Björn Ranelid - Bill Nilssons sista vita skjorta.

 

När jag först hörde talas om Björn Ranelids nya bok Bill Nilssons sista vita skjorta trodde jag förstås att den skulle handla om den Bill Nilsson, dvs. han som jag och andra små skitungar med mig under det mestadels glada 1950-talet hade som en slags idol – alltså Vilde Bill, motocrossföraren som blev tvåfaldig världsmästare individuellt i denna häftiga sport, som kammade hem ytterligare ett antal silvermedaljer och därtill flera guldmedaljer i lag. Det, tänkte jag, var på tiden att han skulle få vara huvudperson i en bok. Om än skriven av Ranelid. Men men – så var inte fallet. Den Bill Nilsson som Ranelid skriver om är en äppelodlare, eller pomolog om man så vill, och han är inte ens huvudpersonen i boken.

Det är i stället den olyckliga Karin Blom som är gift med en präst från helvetet och som – detta är ingen spoiler utan det framgår om än inte på sidan 1 så nästintill - tar livet av sig själv och deras gemensamma fyra barn. Prästfan är, visar det sig, en despot, hustrumisshandlare och horbock och en bättre författare än Ranelid kunde gjort mycket av denna olyckliga och hemska historia. Men Ranelid misslyckas enligt min mening.

Han skulle kunna grävt djupt i det enskilda fallet och till det beskrivit vad som kan ligga bakom att en man förfaller till att bli den som driver sig själv, sin familj och en ung flicka, som är hans konfirmand, till helvetets botten. Vad drev prästen, vad driver andra män, hur tänkte hustrun, hur tänker andra kvinnor i motsvarande situation, hur tänkte den unga flickan, hur tänker andra utsatta unga flickor. Hur reagerar omgivningen. Hur agerar samhället.

Om detta finns mycket tänkt och mycket skrivet. Om Ranelid orkat och velat hade han i romanens form kunnat skriva en viktig bok om detta. Han hade kunnat skriva en bok som förklarar hur en man som begår fysiska och sexuella övergrepp tänker; hur utsatta kvinnor och barn agerar och reagerar, varför vissa av dem orkar resa sig och andra inte; hur vi som anar eller blir varse vad som hänt kan och bör agera.

Vad har han då i stället gett oss läsare? Jo vare sig mer eller mindre än en feelgoodroman. Morden och självmordet försvinner efterhand i fjärran. Prästen likaså. Polis och rättsväsende är tysta som graven. I stället träder ett antal mer eller mindre trovärdigt beskrivna personer i Österlen, där hela historien utspelar sig, fram. Bill Nilssons vita skjorta fladdrar på ett tvättstreck. Och – halleluja gud ske pris - den av prästen våldtagna unga konfirmanden hämtas av den handlingskraftiga allmogen hem från dårhuset, där hon hamnat efter övergreppen, varefter hon efter en tids karantän hos det godaste av alla de goda paren i bygden förlovar sig med, och flyttar hem till, sin allra käraste älskling som troget och trofast följt vad som skett henne. Alla är lyckliga. Utom de döda. Och kanske prästen. 

Allt detta är av Ranelid beskrivet på ett enligt min mening häpnadsväckande uselt språk. Han skriver repetitivt och nästan amatörmässigt och på sitt sedvanliga sk blomsterspråk. Som läsare måste man anstränga sig för att inte läsningen totalt skall haka upp sig - ”Himlens änglar hade flytt i skräck till Guds blick. Jesus Kristus hängde på korset i denna landsbygdskyrka och han var korsfäst i alla världens länder. Törnekronan sargade hans panna och blodet trängde fram. … Senare när aftonen och natten sänkte sig över denna by och trakten däromkring skulle de tunga kyrkklockorna förvandlas till små pinglor på lammen så att mamman kunde höra dem när de betade på den vidsträckta heden invid havet där Karin Blom lekt och cyklat som liten flicka innan paradiset förvandlades till ett skjutfält”.

Kan det bli värre? Ja. Två stars av fem ger jag hursomhelst Bill Nilssons sista vita skjorta. Och detta bara för att jag är så satans snäll och för att jag åtminstone kunde le en smula när Ranelid i ett kort avsnitt som handlar om Kiviks marknad lite grand beskriver prästen Mårten Werner, dödsryttaren William Arne och väckelsepredikanten Målle Lindberg; personer som väl nu är okända eller glömda av alla utom de av oss som sett och hört dem. När det gäller Ranelid får man uppenbarligen vara nöjd med det lilla.

Jag är förstås medveten om att andra tycker annorlunda om Ranelids bok. Så ger t.ex. Jonas Thente den gott omdöme i DN. Men viktigare ändå så säljs den uppenbarligen bra – mitt exemplar är en andra tryckning. Detta säger väl något. Frågan är bara vad.

”En häst skenade döv och blind längs stora vägen. Vagnen hängde efter i selar och skalmar, när han nådde Blåklockans äng. Den fastnade i det yttersta trädet och sedan var han fri att gena resten av sitt liv”.

”Ljuset silades genom revbenen i den stora bröstkorgen. Hjärtat slog i ojämn takt. Tankarna i hjärnan löpte amok som vilda hästar i sken. … Den ofattbara tragedin pickade i deras fingerblommor när de tog i hand och hälsade på vänner och bekanta.”

Michel Houellebecq - Serotonin.

 

Efter att nu ha läst Serotonin av Michel Houellebecq infinner sig som efter all läsning av honom åter frågan om när – inte om – han ska få Nobelpriset i litteratur. Ja, det står väl som vanligt om inte skrivit i stjärnorna så kanske i den hemliga bok som jag är övertygad om att allas vår Horace har i det innersta facket i sin svarta dyra Montblancportfölj. (Engdahl kommer väl dessutom, inom parentes sagt, att strax återinta sin berättigade plats i Svenska Akademiens Nobelkommitté när nu den bittre och aggressive Lars Heikensten avgår vid årsskiftet. Låt oss hoppas).

Nå. Men vad om Serotonin. Vi möter där en drygt medelålders man med det osannolika namnet Florent-Claude Labrouste som dagarna i ända, och med en alltmer ökande känsla av tristess och meningslöshet, som utbildad agronom arbetar med att utreda det europeiska jordbruket. Han lever i en både kärleks- och sexlös relation med en ung vacker japansk flickvän – vad hon sysslar med när vår vän FCL inte är hemma vill jag by the way helst glömma - i en som det verkar ganska så luxuös våning i Paris. Med vad hjälper det. Han är urless på livet, sig själv, flickvännen och arbetet. Det enda som håller honom någorlunda upprätt är den inte obetydliga mängd alkohol, tillsammans med en och annan och antidepressiv tablett, han drar i sig varje dag. Till slut får han ändå nog och överger allt – sitt arbete, sin sk flickvän, sin våning, sitt nuvarande liv och ger sig med ett välfyllt kontokort ut på vad som kan kallas en retrospektiv kärlekens odyssé, men också en resa in i sig själv. Vad var det som hände med livet och hans olika kärlekar – och varför - tycks han fråga sig.

Men om sådant får man som många av oss redan vet inga svar. Och så ej heller FCL. Han tycks söka det som då en gång gjorde livet temporärt lättare för honom men som, visar det sig nu i hans gyllene medelålder, inte ändrade dess riktning. Det är, funderar han på något ställe i boken, som om den Store Manusförfattaren, dvs. gud, visar sig vara en högst medelmåttig skapare av det som blev FCL:s och säkert också andras liv. Misslyckande är denna skapelses förnamn, bitterhet dess efternamn tror jag FCL upplever det som. Och så kan det väl kanske också uppfattas av oss alla av och till, särskilt törhända om man lutar sina illusioner om hur livet borde vara mot en gud.

Det här kan ju låta dystert i överkant. Må så vara. Men det finns i boken en slags värme och kanske trots allt också hopp som man kan finna där man minst anar det. Det kan vara en oväntad kyss från en receptionist på ett hotell, det kan vara en märklig lista över prostituerade som en läkare ger honom när han tror hjälten som mest behöver en, om än professionell, värmande famn (här skulle nog, om boken utspelade sig i Sverige, IVO antagligen ha kraftiga invändningar), det kan vara insikten att det fortfarande i Frankrike finns män som kan och vill göra uppror. Och mer därtill. Men hjälper detta den gode FCL? Knappast. Han kommer att leva och dö i sin valda ensamhet. Om än med ett fortfarande någorlunda välfyllt kontokort.

