annars ingenting. Men gissar du, bäste läsare, att detta blodspår i sinom tid kommer att leda oss till mördaren gissar du rätt. Liksom en märklig tatuering gör. Och hör och häpna – konungen har ju en stuga i Storlien och spelar inte hans adjutant och dennes lite oberäkneliga dotter en viss roll i det hela. Jomenvisst. Vad säger Hovet om detta? Fast ingen där läser kanske böcker och i vart fall inga deckare så det är väl, som man brukar säga när man inget vet, lugnt.

Kungen stuga i Storlien. 

Och Vera kämpar på och kämpar på. Och Thomas står ut och står ut. Men till slut löser sig allt. Eller i vart fall det mesta. Insprängt i texten, utan att man till en början egentligen fattar varför, får vi av och till läsa om den i Stockholm ensamboende Roya och hennes son, men till slut berättar Strömberg varför och man anar, eller misstänker, att Strömberg kanske återkommer till denne son framöver. Han råkar förstås i trubbel med lite gängkriminella och kommer … nej, mer säger jag inte. Vi ses i min nästa bok, skulle väl Strömberg säga om hon fick frågan om vad som kommer att hända med honom, mamman och hans tjej.

Nå. Läsbetyg då? En svag trea av fem får det bli.

  

 

Mohamed Mbougar Sarr - Fördolt är minnet av människan.

Vem är Mohamed Mbougar Sarr? Om inte en senegalesisk medborgare, men antagligen bosatt i Frankrike, som är i dryga trettioårsåldern och som hittills, utöver ett par noveller, gett ut tre romaner som alla är prisade på olika sätt. Hans senaste bok som kom ut 2021, på svenska redan 2023 under titeln Fördolt är minnet av människan, gav honom det meriterande Concourtpriset. Vad ska det bli av denne unge författare, undrar man? Nobelpristagare innan han fyllt 50? Vem vet. Eller så stumnar han. Eller fortsätter skriva men vandrar i den tomma öknen utan vare sig läsare eller priser. Sånt har ju hänt förr.

Men vad om Concourtpriset? Inget mer än att det är Frankrikes mest meriterande litterära pris och som delades ut första gången 1903 efter att snikna släktingar till Edmond de Concourt, som dog 1896, överklagat testamentet men så småningom tröstats med lite livräntor. Prissumman har ju varierat genom åren men är nu på hisnande 10 euro, men priset är mycket välrenommerat och pristagaren garanteras normalt stora upplagor i Frankrike och säkert därtill översättningar till olika språk. Nobelpriset förra året var på 11 miljoner SEK, kan vi ju erinra oss. Hur stora nya upplagor Jon Fosse till följd av priset kunde glädja sig åt vet jag inte, men sannolikt mer begränsade än om han varit fransman och fått Concourtpriset. Men jag killgissar som vanligt.

Nå. Men vad om Fördolt är minnet av människan? Jag läser på Wikipedia att olika prisjurys kallat boken sådant som ”en hymn till litteraturen” eller ”litteraturkritikernas bok”. En hymn skall ju som bekant utläsas som ”högstämd lovsång” och jag föreställer mig att omdömet skall uppfattas som till övermåttan positivt till skillnad mot detta att vara uppskattad av bara uppnästa kritiker. Ja det är inte lätt att vara professionell kritiker. Och än värre är det förstås att vara amatördito. En sån som jag som skriver omdömen i första hand för att komma ihåg vilka böcker jag läst och vad jag då tyckte om dem och för att därefter lägga ut dom här egentligen bara för att jag vet att en och annan - men inte särdeles många - gillar att läsa min omdömen. Min ambition är således begränsad.

Men gamle man, hör jag i andanom att min fru skulle sagt om hon nu suttit på mina axlar och sett vad jag skrivit, kom för fan till skott. Vad tycker du om boken? Är den en hymn? Eller …!

Nä, svarar jag, verkligen inte. Det är helt enkelt en mycket bra och synnerligen läsvärd bok. Den yttre handlingen är nog så enkel. Och komplicerad. En ung författare kommer närmast av en slump över en mytomspunnen roman av en författare vid namn T C Elimane. Vi läser sedan om den unge mannens jakt på att hitta denne Elimane och det blir en resa över tid och rum, över att förlora och kanske hitta sina riktmärken och sig själv, över kärlek och hat, över liv och död fram till – ja, fram till att man hittar den mystiske Elimane? Om detta vill jag hålla dig, min okände läsare av denna blogg, i okunskap. Men nog är det så att denne gåtfulla roman, som ibland liknar en labyrint med många olika berättare, lika många olika läsarter, lika många familjehemligheter slutar på ett sätt som alla goda romaner ska sluta – nämligen genom att sätta trovärdigheten på spel och överlämna åt läsaren att bedöma om resan från bokens första meningen till den sista var värd vad den tog av tid och eftertanke. Men kanske har du då, som jag, lärt dig hur man håller sig levande och inte bara vid liv – som kanske också den jagande unge mannen, som kanske också den gåtfulle Elimane. Vilket väl är svar nog?