Dystert i överkant alltså? Nej. Det är bara jag som inte förmår förmedla bokens ton av både humor och värme och att livet trots all skit man av olika anledningar tvingas trampa omkring i är någorlunda värt att leva. Om än, som i FCL:s fall, med hjälp av en läkarförskriven ”liten vit tablett, oval och delbar”, dvs. hans livgivande tablett Captoris om 10 milligram. Humor och värme, men också lite tragik och komik – kanske man kan säga tragikomik – och ensamhet och sorg. Och vemod.

Serotonin är med andra ord en ganska så fullödig bok som alltså rymmer det mesta som rör sig i vår själ, hjärta och hjärna. Jag ger den fyra stars av fem i betyg och hade gett den fem om det inte varit för alla beskrivningar av kukar och fittor och för den delen rövar (nu är detta den store och frigjorde författarens ord, vi mer kulturella och hämmade djävlar använder ju som bekant andra) som Houellebecq ibland strösslar texten med. Och för att han vid ett tillfälle låter FCL rikta ett vapen mot ett barn.

Monika Fagerholm - Vem dödade bambi?

 

När jag tittar efter i bokhyllan ser jag att jag har läst fem av Monika Fagerholms böcker, men varav tre – det måste jag tyvärr medge – fallit om inte rakt ner i glömskans källare så åtminstone nästintill. Vadan detta? Ja, den frågan överlåter jag till den som ev. kan intressera sig för det. Men sannolikt tyckte jag väl att de inte var så särdeles bra. Eller så hade jag när jag läste dem annat som rörde sig i huvudet och som för mig just då var viktigare. Men Underbara kvinnor vid vatten och Den amerikanska flickan kommer jag fortfarande ihåg. Inte bara att jag läst dem utan också, och viktigare, att jag fortfarande någorlunda kan referera innehållet i dem och, viktigare ändå, också formulera varför jag tyckte och fortfarande tycker att de var bra och läsvärda böcker. Alltid något. Och glädjande för en gammal man. Och kanske Fagerholm.

Nå. Men Vem dödade bambi? som är hennes senaste bok kommer jag inte att glömma i förstone. Det är en bra bok, en viktig bok och en språkligt intressant bok. Dessutom läst av många och prisad av åtminstone Nordiska rådet. Inte illa.

Och ändå tyckte jag initialt att ämnet – en gruppvåldtäkt där fyra av överklassens sk gossar i den lilla staden förgriper sig på en flicka av annan och lägre klass – inte bara är plågsamt i sig utan faktiskt också låg lite väl nära en verklighet man läser om alltför ofta. Fast, visar det sig ganska så omgående, Fagerholm fastnar inte i en schablonmässig beskrivning av vad som föregick övergreppet och vad som hände sen. Hon lyckas tvärtom göra det till en illustration av vad som kan ske när den sk rättvisan skall ta sig an en fråga av detta slag och förstås misslyckas. Men också vad som kan hända alla dem som direkt eller indirekt berörs – de sk gossarna, flickan, föräldrarna, äktenskapen, det lilla samhället. De påverkas alla och går alla i olika grad under. Vissa av dem överlever med knapp nöd; andra inte.

Det är framförallt beskrivningen av övergreppets efterspel som gör Vem dödade bambi? så viktig och intressant. Ingen går fri från skuld. Framförallt inte, visar det sig, han som – skuldtyngd och nästan slagen till marken - blir formellt frikänd när rättvisan sagt sitt. Kanske kan han finna hjälp i en gammal kärlek. Men vem tror egentligen på det?

Samtidigt är det så att Fagerholm i boken har en egenartad, spännande språkdräkt med bitvis drag av talspråk och ibland avkortade meningar och repliker som förstärker hennes beskrivning av själva händelsen och dess efterspel. Hennes stilistiska förmåga och skapande fantasi bygger också långsamt upp både stämningen och spänningen i boken. Det grepp hon tar om berättelsen och läsaren med sitt redan från början dova, nästan skrämmande tonfall, släpper inte. Inte ens när boken är slut. Det är en bok med lång och bitvis smärtsam efterbörd. Som det är när man läser om när fasader rämnar och en gruppgemensamma oskuld dör.

I ett kort, men som jag läser det viktigt, avsnitt i boken beskriver Fagerholm vad vi alla gör för att skydda oss – vi kan alla ha en tendens att beskriva en plågsam händelse inom citationstecken. Som ”förövarna”, som ”offret”, som ”incidenten”, som ”det där”. ”Det egentliga problemet”, skriver Fagerholm, ”var förstås att tog man bort citationstecknen så stod en naken sanning framför en som man inte riktigt kunde leva med, men ända var det det man måste göra. Ta orden i egen mun, lära sig säga dem, använda jag som inledning på meningarna. Jag misshandlade. Jag visade ingen nåd. Jag visade ingen nåd. Så var det”. Så var det i romanen. Och så tror jag det är i verkligheten. Förnekelse hjälper ingen.

Detta är en roman som bara kan få fem stars av fem i betyg. Och jag vill rekommendera den till läsning för alla och envar – inte minst till dem som i denna den förbannade karantänens tid har all världens tid på sig för långsam eftertänksam läsning. Kanske kan den också ges som julklapp till den gosse eller flicka som likt en bambi på hal is är på väg att ta sina första stapplande steg in i den sk vuxenvärlden. I så fall med blodrött omslagspapper, ombunden med sorgsvart sidenband och utan godjulhälsning. (Men vad om titeln Vem dödade bambi? Inget annat än att den tydligen är lika med en låttext av Sex Pistols. Jaha. Men nu vet vi).

Andrzej Tichý - Renheten.

 

Andrzej Tichý är en – tiden rinner iväg för honom som för oss alla - snart medelålders svensk författare av polsk-tjeckiskt ursprung som numera är bosatt i Malmö. Han har sedan 2005 gett ut en handfull böcker varav jag läst sex och nu senast hans novellsamling Renheten, som kom i år (2020). De flesta har varit klart läsvärda – förutom, det måste jag ändå få säga, Omsorgen från 2013 - och så möjligen förutom också den senaste; dvs. om man tillhör den grupp läsare som inte tycker att just noveller är särskilt intressanta. Jag tillhör den. Sorry, men så är det.

Då blir förstås frågan varför jag köpte denna novellsamling. Svaret är att det beror på ren slapphet. Eller kanske att det beror på pur glädje. För så snart jag såg att Renheten låg på bokhandelns disk, så köpte jag den osedd, stoppade ner den i portföljen och inte förrän när jag sen plockade upp den hemma såg att det rörde sig om noveller. Så kan det gå när den slappa glädjen får för mycket att säga till om. Men sånt händer väl inte er, mina okända ev. läsare av denna blogg.

Jag har nästan alldeles nyss läst en annan novellsamling, dvs. den Augustprisnominerade Jag ser allt du gör av Annika Norlin. När jag för ett tag sedan kommenterade den boken här på bloggen skrev jag bland annat: ”... står jag ganska kall efter att ha läst Jag ser allt du gör. Jag tror att det i första hand har med själva novellformen att göra. Novellens korta omfång, dess ofta begränsade antal personer och inte minst dess i regel (alltför) starkt koncentrerade story tilltalar inte mig i allmänhet och inte heller här. Knappt har den börjar förrän den är slut. … Det är romanen med dess enligt min mening större möjlighet till fördjupning och utveckling av såväl intrig, personporträtten och miljöbeskrivningarna och inte minst språk, eller om man så vill stil som ger mig mer”. Så, och mer därtill, skrev jag då. Så tyckte jag då och så tycker jag nu, trots att jag förstås genom åren läst ett antal noveller med god behållning.

Men i en jämförelse mellan Renheten och Jag ser allt du gör kommer jag inte från att Renheten som jag ser det har större konstnärliga kvaliteter. Jag ser allt du gör duger gott att läsa och jag önskar den en stor publik, men Renheten har ett större djup och en mer tilltalande komplexitet eller, om man hellre vill se det så, svårighetsgrad. Den är inte särskilt lättläst, ibland svår att förstå sig på och ibland rentav obegriplig. Men det är den typ av text och författarskap som tilltalar mig. Och detta säger jag utan att på något sätt förringa t.ex. just Jag ser allt du gör. Det finns många olika slags texter i vår herres texthage och jag läser dem nästan alla med behållning.

Nå. Men jag kan inte hjälpa att själva novellformen i Renheten står i vägen för mig. Det hjälper inte att nästan alla noveller har ett närmast dystopiskt mörker som klangbotten, vilket annars, gud nåde mig, brukar tilltala mig. Inte heller att jag inte fullt ut förstår vad han vill förmedla till mig som läsare – lite ansträngning är väl det minsta en seriös författare kan förvänta sig av sin publik, men just här blir det lite väl mycket som går mig förbi. Och det klassperspektiv jag menar kan skymta i novellerna hade jag för min del gärna sett att Tichý utvecklat mer. Överhuvudtaget tycker jag – och det är förstås satans orättvist – att Renheten har drag av övningsbok. Han skriver för att vässa sin penna och i sinom tid återkomma med något mer sammanhållet och bättre. Tror jag. Hoppas jag.

”Visheten” skriver Tichý på något ställe ”är ett jagande efter vind”. Vacker skrivet och antagligen klokt tänkt. Men värre blir det, enligt min mening, om själva meningen, innebörden i en text jag läser också blir ett jagande efter vind. Som det för ofta blev för mig i Renheten. Men jag vill ändå ge den fyra stars av fem i betyg. Så får det bli. Men bara för att jag vet att han kan så mycket bättre. Läs t.ex. Sex liter luft eller Eländet så förstår du.

Steve Sem-Sandberg - Jägarna i Armentières; Büchnervariationer.

 

Den 7 augusti 2020 låg Steve Sem-Sandbergs korta samling berättelser, eller om man så vill noveller, i inbundet pocketformat på 145 sidor med titeln Jägarna i Armentières tillgänglig för oss bokläsare. Den 13 oktober meddelade Svenska Akademien att han skulle bli ny ledamot av detta sällskap för snille och smak, vilket gladde mig och många andra, antar jag. Gladast av alla blev kanske ändå Sem-Sandbergs förlag Bonniers. Noveller är inte särdeles lättsålda och jag var inte övertygad om att boken skulle komma att bli en kioskvältare oavsett att Sem-Sandberg är en av våra absolut bästa författare och skribenter. Kanske, tänker jag och möjligen förlaget, kan ledamotskapet i Akademien ändå ge boken en extra liten sjuss framåt såhär inför Coronajulen.

Kanske. Men är det särskilt troligt? Möjligen. Sem-Sandbergs senaste roman W. blev med rätta en stor framgång både konstnärligt och försäljningsmässigt och kritikerna var genomgående nöjda. Boken blev också nominerad till Augustpriset, Sveriges Radios romanpris och Nordiska Rådets litteraturpris och säkert också till annat jag glömt. Den hamnade högt och dessutom länge på den högbrynta DN:s lista över rekommenderade böcker, vill jag minnas.

Nu har Sem-Sandberg rensat i byrålådan och samlat fyra berättelser som, skriver förlaget, ”alla tillkommit parallellt i arbetet med den hyllade romanen W.”. Och de är alla, kunde man gott lagt till, tidigare publicerade om än i tidskrifter och publikationer som jag gissar inte ligger på var mans eller kvinnas sängbord. Jag pratar om Ord & Bild, Samfundet De Nios kalender och Tidskriften 10-tal. (Den enda jag själv läser av dessa är Samfundet De Nios årliga kalendrar. Jag återkommer inom kort med en kommentar till den senaste. Håll ut).

Nå. Berättelserna i Jägarna i Armentières är enligt min mening av varierande kvalitet och intresse. Har de då något gemensamt? Kanske att de blir som en gammal gisten minnesbild av en kärlek som var förlorad från första andetaget – som livet rentav för vissa av oss. Det hjälper inte att man älskar att älska – de män vars kroppar man åtrår sviker. Vi hör olika röster, alla lika vilsna i tillvaron, och får se det psykiska sönderfallet i närbild. Inte ens den obligatoriska prästen tycks vara så stabil som det finns de som hoppas hen ska vara. Längtans båge spänns av de flesta – men förgäves. Livets börda är tung och svårbegriplig. För de som figurerar i berättelserna och blir så ock för läsaren. Ty ”det enda vi gör är att uppföra dödens charader”.

Kan då boken rekommenderas av er amatörbloggare. Jodå. Sem-Sandbergs språk är som vanligt högst läsvärt. Hans stil känns igen. Han personporträtt är minnesvärda. Men hela tiden erinrar vi oss att han, enligt min mening, faktiskt kan så mycket bättre. Så köp den gärna – jag ger den trots allt fyra stars av fem i betyg – men ännu hellre t.ex. W. Då får du något att bita i i dessa förbannade Coronatider där du, som jag, kanske sitter i mer eller mindre självvald karantän och bara släpps ut för att handla mat och göra stödköp på Systemet. (Här kan du läsa min kommentar till W.: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2020/04/steve-sem-sandberg-w.html).

Thomas Tidholm - Jordlöparens bok.

 

Jag är nu, vilket i sanning är helt otroligt men samtidigt kul för mig förstås, inne i slutet på min tredje omgång som ambassadör för Augustpriset. Någon fjärde kommer det inte att bli, jag lovar. De har alla, även den nu sista, passerat på ungefär samma sätt – jag har först (som en homage till den gamla Lundabon Falstaff, fakir och hans tes att Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok) just flitigt och ordentligt läst alla de nominerade böckerna, därefter skrivit ofta lite för långa kommentarer om dem som jag lagt ut på min blogg och sedan varje gång – åtminstone varje gång hittills - gissat fel på vem som skulle bli årets vinnare. Så kan det gå. I år garderar jag med kryss och nämner två böcker som kan komma att vinna. Du kan om du vill se vilka jag tänker på när du kommer till de sista raderna på detta inlägg, som egentligen skall handla om Thomas Tidholms nominerade diktbok Jordlöparens bok med underrubriken om natur, konst och människor. Den, tror jag mig kunna avslöja redan nu, blir sannolikt ingen vinnare av årets Augustpris. Men, som sagt, jag har ju haft fel förr.

Nå. Men vad om Thomas Tidholm. Innan jag läste boken kände jag honom bara som medförfattare till att antal barnböcker tillsammans med sin hustru Anna-Clara Tidholm. Men sedan jag som vanligt konsulterat Wikipedia, visade det sig att han var bredare och intressantare än så. Han har efter akademisk studier verkat som bl.a. musiker, journalist, dramatiker, översättare (t.ex. till Liftarens guide till galaxen), gett ut ett 20-tal diktsamlingar och säkert gjort mer därtill. Han tycks vara en kvalificerad kulturell mångsysslare. Och ändå i stort ett okänd för mig, så man ska kanske lägga av med att skräppa med sitt kulturella intresse. Kanske.

Men vad om boken? Vad om Jordlöparens bok? Ja, jag måste säga att den tyvärr inte föll mig i smaken. Jag avstår från att mer ingående motivera detta, men vill gärna att andra läsare med en mer positiv uppfattning om boken gör det i sina kommentarer till den. Men jag stördes för min del av vad jag uppfattade som ett anspråksfullt och närmast obegripligt tonfall och ett bildspråk som för min del föll platt till marken. Må andra tycka annorlunda. Må dessa då sprida denna sin uppfattning. Jag avstår från att betygsätta boken, vilket kanske är betyg nog.

Men årets Augustpris – till vem ska det gå? För min del stod valet mellan Klas Östergrens Renegater och Lydia Sandgrens Samlade verk. Östergren borde fanimig få ett särskilt pris för sin samlade gärning, men även om Renegater är en mycket god läsning menar jag nog, när jag nu tänkt på saken ett tag, att den i år inte överglänser debutanten Lydia Sandgren. Så – årets Augustpris borde således gå till Lydia Sandgren och Samlade verk. På måndag den 23 november vet vi. Mina mer utförliga kommentarer till böckerna hittar den ev. intresserade på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Gå gärna dit.

Carola Hansson - Minnestrådar.