Jag vill ge Fördolt är minnet av människan fyra stars av fem i läsbetyg enlig min hemmasnickrade och inte helt transparanta skala. Och rekommendera den till läsning.

 

 

 

Andrzej Tichý - Händelseboken.

Jag läste Händelseboken av Tichý för ett par veckor sedan utan att kommentera den här på min blogg, sådant händer fler gånger än man kan tro, men har nu läst om den. Varför det? Ja skälet är enkelt – den lämnade mig inte ifred. Jag kom oftare än jag trodde var möjligt när jag förra gången slog ihop boken efter läsningen att tänka på den. Varför? Om det kommer jag att här fatta mig kort.

Men först - vem är Tichý?  Han bor i Malmö och har en polsk-tjeckisk bakgrund. Han har nominerats till såväl Augustpriset som Nordiska rådets litteraturpris. Han är, vill jag ha sagt, en av våra absolut mest oumbärliga författare som sedan debuten 2005 gett ut minst fem egna romaner; det är åtminstone så många jag läst av honom. Har du inte läst honom än finns bara en möjlighet – gå till biblioteket om du har turen att bo på en ort där det ännu inte är nerlagt. Eller gå in på Bokbörsen. Att de, förutom Händelseboken förstås, skulle finnas i den fysiska bokhandeln tror jag tyvärr är osannolikt; det vore dessutom att begära för mycket tänker jag.  

Nå. Händelseboken är, framgår det redan på baksidestexten, en slags mosaikroman där Tichý berättar om hur ett stort antal människor lever sina liv, och dör för den delen, och han gör detta på ett sätt som ibland förbryllade läsaren, åtminstone mig. Ibland, ganska så ofta vill jag påstå, är det inte heller lätt att förstå vem det är som sas talar i den, vem som för stunden för ordet i de ibland korta ibland längre textavsnitten. Boken ställer därmed ganska höga krav på läsaren, på hans inlevelseförmåga, hans förstånd och inte minst hans uthållighet. Men, tröstade jag mig med då när det lätta tvivlet ibland ansatte mig, det måste ha varit etter värre för Tichý. Men han mäktade med det, han fick ihop det, och det gör också läsaren.

Vem, frågar man sig ändå redan på baksidestexten, är i stånd att överblicka helheten, allt som sker i boken, Och kanske i livet för den delen. Vem av romanfigurerna kan det? Kan den något bedagade författaren Zygmunt Pereira det? Kan ekonomen Samuel Haddad? Den kriminelle Mink? Och fler ändå. Kanske. Men jag sätter en slant på ängeln Metatron. Men framför allt tror jag att jag och de flesta andra läsare kan det. Om vi vill. Eller kanske orkar.  För det pågår i denna fantastiska bok på nästan 700 sidor en slags makaber oupphörlig dödsdans, dessutom illustrerad redan från början på omslaget i form av medeltida träsnitt, där en enkel vanlig intrig, sådant vi läsare är vana vid, saknas. Eller snarare inte ligger klar, enkel och öppen framför våra ögon. Orka, viskar ibland Metatron till mig när jag sviktar under läsningen, och jag orkar. Det kommer också du, min okända läsare av denna obetydliga blogg, att göra.

Jag ger Händelseboken fem stars av fem i läsbetyg. Och utgår från att den kommer att åtminstone nomineras till årets Augustpris. Att den skulle vinna är väl att hoppas på för mycket. Och jag hoppas att du kommer att läsa den.

Fotograferna okända för mig. 

   

  

Sami Said - Satansviskningar.

Av Sami Said har jag före Satansviskningar bara läst Människan är den vackraste staden. Om den skrev jag här på min blogg sammanfattningsvis ”Jag ger Människan är den vackraste staden tre stars av fem – men bara för att jag tror att det någonstans i boken döljer sig något jag inte kan eller förmår se och uppskatta. Men som andra mycket väl kan både se och uppskatta. Men frågan blir till slut för min del om jag ska vara besviken på Said som författar eller mig som läsare”. Jag kommer att kunna skriva detsamma om Satansviskningar.