 

Carola Hansson är för mig en av de många verkligt habila och läsvärda författare som vi har här i landet. Men hon är, föreställer jag mig, mer uppskattad av kritiker och den numera ganska lilla, och kanske till och med krympande, skara läsare som hellre vill komma till den kvalificerade litteraturen än den mer lättviktiga (som, vill jag ha sagt, ändå fyller sin plats i Litteratursverige). Men vad vet jag egentligen om det. Hansson kanske läses och köps mer än jag anar. Hon kanske lånas mycket på våra allmänna bibliotek. Hon kanske är föremål för diskussioner i olika läse- och studiecirklar. Och i så fall med all rätt. Uppskattad av de olika instanser som sitter på de pengar som (del)finansierar betydande delar av vårt kulturliv är hon i vart fall läser jag mig till på Wikipedia. Antalet viktiga priser och andra utmärkelser hon fått genom åren är verkligen imponerande.

Nå. Hanssons nu aktuella bok Minnestrådar, och för vilken hon nominerats till 2020 års Augustpris, är en skönlitterär beskrivning av händelser runt vad som brukar kallas kibbutzen i Falun. Under ett antal år under andra världskriget levde ca 60 judiska ungdomar från främst Tyskland i en herrgårdsliknande byggnad innan de, så var tanken, skulle resa vidare till Palestina. Hansson ger oss i romanens form en beskrivning av vad som hände ett antal av dessa innan de kom till Falun, under tiden de var där och vad som skedde efteråt när kriget var slut. Det är en fiktiv berättelse med utgångspunkt från en faktisk och historiskt väl dokumenterad händelse.

Men märkligt nog har det i år kommit ytterligare en bok som berör samma ämne. Det är journalisten och författaren Kaj Schueler som i boken En kibbutz i Falun, med underrubriken Historien om hur min familj gick sönder, beskriver hur hans mamma hamnande i Falun och hur detta påverkade inte bara henne utan också hennes dåvarande och inte minst kommande familj. Jag har ännu inte läst Schuelers bok men köpt den och tittar på den i den stund jag skriver dessa rader, och återkommer därför i sinom tid med en kommentar till den. Men visst är det märkligt att samma händelse är utgångspunkt för både en roman och en levnadsberättelse och att båda ges ut samma år. Den ena uppmärksammas stort; den andra inte lika mycket, efter vad jag vet.

Men vad om Minnestrådar? Ett oavbrutet intressant samtal förs i den mellan en namnlös yngre kvinna som söker bakgrunden till sin släkts historia i Sverige och en av de personer som var med i Falun, en nu äldre kvinna som heter Madame Vidal. Samtal och samtal, förresten. Det är snarare så att den äldre kvinnan berättar om hur livet för den judiska befolkningen i Königsberg kom att bli när nazisterna kom till makten och också hur man kämpar, det är ett starkt med i sammanhanget korrekt ord, för att kunna behålla sin judiska identitet. Vad hon säger i den delen är förstås i dag inte okänt men likväl tungt och skakande.

Länge nog, och efterhand mot allt förnuft, hoppas den äldre kvinnans familj kunna stanna i hemlandet och hemstaden, men allt hopp om en slags normalitet släcks i samband med vad som sker strax före, under och inte minst efter den sk Kristallnatten i november 1938. Mer eller mindre av tillfälligheternas spel får nu tre av familjens barn en möjlighet att komma till Sverige och ingå i det som alltså kommer att kallas kibbutzen i Falun. Kvar blir föräldrarna och ytterligare ett barn. Vad som exakt sker med dessa tre kvarvarande vet ingen. Men att de mördas av nazisterna är förstås otvetydigt.

Länge nog verkar livet i Falun, trots den mörka bakgrunden till att barnen hamnat där, kunna bli bra och hoppet att både kunna återse sin familj och kunna resa till Palestina hålls länge vid liv. Men kriget kastar sin mörka skugga också över Falun. Efterhand splittras medlemmarna i kibbutzen av politisk och religiösa skäl och detta märks också i den lilla familjen om tre barn eller, får man väl säga efterhand som åren går, ungdomar. När möjligheten att kunna resa till Palestina väl kommer har verkligheten blivit en annan än den som bar dem från början. Mer säger jag inte om detta; inte mer än att döden tar två av dem från den ursprungliga lilla familjen. Kvar blir den kvinna som nu kan återge sin historia.

Minnestrådar är en roman och Hansson återger i den en nu gammal kvinnas historia på ett sätt som tilltalar mig. Madame Vidals berättelse blir levande och intressant och man ser framför sig hur denna ständigt rökande kvinna gräver i sina minnen i ett försök att inte bara återge dem för den unga namnlösa kvinnan utan också för sig själv. Vad hände med mitt och mina familjemedlemmars liv? Och varför? Finns det någon mening eller avsikt med att jag lever och de andra dog? Och i så fall vilken? Ungefär så tror jag att hon som, av ytterligare tillfälligheters spel, nu heter Madame Vidal tänker när hon nu decennier senare återupplever och återberättar sitt liv.

Hanssons historia är viktig och intressant, men hon har valt en svår form. Den äldre kvinnan talar boken igenom på ett både magnifikt och helt orealistiskt sätt. Det är inget talspråk. Det är helt och hållet ett litterärt språk med ofta långa, lite vindlande meningar. Men, menar jag, det är underbart att läsa. Jag kan förstå om det finns läsare som stegrar sig inför detta, men jag menar att Hansson metod förstärker den historia hon berättar och faktiskt också ger en ökad tilltro till de religiösa och filosofiska resonemang hon också återger.

Men ska Minnestrådar få ett Augustpris? Nej, det tycker jag inte, men jag önskar boken många läsare. Själv ger jag den fyra stars av fem i betyg.

Björn Wahlberg - Kapten Haddocks ordbok.

Vissa böcker kan ej recenseras eller kommenteras – de kan blott i all enkelhet rekommenderas till läsning. Kapten Haddocks ordbok (Från alabasterskalle till ökenråtta) sammanställd av översättaren och Tintinexperten Björn Wahlberg är en sådan bok.

Den evigt unge Tintin, enligt uppgift verksam som journalist och som bekant skapad av belgaren Hergé, är i de totalt drygt 20 album som finns på svenska omgiven av ett antal ofta färgstarka personer och en hund. Färgstarkast av dem alla är väl utan tvekan kapten Haddock.

Denna lilla drapa kommer inte att kommentera diskussionen runt Tintin och alltså därmed inte heller beröra de olika kontroverser som funnits – och kanske finns – runt Hergé och hans skapelse. Och inte heller försöka beskriva hur Tintin har utvecklats genom åren eller vilken betydelse albumens olika bifigurer haft och har. Allt sånt får du min okände läsare av denna blogg själv grotta ner dig i. Om du tycker det är intressant.

Nä här ska helt enkelt bara pushas för den bok som som för den Tintinintresserade, och kanske inte minst för den som vill veta vilka olika kraftuttryck som med fördel kan användas i livets olika skeenden, är nödvändig att köpa eller varför inte önska sig i julklapp. För båda dessa ändamål är Kapten Haddocks ordbok en flödande källa.

Det betyder förstås att något annat betyg för denna ordbok än fem stars av fem är omöjligt att ge. Läs den och du förstår. Tror jag.

Annika Norlin - Jag ser allt du gör.

Jag ser allt du gör av den för mig relativt okända Annika Norlin hade jag med all sannolikhet inte läst om det inte varit för att denna novellantologi är nominerad till årets Augustpriset i den skönlitterära klassen. Och vem är då Norlin – ja, namnet klingar lite vagt bekant. Jag läser på den bakre fliken att hon är sångare och låtskrivare under namnet Säkert!. Och då, mina okända läsare av denna blogg, faller polletten ner. För nu säkert 10 år sedan det kom en cd där ett antal kvinnliga artister tolkar poeten Sonja Åkesson och som jag lyssnade på både länge och väl. Norlin är en av dessa artister ser jag när jag plockar fram min gamla cd. Lyssna gärna på den om ni har möjlighet, finns väl antagligen på Spotify, men kanske inte i första hand för Norlins insats. Säkert - om man säger så - har hon gjort bättre ifrån sig i annat sammanhang. Och det har hon ju – jag läser på Wikipedia att hon fått ett betydande antal viktiga priser, bl.a. flera Grammis som både textförfattare och artist och också genom åren prisats som novellist.

Och ändå. Ändå står jag ganska kall efter att nu ha läst Jag ser allt du gör. Jag tror att det i första hand har med själva novellformen att göra. Novellens korta omfång, dess oftast begränsade antal personer och inte minst dess i regel (alltför) starkt koncentrerade story tilltalar inte mig i allmänhet och inte heller här. Knappt har den börjat förrän den är slut. Jag har förstås läst och också uppskattat andra både svenska och utländska noveller, eller om man så vill novellsamlingar, men det är romanen med dess enligt min mening större möjligheter till fördjupning och utveckling av såväl intrig, personporträtten och miljöbeskrivningarna och inte minst språk, eller om man så vill stil, som ger mig mer. Dess, och nu känner jag själv att jag börjar bli närmast obegriplig (också för mig själv) intellektuella radie är både större och djupare än den aldrig så goda novellen.

Litteraturvetenskapens skarpaste hjärnor har genom snart sagt decennierna ägnat avsevärd tid och kraft åt att definiera både vad en roman och en novell egentligen är eller åtminstone skulle kunna beskrivas som. Resonemang som är intressanta att läsa men svåra att följa och dessvärre lätta att glömma. Åtminstone för mig.

Men för den som rent konkret skulle vilja fördjupa sig i den svenska novellen när den är som bäst vill jag gärna rekommendera antologin Svenska noveller från Almqvist till Stoor med Ingrid Elam och Jerker Virdborg som redaktörer. På ca 700 sidor kan du läsa ett antal goda noveller där knappt någon av de kanoniserade klassikerna saknas liksom inte heller ett representativt urval av de yngre. Dock saknas Norlin.

Nå. Men vad om Jag ser allt du gör? Den har sina goda sidor, den har sina förtjänster men jag blir för den delen inte övertygad om det välförtjänta i nomineringen till Augustpriset. I en handfull noveller över bokens drygt 200 sidor låter oss Norlin läsa om det man kan förvänta sig – om kärlek, vänskap, sorg, mans- resp. kvinnorollen och, i den enligt min mening bästa novellen, om allas vårt behov av bekräftelse och kanske tröst. Persongalleriet är väl också det förväntade med en del lite udda existenser. Och inget fel i det.

Norlin skriver bra. Hon har ett rikt språk och det finns inget som skaver utan jag tycker tvärtom att det är ganska så tonsäkert. Hennes handlag är inte heller alls dåligt. Intrigen i de flesta av novellerna, som återger och beskriver olika stämningslägen, är väl så intressanta och vare sig bättre eller sämre utvecklade än annat jag läst. Och ändå. Ändå sitter jag efter läsningen med en undran över varför det inte blev mer, inte blev bättre. Trots att åtminstone två av novellerna är riktigt bra, jag tänker på Bekräftaren och Gå som inleder respektive avslutar antologin och – men med vilken rätt tycker jag det, kan man undra – borde kunna utvecklas till intressanta och kanske viktiga romaner som beskriver allas vårt behov av bekräftelse och våra olika sätt att hantera sorg och död.

Jag ger Jag ser allt du gör betyget tre stars av fem i betyg. Men tycker redan när jag skriver det att jag kanske trots allt är i snålaste laget. Något Augustpris borde den hur som helst inte få i år när flera av de andra  nominerade böckerna enligt min mening är betydligt starkare, men jag hoppas hon får många läsare även utanför den skara som köper hennes skivor. Och kanske är nomineringen pris nog för Norlin? (Det hjälpte för min del inte ens att Hoting här och därmed märkligt nog i ytterligare en av årets böcker får sin berättigade plats i samtidslitteraturen).

 

Stefan Lindberg - Splendor.

 

Det var en afton i början av maj, skulle man kunna säga. Men året är 2017 och så långt från Röda rummet man kan komma. Författaren Stefan Lindberg sitter då en majkväll på ett sunkigt haks uteservering i Stockholm och träffar där på en man som säger sig heta Mathias Splendor Johansson. Och därmed rullar intrigen i Lindbergs roman Splendor i gång.

Men vem är då Stefan Lindberg? Själv har jag bara ett vagt minne av att ha läst recensioner av några av hans böcker, men har inte skaffat någon innan nu Splendor. Lindberg, visar det sig, är både författare och dramatiker med en ganska omfattande och uppskattad produktion bakom sig sedan debuten 1999. Priser har han fått. Nominerad till välrenommerade litterära priser har han varit och är nu aktuell som nominerad till Augustpriset 2020.

Men vad om boken? Baksidestexten hävdar följande: ”Splendor, Stefan Lindbergs sjätte skönlitterära bok, spränger autofiktionens gränser och försätter läsaren i ett tillstånd av absolut och hallucinatorisk närvaro”. Sådant låter sig ju sägas, men är det särskilt begripligt. Kanske, kanske inte. Men inte för mig i vart fall.

Böcker med autofiktivt tema kan mycket väl vara intressanta att läsa, men Lindbergs metod att utan någon rimlig – eller i vart fall för mig synlig - koppling till bokens intrig blanda kända, okända eller gissningsbara namn blir för mig bara förvirrande och irriterande. Intrigen som sådan tycks luta sig starkt mot Lindebergs eget liv. Tycks – men vad vet jag egentligen om det. Och för mig som läsare blir det dessvärre dessutom relativt ointressant. Och svårtytt. Och inte blir det lättare av att Splendor inte bara är en autofiktiv berättelse – den är en autofiktiv metaberättelse. Författaren Stefan Lindberg låter oss nämligen följa romanfiguren Stefan Lindberg medan han skriver den text som vi precis har framför ögonen. Intressant förvisso, men svårhanterligt också för en författare bättre än Lindberg.

Ola Julén, Daniel Sandström och andra som nämns vid namn vet jag ju vem de är. Linda och Karl Ove likaså, gissar jag. Men P och fler därtill? Och på vilket sätt Lindbergs barn egentligen spelar en roll i boken eller bara nämns av honom som ett slags offer på autofiktionens altare vet väl bara författaren, hans fd fru och barnen själva, men ständigt återkommande är de i vart fall. För mig som läsare blir det faktiskt inte särskilt viktigt, eftersom vare sig författaren som person eller de människor han beskriver sig vara omgiven av kommer att bli särskilt angelägna eller intressanta. Må gud hjälpa mig, men så är det. Fast något måste han ju ha menat med nämna dem, när han nu säger sig skriva autofiktivt och inte en renodlad fiktiv roman. Vill han ge oss läsare en slags närvaro? Vill han låta oss förstå hur han kämpar mot demoner av olika slag? Vill han skriva in sig i en litterär tradition? Vill han bara göra sig märkvärdig?

Men Lindbergs metod blir för mig bara ett sätt att exkludera den intresserade läsare som tråkigt nog bara i all stillsamhet vill sitta och läsa en förhoppningsvis god bok och tänka lite, kanske lära sig något men inte minst förvänta sig något mer än att känna sig dum och lite onödig och exkluderad. Lindberg skriver mer för sina polare i Stockholms innerstad än för den läsare som kan råka bo i Bromma eller Hoting. Känns det som. Fast nu är jag säkert okänslig och orättvis.

Men vad om bokens intrig? Ja, man får väl säga att den är någorlunda fascinerande men svårbegriplig. För att inte säga understundom obegriplig. Fast sånt kan ju vara tilltalande och utmanande för en läsare, givet att författaren ändå lyckas hålla samman story och intrig på ett hållbart sätt. Men Lindberg gör ju inte det enligt min mening. På ett ställe i boken låter författaren Stefan Lindberg romanfiguren Stefan Lindberg säga ”Så tänkte jag. Förvirrat.” Och så blir också läsare – förvirrad.

Ja, vad ska då denna förvirrade läsare tänka och göra. Vem vet. Men i vart fall jag lämnar romanfiguren Stefan Lindberg, den märklige och mystiske Splendor och alla kända och okända namn bakom mig och går ut i friska luften, sätter mig på ett café och beställer en dubbel espresso och hoppas att inte stöta på den vandöde Mathias Splendor Johansson. Men först efter att ha gett Splendor tre stars av fem i betyg.