Men vem är då Said? Om inte en snart medelålders svensk författare som kom till Sverige i 10-årsåldern från Eritrea och som hittills gett ut fem böcker och för Människan är den vackraste staden nominerats för både Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris. Han har också fått en del priser för övriga böcker, bland annat Katapultpriset och Aftonbladets litteraturpris. Så nog finns det fog för min fråga – och svaret på den är väl sannolikt att det är jag som läsare som har problem med Said eller åtminstone de två böcker jag hittills läst. Och detta eftersom en del andra uppenbarligen uppskattar honom och prisar honom på allehanda sätt. Men vad den viktigaste gruppen, dvs de som köper och läser romaner och inte tillhör priskommittéer av olika slag eller professionella recensenter, tycker vet jag ju inte. Hur pass läst är han? Hur många lånar hans böcker på biblioteken? Hur många bokcirklar diskuterar honom?

Nå. Det om det. Men vad om Satansviskningar? Till det yttre läser vi om en slags internatskola för besvärliga flickor som ligger någonstans i en okänd öken och dit föräldrar av olika skäl skickar sina besvärliga barn för upptuktelse. Huvudpersonen Nadine hamnar där för att hon gömt sig i en garderob, påstås det. Ja, så kan det kanske vara. Här träffar Nadine de två namnlösa flickorna Den första flickan och Den andra flickan, som blir hennes närmaste vänner där, och förstås den likaledes namnlösa, efterhand alltmer mänskliga, Rektorn eller Föreståndaren. Och vad sker då där?

Ja vad? Ingenting efter vad det verkar. Ingen direkt undervisning i vart fall. Men lite planlösa utflykter i öknen, ensamma eller i sällskap. Lite egendomliga kontakter med personer som tycks bo i en närbelägen stad, Avgrunden kallad. Det finns hos flickorna efterhand en stark önskan att lära sig köra på moped i likhet med de närmast skugglika okända gossarna från staden som tycks gasa både uppför och nerför kullar i öknen nära skolan. Och man lär sig cykla. Spännande eller hur? En gång i veckan kommer det en bil från staden med förnödenheter och brev från familjerna. Men också, och just det var både intressant och välskrivet, och inte så lite suggestivt, om den sannolikt kontaminerade änglakällan och vad man borde eller inte borde göra med den. Ja men det är väl det hele. Och detta på drygt 200 sidor.

Men också att Nadine vid en egen liten flykt eller utflykt från skolan skadar sig illa och måste åka hem till familjen igen vilket inte går så bra. Hon skickas strax tillbaka till skolan. Där finns då inte Den andra flickan, som tycks ha skapat sig en ny tillvaro på annat håll. Vad mer? Inget annat än att Nadine och Den första flickan tillsammans med en hel del andra flickor åker i väg till den plats där en död, troligen mördad, kvinnlig undergroundartist, upprorsmakare och närmast ikon, som dessutom varit elev på skolan, ligger begravd. Vad mer? Inget annat än att jag, den från ungefär sidan 5 måttligt roade läsaren, äntligen kan slå ihop boken och undra vad det är jag läst.

”Nästan så man blir galen på riktigt” är bokens sista mening. Ja kanske det, tänker jag i mitt stilla sinne. Fast så illa ska det ju inte gå. Andra och förhoppningsvis bättre böcker står redan redo i bokhyllan för att kurera mig efter läsningen av Satanviskningar.

För boken, med de dåligt slipade glasögon jag haft på mig under läsningen och det illa rustade tålamod jag har haft just nu, är inte bra. Den tycks mig sakna både riktning och innehåll och den rent litterära stilen är dessutom egendomligt krystad och inte så lite manisk eller, om man hellre vill se det så, hemlighetsfull. I så fall alltför hemlighetsfull för min smak. Det är ingen enkel roman Said gett oss. Själv blir jag mest bara förvirrad och vilsen både under och efter läsningen. Sådant som person- och miljöbeskrivningar tycks Said dessutom lämnat bakom sig och helt övergett. För mycket blir enligt min mening därför sammantaget både konstlat och diffust.  

Ändå var boken nominerad för Augustpriset 2023. Boken påstås i nomineringen bära på ”ett övermått av skimrande, filosofiska vändningar” och att det ”under den magiska ytan pockar ett allvarligt ärende”. Sorry – men det mesta av det går mig förbi. Läs den gärna och bilda dig en egen uppfattning. Risk finns att du kommer att tycka som jag, nämligen att den kan vara värd max tre stars av fem. Egentligen mindre.

Fotograferna okända för mig.