Nå. Men vad ska man tro om Augustprisnomineringen? Ska Stefan Lindberg så småningom gå hem med statyett och pengar? Nej, inte om jag skulle få bestämma. Men jag får ju inte det. Så den som lever får väl se.

Klas Östergren - Renegater.

Jag är Augustprisambassadör för den skönlitterära klassen i år, och ska väl som sådan berätta lite om de nominerade böckerna. I år har jag redan läst två av dem och en av dessa böcker är Klas Östergrens Renegater. Jag lägger här ut en favorit i repris, dvs den text jag skrev om boken för någon vecka sedan.

När jag nu läser om kommentaren, så inser jag att jag kanske borde ändra en eller annan rad i den. Men varför det egentligen. Så - håll till godo.  

Först som sist – vad är en renegat? Ja, den som verkligen vill veta går förstås in på Svenska Akademiens hemsida, eller direkt på hennes utmärkta sida svenska.se, och lär sig då följande: enligt SAOB ”person som övergår (övergått) från en religiös tro l. en åskådning l. ett (politiskt l. kulturellt o.d.) läger till en annan (ett annat), betraktad ur de tidigare trosmeningsfrändernas synvinkel (i detta avs. motsatt: proselyt), avfälling, överlöpare; i ä. tid sht om person som övergått från kristendom till muhammedanism”; enligt SO ”person som upphört att bekänna sig till viss lära och blir starkt kritiserad för det”; enligt SAOL kort och gott ”avfälling, överlöpare”. Nu vet vi.

Men vem som mer exakt i Klas Östergrens bok Renegater är just en renegat är inte helt lätt att kort beskriva eller ens förstå. Det är väl en eller en annan. De eller de. Den eller den. Kanske författaren Klas Östergren. Kanske den person som i boken kallas Klas Östergren. Kanske den person som i boken kallas herr Styvrepe. Kanske Henry Morgan. Kanske … Den kalenderbitare – dvs. den som enligt SO ”intresserar sig och har gott minne för uppgifter i kalendrar och annan statistik” - som vill veta mer exakt hänvisas kort sagt till boken. Skriv gärna till mig och berätta om du kommer på ett bra svar.

Men vad om Klas Östergren, författaren. Eller om man så vill författaren, översättaren och manusförfattaren. Ja, han är en 65-årig man som nu är bosatt i närheten av Kivik med sin familj (i likhet med, kan nämnas, allas vår Ulf Lundell). Han har gjort ett sällsamt gästspel i vår avhållne Konungs Akademi, den för snille och smak, och är väl för många känd för just det. Men för fler ändå mer som också författare. Han har sedan debuten 1975 skrivit inte mindre än drygt 25 egna romaner och gett ut minst en novellsamling. Till detta skall läggas ett antal samlingsutgåvor, filmmanus och inte minst översättningar, bl.a. Ibsens dramatik med också en hel del annat. Produktiv således. I min bokhylla trängs de flesta av hans böcker och mår gott.

Han har också upprepade gånger prisats för sin gärning, t.ex. med Samfundet de Nios stora pris. Något Augustpris har han såvitt jag kan erinra mig ännu inte fått. Kanske dags nu med Renegater. Vem vet vad som rör sig i huvudet på den gode Augusts prisuttolkare. För märkligare ting har ju hänt – Kristina Sandberg fick ju priset för sista delen av sin hyllade romansvit om hemmafrun Maj, den del i sviten som åtminstone enligt min mening var den svagaste, så priset kan ju mycket väl – och i så fall med all rätt - uppfattas som ett för hela sviten. Så varför då inte 2021 ge Östergren ett Augustpris för den samlade trilogin Gentlemen, Gangsters och nu Renegater. Ja, varför inte. Inte många, mer än kanske en och annan gammal kollega i Akademien, skulle ha några invändningar mot detta tänker jag mig. August själv skulle säkert applådera.

Nå. För så är det – Renegater är en del av en trilogi. Den första delen Gentlemen som kom 1980 blev en omedelbar succé och har blivit vare sig mer eller mindre än en svensk klassiker. Tjugofem år senare kom uppföljaren Gangster och så nu 2020 Renegater. Dessa tre böcker är ett samlat styrkebesked av en av våra stora författare. Det finns, tror jag att jag vågar påstå, vissa gemensamma drag i dem. De är kompositionsmässigt någorlunda intrikata, stilistiskt väl sammanhållna, själva storyn i dem är både humoristisk, samhällskritisk och – inte minst viktig – trovärdig och intressant och de är alla tre fanimig underhållande; det finns i dem en berättarglädje som ingen kan undgå att notera. Om hur många ens enskilda böcker av andra författare kan man säga detsamma.

En hel del förstås, om än i olika grad. Men att i en trilogi hålla samman story och språk och utveckla och fördjupa romanfigurerna och därmed behålla läsarnas intresse, som Östergren nu gjort, tror jag inte många mäktar med. Denne man, denne Klas Östergren, ska vi alla värna som den sista droppen vatten. (Ett uttryck jag lånar från en annan svenska författare. En som inte är lika bra som Östergren men läsvärd ändå; åtminstone en mulen dag då annat inte står till buds. Och som i likhet med mig inte räds överord).

Men vad om Renegater? Det är en intelligent sammansatt bok med lite inbördes till synes disparata delar som till slut ändå i Östergrens hand blir till en sammanhållen bok om tillståndet i fosterlandet. Östergren för oss genom boken fram till det oundvikliga slutet där han sitter med sin fru, kvinnan utan namn, och gråter vid det på deras gård nu av honom nersågade vårdträdet. Och även läsaren har då en tår i ögat.

Fram till dess har Östergren fört oss genom olika samtidshändelser där jag tror han vill illustrera ett slags upplösning av kontraktet mellan oss vanliga dödliga och makthavare på olika nivåer. Det må vara t.ex. statsministrar, industriföreträdare, påvar i Akademien, mer eller mindre hemliga företrädare för den djupa staten. Och fler därtill. Allt förstår man inte från det perspektivet, från den utgångspunkten. Mer än kanske en bärande sak – det finns mellan oss, de vanliga dödliga, en insiktens sammanhållning som för oss vidare och lämnar makthavarna bakom oss. Vi har kraften, tanken och det intelligenta resonemanget på vår sida. Vi gör våra offer men lever, överlever. Så läser jag Renegater. Antagligen har jag missförstått det mesta. Men gör det något? Nej. Den goda litteraturen ger oss det vi vill att den ska ge oss.

Men en sak kan väl alla läsare vara överens om, förutom att Östergren i Renegater ger oss en hållbar, bärande och intressant story, och det är att hans språk, hans språkdräkt, närmast är i en klass för sig. Han är ju inte ensam om att skiva bra. Han är inte ensam om att i en text kunna föra in resonemang om sådant som ligger i utkanten av själva storyn men som ändå fördjupar den. Och därmed stärker läsarens sinne och intresse. Han är inte ensam om det. Men han är en av få. Kanske den bäste.

Nå. Men vad om den del i boken som uppmärksammats en hel del, dvs. den som i boken kallas Rapport och som handlar om hans tid i Svenska Akademien. Den, vill jag betona, är inget löst bihang eller tillägg, den är en naturlig del i själva den story Östergren vävt samman. Är då allt i den sant? Möjligen, möjligen inte. Antagligen, antagligen inte. Vem vet det förutom de som under en period suttit i stormens öga eller virvlat runt i dess utkanter. Men Östergren ger oss sin bild av vad som hände, hur han själv resonerade och varför ett utträde för hans del var oundvikligt som bär sannolikhetens prägel. Därmed nog sagt om det. Förutom att det är näst intill njutningsfullt att läsa om de sågningar utmed fotknölarna som drabbar bl.a. Herr Styvrepe (dvs. allas vår Horace) och inte minst hans fd hustru, rättshaveristen. Och minsann om inte den blivande kulturprofilen skymtar bakom ett draperi på krogen Prinsen.

Denna långa drapa närmar sig sitt slut. Vad återstår? Mer än att konstatera att det dröjde häpnadsväckande länge innan samtidsordet luguber dök upp, att metropolen Hoting äntligen fått sin plats i litteraturen och att ett betyg annat än fem stars av fem är helt omöjligt.

Kanske också, och nu vänder jag mig till mina kamrater i karantän, att läs den långsamt och njutningsfullt – den är på 747 sidor – och du har att göra ett par veckor. Och kan temporärt glömma allt snack om att man måste krama barnbarnen för att vara en riktig människa. Det är gott, det är det, men annat får duga så länge i dessa tider. Du kan väl, generationskamrat, stava till Face Time? Om inte, så fråga ett barn eller barnbarn till råds. Dom kan, som du vet, allt. 

Hilary Mantel - Wolf Hall-trilogin; För in de döda.

Hilary Mantel, författaren, är väl i vissa kretsar i dessa dagar lika berömd som Henrik VIII, den engelske kungen och hustrumördaren. Hur som helst har Mantel, f 1952, gjort sig över länder och riken uppskattad med sin trilogi över Henrik, 1491-1547. Eller kanske snarare med sig trilogi över kungens handgångne man Thomas Cromwell. För båda de två första böckerna i serien, Wolf Hall och För in de döda, har hon vunnit Bookerpriset, vilket är minst sagt ovanligt. Men berättigat.

Jag har tidigare på min blogg skrivit kort om Wolf Hall. Nu skriver jag ännu kortare om För in de döda. Saken är den att kungen tröttnat på sin självsäkra och självsvåldiga hustru Anne Boleyn och att hon inte lyckas föda honom en manlig arvinge. Vad göra? Annat än att låta Thomas Cromwell framgångsrikt kasta förgiftade pilar runt och mot henne. Så står hon där till slut anklagad för incest, annan otukt och förräderi. Och möter sin skarprättare efter bara 1000 dagar som drottning.

För kungen, Cromwell och den kvinna som står i tur att trä på sig den gyllene vigselringen, Jane Seymour, går livet vidare. Men i en annan bok, om man säger så.

Om Wolf Hall skrev jag bl.a. ”Det myllrar av namn och både reella och fiktiva händelser, så det gäller att hålla ordning på inte bara vad som sker i boken utan också på den egna efterhand lite trötta hjärnan. Det är ingen lättläst bok. Den är på drygt 600 sidor och jag är inte människa att veta om allt som sker i den också har skett i verkligheten och hur mycket som skett bara i Mantels fantasi och skapade värld. Men gör det något? Nä.

Wolf Hall är alltså ingen torr historiebok. Det är en myllrande, spännande historisk roman, full av både väsentliga och oväsentliga detaljer, där personerna får kropp, själ och hjärta och beter sig ädelt, svinaktigt och på alla andra mänskliga sätt. Och krossar män och kvinnor som kan anses spelat ut sin roll eller stå i vägen för maktmännens planer.”

Detsamma kan sägas om För in de döda. Men med skillnaden är boken bara är på lite drygt 400 sidor. Och betyget bli det samma – fem stars av fem.

Och, undrar jag till slut, vem kan det vara som Mantel beskriver som ”Hans ansikte är lika noggrant uttryckslöst som en nymålad vägg”. Ja, vem. Det är i vart fall ingen av våra dagsaktuella svenska politiker, även om man kanske skulle kunna tro det. Så mycket kan jag säga.

Tidskriften Essä nr 6 - Dan Anderssons död.

 Många av oss känner väl till en del om Dan Anderssons liv och verk. Men om hans död? Ja, inte vet jag, men den som är lite extra intresserad av just den kan läsa tidskriften Essä nr 6 som helt och hållet handlar om just Dan Anderssons död, dvs. när, var och hur han mötte döden. Det kan ju låta lite bisarrt men är faktiskt både fängslande och tänkvärt att läsa om.

Men vad är Essä, kanske du undrar. Ja vare sig mer eller mindre än en tidskrift som, jag citerar från deras hemsida, ”vill ge utrymme åt nyskriven essäistik genom att belysa kulturhistoriska texter, bilder och objekt. I varje nummer återges en källtext, som kan bestå i allt från ett rättsfall till en kokbok, som kommenteras i essäform av skribenter med olika ingångar, temperament och åsikter. Tanken är att visa hur en och samma utgångspunkt kan framkalla skilda tolkningar”. Och det inte bara låter spännande och intressant, det är spännande och intressant. Som prenumerant av tidskriften kan jag verkligen garantera det.

För prenumerant bör du vara. Essä finns uppenbarligen inte i Pressbyrån vad jag vet, men väl i ett antal fysiska boklådor och antikvariat i Stockholm och på ett par andra ställen i landet. Varför man har denna begränsning vet jag inte. Kan man i Pressbyrån kränga Fantomen, snus och varm korv borde man kunna hålla sig med Essä, kan en tycka Men det finns säkert en ekonomisk hållhake här som jag inte har en aning om. Men, rekommenderar jag, gå in på tidskriftens hemsida och läs om tidigare nummer och var du kan köpa dem. Om du nu inte vill prenumerera.

Nå. Men vad om Anderssons liv och verk? Ja, här hänvisar jag helt kallt den ev. fåkunnige till ett bibliotek nära dig eller kanske Wikipedia; allt behöver ju inte skrivas dig på näsan i detta begränsade utrymme. Eller varför inte gå till Göran Greiders helt nya bok Hon vars hjärta var som mitt, och som beskriver det stormiga och utsiktslösa kärleksförhållandet mellan den fattige poeten och överklassflickan Märta Larsson. Det gick ju åt helvete förstås – den borgerliga och frireligiösa fadern, eller om det var moden, sa helt enkelt stopp och belägg. Ingen fattig poet med osäkra framtidsutsikter skulle släppas in i familjen. Och så blev det. Men poeten och överklassflickan förenades innan dess såväl intellektuellt som i köttet. Så kunde det gå till fordom och kanske också i denna dag. Efter vad jag hört.

Men livet gick ju vidare som det alltid gör. Dan Andersson fortsatte inte bara sitt strävsamma och fattiga liv som journalist och poet, han gifte sig också med sin Olga. Olga som den ödesdigra dagen 16 september 1920 då han dog var gravid i fjärde månaden.

Dan Andersson var då i Stockholm för att söka ännu ett nytt tillfällighetsjobb som journalist på tidningen Socialdemokraten och hade tagit in på hotell Hellman i Klarakvarteren. Där dog han till följd av att man – säger jag medvetet diffust; omständigheterna och ansvarsförhållandena är väl än i denna dag inte fullt klarlagda – inte tillräckligt omsorgsfullt vädrat ut efter att ett antal rum, och då bl.a. det som Andersson fått sig tilldelat, sanerats med vätecyanid i akt och mening att ta livet av vägglöss. Utöver Dan Andersson dog också en försäkringsinspektör Elliot Eriksson som tagit in på rummet bredvid. Det är om dessa två personers död – även om fokus förstås ligger på Dan Andersson – som Essä handlar om.

Källtexten i numret är hela den polisutredning som följde på dödsfallen. Den återges i faksimil och är, föreställer jag mig, skriven på en Halda skrivmaskin. Den är lång, välskriven och omsorgsfull. Och likväl ofullständig. Den leder i sinom tid till att den person som svarade för saneringen åtalas, men senare frikänns. (En intressant detalj är att utredningen redovisar att Andersson på den tänkta korta resan till Stockholm hade vare sig mer eller mindre än 15 böcker med sig).

Runt denna källtext finns fyra essäer. Vi läser om Alexandra Borgs, hon som tillsammans med Nina Ulmaja skrivit den underbara och Augustprisnominerade boken Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna, personliga erfarenheter av att få vägglöss i sin lägenhet. Göran Lambertz, bl.a. fd justitieråd i Högsta domstolen och justitiekansler, ger oss en mer juridisk kommentar. Göran Greider skriver personligt om Dan Andersson. Olle Matsson, professor emeritus, ger oss slutligen i sin essä med den underbara titeln Löss och människor en beskrivning av vägglöss och de olika bekämpningsmedel som använts, och kanske används än i denna dag. (Det kliar över hela kroppen när du läser just den essän).

Detta kan ju sammantaget för all del verka lite förutsägbart och därför ointressant. Men, jag försäkrar, det är motsatsen, även om – det måste jag ju erkänna – de samlade essäerna hade mått bra av en ömsint och tillika hårdhudad redaktör; en sådan som kunde strukit lite i de upprepningar som nu förekommer både i men framförallt mellan dem. Hur som helst min okända läsare av denna blogg – spring eller cykla till ditt bibliotek och läs Essä (finns den inte där, kräv då att man införskaffar den – du är ju ändå en sådan som biblioteken är till för, dvs. en kulturintresserad skattebetalare). Bättre ändå är förstås att köpa den om det är möjligt för dig. Alla bäst är att prenumerera. Eller hur?

Ur En spelmans jordafärd.

Förr än rosig morgon
Lyser över Himmelmora kam,
Se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor
Går det tysta tåget fram,
Under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg
över rosensållad teg,
Tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd
Bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam,
Säja fyra svarta män,
Han led ofta av brist på husrum och bröd.
-Se en konung, säja rosorna,
Och trampas på igen,
Se en konung och en drömmare är död!

(Gå in på Spotify om du vill höra denna och andra texter av Andersson).

Åsa Linderborg - Året med 13 månader.

 

Hur många personer känner Åsa Natasja Linderborg? Ja, inte vet jag, men en hel del skulle jag tro efter att nu ha läst hennes dagboksbok Året med 13 månader. Det är ett satans namndroppande på var och varannan sida. Och än fler, skulle jag väl föreställa mig, känner till henne. Hon har ju i många år varit en publik person - känd som Aftonbladets kulturchef och debattör, uppskattad som författare till boken Mig äger ingen och ifrågasatt, får man väl säga, i efterspelet till metoo och Benny Fredrikssons självmord. Och kanske också i samband med de märkliga turerna kring Svenska Akademien runt 2018. Ock kanske internt inom Aftonbladet. Men vad vet jag om just det. Linderborg har nu låtit publicera en något redigerad dagbok över det för henne själv och också den svenska offentligheten konfliktfyllda året från hösten 2017 till hösten 2018. Det är en läsvärd och intressant bok.

Känd, uppskattad och ifrågasatt alltså. Men är det noga räknat tillräckligt skäl nog till att låta publicera en dagboksbok över ett år där hon visserligen både var i stormens offentliga öga och drabbades av en personlig katastrof i och med att hennes man lämnade henne. Ja, jag vet inte riktigt.

Ibland tror jag nämligen att de som av något skäl har det allmänna ljuset på sig under längre och kortare tid föreställer sig att de därmed skulle vara så mycket intressantare och viktigare än vi som dväljs i skuggan. Men som också arbetar hårt, också slås till marken av misstag vi gör i vårt arbete, också drabbas av personliga katastrofer, också kan ha synpunkter på sådant som rör sig utanför vår egen lilla värld. Dessa erfarenheter kan vi säkert formulera och ge uttryck för, men skillnaden är väl att vi inte har en plattform för att få publicerat våra säkert väl så kloka tankar, resonemang och slutsatser.

Med det sagt, så är det förstås på ett allmänt plan trots allt mer intressant att få veta och läsa bevekelsegrunder, synpunkter och beskrivningar av ett uppmärksammat och offentligt känt händelseförlopp från den som var med när saker och ting hände. Som, för att ta ett annat exempel, när Klas Östergren nu i sin nya bok Renegater återger nya uppgifter om Svenska Akademien. Eller, alltså, när Linderborg nu ger oss en delvis ny bild av händelser många av oss har en mer eller mindre klar eller kanske diffus uppfattning om. Så jag får väl vika ner mig – det finns trots allt många goda skäl att låta publicera Linderborgs dagboksbok. Och inte min dagbok.

Nå. Vad är det då för en bok Linderborg gett ut? Själv kallar hon Året med 13 månader för dagbok. Det är jag som kallar den dagboksbok. Linderborg har tydligen i alla år regelbundet skrivet just dagbok, dvs. en daglig summering och beskrivning över vad som hänt henne dag för dag. Det är dessa anteckningar hon nu gett ut med, det skriver hon själv, viss redigering. ”Delar av det som jag nu väljer att visa upp har jag något lite färglagt, så att det blir en sammanhängande berättelse för den läsare som jag från början aldrig hade föreställt mig” men också att ”Mycket från dagböckerna är här utelämnat: skvaller och skitsnack, företagshemligheter och förtroenden, olika umgängen, situationer av ömhet, ännu fler krogbesök och blusinköp, större och mindre karaktärsmord, det mesta jag har läst och skrivit, panelsamtal och föredrag, relationen till Aftonbladets alla frilansare, världshändelser”. Alltså sånt som mer eller mindre ingår i varje dagbok. Att hon utelämnar sådant när dagboken nu ges offentlighet är ju inget märkligt. Men hur mycket har hon ”färglagt”, hur mycket har hon i efterhand tillrättalagt och ändrat i någon väsentlig grad, i hur hög grad framstår hon nu som bättre, klokare, visare än vad hon var då, i stridernas hetta. Om detta vet vi inget.

Gör då detta något? Nä, det tycker jag inte. För det mesta hon skriver är intressant och tillika välformulerat. Jag kan inte avgöra om hon i någon avgörande grad lämnat t.ex. händelseförloppet kring Benny Fredrikssons självmord – som jag uppfattar som bokens värkande smärtpunkt - osagt eller tillrättalagt. För mig verkar det inte så. I den delen, och också om annat hon skriver om, verkar hon öppen, ärlig och självrannsakande. Och ger därmed också en delvis annan bild av vad som skedde, vem som gjorde vad och hur man faktiskt kan se på saken. Allt är sällan svart eller vitt. Allt är sällan så enkelt att det kan koncentreras till ord på en löpsedel.

Just en löpsedel spelade tydligen – vilket helt gått mig förbi – en viss roll i efterspelet till diskussionen kring Fredrikssons självmord. Här beskriver hon vad som hände när den formulerades och hur hon i dag ser på den saken. Hon är, trots att det förstås inte var hon som skrev löpsedeln, starkt (själv)kritisk. Och undandrar sig inget ansvar. Om hur många stora och små makthavare kan man säga sådant?

Men Linderborg skriver också om mycket annat som är intressant. Jag vill här bara nämna turerna kring Fredrik Virtanens avgång från Aftonbladet, de förskräckliga händelserna kring Svensk Akademien och de märkliga knytblusaktivisterna, den lika märkliga Cissi Wallin och metoo förstås. Det mesta kring detta är initierat och intressant. Men varför, snälla fru Linderborg, måste jag läsa om ditt sk åldrande och din plutmage. Åldrandet är oåterkalleligt och ofrånkomligt och inget att göra något åt. Ta ett glas vin, läs en god bok och må bra – det är fan så mycket bättre än att stirra ner på magen. Och hör sen!

Men till slut måste man ju ändå ställa sig frågan varför Linderborg låter publicera denna dagbok. Och varför jag köpte och läste den. På den senare frågan finns ett enkelt svar: jag var nyfiken på hur och på vilket sätt hon skulle ge oss sin bild av den verklighet jag sporadiskt och summariskt följt och som är en del av en för all del ytlig och på många sätt ointressant men dock samtidshistoria.

Hennes svar är väl helt enkelt att hon just vill ge oss läsare sin beskrivning av en ganska så omvälvande tid i svensk media- och kulturhistoria. Och det är ju för all del intressant då hon var en viktig sk spelare i den tiden. Men det saknas i boken – och det är för mig en viktig invändning - en samlad diskussion kring hennes egna och för den delen andras texter och dess konsekvenser. Så intressantare hade det ju faktiskt varit om hon gett ut en helt annan bok – en där hon lämnar dagboken åt sidan och skriver en mer renodlad essä- eller faktabok om samma tid. Då hade hon kunnat gå på djupet om olika skeenden och samla sig till en mer sammanhängande beskrivning och analys. Varför gjorde hon inte det. Ja, endast gud, förläggaren och Linderborg själv vet.

Själv vet jag att jag trots allt ger Året med 13 månader fyra stars av fem i betyg. Och hoppas att hon återkommer till tiden och händelserna i en ny bok. En roman kanske. Eller hellre en essäbok.

xxx

”Historien är som ett kalejdoskop, sa jag. Man ser nya mönster så snart man ruckar instrumentet en millimeter”.

”Fåfängt draperar jag mig i bokstäver, nya nästan varje dag”.